Redaktionen av Svensk Juristtidning har visat mig vänligheten att begära ett uttalande om de erfarenheter av köplagen, som framträtt under det kvartssekel denna lag varit i tillämpning.
    Något uttömmande eller mera omfattande uttalande i detta ämne är jag ej i tillfälle att avgiva; men i fråga om en viss del av ämnet — enligt min mening en av de viktigare — skall jag hava äran att ge uttryck åt min mening.
    Ett rättspolitiskt huvudspörsmål är i varje land frågan om gränserna för domstolarnas arbiträra prövning.
    Såsom ett argument mot lagstiftning överhuvud eller mot legislativ behandling av vissa rättens grenar åberopas ofta, att skrivna rättsregler äro ägnade att betaga domstolarna den möjlighet till fri prövning av det särskilda fallet, som den mänskliga sammanlevnadens skiftande mångfald anses kräva.
    Gentemot dessa betänkligheter göra den skrivna rättens förkämpar gällande olägenheterna av en ojämn och godtycklig rättsskipning, och framför allt de härmed förknippade svårigheterna för allmänheten att med någon grad av säkerhet på förhand ordna och bedöma sina rättsförhållanden.
    En närmare eftertanke och undersökning av olika länders lagar visar emellertid, att även den skrivna rätten under alla förhållanden måste komma att innefatta åtskilliga latitudinära rättsregler. Hur långt en lagstiftare i detta avseende kan och bör sträcka sig är ett

 

spörsmål, som icke lärer kunna erhålla en för alla länder passande lösning. Dess besvarande sammanhänger i väsentlig grad med tradition, folklynne och allmänt förtroende till domstolarna. Också förete de särskilda lagstiftningarna härutinnan betydande olikheter.
    Att i den ena eller andra statens lagstiftning påvisa en allmän grundåskådning rörande gränserna för domstolarnas arbiträra prövning möter vissa svårigheter. I stort sett synas dock såsom motsatta huvudtyper kunna uppställas, å ena sidan den anglo-sachsiska rätten, som, även när den tager lagstiftningens form, tillmäter domstolarnas fria bedömande och kasuistiska prejudikat ett mycket vidsträckt spelrum, å andra sidan de sydgermanska och romanistiska lagstiftningarna, som gå tämligen långt i sin strävan att binda domstolarna vid systematiserade materiella regler och en mängd formföreskrifter.
    En mellanståndpunkt intager i detta hänseende den nordiska lagstiftningen och särskilt den skandinaviska köplagen. Dess bestämmelser om säljares och köpares inbördes rättsläge hava i det hela erhållit en fastare och mera logiskt genomförd utformning än motsvarande regler i den engelska »Sale of goods act». Å andra sidan visar en jämförelse mellan nyssnämnda nordiska lag och de kontinentala lagstiftningarna rörande köp, att den förra åt domstolarna anförtrott viktiga diskretionära uppgifter, som ej äga motsvarighet i de kontinentala lagarna. Framhållas må i fråga härom särskilt den i köplagen uppställda åtskillnaden mellan väsentligt och oväsentligt dröjsmål från säljares eller köpares sida, samt mellan väsentligt och oväsentligt fel i sålt gods — en åtskillnad som för övrigt sedermera genomförts i andra svenska lagar och numera torde här i landet få räknas till den allmänna kontraktsrättens huvudprinciper. Erinras må vidare om de i en mängd av lagens paragrafer förekommande bestämmelserna om »oskäligt uppehåll», om stadgandena i 5 § om »oskäligt» pris, i 31 § om meddelandes avlåtande inom »rimlig» tid och i 53 § om »märklig» skada. Även andra bestämmelser av liknande latitudinär art skulle kunna anföras, men de nu nämnda må vara till fyllest för att belysa lagens antydda allmänna inriktning.
    Hur hava nu köplagens ifrågavarande bestämmelser utfallit i tilllämpningen? Har, såsom högsta domstolens flesta ledamöter befarade vid sin år 1900 utförda granskning av då föreliggande förslag till köplag, åtskillnaden mellan väsentligt och oväsentligt dröjsmål givit upphov till en »högst betänklig osäkerhet»? Har, såsom en bekant tysk rättslärd (K. LEHMANN i Zeitschrift für das gesamte Handelsrecht, årg. 56 s. 18) i sin granskning av 1903 års köplagsförslag förutspådde, uppdragandet av en gräns mellan väsentliga och oväsentliga fel i sålt gods givit domstolarna »mycket att skaffa»? Eller hava bestämmelserna om »oskäligt pris», »oskäligt uppehåll» eller andra likartade bestämmelser här i landet vållat svårigheter eller besvärligheter i tillämpningen? Ett exakt svar på dessa frågor kan näppeligen lämnas. Men, för så vitt slutsatser få dragas av den officiösa prejudikatsamlingen eller vad eljest förspörjes från över-

 

instansernas rättsskipning, torde farhågorna för osäkerhet i den allmänna sammanlevnaden eller för domstolarnas överbelastande hava visat sig ogrundade. Rättstvister rörande ett förelupet dröjsmåls väsentliga eller oväsentliga natur synas hava hört till de största sällsyntheter, och även i fråga om den mer eller mindre väsentliga beskaffenheten av ett föreliggande fel i sålt gods äro de kända rättsfallen mycket få. Något oftare föreligga fall, där man tvistat om huruvida anmärkning om fel i godset framställts utan oskäligt uppehåll; men i flertalet av dessa fall har tvisten rört sig allenast om huruvida köparen bort tidigare än som skett märka felet eller bristen, ej om huruvida det uppehåll med anmärkning, som ägt rum efter felets uppdagande, varit skäligt eller oskäligt. Även i andra fall, där köplagens bestämmelser medföra en diskretionär prövning, kan domstolsvägen sällan behöva anlitas.
    Om således de lagbud av diskretionär art som köplagen innehåller icke framkallat ett större antal rättegångar, och den befarade osäkerheten i handel och vandel alltså icke inställt sig, torde förtjänsten härav väsentligen tillkomma de svenska domstolarna. Det är känslan av domstolarnas förmåga att med klokhet och rimlighet handhava dylika lagbud, som gjort det mindre frestande för köpare eller säljare att i ett uppkommande konfliktläge söka till sin förmån utnyttja ett lagbuds obestämdhet, i strid med vad i det särskilda fallet må påkallas av billighet och »sens commun».
    Återstår det rakt motsatta spörsmålet: huruvida icke köplagen i vissa fall uppställt fixa regler, där sådana varit mindre påkallade. Anmärkningar i dylik riktning hava icke helt saknats. Exempelvis har man hört framkastas, att den i lagens 54 § givna bestämmelsen om ett års preskription för talan å fel i sålt gods kunde för köparen medföra en rättsförlust, som under vissa förhållanden vore obillig. Såsom alltför schematiska har man likaledes någon gång betecknat de i 55 och 56 §§ givna stadgandena om skyldighet för köpare att taga vård om det honom tillhandakomna godset, änskönt han på grund av fel i detsamma vill häva köpet. Något allmännare genljud hava dessa och liknande anmärkningar dock ej vunnit.
    I belysning av vad nu anförts torde kunna påstås, att hittills vunnen erfarenhet ej gäckat den förhoppning man vid lagens författande gjorde sig om att finna en för nordiska förhållanden någorlunda lämpligt utstakad farled mellan schematiseringens eller formaliseringens Scylla och den vittgående individualiseringens Charybdis.

E. Marks von Würtemberg.