NÅGRA SPÖRSMÅL MED AVSEENDE Å REGRESSANSPRÅKS STÄLLNING I KONKURS

 

AV

 

DOCENTEN IVAR W. SJÖGREN.

 

Regressanspråk, som uppkomma för löftesman mot huvudgäldenär eller inbördes mellan flera solidariskt förpliktade medgäldenärer eller medlöftesmän, äro i och för sig att uppfatta såsom vanliga fordringsanspråk. Beträffande regressanspråks ställning i konkurs äro därför i allmänhet samma regler att tillämpa som med avseende å andra fordringsanspråk. Betydelsefulla undantag från denna regel föranledas emellertid av den föreskrift om full bevakningsrätt för borgenären, som kommit till uttryck i § 133 av konkurslagen.
    Detta stadgande innebär enligt motiven ett undantag från den allmänna regeln, att »delbetalning, som göres av någon av flera solidariskt förpliktade, nedsätter borgenärens fordringsanspråk mot ej blott den betalande utan även övriga ansvariga.»¹ Med frångående av denna princip har sålunda full bevakningsrätt trots mottagen avbetalning tillerkänts borgenären i de fall, då flera personer äro solidariskt betalningsskyldiga såsom medgäldenärer eller medlöftesmän² samt borgenären erhållit antingen avbetalning i form av utdelning i konkurs — varmed likställts avbetalning efter ackord i konkurs samt efter offentlig ackordsförhandling utan konkurs — eller ock sådan frivillig avbetalning, som verkställts, efter det

 

    ¹ Se NJA II 1921 s. 569.
    ² Regeln i § 133 äger självfallet tillämpning jämväl å förhållandet mellan huvudgäldenär och proprielöftesman. I dansk doktrin synes i allmänhet regeln om full bevakningsrätt antagas vara tillämplig jämväl vid enkel borgen, se USSING, Kaution, Köpenhamn 1928, s. 97 och not 7. Ehuru sakliga skäl tala för en dylik uppfattning, torde dock ordalagen i § 133 utesluta dess tilllämpning på enkel borgen. Vid s. k. bristborgen kan borgenären i löftesmannens konkurs bevaka endast den brist, som uppkommit hos huvudgäldenären, se USSING, a. a. s. 94. 

medgäldenär eller medlöftesman försatts i konkurs. ¹ I först angivna och i därmed jämställda fall förefinnes full bevakningsrätt, oberoende av den tidpunkt, vid vilken borgenären mottagit avbetalningen.
    Dessa regler måste i olika hänseenden inverka på den ställning, som i konkursen kommer att intagas av regressanspråk, grundade på den sålunda verkställda avbetalningen. Detta har ock kommit till uttryck i särskilda bestämmelser i konkurslagen. Vid en granskning av dessa regler synes stadgandet i § 135 böra väljas till utgångspunkt.
    Efter ordalydelsen skulle denna bestämmelse vinna tillämpning i alla de fall, då flera personer såsom medgäldenärer eller medlöftesmän äro solidariskt ansvariga för viss gäld. Regelns innehåll ger dock vid handen, att stadgandet blott kan komma till användning, då borgenären åtnjuter full bevakningsrätt trots mottagen avbetalning. Regeln innebär sålunda, att om i fall, som avses i första punkten av § 133,

 

    ¹ Regeln i § 133 gäller endast med avseende å bevakningsrätt vid ett konkursförfarande. Däremot saknas motsvarande regel vid offentlig ackordsförhandling utan konkurs. Om sålunda borgenären erhållit avbetalning på något av de i första punkten av § 133 angivna sätten samt offentlig ackordsförhandling inledes mot annan av de solidariskt förpliktade, äger borgenären i detta förfarande deltaga allenast med restfordringen; särskilt blir detta av betydelse vid bedömande av frågor enligt § 2: 6, § 25 och § 32: 4 av ackordslagen. Det torde dock hava varit ändamålsenligt, om borgenären vid ett dylikt förfarande till lagts samma förmån som vid konkursförfarandet. Med nu gällande regler kan det inträffa, att borgenären för att ernå tillämpning av regeln i § 133 konkurslagen ser sig föranlåten att, ehuru offentlig ackordsförhandling inletts mot gäldenären, likväl försätta denne i konkurs, i den mån möjlighet härtill är för handen.
    En särskild fråga är, huruvida borgenären i sådana fall, då han skulle sakna full bevakningsrätt, kan bereda sig en dylik fördel genom särskilt förbehåll. I den mån övriga fordringsägare härigenom skulle lida förfång, lärer man icke kunna tillerkänna giltighet åt ett dylikt förbehåll. Detta inträffar städse, då fråga är om förhållandet mellan flera solidariskt förpliktade medgäldenärer eller medlöftesmän, i det att skuldsumman i konkursen komme att ökas med ett belopp, motsvarande den andel av gälden, som i förhållandet mellan de betalningsskyldiga skulle hava fallit på den avbetalande. Däremot torde hinder icke förefinnas mot att erkänna giltigheten av ett förbehåll, varigenom den avbetalande utfäster sig att till borgenären avstå den utdelning, som han skulle komma att erhålla på grund av sitt regresskrav. Detta medgives av USSING, som omnämner, att dylika förbehåll allmänt begagnas i dansk bankpraxis, se USSING, a. a. s. 161 och not 19. I svensk rätt torde dylika förbehåll icke hava vunnit insteg. 

regressanspråk blivit bevakade vid sidan av det av borgenären bevakade ursprungliga fordringsbeloppet, utdelning skall beräknas för de bevakande gemensamt. Utdelningen blir sålunda bestämd allenast efter ett fordringsbelopp, motsvarande huvudfordringens ursprungliga belopp. Av den därpå fallande utdelningen skall borgenären först erhålla så mycket, som erfordras för att hans fordran skall bliva till fullo gulden; återstoden skall tillfalla »den, som jämte borgenären bevakat, i den mån han genom avbetalning erhållit fordran på ersättning hos konkursgäldenären.»
    Betydelsen av denna regel med avseende å regressanspråken framträder särskilt tydligt genom en jämförelse mellan å ena sidan regressanspråkets ställning enligt § 135 och å andra sidan den rätt, som skulle hava tillkommit ett vanligt fordringsanspråk på samma belopp som regressanspråket, därest nämnda fordran bevakats i konkursen. Det visar sig härvid, att medgivandet av full bevakningsrätt för borgenären medför ett tillbakasättande av regressanspråket i dubbel måtto. Vid sidan av huvudfordringen får hänsyn icke tagas till regressanspråket vid utdelningens beräknande. Då nämligen huvudfordringen och regressanspråket avse samma fordran, som i dess helhet blivit av borgenären bevakad, är det med hänsyn till övriga fordringsägare i konkursen icke möjligt att medgiva, att utdelning skulle få beräknas å regressanspråket vid sidan av utdelningen å huvudfordringens ursprungliga belopp för borgenären. Men dessutom är regressanspråket tillbakasatt i förhållande till huvudfordringen; självfallet får nämligen regressanspråket icke tävla med det för borgenären resterande fordringsbeloppet om andel i den utdelning, som fallit på huvudfordringen. Först när borgenärens fordran blivit till fullo gulden, kan regressanspråket erhålla andel i sagda utdelning.
    Ehuru i nu nämnda hänseenden regeln i § 135 medför betydande nackdelar för regressanspråket, kan det likväl inträffa, att bestämmelsen kan leda till ett för den regressberättigade mera gynnsamt resultat, än om han erhållit utdelning å sitt regressanspråk som på ett vanligt fordringsanspråk. I vissa fall blir nämligen det överskott av utdelning på huvudfordringen, som återstår, sedan borgenären erhållit vad som erfordrats för full betalning av huvudfordringen, större än det belopp, som skulle hava erhållits i utdelning i konkursen för

