Nordisk konvention om verkställighet av domar. Svensk lag innehåller icke några allmänna bestämmelser om utländska domars erkännande och verkställighet. Endast beträffande utländsk myndighets beslut, varigenom hemskillnad eller äktenskapsskillnad blivit beviljad, givas — i överensstämmelse med 1902 års Haagkonvention — allmänna regler som innefatta ett direkt erkännande av främmande dom. I vad rör förhållandet mellan de fem nordiska staterna skola enligt en konvention den 6 februari 1931, som trätt i kraft den 1 januari 1932, vissa beslut angående äktenskap, adoption och förmynderskap som meddelats i en av staterna äga giltighet i de övriga. Stundom har lagen förklarat utländska domar exigibla utan att direkt taga ståndpunkt till spörsmålet om deras giltighet. Så har skett i anslutning till en del av Sverige biträdda konventioner, t. ex. 1896 och 1905 års Haag-konventioner rörande vissa civilprocessuella ämnen, Bern-konventionerna angående godsbefordring å järnväg av resande och resgods, en konvention av år 1861 med Danmark angående verkställighet av domar och konventionen den 10 februari 1931 mellan de nordiska staterna angående indrivning av familjerättsliga underhållsbidrag. Då exigibilitet medgivits åt beslut, träffade i sådana frågor som nu nämnts, följer därav att besluten också äga rättskraft. Dessutom äga utländska domar, som stadga förändring i någons personliga status, rättskraft i Sverige.
    Nu omförmälda fall, i vilka verkan tillerkännes utländska domar, äro ej uttryck för en allmän princip utan ha tvärtom karaktären av undantag. Ytterligare ett sådant undantag av stor betydelse torde inom en tämligen nära framtid komma att göras. Mellan delegerade för de fem nordiska staterna har sålunda enighet uppnåtts om ett förslag till konvention om erkännande och verkställighet av domar, och konventionen har d. 16 mars 1932 undertecknats av regeringarnas befullmäktigade ombud.1 För huvuddragen i denna konvention — som beträffande de ledande principerna överensstämmer med de önskemål som framfördes vid det år 1919 i Stockholm hållna nordiska juristmötet 2 — skall en redogörelse här lämnas.
    Konventionen avser i främsta rummet domar i tvistemål samt domar i brottmål såvitt de angå skadestånd. Att indelningsgrunden sålunda gjorts processuell, beror på att det av praktiska skäl ansågs lämpligt att lägga ett yttre kriterium till grund för gränsdragningen mellan konventionsfall och icke-konventionsfall. En del frågor, som i en eller flera av staterna handläggas under civilprocessuella former, äro emellertid undantagna från konventionens tillämplighetsområde.

 

    1 Konventionen har, jämte ett förslag till lag om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, genom proposition nr 205 underställts riksdagens prövning.
    2 Jfr särskilt justitierådet N. ALEXANDERSONS till grund för mötesdiskussionen utarbetade uppsats. 

260 ERIK LIND.    Ansvarsfrågan i brottmål faller ej under konventionen. Detsamma gäller andra förmögenhetsrättsliga krav i sådant mål än de som angå skadestånd. Att i en brottmålsprocess även andra dylika krav kunna komma under bedömande — såsom t. ex. utgivande av individuellt bestämt gods — är visserligen ej uteslutet, men man har ej velat belasta konventionen med någon bestämmelse för dylika ur konventionens synpunkt opraktiska fall. Ärenden tillhörande jurisdictio voluntaria omfattas ej heller av konventionen.
    I konventionen gives en definition å uttrycket dom. Därmed förstås domstols beslut, som innebär avgörande av huvudsaken. Härigenom uteslutas beslut under rättegången angående processuella frågor såsom om vittnesplikt eller editionsplikt samt beslut, varigenom domstolen avvisar ett mål på den grund att domstolen ej är behörig att upptaga målet. I och för sig uteslutes genom definitionen också beslut angående rättegångskostnader, men det tillägges att lagakraftägande beslut som i tvistemål i domen eller under rättegången meddelats angående ersättning för rättegångskostnad — liksom angående gottgörelse till vittne eller sakkunnig — skall i konventionen anses lika med lagakraftägande dom. Med sådan dom skall ock likställas förlikning, som ingåtts inför förlikningskommission eller domstol, samt utslag varigenom överexekutor i Finland eller Sverige efter lagsökning ålagt någon betalningsskyldighet och för vilket tiden för besvärs anförande gått till ända.
    Domen måste vara lagakraftägande. Härmed avses den formella rättskraften, d. v. s. att domen ej kan angripas genom ordinärt rättsmedel. Även en dom, som enligt den interna lagstiftningen kan verkställas ehuru den ej vunnit laga kraft, är således ej exigibel enligt konventionen förrän laga kraft åkommit den. En svensk eller finsk tredskodom anses enligt konventionen såsom lagakraftvunnen, så snart tiden för vads erläggande gått till ända; hänsyn till återvinningsmöjligheten tages sålunda icke. Uttrycklig föreskrift härom har visserligen ej upptagits i konventionen, men samtliga staterna äro överens om att konventionen skall så förstås.
    Under de förutsättningar, som ovan angivits, skall dom som meddelats i en av konventionsstaterna vara gällande jämväl i de övriga. Likgiltigt är, om domen innebär förpliktande att fullgöra betalning eller annan prestation eller innefattar ett utlåtande angående en fastställelsetalan eller innebär ogillande i sak av ett anspråk.
    Någon regel om litispendens är ej given i konventionen. Av att domen äger rättskraft följer emellertid, att den omständigheten att talan är behörigen väckt i en av staterna medför rätt att göra invändning om litispendens i de övriga.
    Konventionen är ej begränsad till domar som röra medborgare i konventionsstat. Är käranden ej medborgare i sådan stat, kan han i allt fall åberopa domen i alla de nordiska länderna, och även en ej nordisk svarande får finna sig i att en dom, som givits mot honom i en konventionsstat, blir gällande också i de övriga.
    Beträffande kontumaciedomar mot utebliven svarande hava särskilda

