OM DAGSBOTSLAGSTIFTNINGENS TILLÄMPNING.

AV

JUSTITIEOMBUDSMANNEN SEVE EKBERG.

Den nya lagen om dagsböter har trätt i kraft med början av innevarande år. För några av de spörsmål, som uppkommit under dess tillämpning, skall lämnas en redogörelse i det följande.
    Enligt den nya lagstiftningen är bötesådömandet uppdelat i två led. Det första åsyftar att fastställa brottets svårighetsgrad i ett visst antal bötesenheter, dagsböter. Det andra ledet avser att bestämma beloppet av varje dagsbot med hänsyn till den brottsliges betalningsförmåga. Grundtanken i systemet är som bekant den, att det strafflidande, som drabbar den sakfällde, skall för en och samma likvärdiga förbrytelse bliva lika stort, vare sig den sakfällde är fattig eller rik.
    Vid bestämmandet av det första ledet, dagsbotsantalet, torde domaren hava att tillämpa ungefärligen enahanda principer för straffmätningen som förut. Enligt motiven till lagen har domaren att fråga sig, huru många dagar den tilltalade skäligen bör vara underkastad den yttersta sparsamhet för att genom betalning för dag sona vad han brutit.
    Vida större svårigheter än bestämmandet av dagsbotsantalet torde sannolikt fastställandet av dagsbotsbeloppet vålla domstolarna, innan förtrogenhet vunnits med den nya lagstiftningen. I 2 kap. 8 § strafflagen heter det, att dagsboten skall fastställas» efter ty prövas skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt». Av uttalanden i motiven framgår, att det vid dagsbotsbeloppets fastställande ingalunda är fråga om ett matematiskt noggrant bestämmande av den sakfälldes betalningsförmåga efter förebild från taxeringsförfarandet, utan att det gäller att

 

310 SEVE EKBERG.efter en fri prövning bedöma, huru stort belopp den sakfällde med hänsyn till inkomst, förmögenhet och ekonomiska omständigheter i övrigt skäligen bör böta per dag utan att han därigenom lider nöd eller brister i honom åliggande försörjningsplikt. Dagsbotsbeloppets bestämmande blir, såsom lagen anvisar, närmast en skälighetsprövning. Beträffande denna prövning anförde två ledamöter av lagrådet vid granskningen av 1927 års lagförslag följande: »Att i lagtext giva en tillfredsställande beteckning för alla de faktorer, som böra inverka på fastställandet av dagsbotens belopp, är utan tvivel omöjligt; man måste lita till en förståndig rättstillämpning. Den 'fria prövning', förslaget giver domaren, torde också åsyfta icke blott befogenhet att rörande den dömdes ekonomiska förhållanden nöja sig med ett visst mått av sannolikhetsbevisning utan även frihet att efter skiftande förhållanden förläna den ena eller andra omständigheten större eller mindre vikt.»
    Bland de faktorer, som böra inverka vid dagsbotsbeloppets bestämmande, nämner lagen först och främst den sakfälldes inkomst. Att härmed ej avses den taxerade inkomsten, torde vara tydligt. Till grund för taxeringen ligger ju det nästförflutna årets inkomst. Men dagsboten bör säkerligen bestämmas med hänsyn till den faktiska inkomsten vid tiden för domen. Under tiden mellan självdeklarationens avgivande och domen kan den sakfälldes inkomst hava ökats eller minskats. Taxeringen utgör därför icke alltid en tillförlitlig mätare av den sakfälldes betalningsförmåga vid tiden för domen. Den sakfälldes taxering är emellertid icke utan all betydelse vid bestämmandet av dagsbotsbeloppet. Tvärtom kan denna i flertalet fall utgöra en god ledning för domaren vid utredningen av betalningsförmågan hos den tilltalade.
    Utgångspunkten för dagsbotsbeloppets bestämmande bör i de flesta fall — heter det i motiven till den nya lagen — vara ett fastställande av den sakfälldes medelinkomst för dag. Domaren bör därvid icke åtnöja sig med medelinkomsten för de närmast före domen förflutna dagarna, utan beräkningarna böra grundas på en längre tid. Inom sådana yrken, i vilka det egentliga yrkesarbetet är begränsat till en viss årstid eller förtjänsten avsevärt växlar under olika delar av året, torde vara nödvändigt att till grund för uppskattningen av medelinkomsten för dag lägga hela årsinkomsten, räknat tillbaka från tiden för domen. Vidare framhålles i motiven, att om den sakfällde icke äger någon inkomst,

 

