K. G. CARLSON †.
Den 12 mars 1932 avled i Stockholm f. d. justitierådet K. G. Carlson. Han var född den 9 maj 1850 och alltså vid sin död nära 82 år gammal. Han undergick år 1873 i Uppsala filosofie kandidatexamen av den då gällande omfattande typen, blev följande år, efter offentligt försvar av en matematisk avhandling (»Om rätliniga asymptoter»), i Lund promoverad till filosofie doktor, avlade året därpå, likaledes vid Lunds universitet, examen för rättegångsverken, blev senare under året antagen till e. o. notarie i Göta hovrätt, förordnades år 1877 av samma hovrätt till vice häradshövding, innehade därefter under något över ett år kronofogdeförordnanden och ungefär ett halvt år förordnande som litterat rådman, var ett och ett halvt år anställd i Göta hovrätt såsom t. f. fiskal och något över två år därsammastädes såsom adjungerad ledamot, erhöll i början av år 1884 förordnande såsom revisionssekreterare och blev år 1885 utnämnd till assessor i Göta hovrätt, blev 1886 tillförordnad byråchef för lagärenden i justitiedepartementet, utnämndes 1887 till revisionssekreterare och 1889 till justitieråd, vilket sistnämnda ämbete han innehade till år 1917 då han erhöll avsked från statstjänsten. Åt lagstiftningsarbete har han ägnat sig dels såsom ledamot i en år 1885 tillsatt kommitté för lagstiftning till underlättande av kapitalanskaffning åt jordbruksidkare, dels såsom t. f. byråchef för lagärenden. I sistnämnda egenskap har han, bland annat, inom dåvarande nya lagberedningen deltagit i arbetet å de år 1890 genomförda omfattande ändringarna i strafflagen, samt i utarbetande av förslag till lagar om bevisning inför rätta och om fullföljd av talan mot domstols beslut. År 1900 promoverades han vid universitetet i Uppsala till juris hedersdoktor. År 1911 var han anlitad såsom sakkunnig vid tillsättande av professuren i processrätt vid samma universitet.
Nakna biografiska data lämna ej någon säker ledning för en persons karaktäristik och värdesättandet av hans livsgärning. En uppmärksam läsare av nu anförda »curriculum vitæ» torde dock fästa sig vid vissa av de lämnade uppgifterna.
Väl var det ännu på 1870-talet icke alltför sällsynt, att en alumn i juridisk fakultet före sitt inträde i densamma förvärvat filosofisk doktorsgrad, men tämligen ovanligt var, att han därvid haft matematik till sitt huvudämne. Mindre vanligt var ock tvivelsutan, att en ung vice häradshövding med doktorsring på fingret drömde sig en framtid i en kronofogdes aktade, men ur intellektuell synpunkt ej alltför krävande ställning; och något i senare tiders juristannaler enastående innebar det, att en jurist som ägnade sig åt överdomarekarriären, vann inträde i högsta domstolen strax efter uppnådda 39 levnadsår och innan tio år förflutit från det första fiskalsförordnandet.
Dessa fakta häntyda icke blott på en framstående begåvning, utan ock på en långt gående försynthet, och om den ena såväl som den andra av dessa sidor av den bortgångnes personlighet kunna alla de vittna som, i likhet med författaren av dessa rader, haft tillfälle att under långvarigare samarbete komma honom nära.
Hans intellektuella utrustning var i många avseenden av högsta rang. Om Napoleon plägar, såsom bevis på dennes enastående intellekt, berättas, att han var i stånd att samtidigt för olika sekreterare diktera två brev i svåra och ömtåliga ämnen. För dem, som voro i tillfälle att i högsta domstolen observera K. G. Carlson, var det intet ovanligt att iakttaga, hur den märklige mannen, samtidigt som han uppmärksamt följde föredragningen av ett invecklat mål och därvid inpassade en eller annan skarpsinnig anmärkning, var sysselsatt med studium av handlingar i något annat, tidigare föredraget svårare mål och avfattande av votum däri.
