Stadsplanelagstiftningen. Genom beslut den 15 december 1916 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa revision av gällande bestämmelser angående stadsplan och tomtindelning. Kommittén avgav den 15 december 1920 betänkande, innefattande, förutom förslag till vissa följdförfattningar, förslag dels till stadsplanelag och dels till byggnadsstadga i vissa delar.
    Emellertid ansågs frågan om revision av stadsplanelagstiftningen och därmed sammanhängande bestämmelser böra göras till föremål för ytterligare behandling; och chefen för justitiedepartementet tillkallade, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 6 februari 1925 och den 12 juni samma år sakkunniga att inom departementet biträda med ärendet. Dessa sakkunniga framlade den 27 februari 1928 betänkande med förslag till stadsbyggnadslag och författningar, som därmed hade samband.
    De i ärendet avgivna förslagen blevo med anledning av remisser föremål för granskning av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar, vilkas verksamhetsområden förslagen ansågos beröra. Med beaktande av de utlåtanden och yttranden, vartill denna granskning givit anledning, upprättades inom justitiedepartementet — med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga — förslag till stadsplanelag och därav föranledda lagförslag. Sedan lagrådet den 28 november 1930 avgivit yttrande över förslagen, underkastades dessa ytterligare bearbetning, varefter förslagen genom proposition nr 79 förelades 1931 års riksdag. I enlighet med vederbörande utskotts hemställan antog riksdagen lagförslagen. Den 29 maj 1931 utfärdades stadsplanelag jämte åtskilliga följdlagar (SFS nr 142 — 151). Genom denna lagstiftning hava stadgandena om stadsplan och tomtindelning med visst undantag såsom en särskild lag utbrutits ur 1 kap. lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, vars övriga kapitel lämnats i huvudsak oförändrade.
    I sammanhang med behandlingen av nyssberörda lagförslag har riksdagen, med föranledande av Kungl. Maj:ts proposition nr 192, avgivit yttrande över ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till byggnadsstadga, avsedd att ersätta den nu gällande byggnadsstadgan för rikets städer av den 8 maj 1874.

    Den nya stadsplanelagen innehåller bestämmelser såväl för stad och stadsliknande samhällen på landet som för den egentliga landsbygden. Av bestämmelserna angående stad må följande framhållas.

 

152 HILDING FORSSMAN.    Den nya lagen avser att åt stadsplanebegreppet giva en vidgad och fördjupad innebörd. Under det att uti gällande lag stadsplanen icke kan upptaga andra kategorier mark än byggnadskvarter samt gator, torg och andra allmänna platser, skall enligt nya lagen stadsplanen omfatta och till sina rättsverkningar vara avpassad för all inom det planlagda området belägen mark, även sådan, som icke är att hänföra till vare sig byggnads- eller gatumark, och vidare skall den i stadsplanen upptagna markens användning i erforderlig omfattning regleras genom stadsplanebestämmelser. Sådana skola alltså kunna givas även för annan mark än byggnadskvarter, exempelvis för gator, torg, parker, särskilda trafikområden samt idrottsområden, och de skola utgöra en integrerande del av stadsplanen, så att denna plan kommer att innefatta hela det komplex av bestämmelser, som rättsligt gäller angående det planlagda områdets bebyggande och utnyttjande i övrigt.
    Liksom gällande lag förutsättes, att stadsplan antages av stadsfullmäktige och att den, för att bliva gällande, skall fastställas av Konungen. Sådan ändring i redan befintlig stadsplan, som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, må dock fastställas av Konungens befallningshavande.
    Ehuru den nya lagen alltså bygger på den principen, att stadsplan i första hand är en kommunal angelägenhet, föreslås dock bestämmelser, enligt vilka Konungen kan fastställa stadsplan även mot stadens vilja. För att detta skall kunna ske fordras, att stadsplan kräves för stadens ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande allmänt intresse, samt att stadsfullmäktige underlåta vidtaga erforderliga åtgärder. Under angivna förutsättningar må Konungen förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken stadsplan skall vara underställd Konungens prövning. Ställa sig stadsfullmäktige ej föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och, efter hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest rörer, fastställa stadsplan för området. Innan ett ingripande sker enligt dessa bestämmelser förutsättes emellertid, jämlikt uttalanden i motiven, att Kungl. Maj:t inhämtar yttrande av ett för ändamålet inrättat råd av personer med erkänd kommunal sakkunskap. Detta råd, en motsvarighet till det så kallade finansrådet för behandling av frågor rörande kommunala låneärenden m. m., äger svenska stadsförbundet utse.
    De i den nya lagen upptagna bestämmelserna om tomtindelning överensstämma i huvudsak med gällande lags föreskrifter i ämnet.
    För reglering av stads område utom stadsplan upptager lagen ett nytt institut, kallat stomplan. Därmed avses en plan för framtida ordnande av område utom stadsplan. Stomplanen innebär en planläggning av visst område i de stora grunddragen, såsom i avseende å framtida huvudgator och andra allmänna platser. Erfordras särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande eller användande i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana bestämmelser. Angående

