Processreformen inför 1931 års riksdag. Såsom i denna tidskrift redan meddelats 1, lämnade Kungl. Maj:t genom en d. 6 febr. 1931 dagtecknad proposition (nr 80) riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över vissa av föredragande deparlementschefen, statsrådet Gärde, angivna huvudgrunder för en rättegångsreform. Sedan utlåtande över propositionen samt åtta i ämnet väckta motioner avgivits av ett för ändamålet tillsatt särskilt utskott (Utl. nr 1; Mem. nr 2), har riksdagen genom skrivelse d. 29 maj 1931 (nr 308) anmält sitt beslut i ärendet. Då propositionens grunddrag torde vara för tidskriftens läsare bekanta, synes det lämpligt att här allenast i korthet angiva riksdagens ståndpunkt till de viktigaste spörsmålen samt närmare beröra endast vissa av de frågor, som vid riksdagsbehandlingen ådragit sig särskilt intresse. Rörande de till grund för propositionen liggande huvudsynpunkterna må för övrigt hänvisas till den av statsrådet Gärde i tidskriften lämnade redogörelsen2.
I propositionen uttalades, att en i vissa hänseenden genomgripande reform av vårt rättegångsväsen borde komma till stånd, samt att med hänsyn härtill arbetet därå utan dröjsmål borde upptagas. Härvid borde främst eftersträvas att åstadkomma ett förbättrat förfarande. Ändringar i organisationen borde vidtagas endast såvitt de vore nödvändiga för att skapa förutsättningar för ett dylikt förfarande. Till denna mening anslöt sig även särskilda utskottet. Däremot framhölls i en av herr Christenson m. fl. avgiven reservation, att de väsentliga bristerna i vårt rättegångsväsen syntes kunna avhjälpas genom partiella reformer, utan en så genomgripande omgestaltning av vårt rättegångsväsen, som förordats i propositionen. Utskottets uppfattning delades emellertid av riksdagen.
Vad angår förfarandet i underrätt skall detta enligt riksdagens beslut byggas på grundsatserna om koncentration, muntlighet och omedelbarhet. För ernående av en koncentrerad förhandling skall i alla tvistemål och sådana brottmål, däri talan föres allenast av enskild målsägande, huvudförhandlingen föregås av ett förberedande förfarande. Under förberedelsen skola parternas ståndpunkter klarläggas samt deras angrepps- och försvarsmedel angivas. Upptagande av bevisning under förberedelsen bör äga rum allenast i undantagsfall, då särskilda skäl föranleda därtill. Likaså böra snäva gränser uppställas för möjligheten att under förberedelsen meddela dom i målet. Dock bör målet kunna avgöras på förberedelsens stadium, då endera parten uteblir och förutsättningarna för tredskodom föreligga, liksom då käromålet medgives. Det förberedande förfarandet bör i regel äga rum inför en domstolens ledamot, företrädesvis ordföranden, och bör kunna anordnas antingen såsom en muntlig förhandling eller såsom skriftväxling. Det bör stå domaren öppet att välja den form, som med minsta besvär och kostnader bäst främjar förberedelsens ändamål. För vinnande av koncentration i rättegången skola vidare föreskrifter meddelas till förhindrande av uppskov med
huvudförhandlingen. Allvarliga påföljder böra sålunda stadgas för part — liksom för vittne eller annan — som genom förfallolös utevaro eller på annat sätt förorsakar uppskov. Härvid bör bland annat komma under övervägande att ålägga den försumlige att gälda alla genom uppskovet föranledda kostnader.
I syfte att trygga muntlighet i förfarandet bör stadgas, att part i regel icke äger ingiva skriftlig inlaga eller uppläsa dylik inlaga. Emellertid bör undantagsvis part, som själv utför sin talan, äga möjlighet att hänföra sig till en av honom uppsatt skriftlig framställning. Naturligen får kravet på muntlighet ej hindra part att uppläsa sina yrkanden och ej heller att åberopa skriftligt bevismaterial eller att förete handlingar, som kunna tjäna till sakens belysande.
Av omedelbarhetsgrundsatsen följer, att processmaterialet i regel skall framläggas inför den domstol, som har att döma i målet, och att domen skall grundas omedelbart på det sålunda förebragta materialet. I vissa fall måste emellertid möjlighet finnas att upptaga bevisning, främst vittnesmål, utom huvudförhandlingen, eventuellt vid annan domstol, samt att därefter åberopa det vid bevisupptagningen förda protokollet såsom bevis i huvudförhandlingen. Undantagen från omedelbarhetsprincipen böra emellertid icke sträcka sig längre än som nödvändigt betingas av förhållandena.
