E. MARKS VON WURTEMBERG. 271Efterskrift. Med hänsyn till den befattning jag tagit med förarbetet med 1929 års lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar har red. av SvJT önskat inhämta min mening angående de frågor, som beröras i förestående uppsats. I anledning härav ber jag att få göra följande uttalanden.
    I fråga om skiljedomar som regleras av 1929 års lag om skiljemän eller den tidigare, år 1887 tillkomna lagen med samma titel — alltså »inländska» skiljedomar — gäller den i 46 § utsökningslagen givna bestämmelsen, att verkställighet å sådan skiljedom sökes hos överexekutor. Huruvida denna bestämmelse utesluter möjlighet för en vinnande part att för erhållande av verkställighet hänvända sig till domstol i stället för till överexekutor har i litteraturen varit föremål för olika meningar.1 I domstolspraxis synes enighet råda om att en hos överexekutor anhängiggjord fråga om skiljedoms verkställande kan av myndigheten förklaras vara av beskaffenhet att ej kunna avgöras i exekutiv ordning, med andra ord blir hänvisad till behandling i domstolsväg. I ett flertal fall har högsta domstolen intagit denna ståndpunkt.2 En konsekvens av densamma torde emellertid vara, att en part som önskar få skiljedom befordrad till verkställighet redan från början kan i sådant syfte hänvända sig till domstol i stället för till överexekutor. I vanliga fall lärer anledning härtill saknas, då det exekutiva förfarandet ur skyndsamhetens och prisbillighetens synpunkt i regel är att föredraga framför domstolsförfarande. Men fall kunna tänkas, där det ligger i en vinnande parts intresse att omedelbart instämma frågan till domstol. Särskilt gäller detta när parten på förhand har sig bekant, att ett verkställighetsyrkande kommer att mötas med invändningar som parten ej kan vederlägga annat än i en ordinär process, där vittnesbevisning och annan i exekutivförfarandet otänkbar utredning kan ifrågakomma. Att i ett dylikt fall den vinnande parten skulle tvingas att, med ett på förhand givet negativt resultat för ögonen, passera exekutivförfarandets förgård vore föga rimligt och synes ej behöva följa av det i 46 § utsökningslagen givna stadgandet om överexekutors kompetens i verkställighetsfrågor av denna art. Likasom en tappande part enligt skiljemannalagen äger i vissa angivna fall klandra skiljedom och i praxis jämväl anses berättigad att föra talan om skiljedoms ogiltigförklarande i fall då, oberoende av klander, en skiljedom är att betrakta såsom ogiltig (20 § i gällande skiljemannalag),3 bör det stå den vinnande öppet att utverka sig domstols prövning, huruvida ett processuellt fel av någon som helst art vidlåder skiljedomen och, om denna prövning utfaller till hans fördel, vinna domstolens förklarande om domens verkställbarhet.4

 

    1 Se å ena sidan HASSLER i SvJT 1929 s. 205 o. följ., där rätten att i domstolsväg vinna verkställighet å inländsk skiljedom anses uppenbar, å andra sidan ENGSTRÖMER i Juridiska fakultetens i Uppsala minnesskrift år 1929 s. 5—7.

    2 Se exempelvis NJA: 1898 s. 586, 1923 s. 630 och 1927 s. 560.
    3 Se exempelvis NJA 1903 s. 326, 1918 s. 324 och 1930 s. 574.
    4 NJA 1898 s. 499 men, måhända avvikande, NJA 1901 s. 204.

 

272 EFTERSKRIFT.    Det nu sagda gäller även i fråga om utländska skiljedomar. Det ansökningsförfarande som den nya lagstiftningen infört i fråga om dylika avgöranden äger samma summariska och skriftliga karaktär som det för inländska skiljedomar medgivna exekutiva förfarandet. Även mot en utländsk skiljedom kunna riktas invändningar för vilkas vederläggande endast domstolsförfarande erbjuder erforderliga möjligheter. Så kunna — för att stanna vid det i förestående uppsats antydda fallet, att den tappande parten bestrider giltigheten av det skiljeavtal som å hans vägnar ingåtts på grund av en påstådd »ställningsfullmakt» och därjämte anser sig ej behörigen kallad till skiljedomsförfarandet — förhållanden av denna art ej beräknas bliva tillförlitligen bedömda på grundvalen av den i 1929 års lag förutsatta skriftväxlingen hos Svea Hovrätt; och att lagen skulle åsyfta att framtvinga ett i dylikt sakläge tämligen meningslöst skriftväxlingsförfarande är lika litet antagligt när det gäller utländska skiljedomar, som något dylikt kan i fråga om inländsk skiljedom antagas på grund av 46 § utsökningslagen.

E. Marks von Würtemberg.