 

en fordran å samma belopp som regressfordringen. ¹ Om exempelvis av två solidariskt förpliktade den ene efter den andres försättande i konkurs verkställt en avbetalning på 60 % av huvudfordringen, skulle med en antagen utdelning av 50 % i konkursen den regressberättigade enligt § 135 erhålla 10 % av huvudfordringen, under det att han, om regresskravet — till sitt belopp utgörande 10 % av huvudfordringen — bevakats såsom ett vanligt fordringsanspråk, skulle hava erhållit allenast den andel därav, vartill den därvid i konkursen ernådda utdelningsprocenten skulle kommit att föranleda. Utdelningsprocenten skulle då blivit högre än 50 %, enär skuldsumman i konkursen komme att minskas med ett belopp, utgörande hälften av huvudfordringen.
    Förklaringen till att regeln i § 135 sålunda stundom verkar till fördel för den regressberättigade ligger tydligen däri, att regressanspråket endast utgör det belopp, varmed den avbetalade summan överstiger den andel i gälden, som skulle hava fallit på den avbetalande i förhållandet mellan de solidariskt förpliktade. Det vore endast detta överskjutande belopp, som skulle kunnat bevakas såsom en fordran i konkursen. Regeln i § 135 utgår däremot från att borgenären bevakar huvudfordringen i dess helhet utan avdrag för den anpart, som skulle hava fallit på den avbetalande. Följden härav blir, att i den mån borgenären icke själv tager utdelningen i anspråk, den regressberättigade kommer att tillgodonjuta utdelning beräknad efter ett fordringsbelopp, som är större än regressanspråket. Härav framgår ock, att regeln i § 135 kan verka till fördel för den regressberättigade endast då fråga är om flera solidariskt förpliktade medgäldenärer eller medlöftesmän; däremot kan icke detta resultat uppkomma, då fråga är om förhållandet mellan huvudgäldenär och proprielöftesman.
    Vid sidan av regeln i § 135 bör uppmärksammas stadgandet i andra punkten av § 133. Detta stadgande förutsätter, att borgenär, som erhållit avbetalning i form av utdelning i konkurs, begagnat sin rätt enligt första punkten av samma lagrum samt

 

    ¹ Detsamma gäller med avseende å regeln i danska konkurslagen § 18, se USSING, a. a. s. 321: »Men dersom Dividenden er større end Restgælden, kan K. L. § 18.2 Pkt medføre, at en Kautionist faar et Beløb, der overstiger den Dividende, han selv vilde have faaet ved at anmelde sit Regreskrav.» 

bevakat det ursprungliga fordringsbeloppet i en eller flera andra konkurser, varvid de sammanlagda utdelningarna kommit att uppgå till större belopp än det ursprungliga fordringsbeloppet. Beträffande det sålunda uppkomna överskottet stadgas, att detsamma skall tillfalla den eller de konkursmassor, varifrån erhållits större utdelning än som med hänsyn till gäldenärernas eller löftesmännens ansvarighet bör därifrån utgå.
    Denna regel sammanhänger nära med den princip, som kommit till uttryck i § 135. När borgenären i en av de solidariskt förpliktades konkurser erhållit större utdelning än som motsvarat konkursgäldenärens andel i gälden, uppkommer ett regresskrav på alldeles samma sätt, som när någon av de betalningsskyldiga i annan form verkställt en avbetalning, överstigande den avbetalandes andel i gälden. Om därefter annan av de betalningsskyldiga blir försatt i konkurs samt borgenären däri bevakat det ursprungliga fordringsbeloppet, får ifrågavarande regresskrav icke komma i betraktande vid sidan av den av borgenären bevakade huvudfordringen; utdelningen kommer att beräknas för båda fordringarna gemensamt, och först när huvudfordringen blivit till fullo gulden, kan den regressberättigade konkursmassan göra anspråk på det uppkomna överskottet. Skulle icke heller denna konkurs lämna sådan utdelning, att borgenären får full betalning av sin fordran, har han rätt att i en tredje konkurs bevaka det ursprungliga fordringsbeloppet; erhåller han därvid full betalning, kunna anspråk på andel i ett eventuellt uppkommet överskott göras gällande från de konkursmassor, varifrån utgått större utdelning å huvudfordringen än som svarat mot vederbörande konkursgäldenärs andel i gälden.¹
    Om sålunda grunden till viss konkursmassas rätt till andel i ett uppkommet överskott är att finna i det regresskrav, som uppstått för konkursgäldenären på grund av utdelningen i dennes konkurs, framställa sig emellertid särskilda spörs-

 

    ¹ Särskilt tydligt framträder detta i bestämmelsen i Code de commerce, art. 543, som åtminstone indirekt legat till grund för regeln i andra punkten av § 133: »Aucun recours, pour raison des dividendes payés, n'est ouvert aux faillites des coobligés les unes contre les autres, si ce n'est lorsque la réunion des dividendes que donneraient ces faillites excéderait le montant total de la créance, en principal et accessoires, auquel cas cet excédent sera dévolu, suivant l'ordre des engagements, à ceux des coobligés qui auraient les autres pour garants.» 

