Österrikisk lagstiftning om straff för trolöshet mot huvudman. Österrikes gamla strafflag känner icke trolöshet mot huvudman såsom ett särskilt brottsbegrepp. Under »Veruntreuung» enligt §§ 181—184 och 461, vars objekt av lagen bestämmes såsom »anvertrautes Gut», hänföres emellertid icke blott egentlig förskingring av lös sak, till vilken annan är ägare i civilrättslig mening, utan även t. ex. förgripelse å objekt, bl. a. penningar eller eljest fungibla ting, som för viss användning i annans intresse övergått i inkulpatens ägo. Ytterligare har den mening enstaka företrädare, enligt vilken »Veruntreuung» skulle kunna ske även med avseende å rättighet, över vilken inkulpaten erhållit rättslig makt att förfoga. Att däremot missbruk av behörighet att ådraga annan ekonomisk förpliktelse icke kan anses hänföra sig till »anvertrautes Gut» är tydligt; dylik trolöshet har sålunda hittills varit straffri.
    Nu har genom lag d. 1 dec. 1931 ², som trätt i kraft d. 15 i samma månad, stadgats straff för trolöshet, »Untreue», såsom ett särskilt brott (§§ 205 c, 461). Därunder hänföres, att någon i vinningslysten avsikt uppsåtligen missbrukar genom lag, uppdrag av myndighet eller genom rättshandling grundad behörighet att förfoga över främmande förmögenhet eller att ådraga annan förpliktelse, och därigenom tillfogar annan ekonomiskt förfång (»Vermögensnachteil»). Straffet är graderat, allteftersom den inträdda eller av uppsåtet omfattade skadan är högst 250 Schilling, däröver t. o. m. 2,500 S., eller över sistnämnda belopp (1 S. f. n. = c:a 75 öre). För den svåraste graden är straffsatsen straffarbete (»schwerer Kerker») i minst 5 och högst 10 år; minimum är med hänsyn till domstolarnas ofta använda allmänna befogenhet att nedsätta straffet (StrPO § 265 a) av ringa betydelse. Maximum är åter en ny påminnelse om den svenska rättens enastående slapphänthet på detta och angränsande brottsområden.
    Anmärkningsvärd är en promulgationsbestämmelse, enligt vilken den nya lagen skall användas jämväl å gärningar, som förövats före dess ikraftträdande, om blott ej den tillämpliga preskriptionsfristen då gått till ända. Denna emot vanliga grundsatser skarpt stridande föreskrift har försvarats därmed, att de först nu straffbelagda gärningarna även tidigare varit rättsligen otillåtna. Bestämmelsen genomfördes endast efter kraftigt motstånd, och det måste erkännas, att den betecknar ett särskilt under politiskt upprörda förhållanden mycket farligt praecedensfall.

R. B.

 

    ¹ EBNGEL i DJZ 1932 sp. 61 f., 217.
    ² Bundergesetzblatt 1931 s. 1787.