Fingerzeige für die Gesetzes- und Amtssprache. Herausgegeben vom Reichsministerium des Innern in Verbindung mit dem Reichsarbeitsministerium und unter Mitwirkung des Deutschen Sprachvereins. Zweite, durchgesehene Auflage. Berlin 1931. Reichsverlagsamt. 58 s. M. 1.00.

    I de tyska riksministeriernas Gemeinsame Geschäftsordnung (= GGO) nämnas vissa Grundzüge für guten deutschen Sprachgebrauch im Schriftverkehr der

 

Behörden. Om dessa grundlinjers närmare beskaffenhet har jag förgäves sökt få kännedom; jag föreställer mig dem som en motsvarighet till vårt k. cirk.d. 22 mars 1907 ang. avfattandet av utlåtanden, skrivelser m. m. i ämbetsärenden (se lagboken under 1: 11 UL). Emellertid äga grundlinjerna numera blott ett historiskt intresse: enligt ett riksregeringens beslut d. 18 febr. 1930 ha i deras ställe trätt de Fingerzeige vilka utgöra ämnet för denna litteraturnotis.
    Efter mitt omdöme är det lilla häftet ett högst förträffligt arbete som även för oss svenskar erbjuder mycket att beakta. Det vill framställa avskräckande exempel ur de senaste årtiondenas lagstiftning men på samma gång visa hur bristerna lämpligen avhjälpas och sålunda der Beamte zu einwandfreier, klarerzweckmässiger Gesetzessprache gelangen kann. I överensstämmelse härmed är skriften övervägande tryckt i halvspalter, av vilka den ena med överskriften Nicht upptar de dåliga exemplen, medan den andra underrubriken Sondern visar den förbättrade redaktionen. Stoffet är ordnat under 218 nummer som komma till användning i ett litet lätthanterligt alfabetiskt register, men uppställningen är i övrigt strängt systematisk. Efter en kort Einleitung följa fem huvudavdelningar — Wortgebrauch, Wortbeugung, Wortfügung, Satzbau, Ausdruck; och exemplen äro esomoftast grupperade under särskilda regler och råd, tryckta över hela spalten med spärrad stil, varjämte litet emellan möta förklarande anmärkningar satta med petit.
    Det ligger i sakens natur att de tre första huvudavdelningarna icke kunna skänka främlingen mycken ledning för bruket av hans eget modersmål. Ett och annat nummer framkallar dock för medvetandet svenska paralleller. Varningarna för Abänderung i st. f. Änderung, för Stellungnahme och för andra überflussige Erweiterungen föra sålunda tanken till sådana otrevliga nykomlingar i våra officiella tryck som utöka — jag har i ett förslagstryck sett »utökade regeringsråd» eller något liknande, och en aktad konstförfattare skrev nyligen i Svenska Dagbladet »uppförstora» — ståndpunktstagande, storleksordning, mellanskillnad. Aktivum förordas framför passivum, emedan det både är språkligt enklare och ger större liv och åskådlighet såsom betecknande icke blott handlingen utan även den handlande. Att skilja prepositioner genom endast artikel (bei der für die) bör man undvika, och det omedelbara sammanställandet av prepositioner (für durch öffentliche Ausschreibung verkaufte Oberbauteile) stämplas som vollends unerträglich. I Himle HRs dombok (juni 1925) står »i enlighet med vid före utslaget med de största borgenärerna hållet enskilt förlikningssammanträde gjort medgivande», och en Göteborgsadvokat har för något år sedan i en hovrättsinlaga talat om en bouppteckning som »var belagd med med stärbhuskammarens makuleringsstämpel färskt makulerade stämplar».
    I fjärde avdelningen, Satzbau, fastspikas främst denna tes: Die Hauptwortsucht (»Substantivomanie») ist das beliebteste und zugleich das grösste Ubel der Kanzleisprache. Detta ledmotiv blir därefter rikt modulerat. Det framhålles hurusom benägenheten för substantiv ofta medför onödig bredd, fördunklar tankegången, leder till tyngande omskrivning i st. f. en enkel konjunktion eller preposition, o. s. v. Exemplen äro särdeles belysande. Några må här meddelas. Lagstiftaren har föreskrivit att om det finns två lärare vid skolan, muss die Trennung der Schulpflichtigen nach Geschlechtern durchgeführt werden — bättre vore: müssen Knaben und Mädchen getrennt werden.

 

10 — Svensk Juristtidning 1932.

