NÅGOT OM ÄGANDERÄTTSFÖRBEHÅLL TILL VÄRMELEDNINGAR OCH LIKNANDE TILLBEHÖR TILL FASTIGHET.

 

AV

 

ADVOKATEN OTTO LAGERSTRÖM.

 

I tidningspressen hava under senaste tiden då och då artiklar och notiser förekommit angående frågan om rätt för leverantör av värme-, vatten- och avloppsledningar m. m. till fastighet att, i händelse av bristande likvid, med stöd av äganderättsförbehåll i leverans- eller entreprenadkontraktet borttaga ledningarna, sedan de redan installerats i fastigheten. Tidningsmeddelandena hava föranletts av aktuella fall, och då frågan berört ett flertal hyresgäster och inteckningshavare, har den väckt stor uppmärksamhet. Då även inom juristkretsar uttalats vitt skilda uppfattningar i frågan, har jag trott det kunna intressera Svensk Juristtidnings läsare att få del av några mina reflektioner i ämnet.
    Som bekant har Högsta domstolen efter domar i olika riktningar genom dom den 22 oktober 1918, antecknad i Högsta domstolens minnesbok (NJA 1918 s. 441), förklarat, att i fastighet uppsatta gas-, vatten- och avloppsledningar m. m. genom sitt införlivande med fastigheten antagit egenskap av tillbehör till densamma samt att vid sådant förhållande vid leveransen gjort förbehåll, att äganderätten till det levererade skulle övergå till beställaren först efter fullgjord likvid, icke kunde äga giltighet mot person, som inropat fastigheten å exekutiv auktion, oberoende därav att vid auktionen det träffade äganderättsförbehållet kungjorts. Genom dom den 13 december 1923 (NJA 1923 s. 602) har Högsta domstolen även förklarat dylikt äganderättsförbehåll icke kunna göras gällande mot beställarens konkursbo, varför entreprenörens mot beställarens konkursbo instämda yrkande att återfå värmeledningspanna, radiatorer, badkar m. m. ogillats. Med dessa domar skulle man kunna vänta, att frågan vore i praktiken avgjord och att dylikt

 

27 — Svensk Juristtidning 1932.

 

418 OTTO LAGERSTRÖM.äganderättsförbehåll endast kan göras gällande mot beställaren personligen.
    Vid en redogörelse för rättspraxis, som jag 1925 på begäran av Svenska Värme- och Sanitetstekniska föreningen lämnade på föreningens årsmöte, uttalade jag den uppfattningen, att dittills allmänt vanliga äganderättsförbehåll i kontrakten borde såsom onyttiga för framtiden borttagas. Härtill genmältes, att äganderättsförbehållen, kombinerade med skiljedomsklausul, även efter Högsta domstolens domar 1918 befunnits för leverantörerna värdefulla. I praxis har också visat sig, att skiljedomar ofta meddelas, genom vilka i klar strid mot de allmänna domstolarnas rättsprinciper dylika äganderättsförbehåll godkännas, och hava även sådana skiljedomar verkställts utan hänsyn till inteckningshavares och hyresgästers däremot stridande intressen.
    Att dylika installationer enligt den rättspraxis, som godkänts genom plenimålet 1918, oberoende av gjort äganderättsförbehåll äro fast egendom, hindrar givetvis ej fastighetsägaren att med för honom bindande verkan tillförsäkra leverantören eller annan rätt att i händelse av bristande likvid eller av annan anledning från fastigheten bortföra installationen. En fastighetsägare kan ju försälja fönster, dörrar eller andra delar av en fastighet, som ostridigt äro fast egendom, ja han kan även för rivning försälja ett helt hus, oberoende av dess egenskap av fast egendom. I händelse av bristande fullgörande av sin utfästelse kan han också genom dom förpliktas att låta köparen avhämta vad denne köpt. En dylik förpliktelse för fastighetsägaren-säljaren är dock endast av obligatorisk natur och binder ej tredje man. Äganderättsförbehåll till dylika installationer, vilket ju icke hindrar äganderättens övergående till köparen, synes mig analogt med det fall, att säljaren till lös egendom låter utan träffat förbehåll köparen komma i besittning av det köpta, i vilket fall säljaren enligt 28 § 2 stycket i köplagen icke äger återtaga det levererade. En köpare, som utan äganderättsförbehåll kommit i besittning av lös egendom, kan tillförsäkra säljaren rätt att återtaga egendomen i händelse av bristande likvid, men en dylik utfästelse blir ej bindande för köparens borgenärer.
    Hur skall nu förfaras vid verkställighet av en laga-kraftägande dom, genom vilken en fastighetsägare förpliktats att

