R. A. WREDE. Lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område av den 13 juni 1929 jämte i samband därmed utfärdade lagar med förklaringar. Helsingfors 1931. Söderström & C:o. 167 s. Fmk 60.00.
Den finländska rättskulturens vördade nestor, friherre R. A. WREDE, har med sin i höstas utgivna kommentar till 1929 års lag om rättshandlingar skänkt den svenskspråkiga rättslitteraturen ännu ett värdefullt bidrag. Det är en lika lättfattlig som sakrik och vederhäftig utläggning av den nya lagens bestämmelser, som här bjudes läsarna, helt visst begriplig även för andra än jurister, såsom förf. själv antytt sin förhoppning vara. Men därför har han ingalunda försummat att omtala de ledande allmänna grundsatser, på vilka lagen är byggd, ej heller att medelst jämförelser med främmande rätt belysa lagens innehåll.
För detta innehåll har SvJT redan tidigare (1925 s. 305—307;1929 s. 463, 465) lämnat sina läsare redogörelse. Det överensstämmer så pass nära med den svenska avtalslagens, alltså ock med den danskas och den norskas, att de få skiljaktigheterna väcka vår särskilda uppmärksamhet, liksom de ock påpekas i den nya kommentaren. Vi lägga sålunda märke till den finländska lagens rubrik (återgiven här ovan), kanske mera logiskt korrekt än den svenskas, men säkert icke lättfattligare för allmänheten. »Avtalslagen» blir nog också i fortsättningen den gängse benämningen på den finländska lagen, liksom på dess skandinaviska förebilder. — I lagtexten möter oss redan i 1 § en avvikelse från vår svenska lag, i det de finländska lagstiftarna — såsom anm. måste tycka med fullt fog (jfr SvJT 1916 s. 353 och 1918 s. 341) — gjort uttryckligt förbehåll för icke blott formalkontrakten utan även realkontrakten i fråga om anbudets bindande kraft. Den anmärkning, varmed kommentarens författare beledsagar detta förbehåll (s. 19), visar oss, att Finlands civilrätt i någon mån avviker från vår, för vad angår realkontraktens antal; andra uttalanden i finländsk rättslitteratur (särskilt hos CHYDENIUS) låta oss emellertid förmärka inbördes skiljaktigheter mellan uppfattningen hos landets rättslärare på denna punkt. — Den finländska lagtexten saknar motsvarighet till de skandinaviska avtalslagarnas 9 §; sådan har ansetts kunna undvaras. I stället reglerar den finländska 9 § avtals slutande medelst bud på auktion, ett ämne, som från svenskt håll på sin tid hade önskats upptaget i avtalslagen, men som för den skandinaviska likformighetens skull uteslöts. Av kommentarens upplysningar framgår, att Finlands rätt — i motsats till vårt lands — godkänner inrop av fast egendom å auktion som bindande, men å andra sidan ej medger utbjudande av någon egen-
dom till försäljning medelst utrop i upp- och avslag. — De skandinaviska avtalslagarnas 12 § har i den finländska lagen flyttats till nummer 16 (och 13—16 §§ flyttats ett nummer tillbaka); 30 § 2:a stycket har uteslutits.
För övrigt är den finländska lagen så lik den svenska, att den t. o. m. bitvis har ordagrant samma text. En språklig olikhet kan man dock ej undgå att märka: uttrycket »icke ägde eller bort äga vetskap» är på tre ställen utbytt mot »icke ägde eller kan anses hava bort äga vetskap» (21 och 39 §§). Finlands riksdag, som har ansvaret för detta utbyte, har emellertid låtit förstsagda eller liknande uttryck stå kvar på en mängd andra ställen i lagen. Med rätta kritiserar WREDE skarpt detta sätt att omredigera ett lagförslag; han framhåller (not 1 s. 147), hurusom detsamma icke blott medfört språklig försämring utan ock saklig inkongruens i förhållande till lagstiftarnas otvivelaktiga mening.
Om författaren sålunda med vaken blick iakttager vissa bristfälligheter hos den nya lagen, är han å andra sidan, utan hinder av sina åttio år, villig att skänka ett obetingat erkännande åt de värdefulla nyheter, lagen infört i Finlands rättssystem. Löftes- och tillitsteorierna, sådana de kommit till uttryck i lagens bestämmelser, ha i förf. en varm anhängare. Att han vill se lagens betydelse under en vidare synvinkel än den juridisk-tekniska, låter han märka i sina uttalanden, att lagen bör kunna, »genom att i vida högre grad än i finländsk lagstiftning tillförene skett skydda och skänka erkännande åt god tro och heder, verka uppfostrande i vida kretsar», samt att lagen »genom sin anslutning till de skandinaviska lagarna i samma ämne» innebär »ett stärkande av rättsgemenskapen och därmed av kultursambandet över huvud mellan Finlands folk och de på höjden av västerländsk kultur stående skandinaviska folken»(s. 10). Så talar den beprövade fosterlandsvännen, den gamle förkämpen för Finlands kulturella inriktning västerut.