 

STADSPLANELAGSTIFTNINGEN. 153byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, skola ock meddelas särskilda bestämmelser, där så erfordras. Sådana bestämmelser benämnas utomplansbestämmelser. Om upprättande och fastställande av stomplan och utomplansbestämmelser gälla samma regler som i fråga om stadsplan. Det i fastighetsbildningslagen förekommande institutet avstyckningsplan har där bibehållits men i något modifierad form.
    I fråga om utnyttjandet av planlagt område — varmed avses jämväl stomplanelagt område — samt av område, för vilket fastställts utomplansbestämmelser, innehåller den nya lagen i huvudsak följande. Nybyggnad må ej företagas i strid mot stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser. Detta nybyggnadsförbud är emellertid icke ovillkorligt; möjligheter till dispens finnas, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användande för avsett ändamål. Bestämmelser hava meddelats till förhindrande av olämplig bebyggelse under tiden från det fråga väckes om antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser för visst område och till dess frågan om fastställelsen prövats. Gällande nybyggnadsförbud å mark, som icke blivit indelad till tomter, samt å tomt, vilken ej är rättsligen beslående, hava bibehållits. Nybyggnad må ej heller ske, innan ägare av tomt fullgjort honom åliggande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten eller att utgiva bidrag till gatukostnad, eller ock tomtägaren därför ställt säkerhet. Förslaget innehåller förbud mot att inom område, som ingår i stadsplan eller stomplan, vidtaga schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd, såvida åtgärden uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål.
    Rörande stadens rätt att komma i besittning av mark för stadsplans genomförande må följande framhållas. Staden äger rätt att lösa i stadsplan eller stomplan ingående mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats. Annan i sådan plan ingående mark till den del den ej är avsedd för enskilt bebyggande — alltså mark för allmän byggnad eller område, som är avsett till särskilt trafikområde, skydds- eller säkerhetsområde för vissa anläggningar, idrottsområde, begravningsområde eller annat särskilt ändamål — må staden lösa, där ej markens användande för avsett ändamål ändock kan anses säkerställt. Ingår allmän väg i mark, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, skall vägmarken, i den mån den tages i anspråk för avsett ändamål, utan ersättning tillfalla staden. Staden tillerkännes vidare rätt att taga i anspråk och nyttja enskild väg, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän plats. Stadens nyttjanderätt gäller utan hinder av den rätt annan kan äga till marken. Regler hava givits till skyddande av vissa sakrättshavares rätt till vägmarken.
    I lagen hava upptagits bestämmelser om s. k. zonexpropriation. Härmed avses expropriation av markområden intill en viss anlägg-

 