 

OM ÄGANDERÄTTSFÖRBEHÅLL TILL VÄRMELEDNINGAR. 419till annan utgiva till denne överlåten byggnad eller tillbehör till byggnad av fast egendoms natur? Dylik dom äger utmätningsman enligt UL 37 § verkställa utan särskilt bemyndigande och i fråga om skiljedom enligt UL 46 §, sedan överexekutor efter prövning av de formella villkoren för skiljedomens giltighet förordnat om verkställighet, lika som domstols laga kraftägande dom. UL innehåller i kap. 4, 5 och 6 detaljerade bestämmelser om verkställighet genom utmätning av dom eller utslag, varigenom betalningsskyldighet ålagts gäldenär. Enligt 68 § må utmätning ej ske till förfång av den rätt annan till gäldenärens gods äger, vilken bestämmelse enligt TRYGGERS kommentar ej skyddar varje rätt, som en person äger till gäldenärs gods, utan blott sådana rättigheter, som gälla mot ägarens borgenärer. Regler finnas om panthavares rätt vid utmätning av lös och fast egendom samt om arrendators och hyresgästs rätt i fråga om efter utmätning försåld fast egendom. Några motsvarande regler för verkställighet av dom om utgivande av viss egendom finnas mig veterligt ej. Man torde vara hänvisad att hålla sig till allmänna rättsgrundsatser och ett beaktande av vad sakens natur i de särskilda fallen kräver. Med utgångspunkt från UL 68 §, som endast torde återgiva en allmän rättsgrundsats, leder detta till det krav, att exekution ej må ske till förfång för tredje mans rätt. Enligt nyttjanderättslagen 3 kap. 19 § äger vid överlåtelse av fastighet hyresgäst, som enligt skriftligt avtal tillträtt lägenhet, rätt att kvarsitta. Säljes fastigheten exekutivt, gäller upplåten nyttjanderätt mot köparen endast om försäljningen skett med förbehåll om nyttjanderättens bestånd, men enligt UL 133 § äger hyresgästen, även där förbehåll om hans rätt ej skett, ändock rätt att kvarbo viss tid efter uppsägning. Genom försäljning av fast egendom vare sig frivilligt eller exekutivt kan sålunda hyresgäst aldrig utan uppsägning avlägsnas från förhyrd tillträdd lägenhet. Det förefaller då orimligt, att fastighetsägaren skulle kunna genom överlåtelse och borttagande av sådant tillbehör till uthyrd lägenhet, som för hyresgästen omöjliggör lägenhetens fortsatta brukande, tvinga bort en hyresgäst, vars nyttjanderätt i händelse av fastighetens exekutiva försäljning måste respekteras enligt hyresavtalet eller antingen helt åtminstone tills viss tid efter uppsägning förflutit. Det torde ej kunna bestridas, att

 

420 OTTO LAGERSTRÖM.borttagande under den kalla årstiden av värmeledningen är ett synnerligen effektivt sätt att bortmota hyresgästerna. Ett hus, som försålts för rivning, skulle givetvis genom värmeledningens försäljande och borttagande kunna evakueras från hyresgästerna snabbare än om hyresrättens utlöpande enligt de för fastighets exekutiva försäljning fastställda reglerna skulle behöva avvaktas. Borttagande av vatten- och avloppsledningar, w. c. m. m. har samma verkan på hyresgästernas möjlighet att kvarbo. Jag har svårt att föreställa mig lagligheten av den praxis som åtminstone i Stockholm under sista tiden tillämpats, att hyresgäster efter i lyckligaste fall korttids tillsägelse och ibland utan någon som helst föregående varning få sina lägenheter genom myndigheternas medverkan berövade vatten-, avlopps- och värmeledningar, w. c. m. m.
    Enligt 18 § i inteckningsförordningen medför inteckning för fordran rätt att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur egendomen utbekomma vad intecknat är. Enligt UL 78 § får vid utmätning av hus ej ett från annat så söndras, att det som över är, varder för ägaren onyttigt, och enligt 81 § äger överexekutor, om det kan befaras, att utmätt fast egendom av ägaren genom vanvårdnad eller annorledes i större mån försämras, förordna syssloman att egendomen omhändertaga och förvalta. Enligt allmän praxis utropas vid exekutiv auktion fastighet med »allt vad därtill lagligen hörer». Att därtill enligt 3 och 4 §§ i lagen den 24 maj 1895 ang. vad till fast egendom är att hänföra jämlikt den i plenimålet 1918 fastställda tolkningen höra nu ifrågavarande slags installationer, torde ej kunna bestridas. Om såsom de dagliga tidningarna uppgiva utmätningsman omedelbart före i mät dömd fastighets exekutiva försäljning borttagit i fastigheten gjord värme-, vatten och avloppsinstallation, har jag svårt att förstå, hur detta kan överensstämma med nyss anförda lagrum. För mig har jämväl uppgivits av en inteckningshavare, som å exekutiv auktion inropat den intecknade fastigheten, att utmätningsman efter auktionen meddelat, att försäljningen ej hindrade verkställighet å en före auktionen mot förre ägaren meddelad dom, varigenom leverantör berättigats att från fastigheten borttaga dylika installationer, om likvid ej erlades. Osäker om lagens mysterier och oviss om utmätningsmannens resp. leverantörens solvens att ersätta den skada, som domens verkställande skulle