Förfarandet vid underrätterna skall naturligen vara offentligt.
De nu angivna reglerna, vilka i främsta rummet ha avseende å tvistemålen, böra gälla även för rättegången i brottmål. Vid omdaningen av straffprocessen böra emellertid även vissa andra synpunkter beaktas. Sålunda bör den utveckling av straffprocessen i ackusatorisk riktning, som hittills ägt rum, fullföljas. Uppgiften att samla bevismaterialet bör därför läggas på andra organ än domstolen. Detta får dock icke utesluta, att domaren, om han finner ett mål ofullständigt utrett, ingriper för att fullständiga vad som brister. Den tilltalade skall i princip vara likaberättigad med åklagaren och äga utöva de rättigheter, som i allmänhet tillkomma part. I enlighet härmed får han icke utsättas för inkvisitoriskt förhör i syfte att förmå honom till bekännelse, liksom han ej mot sin vilja får göras till bevismedel mot sig själv.
Även i brottmål, däri talan utföres av allmän åklagare, bör en förberedande undersökning äga rum. Denna bör stå under åklagarens ledning. Undersökningen skall ordnas på sådant sätt, att garantier skapas för att misstänkt person icke utsättes för inkvisitoriska eller eljest olämpliga förhörsmetoder eller över huvud för behandling, som medför alltför stark psykisk eller fysisk påfrestning. Den misstänkte bör ha rätt att redan på förundersökningens stadium anlita försvarare, och möjlighet bör beredas honom att påkalla ingripande av domstol, därest förhörsledaren överskrider sin befogenhet eller den misstänkte eljest anser, att vid förundersökningen ej rätteligen förfarits.
Vid ordnande av förundersökningen i brottmål bör även frågan
om de straffprocessuella tvångsmedlen upptagas till behandling. Härvid bör tillses, å ena sidan, att samhällets intresse av att förövade brott verksamt beivras blir behörigen tillgodosett, och å den andra, att den enskildes rättigheter icke uppoffras i högre grad än som äro undgängligen nödigt. För tillgodoseende härav bör det förfarande, som i praxis utbildat sig, med den misstänktes anhållande såsom förberedande åtgärd till häktning regleras i lag. Varje åtgärd, som medför förlust av den personliga friheten under någon mera avsevärd tid, bör underställas prövning av domstol eller domare. Även om befogenhet att anhålla eller häkta anförtros åt polis- och åklagarmyndigheter, bör alltså, då frihetsförlusten överstiger viss kortare tid, frågan om den misstänktes kvarhållande underkastas domstols eller domares prövning. Tillika bör det stå den misstänkte öppet att oberoende härav påkalla prövning av denna fråga. Vissa fördelar synas kunna vinnas genom införlivande med vår rätt av reseförbudet såsom ersättning för häktning. Jämväl andra tvångsmedel, såsom beslag, skingringsförbud, husrannsakan och kroppsvisitation, böra närmare regleras.
De nu angivna riktlinjerna för förfarandet i underrätt skola i huvudsak tillämpas också vid hovrättsprocessen. Även denna skall i den utsträckning det lämpligen låter sig göra grundas på muntlighet, omedelbarhet och offentlighet. Ett undantagslöst tillämpande i andra instans av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna synes emellertid icke vara möjligt. Beträffande omfattningen av de undantag, som med hänsyn härtill böra uppställas, ha meningarna gått starkt isär. För behandlingen inom riksdagen av denna omstridda fråga må hänvisas till en i denna tidskrift intagen uppsats av statsrådet Gärde om rättegångsreformen och hovrätterna1. Här må endast erinras, att kamrarna beträffande spörsmålet om parternas skyldighet att infinna sig i hovrätten till muntlig förhandling stannade i olika beslut, ävensom att enligt riksdagens mening referentföredragning i viss utsträckning skulle förekomma och bevisningen i regel borde få förebringas genom åberopande av det i underrätten förda protokollet.
Beträffande rättegången i högsta instans innebär riksdagens beslut ett avvisande av förslaget att begränsa högsta domstolens prövning till rättsfrågan. Talan mot hovrättens dom skall sålunda kunna fullföljas även i bevisfrågor. Spörsmålet om särskilda anordningar för att förhindra en alltför stark tillströmning av mål till högsta domstolen bör vid det fortsatta arbetet bliva föremål för närmare utredning. På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande hovrättsförfarandet råder viss oklarhet även beträffande proceduren i högsta instans. I riksdagsbeslutet har sålunda framhållits, å ena sidan, att beträffande förfarandet i högsta domstolen böra gälla i huvudsak samma regler som för hovrättsprocessen och, å andra sidan, att muntlig förhandling i regel skall äga rum i högsta instans.
