INSTANS- OCH PROTOKOLLSFUSION I ÄLDRE TIDER.

 

    Den egendomliga titeln härovan betecknar några egendomliga förhållanden, som uppenbara sig för läsaren vid studiet av svenska dombrev och rättegångsprotokoll från 1500- och 1600-talen.
    Med ordet instansfusion syftar jag icke blott på den kända företeelsen att överrätterna ofta dömde i första instans, så att konungstingen upptogo och avgjorde mål som icke tidigare handlagts på häradsting resp. rådstuvurätt eller lagmansting, och de sistnämnda mål som icke förut prövats av lägsta instansen. Utan jag syftar även på sådana specialfall av den lägre domstolens förbigående, i vilka den högre domstolen uttryckligen förklarade sig döma såväl i den egna instansens namn som i den lägre instansens. Sådana specialfall återkomma ej alltför sällan, men alltid på det sätt att det blir konungens och lagmannens ting som sammanslås. Däremot har jag aldrig påträffat en lagman som förklarat sig döma även härads- eller rådstuvurättsdom. Hur tar sig då denna sammanslagning av konungsting och lagmansting ut i protokollet? Jo, först och främst ibland så, att det av lagmannen hållna tinget angives vara »konungsräfst och lagmansting». Exempel härpå finna vi i Upplandslagmannen Ture Bielkes dombrev d. 15/2 15761 och efterträdaren Hogenskild Bielkes protokoll d. 24/1 1578.2 Men även på annat sätt utmärkes stundom instansfusionen. Som bekant stadgade landslagen straff för den, som ej ställde sig domstols dom till efterrättelse, högre ju högre den dömande myndigheten stod i instansord-

 

    1 Långvinds bruks arkiv.
    2 Tryckt i Upplands lagmansdombok 1578—79, Uppsala 1929, s. 3.

 

INSTANS- OCH PROTOKOLLSFUSION I ÄLDRE TIDER. 433ningen. Sammanslagningen tog sig nu också uttryck genom att i domen utsattes påföljd både för brott mot konungsdom och för brott mot lagmansdom. Så vid Ture Bielkes och Hog. Bielkes ovannämnda konungsräfster, vidare i ett flertal andra av Hog. Bielke i Uppsala åren 1578, 1579 och 1586 meddelade domar1 samt i några av lagmannen i Västmanland och Dalarne Bengt Ribbing d. 15/3 1591 utfärdade domar.2 Hur kom det sig nu, att lagmannen dömde även konungsdom? Förklaringen får nog sökas däri att dessa lagmän samtidigt voro riksråd. Riksrådets medlemmar utgjorde vid denna tid i regel den myndighet som dömde konungsdom. Visserligen var det vanligast, att flera eller alla riksråd utövade denna myndighet tillsammans, förstärkta med andra bisittare. Men stundom finner man blott en eller två rådsmedlemmar med bisittare sitta till doms. Vid vissa av Bielkarnes ovan omtalade sessioner har åtminstone ytterligare en ledamot av riksrådet närvarit.
    Såsom protokollsfusion skulle jag vilja beteckna en annan egendomlighet som ej har nödvändigt sammanhang med den nyssnämnda. Det är bekant att domstolarna i Sverige på denna tid, liksom ännu i dag de engelska domarna, plägade »go circuit». Icke blott lagläsarne, utan lagmännen och konungen eller hans domhavande höllo ting på olika platser, de förstnämnda inom domsagan, lagmännen inom lagsagan, samt konungen eller hans domhavande i hela riket allt eftersom hovet uppehöll sig å ena eller andra orten eller konungens uppdrag anvisade visst räfstedistrikt. Ofta »tingtade» därvid högre instans i samma lokal, tingshus eller rådstuga, som eljest användes av underinstansen. Det inträffade därvid stundom egendomligt nog att protokollet från den högre instansens förhandlingar kom att inflyta i underinstansens dombok, således en sammanblandning av protokollen. Som exempel härpå kan nämnas att i Enköpings stads tänkebok 15511 finnes för d. 13/4 inskrivet ett protokoll från konungsdom, fälld av ett riksråd med bisittare på konungens uppdrag. I Dalarnes domböcker från häradsting 1593finnas intagna protokoll från lagmansting i Tuna, Leksand, Mora och Kopparberget, i Strängnäs stads tänkebok 1595 ett räfstetingsprotokoll för d. 14/24 och i Vendels sockens dombok 1615—16455 ett protokoll från landsting d. 31/5 1639 — f. ö. i och för sig vid denna tid en anakronism, ehuru ej alltför sällsynt. Ett verkligt spratt har slutligen denna kurragömmapraxis hittills på en punkt, men en ganska viktig sådan, spelat den rättshistoriska forskningen, i det att denna icke observerat, att riksrådet under senare delen av 1500-talet hållit talrika domsessioner å Stockholms rådstuga, vilka protokollförts endast

 

1 a. a. ss. 17, 21, 22, 26, 97, 101 samt inledningen s. 25 i. f.
2 Lagmansdomböcker och andra -handlingar före 1614 (Riksarkivet). Även i medeltida domar spåras motsvarande, jfr K. H. KARLSSON, Den svenske konungens domsrätt, Sthm 1890.
3 Landsarkivet i Uppsala.
4 Strängnäs stads tänkebok för 1590-talet, utg. av ISAK FEHR, Strängnäs 1903, s. 65.
6 Tryckt i Uppsala 1925, s. 141.

 

28 — Svensk Juristtidning 1932.

 

434 INSTANS- OCH PROTOKOLLSFUSION I ÄLDRE TIDER.i stadens tänkeböcker. 1 Upptäckten av nämnda protokoll i dessa eljest ur andra synpunkter så ofta genomplöjda urkunder skall i annat sammanhang beskrivas.2 Genom desamma har den lucka, som man hittills ansett föreligga3 i fråga om ett regelbundet utövande av den högsta rättsskipningen under tiden mellan Höga nämndens fall och Svea Hovrätts inrättande, åtminstone till stora delar blivit fylld.

Nils Edling.