Det är icke första gången, författaren bekänt sin sympati för löftes- och tillits-teorierna. Om löftesteorien synes han tidigare (Anteckningar enligt föreläsningar öfver obligationsrättens allmänna del, 1909, s. 80, 82) ha uttalat sig så som vore denna för finländsk rätt helt främmande, ehuruväl den principiellt visserligen förtjänade erkännande. Senare (Grunddragen av Finlands rätts- och samhällsordning, 1921, s. 217) har han ansett sig böra konstatera, att — ehuruväl löftesteorien »vill tillgodose principen om god tro i handel och vandel» — ändå »i Finland har, åtminstone där fråga ej är om handelsaffärer, den äldre uppfattningen [avtalsteorien] i huvudsak fortfarande bibehållit sig». Detta förhållande har också vitsordats av EKSTRÖM (Privaträttens allmänna läror, 1924, s. 540—541). Den motsatta åsikt, som CHYDENIUS redan för fyrtio år sedan (i Tidskrift, utg. af Jur. Fören. i Finland, 1892—93 s. 340—341; sedermera i Lärobok i finsk kontraktsrätt I, 1911, s. 3—4, 10, 84—85; likaså i detta arbetes senare upplagor) förfäktat, att anbudet är bindande, torde alltså ej ha vunnit allmännare anslutning.
Anm. kan ej underlåta att här relatera, hurusom förhandlingarna vid årets rättsvetenskapliga världskongress i Haag1 tytt på att löftesteorien även utanför de nordiska länderna befinner sig i frammarsch. Kongressens överläggningsämne nr 7, »Formation et inexécution des contrats en général», gav anledning till behandling av frågan om anbudets bindande kraft, och för ett jakande svar på frågan uppträdde bl. a. prof. ROMAN LONGCHAMPS DE BÉRIER, Lwow (Lemberg), dels i sin »Rapport», tills vidare tryckt i Themis Polonaise, Sér. III, Vol. VII, dels ock i ett muntligt anförande. Han hänvisade till att det nya polska förslaget till lag om obligationsförhållanden anslutit sig till löftesteorien, han åberopade dennas praktiska och tekniska företräden framför avtalsteorien (»la doctrine classique francaise»), han anförde t. o. m. »le principe, que la confiance suscitée par une déclaration de volonté doit être protégée» — ett uttalande, som tyder på att den nordiska doktrinen ej förblivit okänd för vår polske kollega.
Att även tillitsteorien bör ha framtiden för sig, är nog numera en grundfast åskådning inom Nordens juristvärld, och ett sådant uttalande som det nyss anförda av LONGCHAMPS DE BÉRIER pekar ju i samma riktning. Men den gamla viljeteorien har säkert ännu en betydande livskraft. En hänvisning till redogörelserna i de nordiska avtalslagarnas motiv samt hos AF HÄLLSTRÖM, Om villfarelse såsom divergens mellan vilja och förklaring, 1931, s. 34 ff., torde räcka till att bestyrka detta. Huruledes tillitsteorien småningom arbetat sig fram i Finlands rättsliv, redan före lagen om rättshandlingar, har AF HÄLLSTRÖM påvisat i anförda avhandling: viljeteorien behärskade visserligen den finländska rättsvetenskapen ända till lagens tillkomst (s. 16), men förebud om tillitsteorien kunde tydligt förmärkas hos ett flertal rättslärare (s. 133—137), och vad rättstillämpningen beträffar har AF HÄLLSTRÖM med ett stort antal rättsfall sökt styrka det påstående, att den finländska »praxis redan länge övergivit viljeteorien och hyllat de principer tillitsteorien gjort sig till tolk för» (s. 245—265, särskilt s. 263). Att WHEDE redan tidigt yttrat sig välvilligt om tillitsteorien, är icke svårt att förstå. En sådan sats som denna: »Om man förklarar det ena, men vill det andra, så får man i många fall skylla sig själf, om icke det man velat, utan det man uttalat blir det gällande» (Anteckningar efter föreläsningar öfver obligationsrättens allmänna del, s. 94) — en sådan sats är ju typisk för en tillitsteoretiker.