OM DAGSBOTSLAGSTIFTNINGENS TILLÄMPNING. 311oaktat han ej varit urståndsatt att utföra eller erhålla förvärvsarbete, hans dagsinkomst bör bestämmas till genomsnittsförtjänsten för dag i orten för personer i hans ställning.
    Såsom inkomst bör naturligtvis betraktas icke blott inkomst av tjänst, förvärvsarbete, fast egendom och räntor av kapital utan jämväl pension, livränta, fri bostad, naturaförmåner o. d.
    Har man gjort klart för sig den sakfälldes medelinkomst för dag, blir nästa led i förfarandet att bedöma, huru stor del av dagsinkomsten skall tagas i anspråk såsom dagsbot. Härvid böra enligt motiven samtliga på den sakfälldes betalningsförmåga inverkande omständigheter beaktas. Först och främst bör sålunda hänsyn tagas till vad som kan anses nödigt till den sakfälldes eget underhåll och till fullgörande av honom åliggande försörjningsskyldighet. Vid denna prövning måste man tydligen utgå från levnadskostnaderna i allmänhet på den sakfälldes boningsort. Sålunda kan dagsbotsbeloppet i fråga om samma faktiska inkomst hos två sakfällda komma att variera allteftersom vederbörande bor på en dyrare eller billigare ort. Det är uppenbarligen ej riktigt att vid bedömandet av dagsbotsbeloppet fästa sig uteslutande vid den sakfälldes faktiska levnadskostnader. Detta skulle medföra, att den, som för ett slösaktigt levnadssätt, skulle bliva lindrigare straffad än den, som är sparsam. Såsom redan framhållits, bör dagsboten utgöra det belopp, som den sakfällde med iakttagande av den allra största sparsamhet kan avstå per dag utan att lida nöd. Detta får avgöras i första hand med hänsyn till de allmänna levnadskostnaderna på orten och i andra hand med hänsyn till de särskilda förpliktelser, som åvila den tilltalade och som äro oundvikliga.
    För bedömande av den sakfälldes försörjningsskyldighet är det av vikt att vinna upplysning, huruvida hans make har någon egen inkomst. Är detta fallet och räcker makens inkomst till dennes och barnens underhåll, torde den sakfällde vid dagsbotsbeloppets bestämmande icke böra tillgodoräknas något avdrag för försörjningsskyldighet. Om makens inkomst icke förslår till full försörjning av familjen men likväl kan lämna bidrag därtill, bör tydligen avdraget för försörjningsskyldighet jämkas med hänsyn härtill. Liknande inverkan kan den omständigheten hava, att hemmavarande barn äger egen inkomst av kapital eller arbete.
    Såsom redan nämnts, böra vid dagsbotsbeloppets bestämmande vidare beaktas den sakfällde åliggande förpliktelser av annat

 

312 SEVE EKBERG.slag, vilka icke kunna undvikas. Lagrådet omnämner i detta sammanhang den sakfällde åliggande skattskyldighet. Strafflagskommissionen har såsom en annan inverkande omständighet framhållit, att den sakfällde förut ådömts böter, som ännu icke till fullo guldits. Därigenom kan hans betalningsförmåga hava så nedsatts, att vid det nya bötesstraffets ådömande dagsboten bör bestämmas till lägre belopp än i den tidigare bötesdomen, även om hans ekonomiska förhållanden i övrigt äro oförändrade.
    Såsom sänkande på dagsbotsbeloppet kan ytterligare inverka, om den sakfällde visar, att han är mycket skuldsatt. Skälig hänsyn bör då tagas till räntebetalningar och ofrånkomliga utgifter för amorteringar.
    I motiven framhålles särskilt, att om den sakfällde är i besittning av förmögenhet, denna omständighet bör verka höjande på dagsbotsbeloppet. Vid granskningen av 1931 års lagförslag yttrade lagrådet, att även om förmögenheten kunde betecknas såsom blygsam, torde den sakfällde gentemot personer, i övrigt med honom jämställda, intaga en bättre ekonomisk ställning, än som följde enbart av ränteinkomsten, beräknad per dag. Lika stort avdrag från dagsinkomsten syntes i sådant fall ej böra medgivas, som då hela inkomsten härflöte av eget arbete.
    I vad mån det nu berörda förhållandet att den tilltalade har förmögenhet bör verka höjande på dagsbotsbeloppet, är en fråga, som kan vara svår att avgöra. Motiven lämna ingen annan ledning för bedömandet än den självklara upplysningen, att straffet ej får verka såsom förmögenhetskonfiskation. Frågan är helt överlämnad åt domarens goda omdöme.
    I fråga om dagsbotsbeloppets fastställande må slutligen erinras, att om den sakfällde vid tiden för bötesdomen har ingen eller ringa inkomst men hans levnadskostnader det oaktat äro höga, böra enligt motiven dessa senare i stället för inkomsten läggas till grund för beräkningen. Denna regel bör bl. a. gälla, där den sakfällde t. ex. på grund av underhållsbidrag från anhöriga lever efter en standard, som icke motsvaras av hans egna inkomster. Ett utmätande av dagsbotsbeloppet allenast efter inkomsten skulle i dylikt fall kunna leda till ett rent stötande resultat, framhölls inom 1927 års lagråd. För en son till förmögna föräldrar, vilken icke har någon egen inkomst men åtnjuter ett rikligt underhåll från föräldrahemmet, bör följaktligen dagsbotens belopp bestämmas med hänsyn till den levnadsstandard han för.

