Den skandinaviska lagstiftningen om köp har i en utsträckning, som så vitt jag har mig bekant saknar motsvarighet i andra länders lagstiftning på detta område, ålagt den av kontrahenterna, som anser ett köpeavtal icke vara å medkontrahentens sida rätteligen fullgjort, att giva den andre meddelande därom samt att, där han har valrätt mellan olika befogenheter, av eget initiativ eller på förfrågan meddela, vilken utväg han väljer. Redaktionen har, i anledning av att 25 år förflutit sedan köplagen trädde i kraft i Sverige, önskat, att jag i ett kort uttalande måtte framlägga mina erfarenheter om verkningarna av den reklamationsskyldighet, som stadgats i lagen.
    Bestämmelserna om skyldighet för köparen — i vissa fall säljaren — att reklamera hava uppställts i medkontrahentens intresse. I en rättegång bör det därför ankomma på den, hos vilken reklamation skett, att påkalla domstolens prövning, huruvida reklamationen ägt rum i rätt tid och i föreskriven ordning. Ingår en säljare i sakligt svaromål på framställda anmärkningar om fel i varan utan att ens subsidiärt åberopa, att köparen genom att reklamera för sent gått förlustig sin talerätt, äger domstolen icke, även om den finner att anmärkningarna framställts senare än ske bort, undandraga sig att pröva deras beskaffenhet. Att reglerna om reklamation icke böra ex officio beaktas av domstolarna, har emellertid stundom förbisetts. Från min tjänstgöring såsom domare i Svea hovrätt erinrar jag mig åtskilliga fall, då underrättens utslag var grundat å parts underlåtenhet att fullgöra sin reklamationsskyldighet, oaktat motparten icke framställt invändning därom. Vid en sådan utgång ligger uppenbarligen frestelsen nära för denne att, om målet fullföljes i hovrätten, där åberopa det av underrätten anförda skälet. Att lämna en i denna ordning framställd invändning om bristande reklamation utan avseende låter sig icke alltid göra. Stundom kan det vara nödvändigt att återförvisa målet för utredning om tiden för reklamationen och dess innehåll, en utredning, som kanske sedermera visar, att fog för invändning härutinnan saknas. Bortsett från dylika processuella olägenheter är det uppenbart, att en underrätt, som förfar på angivet sätt, handlar i strid mot köp-

 