mål med avseende å sådana fall, då undantagsvis regressanspråk icke erkännas vara för handen mellan flera solidariskt förpliktade. Detta inträffar med avseende å flera personer, som enligt strafflagen 6: 5 äro solidariskt förpliktade att utgiva skadestånd.¹ Självfallet är den, som lidit skadan, berättigad att bevaka hela skadeståndsbeloppet i båda gäldenärernas konkurser; om i anledning därav ett överskott skulle uppkomma i den ena konkursen, är det emellertid tvivelaktigt, huruvida detta överskott kan tillerkännas den konkursmassa, från vilken större utdelning utgått än som motsvarat konkursgäldenärens andel i gälden. Detta spörsmål synes böra besvaras nekande, därest man fasthåller vid att grunden till viss konkursmassas andel i ett uppkommet överskott är att finna i det regresskrav, som uppkommit för ifrågavarande konkursgäldenär.
    Även det fall, då fråga är om äkta makars betalningsansvar för gäld enligt 7: 2 andra st. GB, synes i detta sammanhang förtjäna uppmärksammas. I detta fall föreligger solidariskt betalningsansvar; makarna emellan skall gälden fördelas efter omfattningen av varderas underhållsskyldighet. Har den ena maken fått vidkännas större andel av gälden, förefinnes regressrätt enligt 5:6 GB, men denna regressfordran tillkommer endast den ersättningsberättigade själv och är icke av beskaffenhet att kunna göras gällande i den ersättningsskyldiges konkurs. »Och borgenärerna i fordringsägarens konkurs kunna icke göra fordringen gällande mot andra maken. Icke ens om i fordringsägarens konkurs bevakas fordran för varor eller annat, som åtgått till familjens underhåll, och utdelning härför utgår med större belopp än som enligt 2 § borde falla på konkursgäldenären, får konkursboet något ersättningsanspråk mot andra maken.» ² Fråga uppkommer, huru dessa grundsatser skola bringas i tillämpning, därest båda makarna skulle bliva försatta i konkurs. Därest utdelningen blir i mannens konkurs 85 % och i hustruns 30 % samt makarna inbördes skolat bära resp. 75 % och 25 % av utgifterna, skulle med tillämpning av vanliga regler det uppkomna överskottet på 15 % uppdelas, så att mannens konkursmassa erhölle 10 % och

 

    ¹ Se NJA I 1918 s. 139.
    ² WESTRING, Den nya Giftermålsbalken, Stockholm 1920, s. 86.

14 — Svensk Juristtidning 1932.

 

hustruns 5 %. Men det är ganska tveksamt, huruvida detta skall kunna fasthållas med hänsyn till regeln i 5: 6 GB och det nyss återgivna uttalandet. Hade endast mannen eller endast hustrun varit försatt i konkurs, skulle fordringsägarna i konkursen icke hava kunnat göra gällande något regresskrav mot andra maken. Härtill kommer, att regresskrav, som här avses, icke äro av beskaffenhet att kunna göras gällande i den ersättningsskyldiges konkurs. Om mannen ensam varit försatt i konkurs och hustrun frivilligt guldit 30 % av gälden eller hustrun ensam varit försatt i konkurs samt mannen frivilligt guldit 85 % av gälden, skulle den ersättningsberättigade icke hava varit befogad att bevaka regresskravet i konkursen. Onekligen tala dessa omständigheter mot en fördelning av det uppkomna överskottet enligt andra punkten av § 133, därest man fasthåller vid att grunden för denna fördelning just är att finna uti de mellan makarna uppkomna regresskraven. Emellertid skulle härav bliva en följd, att överskottet eller del därav i fall, som avses i 7: 2 andra st. GB, aldrig skulle överföras från den ena makens konkursmassa till den andra makens konkursmassa, vilket skulle medföra det anmärkningsvärda resultatet, att den sist avslutade konkursen finge behålla överskottet i dess helhet. Men detta resultat, som skulle helt överlämna åt tillfälligheter, huruvida överskottet skulle tillfalla mannens eller hustruns konkursmassa, synes svårligen kunna godtagas. Trots de betänkligheter, som föranledas av regeln i 5: 6 GB, torde man därför böra anse, att om båda makarna bliva försatta i konkurs, fördelning av ett eventuellt uppkommande överskott likväl bör ske med tillämpning av andra punkten av § 133. Särskilt kan till försvar för en sådan uppfattning åberopas, att de hänsyn, som föranlett regeln i 5: 6 tredje stycket GB icke göra sig gällande, då det är fråga om fördelning på olika konkursmassor av ett uppkommet överskott.
    Andra punkten av § 133 konkurslagen innehåller jämväl en regel om det sätt, varpå fördelning av ett i anledning av utdelning i konkurs uppkommet överskott skall verkställas. Därest grunden till viss konkursmassas rätt till andel i dylikt överskott är att finna i det regressanspråk, som uppkommit för konkursgäldenären, är nämnda regel närmast att uppfatta så-

 

som en hänvisning till gällande regler angående regressanspråk.¹ En närmare granskning av vissa fall torde dock vara lämplig.
    Därest fråga enbart är om flera solidariskt förpliktade medgäldenärer, är regeln lätt att tillämpa. Hava utdelningarna i de olika konkurserna var för sig överstigit vederbörande konkursgäldenärs andel i gälden, skall överskottet fördelas så, att envar får slutligt vidkännas sin andel. Om någon eller några av konkurserna givit mindre utdelning än som motsvarat konkursgäldenärens andel i gälden, skall vid fördelningen hänsyn tagas därtill, att medgäldenär skall vidkännas jämväl den på honom belöpande andelen av bristen hos nämnda konkursgäldenär. Har särskild grund för gäldens slutliga fördelning avtalats, lärer denna grund vara att tilllämpa jämväl vid fördelningen av den uppkomna bristen; i motsatt fall skall bristen fördelas efter huvudtalet.²
    Är det fråga om förhållandet mellan huvudgäldenär och en eller flera proprielöftesmän, synes det uppkomna överskottet städse i första hand böra tillfalla löftesmännens konkursmassor med fördelning dem emellan på sådant sätt, att varje konkursmassa får vidkännas den på vederbörande konkursgäldenär fallande delen av betalningsansvaret. Den efter avdrag för utdelningen i huvudgäldenärens konkurs kvarstående delen av huvudfordringen skall därvid i första hand fördelas på löftesmännen med lika belopp, så vida icke annan grund för fördelningen av ansvaret blivit avtalad.³ Jämväl i detta fall kan ifrågakomma, att det slutliga ansvaret för viss löftesman kan komma att ökas på grund av brist hos medlöftesman, i det att utdelningen i dennes konkurs icke förslår till täckande av den på konkursgäldenären fallande delen av gälden.
    Viss uppmärksamhet förtjänar det fallet, då proprielöftesman begränsat sin ansvarighet till angivet belopp. Därest begräns-

 

    ¹ Formuleringen av stadgandet i Code de Commerce art. 543 ger vid handen, att denna fördelningsregel närmast uppställts med avseende på flera växelförpliktade; jfr uttrycket »efter förbindelsernas ordning och beskaffenhet» i § 115 av den gamla konkurslagen. Exempel på regelns tillämpning med avseende å växelförpliktade se LAWSKI, Konkurs- och ackordslagarna, Stockholm 1926, sid. 206 o. f.

    ² Om exempelvis utdelningarna i A:s, B:s och C:s konkurser bliva resp. 20 %, 50 % och 42 %, skall av överskottet, utgörande 12 %, ett belopp av 10 % tillfalla B:s och 2 % C:s konkursmassa.
    ³ Exempel på detta fall se LAWSKI, a. a. s. 206.