Jämväl i högsta domstolen skall i vissa fall föredragning ske genom en tjänsteman och bevisningen i allmänhet framläggas genom åberopande av protokoll.
Ett ordnande av rättsmedelsförfarandet i enlighet med de nu antydda riktlinjerna förutsätter uppenbarligen, att tillgång finnes till en protokollarisk uppteckning av bevismaterialet vid underrätten. Riksdagen har också uttalat, att protokollet bör innehålla — förutom en kort redogörelse för förhandlingens gång, återgivande yrkanden, medgivande m. m. — även utsagor av vittnen och sakkunniga samt partsutsagor, som avgivas under straffansvar. Det bör emellertid överlämnas åt domaren att avgöra, huruvida jämväl annan utsaga — liksom en domstolens iakttagelse — är av den betydelse, att uppteckning därav bör ske.
I sammanhang med spörsmålet om förfarandets gestaltning stå frågorna om rätt för part att själv föra sin talan och om behörighet att uppträda som ombud i rättegång. Vad angår den förra frågan har uttalats, att part bör ha rätt att utan anlitande av ombud inför alla domstolar själv utföra sin talan. Advokattvång bör sålunda icke införas. Beträffande behörighetsvillkoren för ombud ha såsom antytts i statsrådet Gärdes nyssnämnda uppsats delade meningar kommit till synes. Departementschefen ansåg sig icke vilja kräva juridisk utbildning hos ombuden vid underrätt men fann kravet på fullgod sådan utbildning avsevärt vinna i styrka såvitt angår de ombud, som anlitas i överrätterna. Hur detta krav lämpligen skulle tillgodoses, borde övervägas vid utarbetande av lagstiftning i ämnet. Särskilda utskottet avstyrkte emellertid ett dylikt, om ock begränsat, advokatmonopol. Enligt utskottets mening borde det stå part öppet att jämväl i högre instans anlita det ombud, även utan juridisk examen, för vilket han har förtroende. Detta innebure dock icke någon eftergift från de krav, som måste ställas på ombuds förmåga att utföra sin huvudmans talan, och vidsträckt befogenhet borde givas domstolarna att inskrida mot ombud, som icke ägde erforderliga kvalifikationer för sin uppgift. I avgiven reservation hemställde herr Bissmark m. fl., att riksdagen måtté uttala sin anslutning till departementschefens uppfattning. Riksdagen godkände emellertid utskottets yttrande.
Beträffande bevisningen har riksdagen uttalat, att fri bevisprövning skall införas såväl i den meningen att allt material, som kan bidraga till sanningens utforskande, skall få förebringas och av domaren beaktas — fri bevisföring — som ock därutinnan, att några legala regler icke skola uppställas för domarens värdering av den framförda bevisningen.
Då fri bevisprövning införes, bör bland bevismedlen inordnas även utsaga av part. I tvistemål bör parts plikt att hålla sig till sanningen inskärpas genom straffhot. Frågan om formen för parternas hörande under ansvar bör vid det fortsatta arbetet närmare utredas.
En tillämpning av den fria bevisprövningen innebär beträffande bevisning genom vittnen upphävande av de nuvarande vittnesjäven.
