Register till Regeringsrättens årsbok 1909—1929. Utgivet av GABRIEL THULIN. Sthm 1931. Norstedt. VI + 308 + 81 + 87 s. Kr. 14.50.
Registerarbeten höra förvisso till de mödosammaste av alla litterära företag och på samma gång till de otacksammaste, ty de, som icke själva haft erfarenhet av sådana bestyr, torde sällan göra sig en föreställning om den möda de kräva. Men de höra på samma gång till de nyttigaste av alla företag — en sats som för visso underskrives även av dem, som föreställa sig, att de komma till stånd så där tämligen av sig själv. Alla dessa omdömen är det anledning att mycket kraftigt understryka, då regeringsrådet Thulins ståtliga verk skall presenteras.
Utgivaren har haft värdefulla förarbeten att tillgå. Var och en som är van att anlita regeringsrättens årsböcker, känner de förträffliga register som åtföljt varje årgång, omfattande ej blott, som i Nytt juridiskt arkiv, refererade rättsfall, utan även dem som endast upptagits bland notiserna. Men utgivaren har ingalunda inskränkt sig till att mekaniskt sammanfoga dessa årsregister till en enhet; han har själv genomgått, sovrat och ordnat materialet. Detta innebär icke blott, att han från registren gått till själva referaten och notiserna (vilka sistnämnda som bekant i regeringsrättens årsböcker mycket ofta äro av väsentligt större intresse än referaten). Arbetets självständighet är större än så. En not under rubriken »Motorfordon» (»För redogörelsen för notiserna har endast årsboken legat till grund») antyder, att utgivaren i stor utsträckning litat till en av årsböckerna helt oberoende förstahandskunskap om målen. Förhållandet torde vara att registerarbetet pågått sedan åratal tillbaka och vuxit fram ur anteckningar som utg. gjort i omedelbart samband med regeringsrättens arbete.
Det är sålunda ett starkt personligt grepp, som framträder i arbetet. Det gör sig till en början gällande i urvalet. Ett urval har nämligen ägt rum. Notiserna hava endast medtagits »i den mån de ansetts hava betydelse för praxis eller rättshistorisk forskning». I följd härav upptagas — om jag rätt uppfattat utg:s principer — dels sådana rättsfall, som i och för sig synts beaktansvärda, dels sådana, som — utan att
egentligen skilja sig från andra — kunnat tjäna som exempel på behandlingen av en grupp likartade mål. Att ett urval alltid måste bliva mer eller mindre godtyckligt är självklart. Men olägenheterna därav uppvägas — förutsatt att registrets ofullständighet ej glömmes vid användningen — avgjort av fördelarna. Ett fullständigt register skulle hava blivit oöverskådligt och ohanterligt. Och det är en positiv vinning, att urvalet företagits av en person, som från första början deltagit i regeringsrättens arbete och sålunda kunnat välja och vraka med kännedom om vad för domstolen själv framstått som mer eller mindre väsentligt. Att utsöndringen av notiserna ej skett alltför radikalt, därav får man ett klart intryck, varhelst man bläddrar i registret; det bestyrkes f. ö. av dess omfång, 476 sidor, som motsvarar ungefär ¾ av årsregistrens sammanlagda sidantal.
Det personliga greppet förmärkes också i registrets uppställning, som i flere hänseenden starkt avviker från årsregistrens.
Registret sönderfaller i tre avdelningar, ett »allmänt register» (som fyller bortåt ⅔ av utrymmet) och två specialavdelningar, för kommunala mål och för taxeringsmål.
Avdelningen för taxeringsmål har en nästan helt fristående karaktär; där registrerade mål äro således i regel ej ens i form av hänvisningar beaktade i det allmänna registret. Denna anordning är i betraktande av taxeringsmålens särart utan tvivel välmotiverad. Att stundom även taxeringsmålen påkallat avgöranden av allmänt förvaltningsrättslig betydelse har utg. ingalunda förbisett. Sådana mål, i vilka detta varit fallet, finner man nämligen i regel, åtminstone i hänvisningsform, även i det allmänna registret. Naturligtvis kan man här tvista om gränsdragningen; den som studerar »besvär» blott i det allmänna registret göres t. ex. uppmärksam endast på en del av de rättsfall av intresse för besvärsinstitutet i allmänhet, som återfinnas under samma rubrik i avdelningen för taxeringsmål.