 

NORDISK KONVENTION OM VERKSTÄLLIGHET AV DOMAR. 261regler givits. Sådana domar skola endast under angivna förutsättningar vinna erkännande. En kontumaciedom mot utebliven svarande blir till att börja med gällande, om svaranden vid målets anhängiggörande hade hemvist eller anmäld firma i den stat, där domen givits, eller styrelse som hade att företräda svaranden då ägde sitt säte därstädes, eller delgivningen skett med ombud, som svaranden enligt lag var pliktig att hava i den staten. Grunden för stadgandet är, att en kontumaciedom ej bör vara gällande, med mindre svaranden hade så stark anknytning till domslandet, att det rimligen kan begäras att han där sörjer för sitt försvar.
    Kontumaciedom blir vidare gällande, om bindande överenskommelse var träffad om målets upptagande av den domstol där domen gavs. Det är alltså ej tillräckligt, att parterna i allmänhet avtalat om målets behandling vid domstolarna i viss stat, utan avtalet måste avse en bestämd domstol. Har svaranden sålunda på förhand godtagit den domstol där domen sedermera ges föreligga ej de skäl, som eljest föranlett uppställande av förbehåll i fråga om erkännande av kontumaciedom.
    Slutligen blir kontumaciedomen gällande, om domen angår skadestånd för gärning, som begåtts i den stat där domen gavs, och svaranden under vistelse därstädes personligen fått del av stämningen. Har en skadegörande handling begåtts i en av staterna, är det nämligen lämpligast att vederbörande domstol där får avgöra saken. Ett praktiskt exempel är skada som åstadkommits genom automobiltrafik. Delgivning av stämningen kan ske under uppehåll, som inträffar när skadan förorsakades, eller vid ett senare tillfälle.
    Den princip, på vilken nu anförda bestämmelser om domars erkännande vilar, är väsentligt mindre invecklad än de regler som i allmänhet pläga uppställas för motsvarande fall. Man har sålunda ej givit några bestämmelser om den statliga kompetensen, vare sig genom att allmänna sådana regler givits i konventionen eller så att undantag stadgats för vissa fora eller de interna kompetensreglerna modifierats med hänsyn till medborgare i konventionsstat. Till följd av den vittgående rättsgemenskapen mellan de nordiska länderna och det ömsesidiga förtroende, som finnes för de olika ländernas rättsskipning, hava sådana kompetensregler ej ansetts erforderliga ens i vad rör kontumaciedomar. Av samma skäl har ej heller beträffande de sistnämnda mer än i ett fall, för vilket ovan redogjorts, uppställts fordran på att stämningen i målet delgivits svaranden på visst sätt.
    Dom, som enligt det förut sagda skall äga giltighet utanför den stat där domen gavs, och varå verkställighet kan vinnas i den staten, skall på begäran hos vederbörande exekutiva myndighet verkställas i annan fördragsslutande stat. Konventionen skiljer sig från flertalet utanför de nordiska staterna i ämnet ingångna överenskommelser därutinnan, att — av samma skäl som gjort regler om den internationella kompetensen obehövliga — någon kontradiktorisk exekvaturprocedur i regel ej skall äga rum. Beslut om verkställighet meddelas sålunda i allmänhet utan motpartens hörande. Hans yttrande inhämtas endast,

 