 

ningen av borgensansvaret formulerats på ett sådant sätt, att löftesmannens betalningsansvar enbart kommit att avse viss del av huvudförbindelsen, äger tydligtvis borgenären rätt att i löftesmannens konkurs bevaka allenast det belopp, vartill löftesmannen begränsat sin ansvarighet. Ej sällan erhåller emellertid begränsningen av borgensansvaret en sådan formulering, att löftesmannen formellt synes hava iklätt sig betalningsskyldighet för huvudförbindelsen, dock med det förbehåll, att han icke på grund härav skall vara pliktig att utgiva mera än visst angivet belopp. Exempel härpå erbjuder följande formulering: För N. N:s samtliga nuvarande och blivande förbindelser till . . . går undertecknad i borgen såsom för egen skuld, till dess full betalning sker, dock att jag på grund av denna min borgensförbindelse icke skall vara skyldig utgiva mera än . . . kr. Därest i ett dylikt fall huvudgäldenärens skuld befinnes utgöra 100,000 kr. men löftesmannen begränsat ansvarigheten till 60,000 kr., uppkommer fråga, huruvida borgenären äger bevaka 100,000 kr. i båda konkurserna, låt vara att han icke i löftesmannens konkurs äger utfå mera i utdelning än 60,000 kr., eller om borgenären jämväl i detta fall är hänvisad till att bevaka 100,000 kr. i huvudgäldenärens konkurs samt 60,000 kr. i löftesmannens. Den anförda formuleringen synes visserligen i första hand tala för den förra tolkningen. Men då frågan om omfattningen av borgenärens bevakningsrätt berör jämväl övriga borgenärer i löftesmannens konkurs, synes avgörande vikt icke böra läggas vid själva formuleringen. Löftesmannen har icke velat vidkännas större belopp än 60,000 kr.; man synes då svårligen kunna medgiva borgenären att till förfång för löftesmannens övriga borgenärer få bevaka ett högre belopp. Med avseende å borgenärens anspråk på att utfå nämnda belopp av löftesmannen bör borgenären intaga samma ställning som en vanlig fordringsägare i löftesmannens konkurs.¹

 

    ¹ Föreligger s. k. bristborgen, äger borgenären i löftesmannens konkurs bevaka allenast bristbeloppet. Har vid sådan borgen löftesmannens ansvar blivit begränsat till visst belopp, äger borgenären bevaka detta belopp, om bristen hos huvudgäldenären är större, men om bristen är mindre än det belopp, vartill ansvaret blivit begränsat, äger borgenären endast bevaka bristbeloppet i löftesmannens konkurs. Vid bristborgen kan med hänsyn härtill icke uppkomma något överskott av det i § 133 avsedda slaget. Se USSING, a. a. s. 94. 

    Utgår man sålunda från att borgenären i löftesmannens konkurs äger bevaka allenast det belopp, vartill löftesmannen begränsat sin ansvarighet, uppkommer emellertid fråga, huru en tillämpning av regeln i andra punkten av § 133 här skall verkställas. Antag, att utdelningen blir i huvudgäldenärens konkurs 60 % samt i löftesmannens konkurs 50 %; borgenären har bevakat 100,000 kr. i den förra och 60,000 kr. i den senare konkursen. Härvid torde det icke vara riktigt att anse, att borgenärens fordran bestode av två delar, en del på 60,000 kr., som vore säkerställd genom borgensförbindelsen, och en annan del på 40,000 kr., som icke vore på nämnda sätt säkerställd. En dylik uppfattning skulle leda till det resultatet, att borgenären skulle erhålla 84,000 kr. samt att löftesmannens konkursmassa skulle återfå 6,000 kr. från huvudgäldenärens konkursmassa, enär den genom borgen säkerställda delen av huvudfordringen lämnat ett överskott av 10 %. Ett dylikt betraktelsesätt är befogat, därest det är fråga om två olika fordringsanspråk, det ena på 60,000 kr., och det andra på 40,000 kr., av vilka det förra säkerställts genom borgen.¹ Om det däremot är fråga om ett och samma fordringsanspråk på 100,000 kr. med begränsning av löftesmannens ansvarighet till 60,000 kr., synes något överskott enligt § 133 icke kunna anses vara för handen, med mindre borgenärens fordran mot huvudgäldenären blivit till fullo täckt. Löftesmannen har vid tecknandet av sin borgensförbindelse tydligen utgått från att skulden skulle komma att stiga till högre belopp; just med hänsyn härtill har han begränsat sin ansvarighet till visst belopp. Det måste då hava varit främmande för parterna, att löftesmannen skulle kunna erhålla någon ersättning på grund av sitt regresskrav, förrän borgenären fått sin fordran mot huvudgäldenären till fullo gulden. I det nyss anförda exemplet bör därför borgenären vara berättigad att erhålla i huvudgäldenärens konkurs 60,000 kr. och i löftesmannens konkurs 30,000 kr.; en brist kvarstår alltså för honom på 10,000kr. Om däremot utdelningen i löftesmannens konkurs blivit 80 %, skulle borgenären hava erhållit i löftesmannens konkurs 48,000 kr. och i huvudgäldenärens konkurs 60,000 kr.; ett över-

 

    ¹ Se LYON-CAENS et RENAULT, Traité de droit commercial, Paris 1916, Del VIII, nr 931. 

 

skott uppkommer här på 8,000 kr., som skall tillfalla löftesmannens konkursmassa.
    Slutligen återstår det fallet, då fråga är om flera solidariskt förpliktade huvudgäldenärer och löftesmän. Härvid torde det vara lämpligt att utgå från den förutsättningen, att alla löftesmännen stå i samma borgensansvar beträffande samtliga huvudgäldenärerna. Överskottet bör här i första hand tillfalla löftesmännens konkursmassor med fördelning dem emellan på sådant sätt, att till varje konkursmassa återbäres det belopp, som från densamma utgått utöver konkursgäldenärens andel i gälden. Endast i den mån huvudgäldenärernas konkurser skulle — frånsett utdelningarna i löftesmännens konkurser hava lämnat ett överskott, synes det överskott, som sålunda förefinnes, böra tillfalla huvudgäldenärernas konkursmassor. Antag, att i huvudgäldenärerna X:s, Y:s och Z:s konkurser lämnats utdelningar på resp. 35 %, 10 % och 40 % samt i proprielöftesmännen A:s, B:s och C:s konkurser resp. 10 %, 1 % och 34 %. Överskottet, utgörande 30 %, antages formellt hava uppkommit i Z:s konkurs. Härav erhåller A:s konkursmassa 3 % och C:s 27 %, enär ansvarsbeloppet för löftesmännen, som ursprungligen utgjort för vardera 5 % av gälden, med hänsyn till bristen i B:s konkurs ökas med 2 % till 7 %, i följd varav A:s konkurs lämnat 3 % och C:s konkurs 27 % av huvudfordringen mera i utdelning än som motsvarat vederbörande konkursgäldenärs andel i gälden. Hade åter utdelningen i Z:s konkurs varit 60 %, skulle överskottet hava blivit 50 % av huvudfordringen. De olika löftesmännens konkursmassor skulle då hava erhållit resp. 10 % och 34 % av huvudfordringen. Återstoden, utgörande 5 % av huvudfordringen, skulle hava tillfallit Z:s konkursmassa, enär med hänsyn till den i Y:s konkurs förefintliga bristen på 23 ⅓ %, X och Z vardera skall vidkännas 45 % av gälden, i följd varav endast Z:s konkurs lämnat större utdelning än som svarat mot vederbörande konkursgäldenärs andel i gälden.
    Annorlunda synes tillvägagångssättet böra bliva, därest de olika löftesmännen icke stått i samma löftesmannaansvar i förhållande till samtliga huvudgäldenärer.¹ Antag, att i det sist anförda exemplet A och B ingått borgen allenast