 

OM DAGSBOTSLAGSTIFTNINGENS TILLÄMPNING. 313    Vid några domstolar synes en tendens till utmätande av alltför låga bötesstraff göra sig gällande. Det bör dock vid böternas bestämmande tillses, att dessa icke förlora sin karaktär av ett strafflidande för den sakfällde. Domaren har vid denna skälighetsprövning liksom eljest att iakttaga all urskiljning, så att ett för rättskänslan tillfredsställande resultat vinnes. Ett sådant är tvivelsutan lagens yttersta mål. Skalan för dagsbotsbeloppet är så vid, att den lämnar domaren möjlighet till talrika variationer. Det minsta dagsbotsbeloppet, 1 krona, bör uppenbarligen komma till användning allenast i de fall, vari de mest ömmande omständigheter föreligga. Belysande äro följande uttalanden under riksdagsdebatten. En talare i första kammaren uttalade farhågor, att dagsboten i en mängd fall komme att närma sig det föreslagna minimum 1 krona. Han framhöll, att de personer, vilka brukade komma i konflikt med strafflagen, ofta stode på gränsen till nödställd belägenhet, vore arbetslösa, luffare etc. Detta komme att leda till, att domstolen i en mängd fall vid utmätandet av bötesbeloppet måste gå ytterst nära minimigränsen, och således medföra en oerhörd minskning i bötesbeloppen. Såsom exempel anförde talaren, att en motorcyklist, som farit fram vårdslöst, skulle med då gällande lag kunna ådömas 250 kronor i böter för sin förseelse, men enligt dagsbotssystemet skulle straffet kunna gå ned till 20 eller 25 kronor. Detta anförande bemöttes av justitieministern. Han fann straffmätningen i det anförda exemplet icke kunna försvaras. Även om man satte dagsbotsantalet så lågt som till 25, vad vore det, som föranledde, att just denne skulle hava dagsbotsminimum? För åtskilliga bötesdömda kunde visserligen föreligga i hög grad ömmande omständigheter. Såsom exempel anfördes några fall, som förelegat i nådansökningar. I det ena gällde det en hustru, som dömts till 100 kronors böter för misshandel, varpå ingen eller ringa skada följt, och hade 9 barn, därav de två yngsta 1 och 3 år gamla, varjämte mannen vore arbetslös, familjen åtnjöte fattigunderstöd samt hustrun vore sjuklig och ensam finge draga försorg om hela familjen. Här kunde möjligen minimum, 1 krona, passa, men härifrån och till vårdslösa automobilförare vore avståndet långt. Såsom ett annat exempel anförde justitieministern: En hustru hade blivit dömd för olaga utskänkning av pilsnerdricka att böta 225 kronor. Hustrun och mannen vore oförmögna till arbete. De hade 4 barn, varav den äldste sonen låge på sjukhus och även en dotter vore intagen

 

314 SEVE EKBERG.på sjukhus för tuberkulos. I en nådansökning hade denna hustru uppgivit, att hon av sina matpenningar dag för dag lyckats lägga av ett belopp, som efter tre månader uppgått till 90 kronor. Detta belopp hade hon inbetalt till vederbörande, men hon kunde ej förmå mera.
    Föreligga icke några särskilda ömmande omständigheter av den art, som ovan exemplifierats, kan det icke anses riktigt att fastställa dagsbotsbeloppet till det stadgade minimum. Liksom straffet vid tillämpning av en straffskala med fixerade minimi- och maximistraff endast undantagsvis bestämmes i enlighet med skalans minimum, likaväl — låt vara på i viss mån andra grunder — bör det för dagsbot bestämda minsta beloppet allenast användas i rena undantagsfall. Med denna utgångspunkt synes dagsbotsbeloppet för en arbetsför person i regel böra sättas ej obetydligt högre, allt efter på orten gällande löner och levnadskostnader.
    Vid dagsbotsbeloppets fastställande fästes understundom alltför stor vikt vid den sakfälldes faktiska inkomst utan tillbörligt beaktande av andra på dagsbotsbeloppet inverkande faktorer såsom förmögenhet och levnadsstandard. När såsom för närvarande den behållna inkomsten ofta är ringa, är det angeläget, att domaren icke förbiser den höjande inverkan på dagsbotsbeloppet, som bör följa därav att den sakfällde är i besittning av förmögenhet eller håller en levnadsstandard, som icke motsvaras av hans inkomst.
    Vad angår frågan angående omfattningen av det material, som skall ligga till grund för bestämmandet av dagsbotsbeloppet, är först och främst att erinra, att det vid dagsbotsbeloppets fastställande allenast är fråga om en skälighetsprövning och icke gäller att till en viss bestämd summa fastslå den sakfälldes betalningsförmåga. Uppenbart är emellertid, att domstolen näppeligen kan vidtaga en sådan skälighetsprövning, utan att domstolen äger en någorlunda tillförlitlig kännedom om den tilltalades ekonomiska förhållanden. Hos många domstolar såsom rådhusrätterna i de mindre städerna och en stor del av häradsrätterna torde förefinnas en så omfattande personkännedom, att det säkerligen i flertalet fall icke kommer att vålla domstolen några svårigheter att fastställa dagsbotsbeloppet. Då såsom vid rådhusrätterna i de större städerna samt vid häradsrätterna i stora eller mycket folkrika domkretsar en sådan personkännedom icke alltid är att påräkna hos domstolens ledamöter, måste dagsbotsbeloppets fast-