154 HILDING FORSSMAN.ning men ej erforderliga för anläggningens utförande. Lagen medgiver sålunda under vissa villkor staden att för stadsplans genomförande lösa erforderlig mark inom byggnadskvarter, i den mån marken erfordras för åstadkommande av nödig reglering. Härutinnan överensstämmer nya lagen i huvudsak med gällande lag. Kan det avsedda syftet vinnas genom att staden allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen lämna tillstånd härtill. Den nya lagen medgiver emellertid även i andra fall staden expropriationsrätt i ändamål att befrämja stadsplans genomförande. Antages kostnaden för en gatureglerings genomförande skola överstiga det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av tomtägare, och är uppenbart, att regleringen medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark, må Konungen medgiva staden rätt att tillika lösa sådan mark, ändå att den icke erfordras för regleringens genomförande; dock skall ansökan härom göras före stadsplanens fastställande. Den staden sålunda tillerkända expropriationsrätten, vilken utgör en form av s. k. ekonomisk zonexpropriation och är en nyhet i svensk lagstiftning, är emellertid i första hand att betrakta såsom ett medel för utkrävande av bidrag till stadens kostnader för viss anläggning. Med hänsyn härtill förutsätter lagen, att markägaren kan fria sig från ett sådant expropriationsanspråk genom att ikläda sig skyldighet att gälda skäligt bidrag. I brist av åsämjande härutinnan skall Konungen bestämma ett i förhållande till kostnaden och värdestegringen skäligt belopp, som det åligger markägaren att gälda i den ordning Konungen föreskriver vid äventyr att staden eljest må lösa marken.
    Gällande regler om rätt för stad att lösa i byggnadskvarter ingående mark, som icke kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande, hava bibehållits.
    Bestämmelser hava meddelats till underlättande av tomtindelnings genomförande. Sålunda har ägare av del av tomt tillagts rätt att till sig lösa återstoden av tomten. Då anspråk på sådan inlösen anhängiggjorts, skall i ärendet prövas ej allenast sökandens utan även annan delägares i sådant hänseende framställda anspråk, så att frågan om tomtens förenande i en ägares hand varder på en gång och i samma ärende slutligen avgjord. Underlåter ägare av del av tomt att utöva sin lösningsrätt inom ett år efter tomtindelningens fastställande, inträder rätt för staden att lösa alla tomtens delar.
    Frågan om stadens lösningsplikt är uti nya lagen reglerad efter delvis andra grunder än i gällande lag. Denna plikt har ansetts böra göras beroende av en för varje särskilt fall verkställd prövning, huruvida den mark, varom fråga är, utan hinder av de av stadsplan eller stomplan följande inskränkningarna i förfoganderätten kan av ägaren användas allenast på sätt, som ur ekonomisk synpunkt står i uppenbart missförhållande till markens värde. Har alltså i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande — såsom till gata, torg eller annan allmän plats, till allmän byggnad, särskilt trafikområde, skydds- eller

 

STADSPLANELAGSTIFTNINGEN. 155säkerhetsområde, idrottsområde, begravningsplats eller annat liknande ändamål — inträder lösningsplikt för staden, när marken endast kan av ägaren nyttjas på sätt nyss nämnts. Detsamma gäller beträffande tomtdel, då ett år förflutit från tomtindelningens fastställande.
    I avseende å inlösen av mark skola de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation i huvudsak lända till efterrättelse.
    Beträffande tomtägares skyldighet att till staden gälda ersättning för gatumark givas vissa ändrade bestämmelser, i syfte dels att mera rättvist än nu är fallet mellan tomlägarna och staden fördela dessa kostnader dels ock att för staden öppna möjlighet att verkställa regleringen av sagda skyldighet i ett sammanhang för en större del av en gata. Beträffande skyldighet för tomtägare att bidraga till annan gatukostnad utgår nya lagen från att denna angelägenhet fortfarande skall ordnas lokalt efter förhållandena inom varje särskilt samhälle och att nuvarande lokala bestämmelser skola gälla intill dess stadsfullmäktige antaga gatukoslnadsbestämmelser, angivande bland annat grunderna för beräknande av den kostnad, som skall påföras tomtägarna. Gatukostnadsbestämmelser skola underställas Konungens prövning, där på tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom. Lagen innehåller ock regler angående vad som skall iakttagas vid bestämmande av grunderna för tomtägares bidragsskyldighet.
    Den nya lagen medgiver möjlighet för Konungen att i sammanhang med stadsplans fastställande förordna, att markexploatör skall dels utan ersättning till staden i viss omfattning avstå mark till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, dels ock bekosta anläggning av gator och underjordiska avloppsledningar intill ett belopp, motsvarande vad staden enligt gatukostnadsbestämmelser eller eljest äger uttaga av tomtägarna. Förutsättning för meddelande av sådant förordnande är att stadsplan lägges över område i en ägares hand och att ägaren kan förväntas få den nytta av stadsplanen, att han skäligen bör till staden avstå mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras till nyssnämnda ändamål. Ägaren kan i angiven ordning förpliktas avstå mark i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av områdets hela areal.