 

OM ÄGANDERÄTTSFÖRBEHÅLL TILL VÄRMELEDNINGAR. 421medföra genom hyresgästernas bortmotande och fastighetens olämpliggörande för uthyrning, föredrog då inroparen att genom erläggande av cirka 30,000 kronor friköpa sig från fastighetens spolierande. Flera liknande fall med än betänkligare ekonomiska konsekvenser hava berättats för mig.
    Enligt 23 och 24 §§ konkurslagen får efter meddelat beslut om egendomsavträde för gäldenärens skuld ej utmätas annan till konkursboet hörande fast eller lös egendom än sådan, i vilken fordringsägaren har panträtt, och verkställd utmätning av icke pantsatt lös egendom förfaller. Enligt 70 § samma lag äger förvaltaren hos vederbörande myndighet äska försäljning av boets fastighet i den ordning utsökningslagen bestämmer, och enligt UL 114 § kan borgenär, om dylik försäljning begärts, där hans rätt till betalning ur egendomen är ostridig eller styrkt, äska att försäljningen i stället sker till gäldande av hans fordran. Härav synes mig följa, att innehavaren av inteckning i konkursbos fastighet är berättigad att få sin rätt till fastigheten med vad därtill hörer respekterad på samma sätt som om fastigheten dömts i mät. Enahanda rätt torde jämväl tillkomma hyresgäst. Att dom meddelats före konkursens början förändrar ej angivna regler. Jag förmodar, att dom, varigenom konkursgäldenär förpliktats att viss egendom, som gäldenären ägt, till annan utgiva, ej kan verkställas under den förpliktades konkurs. Åtminstone har köpare av lös egendom, då besittningstagande eller lösöreköp ej skett, enligt praxis fått finna sig i att den köpta egendomen förklarats tillhöra säljarens konkursbo. Häremot kan ej åberopas HB 17 kap. 2 §, att vad i gäldenärs bo finnes, som hörer annan till, skall först uttagas. Av gäldenären till annan överlåten lös egendom, som vid gäldenärens konkurs fortfarande är i dennes besittning, tillhör nämligen i regel ej annan. Om mot konkursgäldenär meddelad dom ej endast innehåller ett föreläggande att utgiva viss egendom till annan utan ett uttryckligt fastslående av att viss egendom tillhör annan än gäldenären, kan HB 17 kap. 2 § bliva tillämplig. Jag ifrågasätter emellertid, huruvida så alltid bör bliva fallet. Detta sammanhänger med frågan om doms rättskraft mot annan än part i rättegången. Äro inteckningshavare och hyresgäster bundna av en dom i rättegång, där de ej äro hörda, varigenom föremål, som enligt gängse regler äro fast

 