 

OM DAGSBOTSLAGSTIFTNINGENS TILLÄMPNING. 315ställande föregås av en utredning rörande den tilltalades betalningsförmåga. Allt efter omständigheterna kan sålunda bliva erforderligt, att närmare upplysningar vinnas om den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Såsom i motiven erinrats, kan det i vissa fall jämväl bliva nödigt, att kännedom vinnes rörande den tilltalades ungefärliga levnadsstandard. Erforderliga upplysningar rörande den tilltalades betalningsförmåga böra inflyta i protokollet, vare sig domstolen ådömer den tilltalade ansvar eller frikänner honom. Man måste nämligen alltid räkna med, att talan mot utslaget kan fullföljas i högre instans. I sådant fall måste överrätten tydligen hava kännedom om de på dagsbotsbeloppet inverkande faktorerna. Vid några domstolar har man nöjt sig med att i domboken anmärka, att utredning rörande den tilltalades ekonomiska förhållanden verkställts av polismyndigheten och att protokollet vid denna utredning lagts till förvar bland rättens handlingar. Ett dylikt förfarande äger uppenbarligen den fördelen, att den tilltalade besparas det obehag, som kan vållas honom därigenom att hans ekonomiska förhållanden blottas i rättens protokoll.
    Huru omfattande och grundlig undersökningen i varje fall bör vara beror helt och hållet på de omständigheter, som föreligga. I motiveringen till 1931 års förslag erinrade justitieministern, att undersökningen ej borde överskrida vad som betingades av frågans större eller mindre betydelse i varje särskilt fall. I sakens natur ligger, att då den tilltalade tillhör de mera burgna befolkningskretsarna, undersökningen måste som regel bliva mera omfattande än då han är mindre bemedlad. I det sistnämnda fallet kan den tilltalades betalningsförmåga i allmänhet fastställas utan större svårigheter. Vidare torde man, såsom redan framhållits, kunna nöja sig med ett visst mått av sannolikhetsbevisning.
    Av förarbetena till lagen framgår, att lagstiftaren räknat med att efter någon tids tillämpning av dagsbotssystemet en viss likformighet skulle utbilda sig, så att för det stora flertalet personer i samma levnadsställning dagsboten komme att bestämmas till samma belopp. Såväl av strafflagskommissionen som i 1927 års proposition har framhållits, att en dylik utveckling är fullt förenlig med dagsbotsprincipens mening och syfte men naturligtvis icke får drivas därhän, att en uppskattning efter individuella grunder underlåtes även i fall, som i högre grad avvika frän de norma-

 