 

   1 För påpekandet av detta fall står jag i tacksamhetsskuld till justitierådet ALEXANDERSON.

för fullgörande av X:s betalningsskyldighet samt C ingått borgen allenast för fullgörande av Y:s betalningsskyldighet. Vid uppkommen fråga om fördelningen av överskottet på 50 % synes det vara riktigast att betrakta de olika huvudgäldenärerna och de löftesmän, som för dem ingått borgen, såsom särskilda grupper. Då A och B ingått borgen för X, bör läget mellan dessa tre konkursmassor i förhållande till de övriga bedömas, som om utdelningarna i dessa konkurser enbart ernåtts i X:s konkurs; på samma sätt bör anses, att Y:s och C:s konkurser tillhopa utgöra en enhet. Det visar sig härvid, att från den första gruppen erhållits tillhopa 46 %, från den andra tillhopa 44 % och från Z:s konkurs 60 %. Någon brist kommer sålunda icke att förefinnas hos någondera gruppen, enär från varje grupp utgått större utdelning än som svarat mot vederbörande huvudgäldenärs andel i gälden, nämligen från första gruppen 12 ⅔ %, från den andra gruppen 10 ⅔ % och från Z:s konkurs 26 ⅔ % mera än som svarat mot resp. X:s, Y:s och Z:s andelar i gälden. Inom första gruppen skola av de 12 ⅔ %, som tillfallit denna grupp, först löftesmännens konkursmassor erhålla sina regressanspråk mot X täckta, i följd varav A:s konkursmassa kommer att erhålla 10 % och B:s konkursmassa 1 % av huvudfordringen; återstoden 1 ⅔ % tillfaller X:s konkursmassa. Inom andra gruppen komma på motsvarande sätt de 10 ⅔ %, som tillfallit denna grupp, att tilldelas C:s konkursmassa. Z:s konkursmassa erhåller såsom förut anmärkts 26 ⅔ %.
    Ett särskilt spörsmål uppkommer, därest någon eller några av löftesmännen ingått borgen för flera av huvudgäldenärerna, under det att andra löftesmän enbart ingått borgen för viss huvudgäldenär. Antag, att i det nyss anförda exemplet A ingått borgen såväl för X som för Y, men B enbart för X och C enbart för Y. Härvid torde den i A:s konkurs ernådda utdelningen böra uppdelas på den första och den andra gruppen. Fråga kan uppkomma, efter vilken grund denna uppdelning bör ske. Sannolikt bör den verkställas efter samma grund, som gäller för fördelningen av det slutliga betalningsansvaret för de huvudgäldenärer, för vilka löftesmannen ingått borgen. Därest alltså X och Y sinsemellan skola bära lika andel i gälden, bör sålunda utdelningen i A:s konkurs lika fördelas på första och andra gruppen, varefter

 

den sammanlagda utdelningen i dessa båda grupper var för sig uträknas samt fördelning verkställes i enlighet med förut angivna grunder.
    Regeln i andra punkten av § 133 har erhållit en anmärkningsvärt snäv formulering: Efter orden utgår stadgandet från det fall, då borgenär, som erhållit avbetalningar genom utdelning i konkurs, begagnat sig av sin befogenhet att bevaka hela det ursprungliga fordringsbeloppet i någon medförpliktads konkurs; regeln har avfattats endast med avseende å regressanspråk, som i ett dylikt fall kunna uppkomma mellan de olika konkursmassorna. Tydligt är emellertid, att ett överskott av den i stadgandet avsedda beskaffenheten kan uppkomma i alla de fall, då enligt första punkten av § 133 borgenären tillerkänts full bevakningsrätt trots mottagen avbetalning. Om A och B äro solidariskt ansvariga för viss gäld samt A efter B:s försättande i konkurs frivilligt guldit 75 % av fordringsanspråket, kan i anledning av borgenärens bevakning av hela fordringsanspråket i B:s konkurs uppkomma ett överskott av samma slag som det i andra punkten av § 133 avsedda. Detsamma gäller, därest borgenären erhållit dylik avbetalning efter en mot A inledd offentlig ackordsförhandling eller efter ackord i A:s konkurs. Ehuru formellt regeln i andra punkten av § 133 icke bragts att omfatta dylika fall, synes det likväl vara befogat att tillämpa samma regel jämväl i nu anmärkta fall. Man skulle kunna uppställa den grundsatsen, att det först bör beräknas, huru stor procent av det ursprungliga fordringsbeloppet som blivit gulden efter ackord i konkurs eller efter offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller genom en efter konkursutbrottet verkställd frivillig avbetalning. Fördelning av det uppkomna överskottet skulle därefter vara att verkställa på samma sätt, som om avbetalningen haft egenskapen av utdelning i konkurs, därvid utdelningsprocenten uppgått till det sålunda uträknade procenttalet.
    En analog tillämpning av regeln i § 133 andra punkten bör ock ske, därest tredje man, som icke är personligen ansvarig för gälden, ställt pantsäkerhet för densamma. Om nämligen panten realiserats, efter det gäldenären försatts i konkurs, äger borgenären bevaka hela det ursprungliga fordringsbeloppet i gäldenärens konkurs på samma sätt, som om

 

han mottagit en frivillig avbetalning. I följd härav kan ett överskott uppkomma, som bör tillfalla pantsättaren i kraft av det för denne uppkomna regresskravet.
    Det skulle kunna göras gällande, att de nu anmärkta fallen böra lösas med tillhjälp av regeln i § 135. Läget skulle sålunda vara, att de fall, som icke direkt ginge in under andra punkten av § 133, skulle hänföras till regeln i § 135. Sistnämnda stadgande har emellertid såsom förut anmärkts ett helt annat huvudsyfte, nämligen att i olika hänseenden tillbakasätta regressanspråken; någon fördelningsregel, motsvarande den i andra punkten av § 133, uppställes här icke. Anmärkas må dock, att dessa båda regler så nära sammanhänga, att det måhända hade varit lämpligt att sammanföra dem; det överskott, som omtalas i § 135, är alldeles samma överskott, som avses i andra punkten av § 133.
    Detta samband föranleder ett särskilt spörsmål med avseende å förutsättningarna för åtnjutande av andel i ett uppkommet överskott. Frågan avser, huruvida för erhållande av sådan andel fordras, att regressanspråket blivit bevakat på samma sätt som ett vanligt fordringsanspråk. I andra punkten av § 133 talas icke om bevakning av regressanspråken utan endast om det faktiska förhållandet, att i anledning av borgenärens bevakning ett överskott uppstått. I § 135 förutsättes, att en bevakning av regressanspråket skett, och beträffande överskottet heter det, att detsamma skall tillfalla den, som jämte borgenären bevakat. Ur saklig synpunkt skulle det kunna göras gällande, att en bevakning av regressanspråk i sådana fall, då borgenären begagnat sin befogenhet att bevaka hela det ursprungliga fordringsbeloppet, närmast framstår såsom en formell åtgärd; sker bevakning, skall likväl utdelning beräknas för borgenären och den regressberättigade gemensamt efter det ursprungliga fordringsbeloppets storlek. Bevakningen av regressanspråket kommer sålunda i dylika fall icke att inverka på utdelningsprocentens storlek i konkursen. Det är emellertid tveksamt, huruvida man av dessa skäl skall kunna medgiva undantag från den allmänna regeln, att regressanspråk liksom andra fordringar skola bevakas för att kunna erhålla någon andel av konkursmassans tillgångar.
    Otvivelaktigt är däremot, att båda dessa regler förutsätta, att borgenären å sin sida bevakat hela det ursprungliga for-