422 OTTO LAGERSTRÖM.egendom, förklarats vara lös egendom och med dylik motivering angivits tillhöra t. ex. en leverantör? Förhållandet bör ej likställas med det fall att viss egendom efter klander frånvinnes förutvarande presumerade ägare. Att inteckningshavare eller hyresgäst utan vidare får uppgiva sin rätt, därest det konstateras, att viss del av den intecknade eller uthyrda fastigheten i själva verket aldrig tillhört fastigheten, behöver ej medföra samma påföljd, därest genom dom i strid mot eljest allmänt godtagna rättsprinciper bestämmes, att visst tillbehör till fastigheten ej utgör del av fastigheten och därför ej ägts av fastighetsägaren. Jag anför som exempel, att en person, som för rivning köpt ett hus, lyckas erhålla en dom, vari det fastslås, att han är ägare till huset, och att detta numera är lös egendom. Icke böra inteckningshavarna pågrund av en dylik dom förlora sin panträtt i huset? Tager man i stället för huset dess värmeledning, synes mig endast en grad- men icke en artskillnad föreligga.
    Av det anförda sluter jag, att inteckningshavares och hyresgästers rätt till ifrågavarande slags installationer i fastigheter, som dömts i mät eller tillhöra konkursbon, skall respekteras enligt utsökningslagens regler om fastighets exekutiva försäljning. I fråga om hyresgäst anser jag, att även i andra fall den i UL 68 § uttalade regeln bör hindra utmätningsman att genom verkställighet av dom i mål, där hyresgästen ej varit part, kränka den rätt hyresgästen enligt nyttjanderättslagen åtnjuter. Utan uttryckligt lagstadgande torde inteckningshavare däremot i dylika fall vara nödsakad att genom eget ingripande tillvarataga sin rätt. Möjlighet härtill föreligger också enligt gällande svensk rätt, under förutsättning att inteckningshavaren i tid får kännedom om avsikten att från den intecknade fastigheten borttaga väsentliga beståndsdelar. Jag syftar härvid på stadgandet i inteckningsförordningen 31 § om rätt för inteckningshavare att ur intecknade egendomen njuta betalning även för ej förfallen fordran, om egendomen av ägaren vanvårdas eller fördärvas, så att inteckningshavarens säkerhet märkligen minskas, samt UL 181 §, som giver överexekutor makt att när skäl därtill äro sätta fast egendom och vad därtill hörer under förbud att säljas eller skingras. Sistnämnda lagrum har ansetts tillämpligt för förhindrande av överdriven

 

OM ÄGANDERÄTTSFÖRBEHÅLL TILL VÄRMELEDNINGAR. 423skogsavverkning. Minst lika fördärvligt för en hyresfastighets värde är borttagande av sådana tillbehör, som äro oundgängligen nödvändiga för fastighetens beboelighet. Enligt 72 § UL hindras ej egendoms utmätande genom kvarstad eller skingringsförbud — en bestämmelse som egentligen tager sikte på kvarstad eller skingringsförbud till säkerställande av fordran— men givetvis bör en exekution, som går ut på viss egendoms utlämnande till viss person, hindras, om samma egendom efter ansökan från tredje man blivit i annat syfte än för att säkerställa framtida utmätning för fordran belagd med kvarstad eller skingringsförbud. En utmätning leder till exekutiv försäljning, varvid hyresgästers och inteckningshavares eventuella rätt enligt förut anförda bestämmelser iakttages, varemot en exekution, innefattande exempelvis borttagande av en värmeledning, definitivt berövar hyresgäst eller inteckningshavare den rätt han kan hava ägt till värmeledningen.
    Om som för mig uppgivits en överexekutor ansett lämnat förordnande om verkställighet av skiljedom hindra samma överexekutor att på ansökan av inteckningshavare eller annan intressent meddela skingringsförbud, förefaller det som om detta beror på en missuppfattning om innebörden av ett förordnande om verkställighet av skiljedom. Något formellt hinder föreligger ej för meddelande av verkställighet på en skiljedom, genom vilken en person, som icke är ägare till viss fastighet, förpliktats att till entreprenör utgiva inom samma fastighet installerade ledningar. Före förordnandet om verkställighet av skiljedom undersökes nämligen ej äganderätten till den fastighet, som beröres av verkställigheten. Dylikt förordnande innebär ju endast, såsom förut påpekats, att en skiljedom skall verkställas i den ordning, som för lagakraftägande dom är stadgad. Av åberopade skäl anser jag en inteckningshavare äga enligt inteckningsförordningen 31 § och UL 181 § erhålla skingringsförbud å fastigheten, därest det styrkes, att fara är för handen att inteckningshavares säkerhet märkligen minskas genom ifrågasatt borttagande av delar, som enligt lag tillhöra den fasta egendomen. Skingringsförbudet skall bereda inteckningshavaren nödigt rådrum för att ansöka om fastighetens dömande i mät och på denna vägenligt förut skildrade bestämmelser realisera honom enligt

 