Envar, som icke är part i målet eller intager ställning av målsägande, skall kunna höras som vittne. I princip bör gälla, att envar, som iakttagit något av betydelse för saken, är skyldig att på kallelse infinna sig vid domstolen och meddela vad han har sig bekant. Emellertid böra parts make, föräldrar, barn eller syskon icke kunna mot sitt bestridande förpliktas att avlägga vittnesmål. Ej heller bör vittne vara skyldigt att yppa något, varav skulle framgå, att vittnet eller någon av dess närmare anförvanter begått brottslig eller vanärande handling. Det bör även övervägas, huruvida icke, åtminstone i brottmål, befrielse från vittnesplikt kan stadgas beträffande omständigheter, som meddelats i förtroende. Vittne bör i allmänhet bekräfta sin utsaga med ed, vilken under vissa omständigheter kan utbytas mot en högtidlig försäkran på heder och samvete. Ed eller försäkran bör dock ej avgivas av parts närmare anförvanter. Dessa böra emellertid kunna höras, i tvistemål under straffansvar i likhet med part och i brottmål upplysningsvis. Vittne skall avgiva sin berättelse muntligen. Hinder bör dock ej möta för vittne att till stöd för sitt minne anlita anteckningar eller andra handlingar. Däremot bör vid vittnesförhör skriftlig attest icke få åberopas. Beträffande formen för anordnande av förhör med vittne innehöll propositionen, att förhöret borde stå under domarens ledning och vara så anordnat, att tillfälle lämnades vittnet till en fri och såvitt möjligt sammanhängande framställning. Särskilda utskottet ansåg, att dessa regler borde närmare utformas på sådant sätt, att det skulle ankomma på domaren att höra vittnena. Emellertid borde det stå honom öppet att överlämna åt part eller ombud att utfråga vittne. Jämväl eljest borde parter och ombud äga att, sedan domaren avslutat sitt förhör, framställa de frågor de ansåge påkallade. Dessa frågor borde få riktas direkt till vittnet och behövde sålunda icke förmedlas av ordföranden. Mot utskottets yttrande rörande formen för vittnesförhör vände sig herrar Eliel Löfgren och Hedlund i Östersund, vilka i reservation förordade, att parterna eller deras ombud skulle äga att i första hand direkt förhöra vittnena med möjlighet för domaren att genom frågor söka komplettera och klargöra materialet. Riksdagen biträdde utskottets ståndpunkt.
Vad angår utredning genom sakkunniga böra garantier såvitt möjligt skapas för utredningens opartiskhet. I regel bör därför uppdrag såsom sakkunnig meddelas av domstolen. Innan denna utser sakkunnig, böra parterna erhålla tillfälle att yttra sig rörande valet. Möjlighet bör även finnas för part att å sin sida tillkalla särskild sakkunnig.
Ett spörsmål beträffande skriftliga bevis, som bör uppmärksammas, är frågan om skyldighet att förete handling, vars innehåll kan antagas vara av betydelse såsom bevismedel. Dylik editionsplikt synes böra gälla ej blott då handlingens innehavare har en i den materiella rätten grundad skyldighet att utlämna handlingen, utan även då dess företeende påkallas enbart av processuella grunder. Editionsplikt
bör föreligga såväl för part som ock — ehuru i mera begränsad omfattning — för annan.
Såsom redan berörts, skall den föreslagna reformen främst avse förfarandet och organisatoriska förändringar vidtagas endast i den mån de äro erforderliga för att skapa underlag för ett förbättrat förfarande. På grund härav tillstyrkes i huvudsak ett bibehållande av den nuvarande domstolsorganisationen. Treinstanssystemet skall bestå, och de allmänna underrätterna skola liksom nu vara behöriga att upptaga såväl tvistemål som brottmål. Förslaget att inrätta bagatelldomstolar har — med undantag för vissa fall — avvisats.
Genom den begränsning av reformen, som sålunda förordats, har frågan om statens övertagande av rättsskipningen i städerna i viss mån skjutits åt sidan. Visserligen har riksdagen i princip anslutit sig till uppfattningen att den särskilda rättsskipningen i städerna bör upphöra, men samtidigt har uttalats, att ett allmänt förstatligande av stadsjurisdiktionen icke är nödvändigt för genomförande av en rättegångsreform. Däremot äro åtgärder i detta syfte påkallade beträffande de mindre städerna. Dessa städer skola i judiciellt hänseende förenas med kringliggande landsbygd. Där det med hänsyn till stadens storlek finnes påkallat, bör staden — eventuellt tillsammans med angränsande landsbygd — kunna bilda eget tingslag inom domsagan. Vid bestämmande av gränsen mellan de städer, som böra bibehålla sin egen jurisdiktion, och dem, som skola ingå i närliggande domsaga, bör den avgörande synpunkten vara, att den särskilda rättsskipningen bibehålles allenast i de städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra omständigheter äga förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka, d. v. s. ha behov av en domstol bestående av minst tre lagfarna ledamöter.
I häradsrätternas sammansättning föreslås icke någon ändring. Häradsrätt skall sålunda bestå av lagfaren ordförande med nämnd. Delade meningar ha emellertid kommit till synes rörande nämndemännens antal och det inflytande, som bör tillerkännas nämnden. Enligt propositionen skulle det domföra antalet nämndemän fastställas till åtta samt nämndens mening gälla mot ordförandens då en majoritet av sex nämndemän förefunnes. Särskilda utskottet avstyrkte emellertid detta förslag och förordade bibehållande av den nuvarande ordningen. Utskottets yttrande på denna punkt godkändes av första kammaren, varemot andra kammaren biföll en av herr Schlyter m. fl. avgiven reservation, som i huvudsak anslöt sig till propositionen.