 

dringsbeloppet. I ett äldre rättsfall ¹, som utgick från den mot § 135 svarande regeln i § 116 av den gamla konkurslagen, hade borgenären bevakat allenast den restfordran, som återstod, sedan från löftesmannens sida efter konkursutbrottet — verkställts viss avbetalning; i konkursen erhöll gäldenären ackord, därvid borgenären tillerkändes utdelningen icke blott å restfordringen utan jämväl å löftesmannens regressanspråk. I överrätterna ansågs borgenären berättigad till utdelning allenast å restfordringen, under det att löftesmannen tillerkändes rätt till det å regressanspråket fallande ackordsbeloppet. Detta utslag ger uttryck för den uppfattningen, att löftesmannens regressanspråk skall vara tillbakasatt i förhållande till övriga fordringar och huvudfordringen endast under förutsättning, att huvudfordringen blivit i dess helhet bevakad av borgenären. Bevakar borgenären endast restfordringen, är han berättigad till utdelning allenast å denna fordran; regeln i § 135 äger då icke tillämpning, i följd varav löftesmannen kan få tillgodonjuta utdelning å regressanspråket vid sidan av den borgenären tillfallande utdelningen å restfordringen. Jämväl med avseende å tillämpningen av andra punkten av § 133 gäller, att det förutsättes, att borgenären bevakat hela det ursprungliga fordringsbeloppet. I motsatt fall äger regeln icke tillämpning, i följd varav de övriga konkursmassorna kunna bevaka och njuta utdelning å regressanspråken såsom vanliga fordringsanspråk.
    Mot denna grundsats angående tillämpningen av nyssnämnda regler kan en anmärkning framställas. Utan tvivel är det riktigt att upprätthålla kravet på bevakning av hela fordringsbeloppet från borgenärens sida, därest fråga är om förhållandet mellan huvudgäldenär och proprielöftesman; i regel måste detta också gälla, då fråga är om flera solidariskt ansvariga medgäldenärer och medlöftesmän. Emellertid kan såsom förut anmärkts i sistnämnda fall understundom förekomma, att reglerna i § 135, resp. § 133 andra punkten, kunna lända till förmån för den regressberättigade. För detta fall kan det vara tveksamt, om tillämpningen av sagda regler skall vara beroende på att borgenären bevakat huvudfordringen i dess helhet. Genom sin underlåtenhet härutinnan skulle borgenären beröva den regressberättigade möjligheten

 

    ¹ NJA I 1887 s. 106. LAWSKI, a. a. s. 209.

 

att komma i åtnjutande av ett överskott, vilket för denne bleve mera fördelaktigt än att få njuta utdelning i konkursen för sitt regressanspråk. Antag, att av två solidariskt förpliktade medgäldenärer den ene efter den andres försättande i konkurs frivilligt guldit 80 % av borgenärens fordran. Hade borgenären bevakat hela fordringsbeloppet i konkursen, skulle med en antagen utdelning av 50 % den regressberättigade hava erhållit överskottet, utgörande 30 % av huvudfordringen; han hade sålunda fått hela sitt regressanspråk täckt. Om borgenären bevakat endast restfordringen, utgörande 20 % av huvudfordringens ursprungliga belopp, samt den regressberättigade bevakat sitt ersättningskrav, uppgående till 30 % av huvudfordringen, skulle utdelningsprocenten hava stigit, enär skuldsumman minskats med hälften av huvudfordringens belopp. Därest till följd härav utdelningen blivit exempelvis 60 %, skulle borgenären i utdelning hava erhållit 12 % och löftesmannen 18 % av huvudfordringens ursprungliga belopp. Borgenärens underlåtenhet att bevaka det ursprungliga fordringsbeloppet skulle sålunda nedbringa den regressberättigades ersättning från 30 % till 18 % av huvudfordringen. I dylika fall skulle det med fog kunna göras gällande, att den regressberättigades ställning borde vara oberoende av att borgenären bevakar huvudfordringen i dess helhet. Med nu gällande regler torde dock detta icke kunna genomföras. Angivna fördel för den regressberättigade framstår nämligen icke såsom en honom tillkommande självständig förmån utan närmast såsom en återverkan av den fördel, som tillerkänts borgenären genom medgivandet av full bevakningsrätt.
    Anförda synpunkter göra sig gällande jämväl med avseende å stadgandet i andra punkten av § 133. Denna regel förutsätter för sin tillämpning, att borgenären bevakat det ursprungliga fordringsbeloppet. Den betänklighet, som detta understundom kan föranleda med hänsyn till regressberättigad medgäldenär eller medlöftesman, uppstår jämväl i detta fall med avseende å dessa personers konkursmassor. Till belysning härav kan tjäna nyssnämnda exempel med den förändring, att i stället för den frivilliga avbetalningen på 80 % borgenären antages hava erhållit nämnda belopp i utdelning i medgäldenärens konkurs.
    De i §§ 133 och 135 givna reglerna avse endast de fall, då

 