424 OTTO LAGERSTRÖM.ovan åberopade bestämmelse i inteckningsförordningen 18 § tillförsäkrad rätt att ur egendomen utbekomma vad intecknat är.
    Om beställaren-fastighetsägaren försättes i konkurs, uppkommer frågan, huruvida av denne träffat skiljeavtal angående tolkningen och tillämpningen av gjort äganderättsförbehåll till tillbehör, som enligt lag utgöra fast egendom, är bindande för konkursboet. I praxis hava ett flertal fall förekommit, då tillämpning av dylikt skiljeavtal påkallats först under gäldenärens konkurs och då trots konkursförvaltarens bestridande av att skiljeavtalet bunde konkursboet skiljedom kommit till stånd, innefattande förklaring, att äganderättsförbehållet vore fortfarande bindande och berättigande för leverantören att, därest likvid ej mellankommer, borttaga det installerade. Förordnanden om verkställighet å dylika skiljedomar hava också i flera fall givits. Enligt min uppfattning bör i dylikt fall förordnande om verkställighet icke lämnas, enär skiljeavtalet icke är bindande för konkursboet. Enligt ett i NJA 1913 s. 191 refererat mål har Högsta domstolen i plenum förklarat fordringsägaren berättigad att efter bevakning erhålla utdelning för det fordringsbelopp, som genom en efter konkursens början meddelad skiljedom fastställts enligt ett av konkursgäldenären före konkursen träffat skiljeavtal. Enligt två i NJA 1925 under nr 169 refererade utslag har Högsta domstolen förklarat under konkurs meddelad skiljedom angående fråga, huruvida viss egendom skulle tillhöra konkursboet eller ej, vara ogiltig, och enligt det ena utslaget har Kungl. Maj:t undanröjt beslut om verkställighet å dylik skiljedom. I 1913 års rättsfall var fråga om tillvaron och omfånget av en konkursgäldenärs skuld enligt ett obligationsrättsligt förhållande. 1925 års rättsfall utvisa närmast, att skiljeavtal angående ett kontraktsförhållande ej anses omfatta frågan om bättre rätt mellan konkursbo och tredje man till viss av kontraktet berörd egendom. Hade skiljeavtalet enligt sin formulering uttryckligen omfattat även sistnämnda fråga, skulle den sedermera i konkurs försatte säkerligen ansetts hava överträtt sin befogenhet.
    I NJA 1931 s. 647 finns ett rättsfall refererat av det slag, som givit mig anledning att närmare fundera på, huruvida det med nuvarande lagstiftning ej skall vara möjligt att skydda

 

OM ÄGANDERÄTTSFÖRBEHÅLL TILL VÄRMELEDNINGAR. 425inteckningshavare och hyresgäster mot den kränkning av deras enligt domstolarnas praxis klara rätt, som åtskilliga skiljedomar innebära. Högsta domstolens majoritet har förklarat mellan konkursgäldenär och leverantör träffat skiljeavtal om dylik tvist icke bindande mot konkursboet. Två justitieråd voro dock skiljaktiga. Frågan är av eminent praktisk betydelse och synes mig förtjäna att bliva utredd på ett sätt, som ej längre medgiver tvekan om det rätta svaret. Skulle ett av konkursgäldenär slutet skiljeavtal tillerkännas bindande verkan mot konkursboet i alla frågor utan något som helst undantag, lutar jag åt den uppfattningen, att därigenom så stor rättsosäkerhet skulle följa, att det sannolikt vore att föredraga att frånkänna alla skiljedomar annan verkan än ett privat avtal. Även ett sådant kan medföra menliga konsekvenser för den ena kontrahentens övriga borgenärer, men möjlighet finnes dock till viss prövning av avtalets verkningar i händelse av konkurs eller utmätning. Frågan, huruvida viss egendom är att räkna till konkursbo eller ej, kan ej med bindande verkan för konkursboet avgöras genom avtal med gäldenären. Ej heller hur konkursboets egendom respektive därför inflytande medel skall mellan borgenärerna fördelas. Man skiljer mellan massagäld, som skall gäldas innan utdelning till borgenärerna sker, och sådan gäld, som endast berättigar till utdelning med eller utan förmånsrätt efter bevakning i behörig ordning. Om rättegång anhängiggjorts mot en konkursgäldenär, kan åtminstone i regel denna ej medföra en för konkursboet förpliktande dom utan att konkursförvaltaren inträder i rättegången. Vore det ej egendomligt, om ett skiljemannaförfarande enligt ett av konkursgäldenären slutet avtal skulle medföra större verkan mot konkursboet? Jag hoppas, att någon kunnigare jurist skall vilja ägna denna fråga sin uppmärksamhet. Emellertid tillåter jag mig göra gällande, att en gäldenär ej kan med bindande verkan för sina blivande konkursborgenärer sluta skiljeavtal om en fråga, som i och med konkursutbrottet blir en fråga om det direkta rättsförhållandet mellan dessa och tredje mannen. Häravföljer att
    1) om skiljedom om bättre rätt till viss egendom redan före konkursen är påkallad eller given, den i allt fall ej kan mot konkursborgenärerna genomföras,