Under föredragningen av ett mål var han oftast den förste att fatta var den springande punkten var att finna och göra klart för sig och andra, vilka logiska konsekvenser det ena eller andra ståndpunkttagandet medförde; och gällde det ett lagförslag, som föredrogs i högsta domstolen, var han i stånd att utan synbar tankeansträngning omedelbart analysera innebörden av en invecklad bestämmelse, ställa den i relation till andra i förslaget innefattade stadganden och till gällande rätt samt låta alla tänk-
bara, ofta nog av andra förbisedda reflexverkningar framstå i deras olika förgreningar.
En dylik utpräglat logisk och matematisk begåvning kan för en jurist innebära en viss fara. Domaren såväl som lagstiftaren bör vara på sin vakt mot att alltför lätt låta sig bestämmas av avlägsna och måhända praktiskt underordnade konsekvenser av den ena eller andra ståndpunkten. Men i en kollegial överdomstol — och framför allt i en högsta centraldomstol, som skall utöva en reglerande inverkan på hela landets rättsliv — är logisk skärpa tvivelsutan en lika oumbärlig tillgång som förmågan att rätt värdesätta det individuella fallet — härmed ingalunda sagt, att K. G. Carlson skulle saknat denna senare förmåga.
En begåvning sådan som hans för lätt med sig en viss kritisk och skeptisk hållning; och när det gällde allmänna frågor inom eller utom rättslivets område var i själva verket hans inställning esomoftast präglad av en viss — förnämlig och välvillig — skepsis. Men i fråga om bedömande av de människor som han mötte tog hans goda hjärta gärna ut sin rätt och gjorde honom till en långtgående optimist och människovän.
Ur allmänmänsklig synpunkt var han i det hela en synnerligen tilltalande personlighet. Han var karaktärsfast, vänsäll, gladlynt och kvick. Bakom det försynta väsendet låg det slagfärdiga men aldrig sårande skämtet ständigt på lur, i och utom tjänsten. Dessa egenskaper tillvunno honom hos ämbetsbröderna en popularitet, som ytterligare förhöjdes av den tankspriddhet, som var förknippad med hans höga intelligens och någon gång spelade honom eller andra vissa spratt.
Den gamla, en smula triviala sanningen, att gudinnan »Fama» ej alltför rättvist utdelar sina ynnestbevis åt människornas barn, vinner ofta nog sin bekräftelse just när det gäller personligheter inom lagskipningens och lagstiftningens områden, där det som den yttre världen får skåda och bedöma gärna ter sig som resultatet av ett samarbete mellan likvärdiga, mer eller mindre anonyma kolleger. För den stora allmänheten har en märkesman, sådan som K. G. Carlson, varit föga känd. De i dagspressen förekommande, i allmänhet knappa och intetsägande dödsrunorna över honom måste ur denna synpunkt göra ett beklämmande intryck på de initierade. Inom den svenska juristvärlden åter har den bortgångnes rykte varit stort. Från mina första juristår — den tid, då han tjänstgjorde såsom ung t. f. revisions-
sekreterare eller då han, såsom ledamot i kommittén för lagstiftningsåtgärder till jordbrukskreditens upphjälpande, avgav en mycket bemärkt reservation — erinrar jag mig väl, hur han betraktades såsom en uppgående stjärna på det svenska rättsväsendets firmament; och under den långa tid han tillhörde högsta domstolen åtnjöt han inom de juridiska fackkretsarna anseende såsom en av vårt rättsväsendes yppersta män. Huruvida detta välförtjänta rykte fortlever bland våra dagars yngre jurister är mig icke lika klart. Skulle mina minnesord vara ägnade att för ett senare släkte i någon mån klargöra, vilken man han var, vore det mig kärt.
Erik Marks von Würtemberg.