Men WREDES förfäktande av tillitsteorien är städse präglat av måtta. Han gör i kommentaren intet försök att utsträcka dess tilllämplighet till gåvor och liknande rättshandlingar (s. 119), och han undviker konsekvent (se s. 102, 108, 157) att försvara en sådan utvidgning av dess område, som åtskilliga danska och norska rättslärare, senast med skärpa VINDING KRUSE (Ugeskrift for Retsvæsen 1932 B. s. 188—189) velat hävda, nämligen att mottagarens tillit
skulle ge honom anspråk på skydd icke blott mot medkontrahenten, som genom sin viljeförklaring framkallat tilliten, utan även gentemot en tredje man, från vilken medkontrahenten en gång (genom en felaktigt avfattad eller på obehörig grund vilande viljeförklaring) åtkommit sin rätt. Den svenska — och helt visst också den finländska— doktrinens och praxis' ståndpunkt är given: utom för vad angår äganderätt eller panträtt till lösören samt fordringsrätt på grund av löpande förbindelser, varom särskilda positiva regler gälla, består alltjämt ULPIANI välkända grundsats: Nemo plus iuris ad alium transferre polest, quam ipse haberet. (Att ALMÉN skulle ha uttalat sig i motsatt riktning, såsom JUL. LASSEN och efter honom VINDING KRUSE uppgiva, är rent misstag.) Denna begränsning av tillitsteoriens område stämmer i praktiken väl överens med svensk och finländsk rätts allmänna regler om förvärv av rätt till fast egendom och om cession av fordringar. Den låter sig ock teoretiskt mycket väl försvara med en noggrannare precisering av tillitsteoriens innebörd, än man vanligen möter. Tillitsteorien innehåller i verkligheten icke mera än att den person, som genom sin viljeförklaring framkallat tillit hos förklaringens adressat, själv blir bunden. Så läser åtminstone jag JUL. LASSENS egna uttalanden: »Tilsagnets Afgiver, naar Modtageren er i begrundet god Tro, i Almindelighed trods Viljesmangelen er bunden ved sin Erklæring efter dennes Indhold»; »Tillidstheorien er og er alene Udtryk for den Lære, at Tilsagnsmodtagerens gode Tro sejrer i Konflikten med Viljesmangel hos Løftegiveren»; »Konflikten mellem Tilsagnsgiverens Vilje og Tilsagnsmodtagerens gode Tro bør løses til Gunst for sidstnævnte»; »Hensynet til Samhandelens Sikkerhed bør i Almindelighed kun føre til Beskyttelse overfor A. for B.'s gode Tro (Forventning), naar denne skyldes et Tilsagn fra A.» (Vilje og Erklæring, 1905, s. 3, 26, 30, 64; i omtrycket i Udvalgte Afhandlinger, 1924, s. 256, 278, 282 (här dock ett tryckfel), 315). Jag har inte förbisett, att JUL. LASSEN själv fällt ett och annat uttalande (Obligationsretten, Alm. Del, 1917 — 20, s. 93, 124), som går i hop med den utvidgning av tillitsteorien, varemot jag här opponerar mig, men detta har LASSEN gjort med tvekan (»vistnok») och utan tillfyllestgörande argumentering. Utvidgningen har farliga konsekvenser. Att dansk rättspraxis vägrat gå med på utvidgningen (se Ugeskrift for Retsv. 1929 A. s. 1110 och 1932 A. s. 350), synes mig alltså ingalunda så betänkligt som VINDING KRUSE fattar det. —
Då WREDE skolat inom det mycket måttliga utrymme, som i kommentaren stått honom till buds, lämna förklaringar till hela den innehållsrika lagen om rättshandlingar, har han givetvis måst ålägga sig en betydande koncentration. Om läsaren än på en eller annan punkt — så i fråga om de positiva rättsverkningarna av ocker — gärna skulle sett en fylligare behandling av ämnet, måste dock erkännas, att förf. i det hela lyckats synnerligen väl i sitt syfte att lagom utförligt kommentera lagtexten. Som den konsekvent tänkande logikern och pedagogiskt skicklige rättsläraren har förf. låtit sig angeläget vara att, där så behövts, utesluta detaljer och en smula
schematisera framställningen för att vinna klarhet och lättfattlighet. Jag antager att så böra förklaras vissa uttalanden, i vilka man eljest kunde vara frestad att se avvikelser från allmänt härskande läror, såsom att den s. k. muntliga fullmakten egentligen icke är någon fullmakt (s. 54 — 55); att avgjord ogiltighet (= icke under några omständigheter rättslig verkan) äger rum vid äktenskap, som innebär tvegifte (s. 98); att bristande befogenhet att förfoga över viss rättighet gör den rättshandling ogiltig, som innefattar sådant förfogande (s. 101).
Med större visshet kan författaren påräkna instämmande av alla svenska jurister, då han (s. 151) betonar vikten av att privaträttsliga lagar icke erhålla återverkande kraft. Och väl förstå vi det vemod, varmed han konstaterar, att denna grundsats mer än en gång blivit åsidosatt i Finlands nyare lagstiftning.
C. G. Björling