 

426 OTTO LAGERSTRÖM.    2) om tillämpning av skiljeavtalet ej före konkursen påkallats eller lett till skiljedom, är det i och med konkursen förfallet så länge konkursen pågår.
    Till slut skulle jag vilja beröra frågan, huruvida det är önskvärt att den genom 1918 års plenimål fastslagna uppfattningen om ifrågavarande slags äganderättsförbehåll blir beståndande. Beträffande de juridiska synpunkterna för och emot lär det räcka att hänvisa till justitieråden ALMÉNS och SJÖGRENS diskussion härom, vars innehåll i koncentrerad formåterfinnes i NJA 1913 s. 629, och ALMÉNS kommentar till avbetalningslagen. Som förklaring till de skiljedomar, som meddelats i strid mot plenimålet, har anförts, att detta ej står i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Detpraktiska syftet med äganderättsförbehåll är skapande av säkerhet för leverantören i sådana fall, där köparen ej kan erbjuda annan säkerhet än den levererade varan. Då enligt 1918 års plenimål ifrågavarande slags installationer bliva fast egendom, kan säkerhet i desamma vinnas genom inteckning i fastigheten, varför någon särskild form för skapande av säkerhet i desamma ej är nödvändig. Det förefaller mig också vara direkt olämpligt att genom godkännande av äganderättsförbehåll till dylika tillbehör till fastigheten skapa osäkerhet beträffande omfattningen av inteckningshavares panträtt, vilket i fråga om mindre försiktiga kreditgivare möjliggör för en fastighetsägare att skapa kredit på samma föremål två gånger, dels genom belåning av inteckningar och dels på grundval av äganderättsförbehållet hos installatören. Även hänsyn till hyresgäster synes mig tala för ett fasthållande vid principerna enligt 1918 års plenimål. Installatören, som av misstroende mot beställarens solvens förbehåller sig äganderätten till det installerade, önskar givetvis i första hand likvid och endast därest sådan ej kan erhållas återfående av det installerade. För att beställaren skall erhålla medel till likviden fordras i regel att fastigheten blir uthyrd så att avkastning av fastigheten erhålles. Endast av oförstånd eller nödtvång torde en person förhyra en lägenhet med risk för att densamma berövas uppvärmnings- och dylika anordningar. Tillämpas återtagande av dylika installationer i en viss omfattning, torde det så småningom bliva omöjligt att erhålla hyresgäster i fastigheter med dylika med äganderättsförbehåll

 

OM ÄGANDERÄTTSFÖRBEHÅLL TILL VÄRMELEDNINGAR. 427gjorda installationer, så vida den, till vars förmån äganderättsförbehållet gjorts, ej godkänner hyresavtalet och förbinder sig att gentemot hyresgästen låta installationen kvarbliva. I båda fallen förlorar dylikt äganderättsförbehåll ekonomiskt intresse för installatören. En omkastning av rättspraxis skulle enligt mitt förmenande framtvinga faktiska åtgärder från hyresgästers och inteckningshavares sida, som skulle göra äganderättsförbehållen värdelösa för installatörerna.
    Den uppmärksamhet, som dylika tvister under senare åren väckt, har bl. a. medfört, att kreditgivande affärsinstitutioner tagit under övervägande att före belånande av inteckningar i en fastighet fordra garanti för att värmelednings- och dylika installationer ej levererats med äganderättsförbehåll, liksom banker som villkor för beviljande av byggnadskreditiv uppställt kravet att kredittagaren icke får medgiva äganderättsförbehåll ifråga om dylika installationer. Om installatörerna få klart för sig, att dylika äganderättsförbehåll icke hava någon verkan mot inteckningshavare och hyresgäster, betinga de sig bättre säkerheter eller avstå från leveranser till icke kreditvärdiga husbyggare. Frågan om beredande av särskild säkerhet för s. k. byggnadsborgenärer har vid olika tillfällen diskuterats, utan att ännu hava medfört något positivt resultat. Jag tror ej att någon god lösning står att vinna genom godkännande av äganderättsförbehåll.