316 SEVE EKBERG.la. Enligt vad det uppgives, hava några domstolar försökt fastslå sådana allmänna normer, t. ex. visst normalbelopp för jordbruksarbetare, andra belopp för olika kategorier av fabriksarbetare beroende på lönerna inom de skilda facken, visst normalbelopp för arbetslösa och visst belopp för åldringar och änkor. Vid andra domstolar har man på förfrågan förklarat, att domstolen icke vågat sig på en dylik klassifikation på grund av de skiftande förhållanden, som ofta råda, utan bedömde varje fall individuellt.
    Beträffande det sätt, på vilket utredningen angående dagsbotsbeloppet skall tillhandahållas domstolen, erinras i motiven, att i många fall den tilltalades egna uppgifter jämte vad domstolen i övrigt har sig bekant om den tilltalade kunna lämna tillräcklig ledning. Då erforderlig personkännedom icke är, att påräkna hos domstolens ledamöter, kan det vara nödvändigt att i viss omfattning kontrollera den tilltalades uppgifter. Därest det skulle överlämnas åt domstolen att själv sörja för utredningen av den tilltalades ekonomiska förhållanden, skulle domstolarnas redan nu ofta betydande arbetsbörda icke oväsentligt ökas och ett fördröjande av målens avgörande i vissa fall ej kunna undvikas. Vid lagändringens genomförande har lagstiftaren därför utgått ifrån att åklagaren bör vara beredd att redan vid målets första handläggning inför domstolen framlägga den utredning, som i varje fall erfordras för dagsbotsbeloppets bestämmande. Ett särskilt skäl härför är, att den tilltalade i brottmål av bagatellartad beskaffenhet merendels ej kommer personligen tillstädes vid rätten utan erkänner förseelsen genom ett ombud, t. ex. en tingshusvaktmästare, vilken i allmänhet icke äger någon mera ingående personlig kännedom om den tilltalade. Tydligt är emellertid, att en utredning genom åklagarens försorg endast kan ifrågakomma i mål, i vilka allmänt åtal utföres. I mål, däri endast enskild part för talan, är domstolen nödsakad att av eget initiativ åvägabringa nödig utredning. Domstolen har härvid att utgå ifrån parternas under rättegången lämnade uppgifter. Domaren får ställa dessa uppgifter mot varandra. I den mån de divergera, kommer nog i allmänhet den tilltalade att i eget intresse förebringa nödig sannolikhetsbevisning t. ex. förete sin debetsedel eller styrka, att han är arbetslös. Domstolen torde mången gång också kunna vinna ledning av tillgängliga uppslagsböcker såsom taxerings- och handels-

 

OM DAGSBOTSLAGSTIFTNINGENS TILLÄMPNING. 317kalendrar. Där så är av nöden, kan domstolen införskaffa upplysningar från vederbörande taxeringsmyndighet.
    Den utredning angående den tilltalades ekonomiska förhållanden, som åklagaren vid behov har att tillhandahålla domstolen, synes lämpligen böra åvägabringas i samband med undersökningen angående själva brottet. Där brottsundersökningen handhaves av polismyndigheten, bör denna myndighet vid förhöret med den misstänkte angående brottet avfordra honom nödiga upplysningar för dagsbotsbeloppets bestämmande. För vederbörande polismyndighet kan det vara av praktisk betydelse att till ledning vid dagsbotsutredningen äga tillgång till en förut uppgjord promemoria, upptagande vissa omständigheter, vilka böra bliva föremål för undersökning. Lämpligt kan också vara, att för dagsbotsutredningen användas tryckta blanketter, avsedda att ifyllas i varje särskilt fall, huvudsakligen efter frågor till den misstänkte. Tydligt är emellertid, att en dylik blankett icke lämpligen kan erhålla en sådan avfattning, att den upptager alla frågor, som det i varje tänkbart fall kan vara önskvärt att få besvarade. Förhållandena äro alltför skiftande för att sådant skulle låta sig göra. Vid uppgörandet av dylika blanketter torde man därför nödgas att begränsa innehållet till de frågor, som i det övervägande flertalet fall äro tillräckliga för ett rättvist avvägande av dagsbotens belopp. Av vikt är, att blanketten icke genom sitt innehåll förorsakar en vidlyftigare utredning än som i det stora flertalet fall kräves av målets beskaffenhet och föreliggande omständigheter. Varken myndigheten eller den tilltalade bör betungas med utredning av förhållanden, som icke äga relevant betydelse. Särskilt om dagsbotsutredningen skall handhavas av polismyndigheten utan att denna står i närmare kontakt med vederbörande åklagare, är det angeläget, att den blankett, som är avsedd att komma till användning, erhåller en efter de olika förhållandena väl avpassad avfattning. Det kan nämligen antagas, att utredningsmannen ofta skall känna sig förpliktad att strängt följa de anvisningar, som blanketten giver, samt att dagsbotsutredningen således icke alltid kommer att handhavas med den smidighet, som densamma på grund av sitt ingripande i privatlivet kräver, om frågorna i blanketten icke blivit väl avvägda med tanke på den utredning, som i de flesta fall är tillräcklig, utan tager sikte jämväl på förhållanden, som endast undantagsvis äga betydelse.