Rörande arbetsfördelningen i domsagorna bör gälla, att alla mål, däri bevisningen är av någon större betydelse, skola handhavas av domare, som äro fullt vuxna uppgiften att omhänderha dylika mål. De med hänsyn till tvisteföremålets värde eller ur andra synpunkter mindre viktiga målen böra alltså ej som regel undandragas häradshövdingens handläggning. Detta får dock ej hindra, att en del enklare mål, för vilkas avgörande icke kräves någon vidlyftigare handlägg-
ning eller utredning, såsom vissa kravmål och mindre brottmål, kunna överlämnas åt yngre domare. Vidare bör den ordinarie domaren helt frigöras från bestyr, som äro av mera underordnad betydelse för den egentliga rättsvården. Handhavandet av expeditionsgöromålen bör överflyttas å en vid domstolen anställd sekreterare, som har att på eget ansvar förestå det egentliga kansliarbetet. Åt denne bör i den omfattning, som betingas av arbetsbördan i domsagan, anförtros att behandla inskrivningsärenden. Sekreteraren bör erhålla en mera stadigvarande anställning och äga sådan utbildning, att han kan inträda som vikarie för häradshövdingen. Det ytterligare behov av juridiskt biträde, som kan föreligga, bör tillgodoses genom notarier med mera tillfällig anställning.
Då den sålunda förordade organisationen ansetts kunna väl förenas med den nuvarande domsagoindelningen, har en allmän omreglering av domsagorna icke funnits erforderlig. Beträffande de mindre domsagorna bör dock liksom hittills en successiv reglering av deras områden äga rum. För de större domsagorna torde särskilda åtgärder vara erforderliga för arbetskrafternas förstärkande. Slutlig ställning till frågan om domsagornas storlek har ansetts icke kunna tagas förrän erfarenhet vunnits rörande den arbetsbörda, som genom ett reformerat förfarande kommer att åläggas häradsrätterna. I fråga om tingsordningen skall reformen avse tätare tingssammanträden med ett mindre antal mål på varje sammanträde. Det bör undersökas, huruvida motsvarighet kan skapas till de nuvarande tremanstingen eller tillgång till rättsskipning på platsen på annat sätt kan beredas städer eller andra större samhällen, vilka icke utgöra häradsrättens vanliga tingsställe.
Såsom redan antytts skola i rådhusrätt tre lagfarna ledamöter ha säte. Rörande ordningen för tillsättande av dessa domare föreslogs i propositionen, att städernas valrätt skulle begränsas inom ett förslag, vid vars upprättande allmänna befordringsgrunder skulle vinna beaktande. Riksdagen biträdde denna uppfattning med tillägg att, såvitt angår befattning som tillsättes av Kungl. Maj:t, förslaget icke bör vara ovillkorligt bindande utan till befattningen kunna i särskilt fall utses person utom förslaget, som förordats av staden och enligt allmänna befordringsgrunder bör jämte de på förslaget uppsatta kunna ifrågakomma till befattningen. En av herr Schlyter m. fl. avgiven reservation, däri uttalades, att det ej för närvarande borde ifrågakomma att göra någon rubbning i det inflytande städernas befolkning sedan gammalt ägt på tillsättande av domare, vann icke riksdagens bifall.
Med frågan om ordningen för tillsättande av städernas domare sammanhänger i viss mån spörsmålet om anlitande av nämnd vid rådhusrätterna. Enligt propositionen skulle rådhusrätten vid handläggande av grövre brottmål bestå av tre lagfarna ledamöter jämte nämnd av åtta personer. Beträffande omröstningen skulle gälla, att endast enhällig nämnd skulle kunna fälla utslaget mot de lagfarna ledamöternas samstämmiga votum. Måhända borde därtill fogas det
förbehållet, att därest ämbetsdomarnas mening vore mildare, denna mening skulle gälla. Om skiljaktighet förelåge mellan de lagfarna ledamöterna och ett anlal av sex nämndemän anslöte sig till den mening, som uttalats av den skiljaktige ämbetsdomaren, borde denna mening bliva utslagsgivande. Särskilda utskottet avstyrkte införande av nämnd i radhusrätt, och denna ståndpunkt biträddes av första kammaren. Däremot godkände andra kammaren en av herr Schlyter m. fl. avgiven reservation av innehåll, att vid rådhusrätterna nämnd borde deltaga i handläggningen av brottmål. Dock syntes nämnds medverkan kunna undvaras i fråga om ringare brottmål. Var gränsen skulle dragas, borde bliva föremål för ytterligare undersökning. Vid sidan om den i propositionen föreslagna anordningen för nämndens infogande borde undersökas, huruvida icke nämnden kunde träda istället för de båda rättsbildade bisittarna, så att rådhusrätten i brottmål finge en sammansättning motsvarande häradstättens.