122 RUDOLF EKLUND — MARTIN FEHR.lagens anda och mening. Insikten härom synes ock numera hava medfört rättelse av det anmärkta missförhållandet.
    Större svårighet bereder ej sällan avgörandet av frågan om och i vad mån säljare eller köpare genom sitt uppträdande utom rätta skall anses hava blivit betagen möjligheten att åberopa brister i medkontrahentens reklamation. Vad bör exempelvis bliva följden av att en säljare — efter att i anledning av fel i godset hava mottagit en reklamation, som icke skett i rätt tid eller icke har föreskrivet innehåll — utan att göra anmärkning mot reklamationen inlåter sig i förhandlingar med köparen om godsets beskaffenhet? Att utan vidare avskära säljaren från befogenhet att sedermera i rättegång göra invändning om brist i reklamationen torde vara att gå för långt. Avgörandet måste bero av en prövning, huruvida köparen med hänsyn till omständigheterna kan av säljarens underlåtenhet att »reklamera» mot reklamationen anses hava fått skälig anledning att antaga, att säljaren i formellt avseende icke haft något att erinra mot denna. Härvid torde viss varsamhet böra iakttagas från domstolarnas sida. Ställas för stränga krav härutinnan på den, hos vilken reklamation sker, kan det lätt komma att alstra obenägenhet hos denne att förhandla om uppgörelse i godo. Min erfarenhet från domstolspraxis går närmast i den riktningen att en maning till försiktighet, då det gäller att på anförd grund lämna invändning om brist i reklamation utan avseende, kan vara på sin plats.
    Syftet med bestämmelserna om köparens reklamationsskyldighet i anledning av fel eller brist i godset är att skaffa säljaren klarhet, huruvida köparen anser avtalet vara rätteligen fullgjort eller icke. Då denna förmån icke bör tillkomma en säljare, som förfarit svikligt, har en undantagsbestämmelse för detta fall upptagits i 53 §. Med svikligt förfarande likställes enligt samma paragraf grov vårdslöshet hos säljaren, dock endast under förutsättning att felet eller bristen länder köparen till märklig skada. Motsvarighet till detta lagrum saknas i det utkast till lag om leveransavtal, som år 1920 på uppdrag av regeringen i Finland utarbetades av professor Wilhelm Chydenius. Mot de i 53 § stadgade inskränkningarna i skyldigheten att reklamera har kritik riktats jämväl från annat håll. Redan vid lagens tillkomst uttalades farhågor för att stadgandet på grund av sin obestämda avfattning skulle uppmuntra till anställande av rättegångar och därigenom minska rättssäkerheten. Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att dessa farhågor voro överdrivna. Så vitt jag kunnat finna av tillgängliga rättsfallssamlingar, hava domstolarna icke i någon större utsträckning anlitats för slitande av tvister rörande detta ämne. Detta utesluter likväl icke, att ur andra synpunkter stadgandets värde kan vara föremål för delade meningar.
    Lagens regler om reklamation äro icke tillämpliga, när annat följer av avtalet eller av handelsbruk. Det har ifrågasatts, att en utfästelse, varigenom säljaren ikläder sig garanti för godset under viss tid, skulle innebära, att varje reklamation, som framkommer inom garantitiden, måste tagas för god såsom rättidig. Denna uppfattning har emeller-

 

KÖPLAGEN I TILLÄMPNING ETT KVARTS SEKEL. 123tid icke vunnit stöd i rättskipningen. Säkerligen är det också riktigt, att med en sådan garantiutfästelse i allmänhet icke avses att fritaga köparen från skyldighet att reklamera, så snart han märker eller bör märka ett fel.
    I förhållandet mellan köpare och säljare torde reklamation vara nödvändig i långt flera fall än de i lagen behandlade. Härutinnan är man hänvisad till vad gott handelsskick kräver. Värdet av denna hänvisning är åter i hög grad beroende icke blott därav att en bestämd uppfattning i frågan utbildats inom affärsvärlden utan också på möjligheten att få denna uppfattning fastställd på ett auktoritativt sätt. I det senare hänseendet är läget i vårt land numera avsevärt bättre än vid köplagens tillkomst. Genom den responsa verksamhet, som sedan år 1923 under enhetliga former och i enlighet med fastställda normalstadgar bedrives av rikets handelskamrar (se SvJT 1926 s. 425-428 och 1932 s. 147), har i vårt land skapats samma möjlighet att vid rättstillämpningen ernå samverkan mellan jurister och affärsmän, mellan domstolar och handelsorganisationer, som tidigare sedan länge funnits och begagnats i våra skandinaviska grannländer. Vad vårt land beträffar har tillkomsten av denna verksamhet säkerligen i hög grad främjats av köplagen och den övriga nordiska lagstiftningen på obligationsrättens område. Samtliga hithörande lagar hava utarbetats under samverkan mellan jurister och sakkunniga lekmän. För lagarnas rätta tillämpning kräves i många fall kännedom om rådande uppfattning inom affärsvärlden. Särskilt gäller detta lagen om köp. Må det tillåtas mig att, när denna lag nu firar sitt 25-årsjubileum, uttala förhoppningen, att köpmän och jurister var i sin stad och under samverkan inbördes skola tillämpa lagen i den anda, som lagens stiftare avsett och som på ett enastående sätt kommit till uttryck i Tore Alméns berömda kommentar. Sker detta, kommer den skandinaviska köprätten säkerligen att länge kunna hävda den rangplats den nu intager bland de olika ländernas lagstiftning på detta område.

Rudolf Eklund.