262 ERIK LIND.när särskilda skäl därtill äro, såsom när ett uttalande om ett eller annat faktiskt förhållande är önskvärt. Med nu angivna ordning undvikas alla de olägenheter som äro förenade med ett exekvaturförfarande, vilket medför att en tredskande part kan genom obefogade invändningar förhala saken och att, även när så ej sker, proceduren blir tung och omständlig.
    Ansökan om verkställighet göres i Danmark och Island hos fogden, i Finland och Sverige hos överexekutor samt i Norge hos namsretten. Vid ansökningen skall fogas domen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift samt bevis att domen äger laga kraft. Vidare fordras bevis, att domen är av sådan beskaffenhet som enligt det förut sagda är en förutsättning för att den skall omfattas av konventionen, d. v. s. att fråga är om dom, som givits i tvistemål eller i brottmål meddelats angående skadestånd, och att domen innebär avgörande av huvudsaken. Beviset behöver i denna del ej vara specificerat, utan det är tillräckligt med ett allmänt intyg, att domen är av sådan beskaffenhet, som sägs i de artiklar av konventionen i vilka berörda förutsättningar äro angivna. Bevis fordras också, att domen kan verkställas i den stat där den meddelades. Motsvarande bestämmelser hava givits beträffande andra beslut än domar och angående förlikningar i vad dessa omfattas av konventionen. När fråga är om kontumaciedom, måste beviset utmärka att någon viss av de särskilda förutsättningarna för exekution av sådan dom är uppfylld, d. v. s. antingen att svaranden genom hemvist eller på annat ovan angivet sätt är anknuten till domslandet, eller att domstolen på grund av prorogation varit behörig, eller ock att, om domen angår skadestånd för gärning som begåtts i domslandet, svaranden där personligen mottagit kallelse till svarsmål. Nu anförda bevis utfärdas i Sverige av länsstyrelse och i de övriga länderna av justitiedepartementet.
    Handling, som är avfattad på finska eller isländska språket, skall vara åtföljd av översättning till danska, norska eller svenska språket.
    Beträffande sättet för verkställigheten föreskrives, att den i envar stat skall ske enligt där gällande lag; i sakens natur ligger, att exekutionslandets regler måste tillämpas. Om domen innehåller föreskrift, att något skall fullgöras vid äventyr av tvångsmedel, såsom viten eller fängelse, skall detta ej gälla i exekutionslandet. Däremot kunna vid exekutionen tvångsmedel åläggas i sistnämnda land.
    Konventionen äger naturligen ej tillämpning rörande ämnen som redan förut konventionellt reglerats. Ovannämnda konvention av år 1861 mellan Danmark och Sverige angående verkställighet av domar skall upphöra vid förevarande konventions ikraftträdande.
    Från konventionen äro undantagna vissa ämnen som eljest på grund av huvudregeln skulle ha fallit under konventionen. Hit höra successionsrättsliga spörsmål och konkursfrågor; dessa äro nämligen avsedda att regleras genom särskilda konventioner, beträffande vilka förhandlingar mellan de fem nordiska länderna för närvarande pågå. Undantagna äro vidare avgöranden angående börd, fast egendom i främmande fördragsslutande stat, skatt eller annan avgift till stat eller kom-

 

NORDISK KONVENTION OM VERKSTÄLLIGHET AV DOMAR. 263mun eller annan fråga av offentligrättslig art samt beslut av särskild domstol för arbetstvister.
    Vissa frågor falla utanför konventionen, ehuru detta ej uttryckligen utsagts. Så är förhållandet, då på grund av en omtvistad rättighets egen natur fastställandet av dess existens eller icke-existens måste anses tillkomma domstol i någon viss stat. Detta gäller exempelvis frågan om giltigheten av ett i viss stat meddelat patent eller rättmätigheten av skedd inskrivning i handelsregistret. En i den staten meddelad dom i sådan sak är tydligen ej prejudicerande för frågan om rättsverkningarna av motsvarande åtgärd i annan stat. Däremot är det icke uteslutet, att frågan om verkningarna av ett i viss stat meddelat patent eller verkningarna av där skedd inskrivningsåtgärd blir av betydelse för rättsförhållanden som skola bedömas i annan stat; sålunda kan frågan om skadestånd för intrång i t. ex. ett svenskt patent komma under prövning vid domstol i något av grannländerna, och en i sådant mål meddelad dom faller då under konventionen.
    Endast på ett par begränsade områden finnas i konventionsstaterna olika rättsåskådningar av mera principiell betydelse, nämligen i fråga om lagstiftning mot spritmissbruk samt beträffande s. k. differensaffärer. Man har med hänsyn till dessa fall sett sig föranlåten att i konventionen göra förbehåll om rätt att vägra erkännande eller verkställighet av beslut eller förlikning, vars tillämpande skulle vara oförenligt med landets rättsordning. Av bestämmelsens ordalydelse framgår, att man ansett den böra tillämpas synnerligen restriktivt; man har sökt i görligaste mån förhindra att den skulle bliva en lika typisk »kautschukparagraf» som ordre public-stadganden i allmänhet.

Erik Lind.