borgenären mottagit en avbetalning å skulden. I § 134 avses åter det fall, då borgenärens fordran blivit till fullo gulden. Bestämmelsen innebär, att om någon av flera solidariskt förpliktade infriat skulden i dess helhet, efter det att annan blivit försatt i konkurs, den betalande skall äga befogenhet att i konkursen göra gällande samma rätt, som eljest skulle hava tillkommit borgenären, d. v. s. att bevaka och njuta utdelning på hela det ursprungliga fordringsbeloppet. Därest fråga är om flera solidariskt förpliktade medgäldenärer eller medlöftesmän, kan detta medföra betydande fördel för den regressberättigade, enär han får rätt att njuta utdelning å hela fordringsbeloppet, under det han eljest skulle hava varit hänvisad till att erhålla utdelning allenast å det belopp, som han guldit utöver den andel av gälden, som i förhållandet mellan de solidariskt förpliktade skulle hava fallit på denbetalande. ¹
    Strängt taget innebär regeln i § 134 endast ett konsekvent genomförande av den princip, som kommit till uttryck i fråga om verkställda avbetalningar, då borgenären har tillerkänts full bevakningsrätt. ² Om nämligen en av två solidariskt förpliktade efter den andres försättande i konkurs skulle hava verkställt en så betydande avbetalning, att endast en ringa del återstode ogulden för borgenären, exempelvis betalat 99 % av huvudfordringen, skulle borgenären likväl hava varit befogad att i konkursen bevaka hela det ursprungliga fordringsbeloppet. Av den utdelning, som därvid erhölles i konkursen, skulle borgenären först hava varit berättigad att taga 1 %, som ytterligare hade erfordrats för att bereda honom full betalning av hans fordran, men återstående delen av utdelningen skulle enligt § 135 hava tillfallit den regressberättigade. Om nu i stället för den ofullständiga betalningen av 99 % hela skulden skulle hava blivit gulden, bör den betalande vara berättigad att njuta utdelning å hela fordringsbeloppet; han bör icke hänvisas till att njuta utdelning allenast å sitt regressanspråk. Övriga borgenärers rätt kan icke anses bliva förnärmad här

 

    ¹ LSAWSKI, a. a. s. 208.
    ² Detsamma gäller i dansk rätt med avseende å förhållandet mellan § 18:2 och § 19 av danska konkurslagen, se USSING, a. a. s. 322: »Jo mindre den Restgæld er, som Boet skal dække, jo mere vil Resultatet af § 18.2 Pkt nærme sig til Resultatet af § 19.» 

igenom, enär de, om blott något belopp kvarstått oguldet, skulle hava varit pliktiga tåla, att borgenären bevakat hela fordringsbeloppet, därvid det uppkomna överskottet skulle hava tillfallit den regressberättigade. Regeln i § 134 innebär sålunda icke någon särskild regel, given för visst fall, utan bygger på samma princip, som gäller i fråga om avbetalningar.
    Med hänsyn härtill skulle det kunna ifrågasättas, huruvida icke regeln i § 134 erhållit en alltför begränsad räckvidd. Den gäller efter orden endast det fall, då frivillig betalning skett efter konkursutbrottet från en annan solidariskt förpliktad. Därest tredje man, som icke är personligen ansvarig för gälden, ställt pantsäkerhet, vilken vid realisation efter konkursutbrottet givit full betalning för borgenärens fordran, bör tredje man vara berättigad att i konkursen bevaka hela det ursprungliga fordringsbeloppet. Regeln bör ock otvivelaktigt vinna tilllämpning, om flera av de medförpliktade genom frivilliga avbetalningar efter konkursutbrottet tillhopa berett borgenären full betalning av hans fordran, exempelvis guldit resp. 40 % och 60 %. ¹ Om nämligen den sistnämnde endast guldit 59 %, skulle borgenären hava varit berättigad att i konkursen bevaka hela det ursprungliga fordringsbeloppet, varvid det uppkomna överskottet utöver 1 % skulle hava tillfallit de regressberättigade. Att borgenären fått sin fordran till fullo gulden, bör icke medföra, att de regressberättigade hänvisas till att erhålla utdelning allenast å regressanspråken, utgörande resp. 6 ⅔ % och 26 ⅔ % av huvudfordringen.
    Stadgandet i § 134 avser efter orden endast frivillig betalning, som verkställts, efter det annan av de solidariskt förpliktade blivit försatt i konkurs. Om fordringen är förenad med förmånsrätt, kan det inträffa, att borgenären erhåller full betalning genom utdelning i konkurs eller efter ackord i konkurs; detsamma kan inträffa, därest offentlig ackordsförhandling utan konkurs ägt rum. Med fog skulle det kunna göras gällande, att regeln i § 134 här borde vinna tillämpning på samma sätt, som om fordringen blivit frivilligt gulden. Hade nämligen borgenären icke fått sin fordran gulden utan en del därav kvarstått, hade han ägt full bevakningsrätt;

 

    ¹ En dylik utvidgning medgiver USSING med avseende å § 19 i danska konkurslagen, se USSING, a. a. s. 320. 

det därvid uppkomna överskottet skulle hava tillfallit den regressberättigade. Att borgenären erhållit full betalning, bör icke föranleda, att den regressberättigade endast skulle erhålla utdelning å sitt regressanspråk. Det skulle vidare kunna ifrågasättas, att regeln i § 134 här skulle tillämpas jämväl då borgenären på nämnda sätt fått sin fordran till fullo gulden före konkursutbrottet. Det i lagrummet uppställda kravet på att den frivilliga betalningen skall hava ägt rum efter konkursutbrottet, utgör tydligtvis en konsekvens därav, att beträffande frivilligt verkställda avbetalningar borgenären enligt § 133 första punkten tillerkänts full bevakningsrätt allenast för den händelse avbetalningen ägt rum efter konkursutbrottet. Beträffande de nu ifrågavarande formerna för betalning åt borgenären har någon sådan begränsning icke uppställts. Jämväl då borgenären före konkursutbrottet mottagit en avbetalning av här avsedda slag, har han full bevakningsrätt. Då det nu ifrågasättes att tillämpa regeln i § 134 jämväl i de fall, då borgenären erhållit full betalning genom utdelning i konkurs eller därmed likställda betalningsformer, synes det vara befogat att för detta fall icke fasthålla vid det i § 134 uppställda kravet, att betalningen skall hava ägt rum först efter konkursutbrottet.
    En tillämpning av regeln i § 134 synes ock kunna ifrågasättas, då borgenären mottagit utdelningar i flera av de solidariskt förpliktades konkurser samt dessa utdelningar uppnått en sådan storlek, att borgenären erhållit full betalning, exempelvis då borgenären erhållit resp. 40 % och 60 % i utdelning i två av de medförpliktades konkurser samt därefter en tredje av de solidariskt förpliktade blir försatt i konkurs. Jämväl här förefinnas starka skäl för att i sistnämnda konkurs medgiva en bevakning av hela det ursprungliga fordringsbeloppet. Om blott någon del av borgenärens fordran hade förblivit ogulden, skulle borgenären hava varit befogad att i den tredje konkursen bevaka hela det ursprungliga fordringsbeloppet; det överskott, som därvid uppkomme, efter det borgenärens fordran blivit täckt, skulle hava tillfallit de regressberättigade konkursmassorna. Att borgenärens fordran blivit gulden i dess helhet genom utdelningarna i de båda förstnämnda konkurserna, bör icke rimligtvis medföra den försämringen i deras ställning, att de hänvisas till att njuta utdelning allenast å