    Vad angår stadsliknande samhällen på landet bibehållas i den nya lagen gällande lags stadganden därom, att för dessa samhällen skall tillämpas vad i lagen är stadgat för stad och att Konungen skall äga att förordna om sådan tillämpning för tätare befolkad ort på landet. Emellertid har upptagits bestämmelse, enligt vilken för dessa samhällen kan meddelas nödig lindring i stadsplanelagens stadganden angående skyldighet att upplåta gata och annan allmän plats till allmänt begagnande.

 

    Bestämmelser hava meddelats för tillgodoseende av möjligheten att reglera byggnadsverksamheten på den egentliga landsbygden. Dessa bestämmelser äro i huvudsak grundade på gällande lagstiftning. För reglering av hithörande förhållanden föreslås en förenklad

 

156 STADSPLANELAGSTIFTNINGEN.stadsplan, kallad byggnadsplan, samt utomplansbestämmelser, varjämte det år 1926 införda och i jorddelningslagen upptagna avstyckningsplaneinstitutet där bibehållits i något modifierad form.
    Byggnadsplanen utgör en motsvarighet till sådan stadsplan, varom förmäles i 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen. Är större byggnadsverksamhet att förvänta inom område, för vilket bestämmelserna i stadsplanelagen angående stad icke äga tillämpning, och föranleda ej förhållandena till sådan tillämpning, skall, därest plan för byggnadsverksamheten erfordras, byggnadsplan fastställas för området. Det ankommer på Konungens befallningshavande att pröva huruvida de faktiska förutsättningarna för byggnadsplans upprättande föreligga ävensom att, där så är fallet, besörja planens upprättande. Lagen utgår från såväl att framställning om plans upprättande kan göras av markägare, kommun eller annan som att sådan fråga kan utan ansökan upptagas av Konungens befallningshavande. Från gällande lag skiljer sig den nya lagen därutinnan, att även fastställelsen av planen ansetts böra meddelas av Konungens befallningshavande och ej av Konungen, i ändamål att möjliggöra ett snabbare förfarande än som i allmänhet stått till buds vid uppgörande av stadsplan på landsbygden.
    Beträffande kostnaderna för byggnadsplans upprättande förutsättes, att dessa skola gäldas av markägarna efter den nytta de hava av planen och i den mån bidrag ej lämnas av kommunen. Det har icke ansetts lämpligt att uppställa fasta regler för kostnadernas fördelning utan prövningen härutinnan har överlåtits på Konungens befallningshavande.
    Vid byggnadsplanens fastställande äro vissa rättsverkningar knutna. Sålunda kan Konungens befallningshavande på framställning av ägare till i planen upptagen byggnadsmark fastställa tomtindelning för sådan mark. Vidare må nybyggnad ej företagas i strid mot byggnadsplanen, dock kan undantag härifrån medgivas. Slutligen medför planens fastställande under vissa i lagen angivna villkor rätt för markägare att taga i anspråk och nyttja sådan mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan allmän plats. Denna rätt gäller framför annan rätt till marken, som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande.
    Utomplansbestämmelser för landet motsvaras av de särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, varom förmäles i 1 kap. 42 § fjärde stycket fastighetsbildningslagen. Utomplansbestämmelser äro avsedda att komma till användning, därest byggnadsplan tills vidare icke finnes böra upprättas men behov prövas föreligga av särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten. Enligt nya lagen har Konungens befallningshavande erhållit befogenhet att meddela utomplansbestämmelser för landet.

    Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1932.

Hilding Forssman.