Registret för kommunala mål är genom talrika hänvisningar förbundet med det allmänna. Härigenom brytes udden av eventuella invändningar mot avgränsningen av kategorien »kommunala mål» (så t. ex. mot att avd. »Befattningshavare: kommunala, kommunaltstatliga», »Barnavårdsnämnd» och »Fattigvårdsstyrelse» m. fl. upptagits i den allmänna avdelningen, men exempelvis »Pensionsnämnd» i den kommunala); tack vare hänvisningarna finner man ändå, vad man söker.
Uppslagsorden, till väsentlig del desamma som årsregistrens, äro genomgående expressiva och upplysande. Endast i undantagsfall finnas rum för invändningar. Det är knappast naturligt att under »Administrativ myndighet» — med den ej lyckligt formulerade underrubriken »Behörighet mellan olika administrativa myndigheter» — upptaga mål, där frågan ej varit, om sådan myndighet eller domstol varit behörig, utan endast huruvida den ena eller andra administrativa myndigheten bort upptaga ärendet. Rubriken »Fattigvård: handhavande av» är ej fullt klar. Är det riktigt att upptaga »Sjukvård»
under »Hälsovård»? Och varför heter det »Vallängd» i st. f. »Röstlängd»?
Underrubriker hava använts i mycket stor omfattning. Det är kanske vid studiet av dem, som utgivarens självständiga insats klarast framträder. Det arbete, som han här utfört, innebär i själva verket ej blott en i och för sig mödosam uppdelning av materialet efter förut givna, självklara synpunkter, utan ofta dessutom ett stycke av den systematiska vetenskapliga penetration av ämnet, som är förutsättningen för att en sådan uppdelning skall kunna göras. Besinnar man hur ofullkomlig ännu den svenska förvaltningsrättens systematik är, framstår klarast detta arbetes betydelse. Vid den ena rubriken efter den andra står läsaren i själva verket inför ett utkast till systematisk behandling av förut föga eller ej alls bearbetade rättsområden. Som exempel på omfattande sådana arbeten kunna anföras rubrikerna: »Besvär» (17 sid.), »Folkskoleväsen» (19 sid.), »Hälsovård» (18 sid.), »Val» (17 sid.), »Vägmål» (15 sid.). Hela avdelningen »Kommunala mål» utgör f. ö. ett exempel i stort på detta slags bearbetning av materialet. Den är nämligen systematiskt, ej alfabetiskt uppställd.
Materialet har i stor utsträckning grupperats med hänsyn ej blott till beskaffenheten av de frågor, som varit under omprövning, utan ock till prövningens resultat. Under de uppslagsord, som angiva olika myndigheter, skiljer utg. sålunda, för att blott nämna ett exempel bland många, ofta mellan två grupper av mål: »Behörighet för» och »ej behörig» (i somliga fall utmärker förstnämnda rubrik däremot endast, att behörighetsfrågan varit under omprövning, ej att den besvarats jakande). Ett särskilt omnämnande förtjäna i detta sammanhang de praktiskt uppställda tabellariska översikterna över utgången av mål angående kommunal valbarhet och av vissa mål angående varumärken. Här och var lämnar han också intressanta meddelanden om de grundsatser, som legat till grund för regeringsrättens avgörande. Som exempel må anföras noten å s. 48 (om myndigheters besvärsrätt).
Den omsorg, som nedlagts på arbetet, röjer sig icke minst däri, att ett och samma rättsfall mycket ofta återfinnes under två eller flera rubriker. Det är — väl till märkandes — icke blott referat, utan även notiser, som tillvaratagits på detta grundliga sätt. Dubbelföringen kompletteras av ymniga hänvisningar från den ena rubriken till den andra.
