TILL FRÅGAN OM BLODPROVETS VÄRDE FÖR BEDÖMANDE AV ALKOHOLPÅVERKAN.
AV
PROFESSOR MED. DR G. LILJESTRAND.
Som bekant har sedan några år ett betydande arbete utförts i vårt land, speciellt av professor E. WIDMARK, i syfte att genom bestämning av alkoholhalten i kroppen erhålla ökad säkerhet vid bedömande av spörsmålet, huruvida alkoholpåverkan föreligger.1 Sitt särskilda intresse ha ju dessa strävanden fått i samband med motorfordonsolyckor, där åtskilliga omständigheter mången gång kunna i hög grad försvåra avgörandet, om sådan påverkan föreligger eller ej. De antydda undersökningarna ha resulterat i att man f. n. begagnar sig av blodets alkoholhalt som den lämpligaste mätaren på alkoholkoncentrationen i kroppen. I praktiken gestaltar sig saken numera så, att man fyller tre små särskilt preparerade behållare med blod, erhållet efter ett instick i finger eller öra (s. k. kapillärblod), och skickar dem till professor WIDMARKS laboratorium i Lund. Genom den där utarbetade mikrometoden bestämmes alkoholhalten i vartdera av de tre proven, och medeltalet tjänar sedermera till underlag för fallets bedömande. Betydelsen av ett negativt utslag av provet är ju uppenbar. Finnes alkohol, ger analysen upplysningar i två riktningar. Dels lämnar alkoholhalten i och för sig tillsamman med den av läkare utförda undersökningen och övriga omständigheter en god hållpunkt för taxering av graden av alkoholpåverkan. Tvivelsutan varierar känsligheten för alkohol liksom andra biologiska företeelser, men kännedom om dessa variationers omfattning och storlek möjliggör likväl i många fall ganska bestämda slutsatser, särskilt vid en sammanställ-
ERIK MARKS VON WÜRTEMBERG
ning med övriga symtom. Dels möjliggör också fastställandet under vissa förutsättningar en approximativ beräkning av den mängd alkohol, som vid undersökningstillfället finnes i kroppen i dess helhet, och därigenom kan en värdefull kontroll erhållas över de av vederbörande själv eller andra lämnade uppgifterna om alkoholkonsumtionen.
Det är klart, att det praktiska värdet av blodprovet först efter en rätt avsevärd erfarenhet skall kunna definitivt fastställas. För att emellertid metoden överhuvud skall vara användbar är första förutsättningen naturligtvis, att själva fastställandet av den sökta storheten, alkoholhalten i blodet, sker med tillbörlig säkerhet. Just på denna punkt har emellertid i dagarna ett skarpt angrepp riktats av doktor K. A. FRIES. i ett intyg, som bifogats handlingarna vid ett överklagat bilmål. Doktor FRIES framhåller, att enligt hans uppfattning alkoholproven enligt den metod, som tillämpas vid medicinsktkemiska institutionen i Lund, ingalunda äro värda den tilltro, som man på vissa håll anser sig böra hysa till desamma. Som stöd för denna sin mening anför doktor FRIES följande omständigheter:
1) En kapten S. hade efter en bättre middag råkat ut för ett bilmissöde, och blodprov hade tagits. Någon dag senare skall S. ha förtärt lika stor mängd alkohol som vid middagen ifråga, men nu taget blodprov skall enligt hans uppgift ej ha stämt med det förra.
2) Med kapten S. gjorde doktor FRIES själv följande försök, där samtliga blodprov för analys på alkohol insändes till medicinsktkemiska institutionen i Lund. Han lät honom den 29 oktober 1930 intaga 45 cl. alkohol (förmodligen menas här och i det följande med »alkohol» starksprit) med jämna mellanrum under tiden kl. 9—15, blodprov togs och gav värdet 2.44 pro mille alkohol. Den 6 november samma år tog försökspersonen kl. 9—15 60 cl., blodprovet gav nu 1.30 pro mille. Den 12 november tog han kl. 10—14 30.5 cl., blodprovet utvisade 0.41 pro mille. Den 17 november förtärdes kl. 10—15 38.5 cl. Alkoholvärdet blev 0.58 pro mille. Doktor FRIES betecknar de erhållna värdena som i överraskande grad varierande.
3) Den 21 november fick försökspersonen 35 cl. Blodprovet delades i två delar, som insändes under olika beteckningar och uppgifter. Svaren blevo 0.89 och 0.94 pro mille. Den 17 december upprepades detta experiment med 52.5 cl., »och även detta prov delades i två portioner.» Svaren lydde på 3.04 och 1.78 pro mille.
I skrivelse till Kungl. Medicinalstyrelsen av den 27 januari d. å. har så doktor FRIES anhållit om en efterundersökning
genom styrelsens bemedling. I skrivelsen framhålles, att proven utförts minutiöst noga enligt den beskrivning, som å sin tid tillställts honom av professor WIDMARK. Det heter så: »Något fel i provtagningen kan sålunda med absolut visshet icke ha skett. En annan orsak måste därför förefinnas till de något egendomliga provsvaren: man kan exempelvis här tänka på den långa transporten.»
Över doktor FRIES' framställning har professor WIDMARK avgivit yttrande den 5 februari d. å., och doktor FRIES har på Medicinalstyrelsens anmodan i skrivelse av den 13 februari d. å. kompletterat sin framställning. Det är därför möjligt att i detalj granska de av doktor FRIES lämnade uppgifterna.
