Norsk lag ang. gåvor mellan makar.1 Enligt norsk lag gäller, liksom enligt svensk, att gåvor mellan makar regelmässigt skola ske genom äktenskapsförord. De undantag, som i Norge göras från denna regel, äro vidsträcktare än i Sverige, i det att de omfatta ej blott sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till givarens villkor, utan därjämte födoråd, livränta eller livförsäkring. I en framställning till norska justitiedepartementet framhöll »De Norske Livsforsikringsselskapers Forening», att lagen ej uttalade sig om, huruvida gåvor som kunde givas utan användande av äktenskapsförord blevo mottagarens særeie (enskilda egendom), och uppgav, att hos livförsäkringsbolagen rådde motsatta uppfattningar i frågan. De många försäkringstagare, som önskade teckna försäkring till förmån för hustrun, ville ha visshet om att försäkringen bleve hennes særeie, och bolagen hade därför till vinnande av full säkerhet städse tillrått upprättande av förord. Många försäkringstagare hade emellertid icke kunnat efterkomma detta på grund av därmed förenade kostnader och besvär. Föreningen hemställde, att i lagen måtte tydligt komma till uttryck, att ifrågavarande gåvor bleve særeie utan äktenskapsförord. — Departementet framhöll, att i motiven till det utkast till lov om æktefellers formuesforhold, som avgavs av de norska delegerade i den skandinaviska familjerättskommissionen, uttalades, att äktenskapsförord icke krävdes för ifrågavarande gåvors giltighet men väl för att de skulle bliva særeie. Härmed hade det framlagda lagförslaget överensstämt; det kunde emellertid vara tvivelaktigt, vilken ställning domstolarna skulle intaga till frågan. Departementet ansåg en återgång böra göras till äldre rätt, enligt vilken gåva bestående i livförsäkring eller i livränta utan vidare blev særeie; härifrån borde undantag kunna göras genom äktenskapsförord. Det härutinnan uppgjorda förslaget till ändring i § 23 i nyssnämnda lag bifölls av stortinget. I lagrummet upptogs vidare en bestämmelse av innehåll, att om ena maken av den andre insatts såsom förmånstagare, det försäkringsbelopp, som tillfölle förmånstagaren vid den andres död, icke skulle anses tillhöra felleseiet (utgöra giftorättsgods) utan i förhållandet till den dödes bröstarvingar eller arvsberättigade adoptivbarn eller dessas bröstarvingar behandlas i överensstämmelse med § 104 i lov om forsikringsavtaler (d. v. s. anses vara förmånstagare tillagt genom testamente; jfr svenska lagen om försäkringsavtal 104 §).
    Enligt svensk rätt torde det ej råda tvivel därom, att egendom som make giver andra maken — genom äktenskapsförord eller eljest där så är medgivet — blir giftorättsgods, om annat ej föreskrivits genom äktenskapsförord. (Se 8:2 GB och Westrings kommentar s. 130). Har redan före

 

    1 Se Ot. prp 1931 nr 35 och lovkomitéens Inst. O. XI.

 

FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 283gåvans givande genom förord bestämts, att makarnas eller gåvomottagarens egendom skall vara enskild, erfordras naturligen ej beträffande gåvan nytt förord med bestämmelser härom. — Vill försäkringstagare insätta sin make såsom förmånstagare, kan detta ske utan iakttagande av förordsformen (103 § lagen om försäkringsavtal). Önskar han göra förordnandet oåterkalleligt i förhållande till maken, måste förbindelsen klädas i förordets form (se lagberedningens förslag till konvention mellan de nordiska staterna angående äktenskap m. m. s. 50 not 1).

E. L.