Det är särskilt ur en viktig synpunkt som denna dubbelbehandling har betydelse. Rättsfallens närmast till hands liggande gruppering bestämmes naturligtvis av de särskilda förvaltningsområden, till vilka de hänföra sig. Den som begagnar registret har rätt att i första hand söka — och finner också — överblick över rättsfall, som avse de olika förvaltningsrättsliga författningarnas tillämpning. Han orienteras — för att nu blott på måfå nämna några rubriker — i behandlingen av avlöningsmål och mål om rese- och traktamentsersättning (till undanröjande av vanliga missuppfattningar rörande dessa kategoriers betydelse i regeringsrättens arbete kan dels anmärkas, att de i registret
tillsammans ej upptaga mer än 23 sid.,1 dels erinras, att de sedan 1925 ej längre behandlas i regeringsrätten), mål om barnavård, byggnadsväsen, fattigvård, fjärdingsmän o. s. v. Men inom de olika specialområdena framträda ständigt spörsmål av allmännare räckvidd, sådana som i ungefär samma form kunna förekomma inom ett flertal olika specialområden, kanske inom större delen av förvaltningsrättens område. Registret upptager en mängd rubriker, med vilkas hjälp läsaren kan med varandra konfrontera behandlingen av dylika frågor från olika rättsområden. Jag syftar på sådana rubriker som Administrativ myndighet, Besvär, Disciplinmål, Fullmakt, Handräckning, Jäv, Omyndig, Preskription, Prövning, obehörighet att upptaga ärende till ny, Res judicata, Resning, Rättegångskostnad, Skador (ersättning för), Utmätning, Viten, Vittnesförhör. Den vars syssla det är att vetenskapligt bearbeta förvaltningsrätten, har givetvis ett alldeles särskilt intresse för de sammanställningar som gjorts under dessa och liknande rubriker. På samma gång ligger det nära till hands för honom att fästa sig vid ett och annat som ytterligare skulle kunnat göras i denna riktning. Bevisningsskyldigheten har t. ex. givetvis varit under omprövning i många flere mål än de få, till vilka det allmänna registret under denna rubrik hänvisar; under rubriken Skada saknas hänvisning till några rättsfall under Administrativ myndighet I: 14; översikten över de även ur statsrättslig synpunkt viktiga målen om överskridande av och obehörig utbetalning från anslag (under rubriken Anmärkningsmål) kunde måhända hava gjorts fullständigare; i avdelningen disciplinmål skulle en annan indelning än efter olika kategorier av befattningshavare hava varit välkommen o. s. v. Men det vore orimligt att fästa vikt vid sådana erinringar; ett vägröjande arbete bör bedömas efter sina förtjänster och ej efter den ofullständighet, som möjligen på en eller anna punkt alltjämt kan vidlåda det. Och förtjänsten är här uppenbar.
Betydelsen av en förvaltningsdomstol ligger icke enbart däri, att de särskilda målen underkastas en på samma gång sakkunnig och domarmässig prövning, utan även däri, att — i rättssäkerhetens intresse — allmänna grundsatser för bedömande av förhållandet mellan de enskilde och det allmänna genom dess praxis utvecklas. Välbekant är, vad t. ex. Frankrikes conseil d'état och de tyska förvaltningsdomstolarna i detta hänseende ha betytt. Vår regeringsrätt har icke arbetat på långt när så länge; det är blott ett 25-årsjubileum den firar samtidigt med riksdagens 500-årsjubileum, 300-årsminnet av 1634 års regeringsform och 200-årsminnet av 1734 års lag. Den administrativa rättsskipning, som före 1909 handhades av Kungl. Maj:t i statsrådet, bildade, fastän den säkerligen i stort sett utövades i god domarmässig anda, icke någon säker grund att bygga på. Ty den saknade kontinuitet och konsekvens, och — vad som är lika viktigt — Kungl. Maj:ts avgöranden i andra mål än de kommunala kommo endast styckevis
(t. ex. genom dåv. kammarrådet Thulins meddelanden om administrativ praxis i Statsvetenskaplig tidskrift 1897—1909) till offentligheten. Då genom regeringsrådet Thulins arbete regeringsrättens verksamhet i den riktning, som här antytts, sällsynt klart åskådliggöres för vetenskap och praxis, blir också i och med detsamma denna verksamhetpå ett fruktbärande sätt fullföljd. För den förvaltningsrättsliga vetenskapens fortsatta utveckling i Sverige kommer arbetet att bliva av grundläggande betydelse; något liknande gäller utan tvivel också om finansrätten och stora delar av speciella privaträtten. Till äventyrs kan arbetet också skänka en bredare allmänhet ett intryck av den praktiska vikten av regeringsrättens mångskiftande och i varjehanda olika levnadsförhållanden djupt ingripande verksamhet.
Nils Herlitz.