Ad 1). Det är elementärt faktum i fråga om alkoholens fysiologiska verkningar, att dess uppsugning i hög grad kan påverkas av födans mängd och art. Även om man skulle göra det föga sannolika antagandet, att kapten S. verkligen noga hållit reda på, hur mycket alkohol han förtärt första middagen, och kan exakt reproducera dosen, är det därför visst icke givet, att samma alkoholhalt bör uppkomma i blodet. Men därtill måste läggas, att man icke har ringaste garanti för att tidpunkten för blodprovets tagande de båda dagarna förlagts lika långt efter alkoholkonsumtionen — en i och för sig vansklig uppgift, då alkoholförtäringen utsträckts under en längre tid. Alkoholhalten är ju ej en fix storhet, den ändras undan för undan efter förtärandet, stiger först, tills jämvikt nåtts mellan upptagande och försvinnande av alkoholen, och sjunker därefter långsamt. Det skulle därför vara en egendomlig slump, om alkoholhalten i de båda fallen blivit densamma. Med hänsyn till dessa nu nämnda förhållanden synes iakttagelsen, oavsett att de erhållna resultaten ej meddelas, sakna varje värde för den här föreliggande frågan.
Ad 2). De anmärkningar, som framställts ovan under 1), gälla i viss utsträckning även för de av doktor FRIES företagna försöken. Man saknar garantier för att förtäringen skett fullt likformigt, inverkan av föda och tidsintervallet mellan förtäringen och provtagningen synas ej ha tillbörligt beaktats. Tre av de fyra värdena synas på intet sätt anmärkningsvärda (värdena 1.30, 0.41 och 0.58 pro mille) utan motsvara helt vad man under dessa förhållanden kan vänta sig. Däremot är det fjärde värdet, 2.44 pro mille efter 45 cl., anmärkningsvärt högt.
Olika förklaringar härtill kunna tänkas. Professor WIDMARK framhåller med rätta, att man saknar kontroll, att försökspersonens blod ej redan före alkoholförtäringen inför doktor FRIES innehöll alkohol, vilket naturligtvis skulle kunna fullständigt förrycka resultatet. Om en betydande alkoholförtäring förefunnits föregående dag, kan den mycket väl ha spelat in. Härtill kommer emellertid, att alkoholprovet icke, i trots av doktor FRIES' upprepade försäkringar i motsatt riktning, tagits på föreskrivet sätt. Det har nämligen icke utgjorts av kapillärblod utan av blod, som erhållits efter punktion av en ven; icke heller har desinfektion av huden skett på föreskrivet sätt. Att härigenom möjligheter till förorening av provet (t. ex. genom huddesinfektion, genom punktionsnålens sterilisering eller från det ej särskilt preparerade uppsamlingsröret) föreligga, är välbekant. Från medicinskt-kemiska institutionen i Lund har också analysen försetts med reservation med hänsyn till några dylika eventualiteter. Doktor FRIES' förmodan, att den långa transporten kan hava haft betydelse, synes i belysning av de omfattande försök, professorerna WIDMARK och SJÖVALL häröver gjort, utesluten.
Ad 3). Av de båda delade blodproven, som doktor FRIES insänt under olika namn, är överensstämmelsen i det ena fallet fullt tillfredsställande. I det andra fallet erhöllos värdena 3.04 och 1.78 pro mille, således utvisande en differens, som är högst avsevärd. Emellertid är doktor FRIES' uppgift i sistnämnda fall, att han delat provet i två portioner, felaktig. Det är fråga om två prov, det ena taget från kapillärblod (1.78 pro mille), det andra och oväntat höga genom venpunktion. I intetdera fallet har desinfektionen skett enligt föreskrift. Även i detta fall gälla därför de anmärkningar, som ovan framställts.
Jag kommer alltså till den slutsatsen, att av doktor FRIES' anmärkningar intet av betydelse kvarstår. Proven äro ej tagna på föreskrivet sätt. I de två fall, där oväntade resultater hållits, har doktor FRIES i flera hänseenden brutit mot föreskrifterna, och det synes ingalunda osannolikt, att orsaken till den bristande överensstämmelsen beror på dessa förhållanden. Någon anledning antaga, att venprov i och för sig skulle ge väsentligt olika resultat mot kapillärblodsprov, finnes nämligen icke. Åtskilliga bestämningar ha av undertecknad
och med. kand. P. LINDE gjorts med samtidiga prov från kapillär- och venblod, varvid god överensstämmelse dem emellan erhölls.
Den WIDMARKSKA mikrometoden för alkoholbestämning har använts på talrika håll inom och utom landet och därvid visat sig synnerligen värdefull. Den grundar sig på principer, som redan länge varit framgångsrikt använda för alkoholanalys, och dess anpassning av professor WIDMARK för små blodmängder har föregåtts av en ingående prövning av felkällor och noggrannhet. Det ligger i öppen dag, att prövningar också verkställts på andra håll före metodens upptagande. Själv har jag i en publikation av år 1930 tillsamman med med. kand. P. LINDE framhållit, att vi i parallellbestämningar jämfört WIDMARKS mikrometod med en tidigare för större blodmängder avsedd metod och funnit större noggrannhet hos den förra. Mikrometoden har sedermera varit flitigt använd på Karolinska institutets farmakologiska laboratorium— sammanlagt ha över 2,000 dylika analyser verkställts — och visat sig äga en hög grad av tillförlitlighet. Det har i flertalet fall varit fråga om blodprov, som ej behövt försändas, men för en särskild undersökning ägde provtagningen regelbundet rum vid Umeå lasarett, varifrån proven skickades till Stockholm. Även i dessa fall var resultatet i alla avseenden tillfredsställande.
Det synes mig på nu anförda grunder uppenbart, att doktor FRIES' kritik på grund av de begångna felen icke kan tillmätas någon som helst betydelse. Man måste beklaga, att han ansett det lämpligt att framträda på så svaga grunder, som nu skett.
Stockholm i februari 1932.