Vad ett redaktionsfel kan vålla. Vattenlagens 2 kap. 10 § innehåller, i fem stycken, bestämmelser om fiskeavgift. Enligt 1910 års kommittéförslag skulle sådan avgift erläggas blott av dammägare, men gällande lag utsträcker skyldigheten även till andra. De två första punkterna i första stycket av 2: 10 VL ha nämligen, såvitt nu intresserar oss, följande lydelse:
    Bygges damm för tillgodogörande av vattnet såsom drivkraft, eller göres för nämnda ändamål annan byggnad i vatten, varigenom de naturliga vatten-

 

    ¹ Här förutsättes, att det är fråga om fall, där försäkringsgivaren är skyldig att svara för skadorna. 

ståndsförhållandena ändras, vare byggnadens ägare pliktig att till befrämjande av fisket inom landet — — — erlägga en årlig avgift — — —. Göres byggnad i vatten för reglering av vattnets avrinning eller för tillgodogörande av vattnet annorledes än såsom drivkraft, vare lag samma, dock att — — —.

    Orden »vare lag samma» hänvisa ju endast till vad första punkten innehåller fr. o. m. satsen »vare byggnadens ägare pliktig»; de innebära icke att förutsättningen av ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena skall gälla även i andra punkten.
    Vad ovan återgivits ur lagtexten är emellertid ordagrant hämtat ur det förslag som år 1917 framlades av sakkunniga, tillkallade för överarbetning av kommittéförslaget. Och att dessa sakkunniga tänkte sig att den nyss nämnda förutsättningen skulle gälla för alla i första stycket avsedda byggnader framgår otvetydigt av deras motiv. Det heter däri (s. 226):
    Då jämväl andra byggnader i vatten — — — än dammar kunna vara till stort men för fisket, i den mån de åstadkomma en förändring i de naturliga vattenståndsförhållandena, — — — hava de sakkunniga vid överarbetningen något annorlunda än som skett i kommittéförslaget angivit de förutsättningar, under vilka skyldigheten att erlägga fiskeavgift skall inträda. För att emellertid icke i alltför hög grad utsträcka skyldigheten har man i samband därmed ansett sig böra genom den i tredje stycket av förevarande § intagna bestämmelsen bereda möjlighet till befrielse i sådana tillfällen, då den ändring i vattenståndsförhållandena, som förorsakas, är ringa.

    Det omtalade tredje stycket hade redan i de sakkunnigas förslag samma lydelse som i lagen:
    Där genom byggnad, som i första stycket avses, allenast obetydlig ändring vattenståndsförhållandena förorsakas, må befrielse från ovan stadgad skyldighet medgivas.

    Den bristande överensstämmelsen mellan de sakkunnigas motiv och deras lagtext blev vid granskningen i lagrådet uppmärksammad. Av dess protokoll att döma skulle väl 2: 10 ha lämnats utan varje anmärkning; men mina anteckningar från granskningen visa att mot §:n framställts två »redaktionella underhandsanmärkningar»: den ena att orden »dammen» och »damm», som förekommo i första stycket (slutet av andra och början av tredje punkten) och påminde om kommittéförslagets mindre vidsträckta regel, borde utbytas mot »byggnaden» och »byggnad», den andra att avfattningen borde jämkas så, att förutsättningen av ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena komme att gälla även sådan byggnad som avses i första styckets andra punkt. Den förra anmärkningen blev iakttagen, den senare icke. Måhända ansåg man inom justitiedepartementet att rätta meningen — d. v. s. de sakkunnigas mening — med erforderlig tydlighet framginge av §:ns tredje stycke och av sakens natur.
    I april 1930 sökte Mo och Domsjö Aktiebolag tillstånd att från Veckefjärden bortleda viss vattenmängd (en sekundkubikmeter). Vattnet skulle tillgodogöras för bolagets tillverkningar, ej såsom

 

drivkraft; av första stycket i 2: 10 hade man alltså att tillämpa icke första utan andra punkten. Vattendomstolen förklarade, i full överensstämmelse med lagens mening, att då vattnets bortledande enligt domstolens åsikt praktiskt taget icke komme att förorsaka någon ändring i vattenståndsförhållandena, kunde bolaget lagligen icke förpliktas att erlägga fiskeavgift, varom stadgas i 2: 10 VL. Vattenöverdomstolen kom däremot till annat resultat. Den ifrågasatte ingalunda riktigheten av vattendomstolens åsikt att ändring ej förorsakades i vattenståndsförhållandena, men den förpliktade ändock bolaget, jämlikt 2: 10 VL, att utge fiskeavgift. Detta domslut synes icke kunna förklaras annorlunda än så, att vattenöverdomstolen tolkat andra punkten i §:ns första stycke efter dess ordalydelse.
    HD har nyligen upphävt VÖD:s dom och fastställt VD:s utslag.
    Sensmoralen av det hela blir i all synnerhet den, att en laggranskare icke bör, av hänsynsfullhet eller av andra skäl, nöja sig med en underhandsanmärkning då det gäller så allvarliga ting som redaktionsfel.

B. W.