 

regressanspråken, utgörande endast de belopp, som från varje särskild konkurs utgått utöver den på konkursgäldenären fallande andelen av gälden.
    En sammanfattning av de utvidgningar, som sålunda ifrågasatts med avseende å regeln i § 134, ger vid handen, att denna regel borde vinna tillämpning, då borgenärens fordran blivit till fullo gulden dels genom flera frivilliga avbetalningar, som av medförpliktade verkställts efter konkursutbrottet, dels genom utdelning i någon medförpliktads konkurs eller genom de sammanlagda utdelningar, som ernåtts i flera av de medförpliktades konkurser, vare sig borgenären erhållit sin betalning före eller efter konkursutbrottet. I förstnämnda hänseende lärer en dylik utvidgning kunna ske utan lagändring. Däremot torde svårligen utan lagändring utvidgningar i sist anmärkta hänseenden kunna äga rum med hänsyn till ordalagen av stadgandet i § 134. Sakliga grunder synas dock synnerligen starkt tala för en sådan utvidgning.
    En särskild fråga beträffande tillämpningen av § 134 uppstår med avseende å det fall, då proprielöftesman, som begränsat sin ansvarighet till visst belopp, frivilligt guldit hela detta belopp till borgenären efter huvudgäldenärens försättande i konkurs. Spörsmålet avser, huruvida i ett dylikt fall löftesmannen med avseende å den sålunda guldna delen av borgenärens fordran skall enligt § 134 äga rätt att njuta utdelning å detta belopp. Detta synes icke böra medgivas. Visserligen har löftesmannen gjort allt vad på honom ankommer, men borgenärens fordran är likväl ännu icke i dess helhet gulden. Det lärer då icke vara befogat att tillerkänna löftesmannen en rätt att med avseende å den guldna delen av borgenärens fordran i konkursen intaga samma ställning som borgenären. ¹ Tidigare har anmärkts, att när borgenären erhållit avbetalning genom utdelning i dylik löftesmans konkurs, någon ersättning härför från huvudgäldenärens konkursmassa icke bör erhållas, förrän borgenärens fordran blivit i dess helhet gulden. Samma skäl, som anförts till stöd för detta resultat, föranleda den

 

    ¹ En motsatt mening har dock gjorts gällande av USSING med avseende å regeln i § 19 i danska konkurslagen, se USSING, a. a. s. 164 och no 29. Samma uppfattning uttalas hos LYON-CAEN et RENAULT med avseende å fransk rätt dock i strid mot fransk rättspraxis, se a. a., Del VIII, nr 930. 

uppfattningen, att löftesman, som guldit hela det belopp, varför han iklätt sig ansvar, likväl icke bör vara berättigad att erhålla något från huvudgäldenärens konkursmassa, förrän borgenärens fordran blivit i dess helhet gulden.
    De fall, som i denna uppsats varit föremål för behandling, hava samtliga varit av den beskaffenhet, att borgenären åtnjutit full bevakningsrätt; verkningarna härav med avseende å regressanspråkens ställning i konkursen hava granskats genom en undersökning av reglerna i § 135, § 133 andra punkten samt § 134.
    Därest borgenären icke åtnjuter full bevakningsrätt, exempelvis då en frivillig avbetalning av medförpliktad verkställts före konkursutbrottet, äger borgenären i konkursen bevaka allenast restfordringen. Däremot måste enligt svensk rätt den regressberättigade, resp. hans konkursmassa, anses vara befogad att bevaka och njuta utdelning å regressanspråket. I främmande doktrin möter emellertid ej sällan den uppfattningen att jämväl i detta fall regressanspråken i viss omfattning skola vara tillbakasatta. Denna uppfattning utgår från den gamla grundsatsen: nemo censetur subrogare contra se. Genom avbetalningen skulle den avbetalande i motsvarande mån inträda i borgenärens rätt, men detta inträde skulle aldrig få medföra något förfång för borgenären med avseende å hans rätt att utfå betalning av det för honom resterande fordringsanspråket. Detta skulle emellertid inträffa, därest regressanspråken finge bevakas i konkursen; härigenom skulle skuldsumman i konkursen ökas och utdelningsprocenten minskas. Borgenären skulle då erhålla mindre i utdelning för sin restfordran med anledning av regressanspråkets bevakande. Ur denna synpunkt har den uppfattningen gjorts gällande, att det i dylika fall visserligen skulle vara medgivet för den regressberättigade att bevaka sitt anspråk i konkursen, men såvitt borgenärens rätt anginge, skulle denna bevakning icke få minska utdelningen å restfordringen. För ernående av detta resultat har EKSTRÖM ¹ med avseende å förhållandet mellan huvudgäldenär och löftesman föreslagit det beräkningssättet, att man med bortseende från regressanspråket skulle beräkna utdelningsprocentens storlek dels då endast borgenärens restfordran inräknades i skuldsumman, dels då

 

    ¹ EKSTRÖM, Löftesmans regress, Helsingfors 1907, Del II, s. 146.

 

borgenärens ursprungliga fordran i dess helhet inräknades i nämnda summa. Skillnaden mellan det senare och det förra utdelningsbeloppet skulle tillfalla den regressberättigade; återstoden skulle bliva borgenärens slutliga utdelning.¹ Emellertid synes denna uppfattning vara främmande för svensk rätt.² I det praktiska rättslivet torde dylika beräkningar icke verkställas. I det förut i annat sammanhang åberopade rättsfallet av år 1887 tillerkändes i överrätterna den regressberättigade hela det å regressanspråket fallande ackordsbeloppet i ett fall, då borgenären visserligen ägt full bevakningsrätt men icke hade begagnat sig därav; säkerligen skulle resultatet hava blivit detsamma, om borgenären hade saknat full bevakningsrätt.

 

    ¹ Om exempelvis borgenärens fordran ursprungligen utgjort 100,000 kr. samt löftesmannen före gäldenärens försättande i konkurs guldit 60,000 kr., skulle sålunda först beräknas utdelningsprocentens storlek dels då blott 40,000 kr. inräknades i konkursens skuldsumma, dels ock då 100,000 kr. däri inräknades. Om utdelningsprocenten i förra fallet bleve 20 % och i senare fallet 15 %, skulle löftesmannen erhålla skillnaden mellan utdelningsbeloppen, d. v. s. skillnaden mellan 15,000 kr. och 8,000 kr. eller 7,000 kr.; återstoden d. v. s. 8,000 kr. skulle tillfalla borgenären. — Ett annat beräkningssätt, som bygger på samma tankegång, är följande. Man beräknar utdelningsprocentens storlek dels då regressanspråket uteslutes från skuldsumman, dels då detta anspråk däri inräknas; av den sammanlagda utdelning, som i senare fallet kommer på restfordringen och regressanspråket, skall borgenären först erhålla så mycket som han skulle hava fått i förra fallet, d. v. s. då regressanspråket icke inräknades i skuldsumman. Återstoden skulle tillfalla den regressberättigade. Detta beräkningssätt ger samma resultat som det av EKSTRÖM föreslagna, därest fråga är om förhållandet mellan huvudgäldenär och löftesman. Det senare beräkningssättet kan emellertid i motsats till det av EKSTRÖM föreslagna användas jämväl då fråga är om förhållandet mellan flera solidariskt förpliktade medgäldenärer eller medlöftesmän.
    ² Med avseende å dansk rätt har USSING avvisat en dylik uppfattning, se USSING, a. a. s. 164 o. f. 

15 — Svensk Juristtidning 1932.