 

318 SEVE EKBERG.    I normala fall torde det vara tillfyllest, om upplysning vinnes om ungefärliga beloppet av den tilltalades och hans makes inkomster och förmögenhet samt om den tilltalades försörjningsskyldighet. För kontroll kan vara lämpligt att taga reda på hans taxering. Det är angeläget, att blankettens avfattning icke föranleder den hörde att yppa förhållanden, som kunna för honom medföra obehag av personlig eller annan natur, där detta ej är påkallat i det särskilda fallet. Vidare må framhållas, att om dylika blanketter fastställas vid viss domstol, det måste stå klart för den utredande myndigheten, att ytterligare utredning än blanketten angiver kan vara nödvändig i vissa fall, där särskilda omständigheter föreligga t. ex. rörande den tilltalades levnadsstandard.
    I början av innevarande år hava dagsbotsblanketter fastställts på ett flertal orter. En del av dessa blanketter hava erhållit en mindre tillfredsställande avfattning. Klagomål hava framförts från allmänhetens sida över att den utredning, som dessa blanketter förutsatte, bleve alltför betungande och vore ägnad att blotta den tilltalades personliga förhållanden, vilka icke borde komma till offentligheten. Vissa dagsbotsblanketter upptaga sålunda frågor — förutom om den hördes och hans närmaste anhörigas inkomster samt hans taxering och förmögenhet — om namnen på den hördes hemmavarande barn och deras ålder, om ägd fastighet med angivande av stad eller socken och taxeringsvärde, om försörjningsplikt mot annan än hustru och hemmavarande barn, om bostadsförhållanden (bostadens och hyrans storlek), om inneboende personer med angivande av deras inackorderingsavgift, om antal hembiträden eller andra tjänare samt om skulder. Av blanketternas avfattning framgår vidare, att därest anledning föreligger till antagande, att den hördes uppgifter icke äro tillförlitliga, kontrollering avsetts skola äga rum genom åklagarens eller polisens försorg. Det synes icke kunna råda någon tvekan om, att en så vittgående utredning icke är påkallad i normala fall. Särskilt må framhållas, att som regel näppeligen erfordras kännedom om den tilltalades bostadsförhållanden, hos honom inneboende personer, hans hembiträden eller hans tjänare i övrigt. Dessa förhållanden synas vara av intresse endast i de undantagsfall, då den tilltalades levnadsstandard bör utgöra grundvalen för dagsboten. Ifrågavarande blanketter hava vidare erhållit en avfattning, som är ägnad att ingiva såväl förhörsledaren som den

 

OM DAGSBOTSLAGSTIFTNINGENS TILLÄMPNING. 319hörde den föreställningen, att den hörde är i varje förekommande fall skyldig att upplysa, huruvida han har försörjningsplikt mot annan än hustru och hemmavarande barn, t. ex. barn utom äktenskap, samt att han är pliktig att deklarera sina skulder. Det är uppenbart, att blanketterna i dessa hänseenden kunna förorsaka allvarliga olägenheter, vilka med en lämplig omredigering kunna förebyggas. Det är att märka, att personliga förhållanden av dylik art ansetts vara av den grannlaga natur, att de omgärdats med särskilt skydd enligt tryckfrihetsförordningen. Självdeklarationer äro hemliga handlingar. Och vidare är i tryckfrihetsförordningen meddelat förbud för prästerskapet att meddela utdrag ur kyrkoböckerna, om dessa kunna lända till skada eller förklenande för någon. Då dagsbotsblanketten är offentlig handling, är stor försiktighet av nöden beträffande förhållanden av nu åsyftad art. Sådana förhållanden kunna allenast verka till sänkning av dagsbotsbeloppet. Det torde därför böra ligga i den hördes fria skön, om han vill åberopa ett dylikt förhållande eller hellre underkasta sig en högre dagsbot. Detta har antytts inom lagrådet. Lagen kan icke anses tillerkänna polismyndigheten rätt att företaga undersökning rörande sådana ömtåliga förhållanden som t. ex. skulder, därest den hörde ej vill åberopa sig därpå till nedsättning av dagsbotsbeloppet. Å andra sidan kan det naturligtvis vara lämpligt, att den hörde göres uppmärksam på att han, om han vill, kan åberopa en dylik omständighet till sänkning av dagsbotsbeloppet. Den hörde får dock under inga förhållanden bibringas den uppfattningen, att något tvång föreligger för honom att yppa förhållanden av denna intima beskaffenhet.
    För Stockholm har numera antagits en dagsbotsblankett, som innehåller följande 8 punkter: 

1) Yrke och arbetsanställning:
2) Civilstånd — gift, ogift, frånskild, änka, änkling (den riktiga uppgiften understrykes):
3) Antal hemmavarande oförsörjda barn och deras ålder:
4) Egen inkomst:

månad:

    a) Kontant avlöning per
    b) Övriga avlöningsförmåner (fritt vivre, fri bostad, tantiem, provision eller dylikt):
    c) Pension, livränta eller dylikt:
    d) Annan inkomst (av arbete, rörelse, kapital m. m.):
5) Makes och hemmavarande barns inkomst:

 