 

Han har stadgat: Gegen die Ablehnung der Zulassung zur Eintragung oder gegen die Versagung eines Antragsscheins ist Einspruch zulässig — bättre: Wird die Zulassung abgelehnt oder der Antragsschein versagt, so ist Einspruch zulässig. I st. f. det okonstlat naturliga wenn er ausbleibt, har han nyttjat im Falle des Ausbleibens.
    Vem skönjer ej hos dessa exempel ett starkt syskontycke med Winroths skrivsätt (jfr min Lagstil s. 43) och andra stilistiska företeelser i vårt land, bl. a. det alltför ymniga bruket av substantiverade participer? »För ifrågavarande saks vidkommande bruste ifrågavarande förutsättning», hörde jag för ej längesen sägas i en föredragning. Sinnessjuklagen — denna även för normala individer svårsmälta lektyr, vid vars blotta nämnande man ser framför sig »den, som är föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete» — denna lag stadgar (26 §) att om någon, som är för vård intagen å sinnessjukhus, vill göra framställning om utskrivning, då »skall möjlighet till erforderliga skrifters uppsättande beredas honom», en fras som i all sin ordrika dryghet är till innehållet fattigare än det gamla uttrycket att nödigt biträde skall lämnas. I k. prop. nr 21 till 1931 års riksdag refereras vad lantbruksstyrelsen yttrat rörande frågan »huruvida viss galt vore så utvecklad och i övrigt besutte sådana egenskaper, att tillstånd kunde och borde lämnas för hans upplåtande till allmänheten för betäckningsändamål».
    Kraftigt varnas (fortfarande i avdelningen Satzbau) för inskjutna mellansatser: Je mehr Zwischensätze, desto mehr stören sie den Ablauf des Gedankens. Ett svenskt belägg på sanningen härav finner den intresserade i KU:s utlåtande nr 7 vid 1931 års riksdag s. 8—9, där i en enda punkt, för vidlyftig att här återgivas, förekomma sju relativsatser och tre som inledas med konjunktionen även om.
    Sista avdelningen, Ausdruck, är ingalunda den minst värdefulla. Dess främsta sats är fullkomligt i gamle Kriegers anda (Lagstil s. 3): Das Streben nach schärfster Deutlichkeit führt oft zur Breite, die dann gerade die entgegengesetzte Wirkung hat, d. h. der durchsichtigen Klarheit hinderlich ist. Hurusom denna strävan ger upphov till unschöne Wiederholungen visas med bl. a. följande parallelltryck, som slående erinrar, både sakligt och formellt, om redaktionerna av 10:5 arvslagen i Lagstil s. 35:
 

    Der Angehörige eines Staates verliert die Staatsangehörigkeit in diesem Staate mit der Aufnahme in einen anderen Staat.

 

Der Angehörige eines Staates verliert die Staatsangehörigkeit in diesem mit der Aufnahme in einen anderen.

 

    Genom nätta omformuleringar ådagalägges hur hänvisningar till andra paragrafer kunna med stor fördel behändigt undvikas.
    Det bör icke förtigas att vissa anmärkningar kunna tyckas härröra från en överdriven känslighet. § 839 BGB: Verletzt ein Beamter vorsätzlich oder fahrlässig die ihm einem Dritten gegenüber o. s. v. ogillas, emedan här fehlt zum Dritten der Zweite. Att här tala om tredje mannen synes dock knappast mindre försvarligt än att han nämnes i 135 § andra stycket aktiebolagslagen. Alltför rigoröst är nog också att vid legaldefinitioner förbjuda reservationen im Sinne dieses Gesetzes (Med — — förstås i denna lag). Ett och annat påpekande förefaller även väl skolmästaraktigt och obehövligt, t. ex. upplysningen att Keiner von ihnen ist erschienen betyder något helt annat än Einer von ihnen ist nicht erschienen.

 

Rättvisligen bör vidare med tillfredsställelse antecknas att om också våra inhemska lagskrivare ha många synder på sitt samvete, så äga åtminstone vissa av de mera anskrämliga exemplen näppeligen motstycke i svensk lagstil. Sålunda torde man aldrig hos oss haft eller få orsak att ondgöra sig över ett så klumpigt lagbud som det vänstra här nedan;

    Auf die beim Inkrafttreten dieses Gesetzes bestehenden Deichverbände finden die Vorschriften Anwendung, die für die nach diesem Gesetz gebildeten Deichverbände gelten.
    Die Vorschriften dieses Gesetzes gelten auch für die älteren Deichverbände.

    Till slut må citeras inledningens manande ord, som nog tåla vid någon avprutning men mutatis mutandis kunna riktas även till det uppväxande svenska juristsläktet: Wer unserer Muttersprache auch in den Gesetzbüchern des deutschen Volkes zu ihrem Rechte verhelfen will, braucht Fleiss und Mut. Er darf sich aber sagen, dass er dadurch nicht allein der deutschen Sprache dient, sondern ebenso und vielleicht noch mehr das Rechtsgefühl und den Staatsbürgersinn der Volksgenossen fördert.

B. W.