Vidkommande hovrätterna innehåller riksdagens beslut, att de båda större hovrätterna skola uppdelas. Antalet hovrätter bör bestämmas till lägst fem och högst sju. Åtminstone en hovrätt skall inrättas i Norrland, och starka skäl tala för att en hovrätt förlägges till Göteborg. I vissa fall bör hovrätt kunna hålla särskilt sammanträde — hovrättsting — å plats utom förläggningsorten. Domföra antalet ledamöter på varje hovrättsdivision bör sättas till fyra. I propositionen föreslogs, att jämväl i hovrätt nämnd skulle deltaga vid handläggningen av grövre brottmål. Det domföra antalet nämndemän skulle bestämmas till åtta, och beträffande omröstning till dom skulle i stort sett tillämpas de regler, som i propositionen föreslagits beträffande rådhusrätt. Förslaget om inrättande av hovrättsnämnd avstyrktes av särskilda utskottet men tillstyrktes i huvudsak i en av herr Schlyter m. fl. avgiven reservation. Första kammaren biträdde utskottets uppfattning, varemot andra kammaren följde reservanterna.
Någon förändring i högsta domstolens sammansättning har icke föreslagits. Darest ämbetsmannaföredragning i större omfattning skall äga rum i högsta instans, erfordras naturligen tillgång till ett icke obelydligt antal revisionssekreterare.
I propositionen förordade departementschefen en genomgripande omläggning av åklagarväsendet samt angav därvid i korthet grunddragen av den blivande åklagarorganisationen. Tillika berördes en av särskilda sakkunniga avlämnad förberedande utredning rörande omorganisation av landsfiskalsbefattningarna. Riksdagen har framhållit såsom angeläget, att en reform av åklagarväsendet snarast möjligt kommer till stånd. Rörande riktlinjerna för detta reformarbete har riksdagen ej uttalat sig. Vid arbetet böra dock samtliga de framkomna uppslagen tagas under omprövning.
Beträffande advokat väsendet har riksdagen anfört, att tillgång bör finnas till en kår av väl utbildade advokater, vilka äga förmåga och vilja att främja en god rättsskipning. Visserligen bör advokatverksamheten alltjämt äga karaktär av ett fritt yrke, men möjlighet bör
dock finnas för ingripande då ett dylikt påkallas för tillgodoseende av rättsskipningens intresse. Hur detta syfte skall vinnas, bör bliva föremål för närmare övervägande.
Vad slutligen angår frågan hur den föreslagna rättgångsreformen skall sättas i verket har riksdagen uttalat, att ett successivt genomförande därav icke är möjligt. Emellertid böra utan uppskov sådana ändringar verkställas, som kunna förmedla övergången till den nya ordningen. Sålunda böra åtgärder snarast vidtagas för att möjliggöra, att staten efter hand övertager rättsskipningen i de städer, där förutsättningar saknas för ett bibehållande av egen jurisdiktion. Omreglering av mindre domsagor bör kunna ske i överensstämmelse med de principer, som tidigare vunnit tillämpning. Frågan om en reform av inskrivningsväsendet bör upptagas till prövning. Vissa fördelar kunna vinnas genom en lämpligare fördelning av nämndemännens tjänstgöring, och behov föreligger av en bättre ordning för målens handläggning vid häradsrätterna. Särskilt betonas vikten av att parter och vittnen undgå en tidsödande väntan på målens företagande till behandling. En reform av åklagarväsendet bör snarast möjligt komma till stånd. Frågan om en uppdelning av Svea och Göta hovrätter bör tagas under omprövning, varvid särskilt spörsmålet om det lämpliga antalet hovrätter i Norrland och deras förläggning bör övervägas.
Till sist må erinras, att departementschefen efter därtill erhållet bemyndigande den 18 juni 1931 tillkallat sakkunniga att inom justitiedepartementet utarbeta förslag till lagbestämmelser angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhänger1.
Per Santesson.