320 SEVE EKBERG.6) Till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt senast taxerat belopp:
7) Ungefärlig förmögenhet (tillgångar med avdrag av skulder):
8) Särskilda omständigheter som den hörde önskar åberopa till upplysning i ärendet (såsom: försörjningsplikt mot föräldrar, frånskild make, ej hemmavarande barn m. fl., skulder i den mån de ej avdragits under punkt 7; arbetslöshet, fattigvård och dylikt):

 

    Blanketten upptager vidare följande anmärkningar:

»Inkomsten angives per månad för sådana inkomsttagare, vilkas årliga inkomst är jämnt fördelad på årets samtliga månader, till exempel statliga och kommunala befattningshavare. För andra inkomsttagare, såsom affärsmän, säsongarbetare m. fl., angives inkomsten per år
   Uppgifterna om inkomst må endast då särskild anledning därtill föreligger kontrolleras hos arbetsgivare, och i så fall med största försiktighet, så att den efterfrågade icke onödigtvis tillfogas obehag. 
    Beträffande personer, som sakna egentlig inkomst (t. ex. en son, som bor hos föräldrarna) böra utgifterna angivas i ungefärlig omfattning. 
    Därest den hörde ej medhar senaste debetsedel, bör uppgiften om senast taxerat belopp kontrolleras genom förfrågan hos vederbörande taxeringskommissarie eller häradsskrivare eller på annat lämpligt sätt.»

    Mot den ifrågavarande dagsbotsblanketten synas icke kunna riktas några mera vägande anmärkningar. Den giver genom sin avfattning tydligt besked om de upplysningar, den hörde har att lämna förhörsledaren, vid äventyr att denne eljest måste inhämta dem på annat sätt, t. ex. om inkomst och förmögenhet. Den lämnar också den hörde anvisning, att det står honom fritt att, därest han så önskar, giva de ytterligare upplysningar, vilka kunna vara ägnade att medföra en nedsättning av dagsbotens belopp, såsom rörande skulder o. d. Genom de i blanketten upptagna frågorna torde, åtminstone för det stora flertalet fall, erhållas en tillräcklig bild av den hördes ekonomiska förhållanden. Finner åklagaren i något fall de med ledning av blanketten inhämtade uppgifterna icke innefatta fullständig upplysning i målet, åligger det naturligtvis honom att införskaffa den ytterligare utredning, som är erforderlig.

    En fråga, varom i praktiken synes råda tveksamhet, är huruvida domstolen, sedan dagsbotsantalet och dagsbotsbeloppet blivit bestämda, skall multiplicera dessa faktorer och sålunda i utslaget fastställa den penningsumma, som den sakfällde i ett för allt skall böta för brottet. Lagen giver icke någon anvisning om att domstolen skall förfara på detta sätt. I det år 1930 till dom-

 

OM DAGSBOTSLAGSTIFTNINGENS TILLÄMPNING. 321stolarna för yttrande remitterade förslaget till lag om dagsböter stadgades emellertid, att i utslaget skulle jämte dagsböternas antal och det för varje dagsbot fastställda beloppet utsättas vad den sakfällde hade att erlägga. Ett liknande stadgande förekom i det med 1927 års proposition framlagda förslaget. Såväl vid detta förslags behandling i riksdagen som i Svea hovrätts yttrande över 1930 års förslag framhölls emellertid, att ett utsättande i själva utslaget av det uträknade bötesbeloppet icke vore nödvändigt men däremot kunde befaras leda uppmärksamheten från dagsbotsantalet såsom angivande det straffmått brottet funnits betinga, varför angivna bestämmelsen syntes böra utgå. I det år 1931 till lagrådet remitterade förslaget förekom intet stadgande av motsvarande innebörd. Under erinran härom framhöll lagrådet, att då enligt förslagets grundprincip ådömandet av straff skedde, ej i penningar utan i visst antal dagsböter, utsättande i utslaget av bötesbeloppet i penningar icke vore erforderligt i annat fall, än då beloppet vid uträkning skulle komma att understiga det stadgade minsta bötesstraffet, 5 kronor. Detta bötesbelopp åter ansåg lagrådet skola angivas i själva utslaget. I saköreslängden måste naturligtvis samtliga belopp utföras.

 

    Enligt 2 kap. 9 § strafflagen får anstånd med böters erläggande och avbetalning av böter äga rum i den ordning och under de villkor, som Kungl. Maj:t bestämmer. I anledning av detta stadgande har den 24 september 1931 utfärdats en kungörelse innehållande närmare bestämmelser i berörda hänseende. Enligt denna författning erfordras för anstånd med böters gäldande och avbetalning av dem i särskilda poster tillstånd av myndighet och äro vissa närmare villkor föreskrivna för meddelande av dylikt tillstånd. Kungörelsen omnämner emellertid ej, huru det skall förfaras, då den dömde väl äger tillgång till gäldande av en del av böterna men icke kan erlägga hela bötesbeloppet och de stadgade förutsättningarna för beviljande av anstånd och avbetalning icke föreligga. Som bekant har tidigare allmänt tillämpats den regeln, att då den dömdes tillgångar ej räckt till böternas fulla gäldande, han måst avtjäna ett mot hela bötesbeloppet svarande förvandlingsstraff, oavsett huruvida genom frivillig betalning influtit ett delbelopp. Av den nya bestämmelsen i 2 kap. 11 § tredje stycket strafflagen framgår emellertid, att denna regel ej längre kan tillämpas. I motiven har framhållits, att i och med det lagen

 

21 — Svensk Juristtidning 1932.

 

322 SEVE EKBERG.medgiver avbetalning av böter, erläggande av ett delbelopp måste anses såsom något fullt normalt, samt att förvandlingsstraffet endast bör motsvara vad som icke erlagts. Ytterligare har understrukits, att det icke finnes anledning att begränsa den i sistnämnda lagrum givna regeln om förvandling av delbelopp till det fall, att detta belopp erlagts efter ett behörigt medgivande till avbetalning å böter, utan att den bör komma till användning i alla de fall, då böter till en del guldits. Delbetalning av böter måste således numera alltid emottagas. Icke ens om den dömde redan börjat avtjäna förvandlingsstraffet, torde det kunna lagligen förvägras honom att genom inbetalning av en del av böterna befria sig helt eller delvis från undergående av den återstående delen av förvandlingsstraffet. En annan konsekvens av lagändringen är, att om den dömde vid den undersökning, som skall äga rum i och för indrivning av böterna, befinnes äga utmätningsbar tillgång till gäldande av en del av dessa men ej till hela bötesbeloppet, denna tillgång skall tagas i mät och avräknas vid förvandlingen av böterna på sätt i 11 § närmare omförmäles. I nu nämnda avseenden innebär den nya lagstiftningen alltså viktiga ändringar i vad förut gällt.

 

    Till sist må nämnas några ord om den särskilda böteslagens tillämpning. Enligt denna lag falla inom dagsbotssystemet alla brott inom specialstraffrätten utom sådana, som äro belagda med s. k. normerade böter eller böter om högst 300 kronor. Det är icke ovanligt, att kommunala ordningsstadgar innehålla straffbestämmelser, som kunna medföra böter till högre belopp än 300 kronor. Dylika förseelser falla alltså inom dagsbotsområdet. Detta är onekligen en oegentlighet, som bör undanröjas. Att så sker är önskvärt jämväl med hänsyn till den ökning i arbetsbördan, som dagsbotssystemets tillämpning medför för polismyndigheterna och domstolarna. Det synes därför angeläget, att de myndigheter, som hava att fastställa dessa ordningsstadgar, underkasta dem nödig revision, varigenom de ifrågavarande straffskalorna avpassas så, att dagsbotslagstiftningen icke kommer att äga tillämpning på rena ordningsförseelser.
    Enligt 2 § i särskilda böteslagen får andel i böter, som tillkommer åklagare eller angivare, ej utgå med högre belopp än 500 kronor, där böterna ådömas i dagsböter. Lagrummet omnämner ej vem det återstående beloppet av åklagareandelen skall

 

OM DAGSBOTSLAGSTIFTNINGENS TILLÄMPNING. 323tillfalla. Det synes emellertid ganska självfallet, att detta belopp skall tillfalla kronan, då böterna enligt den tillämpliga författningen skola fördelas mellan åklagaren eller åklagaren och angivaren å ena sidan och kronan å andra sidan. Mera tveksam ställer sig frågan, om enligt förordningens bestämmelser kronan icke är berättigad till någon andel av böterna. I ett fall, däri en person ådömts dagsböter till avsevärt belopp för förseelse mot förordningen den 6 augusti 1881 angående förbud mot lotterier m. m., vilken stadgar, att två tredjedelar av böterna skola tillfalla åklagaren och en tredjedel vederbörande kommuns fattigkassa, har domstolen förordnat, att den del av åklagarens bötesandel, som översteg 500 kronor, skulle i likhet med den lagstadgade tredjedelen av böterna tillfalla fattigkassan. Denna fördelning synes emellertid näppeligen vara riktig. Enligt förordningens lydelse är fattigkassan icke berättigad att erhålla större andel av böterna än en tredjedel. Häri torde den särskilda böteslagen icke kunna anses hava medfört någon ändring. I avsaknad av annan bestämmelse, huru den del av åklagarens bötesandel, som överstiger 500 kronor, skall fördelas, synes den i 2 kap. 8 § strafflagen uttalade allmänna regeln, att böter tillfalla kronan böra träda i tillämpning.