Lagstiftningsfrågor vid 1931 års riksdag. II. Processrätt. I enlighet med kungl. proposition har riksdagen godkänt en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge avslutad konvention angående indrivning av underhållsbidrag samt antagit en i anslutning därtill upprättad lag om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i något av nämnda länder (SFS nr 157). Genom denna överenskommelse blir det ej längre möjligt för en underhållspliktig att genom flyttning från Sverige till de övriga länderna undandraga sig uttagande av ett fastställt familjerättsligt underhållsbidrag. För konventionsförslagets närmare innehåll har förut redogjorts i denna tidskrift (årg. 1929 s. 508 ff.). Den viktigaste ändringen, som vidtagits i förslaget, består däri att konventionen utvidgats att gälla jämväl de svenska lagsökningsutslagen. — Till undanröjande av de skiljaktighet, som nu föreligger beträffande sättet för anförande av besvär över krigsrätts och krigshovrättens utslag, har i 76 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag på det sätt ändrats, att klagande beretts möjlighet att vid anförande av besvär över krigshovrättens utslag i vissa mål avlämna sina besvär till den befälhavare, som enligt vad för varje fall är stadgat ägt mottaga hos krigshovrätten i målet anförda besvär eller avgivna påminnelser. Härav har påkallats viss jämkning i 77 § samma lag (SFS nr 76). — Den länge omstridda frågan angående reseersättning till nämndemän har äntligen vunnit sin lösning, i det att nämndeman för tjänstgöring vid allmänt sammanträde, däri inbegripet slutting, tillerkänts resekostnadsersättning av statsmedel enligt allmänna resereglementet (SFS nr 161). — I den på senaste tiden alltmer uppmärksammade frågan angående vitsord åt blodundersökning i faderskapsmål har riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställt om utredning angående möjlighet för domstol att stadga påföljd för parts vägran av blodundersökning i nyssnämnda slag av mål. — Hos Kungl. Maj:t har riksdagen vidare begärt utredning, utan avvaktan på den allmänna processreformen, huruvida och på vad sätt 11 kap. 38 § rättegångsbalken må kunna ändras i syfte att förenkla det där angivna delgivningssättet, därvid ifrågasatts godkännande av intyg av en stämningsman eller i allt fall av en stämningsman jämte ett ojävigt vittne.
    Statsrätt. Vid ett par av de senaste riksdagarna hava förslag motionsledes väckts om införande av dagordningsinstitutet i Sveriges konstitutionella rätt bland annat i syfte att stärka regeringsmaktens ställning på parlamentarisk grundval. På framställning av konstitutionsutskottet blevo emellertid motionerna avslagna. Vid årets riks-

 

dag har frågan ånyo förts fram, denna gång med större framgång i det att riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning, huruvida och på vad sätt ett dagordningsinstitut borde komma till stånd. — Med bifall till därom framlagd proposition har riksdagen godkänt en mellan Sverige och Island undertecknad konvention angående fredligt avgörande av tvister. Konventionen innehåller bestämmelser, i stort sett motsvarande stadgandena i skiljedomskonventionerna av år 1925 och 1926 mellan Sverige och övriga nordiska länder. — I enlighet med kungl. proposition har riksdagen godkänt en i Genève den 2 oktober 1930 dagtecknad konvention om finansiell hjälp m. m., enligt vilken de fördragsslutande parterna i fall av krig eller krigsfara under vissa förutsättningar kunna på grund av beslut av Nationernas förbunds råd komma i åtnjutande av finansiellt bistånd. Detta understöd har formen av en lånegaranti, avseende att möjliggöra för vederbörande stat att snabbt och på gynnsamma villkor upptaga ett internationellt lån. Den ordinarie statsgarantien för ett i enlighet med konventionen upptaget lån kan för Sveriges del komma att högst uppgå till ett årligt belopp av omkring 1,314,000 kronor. Riksgäldskontoret har bemyndigats att, i händelse av behov, tillhandahålla statsobligationer eller kontanta medel för fullgörandet av de förpliktelser, som svenska staten ikläder sig genom konventionens biträdande. — Riksdagen har vidare bifallit kungl. proposition angående godkännande av en i Oslo den 22 december 1930 mellan Belgien, Danmark och Island, Norge, Nederländerna och Sverige undertecknad konvention om ekonomiskt närmande. Konventionen innebär i korthet, att de till densamma anslutna staterna förbinda sig att i sin tullpolitik på sätt i konventionen närmare angives taga hänsyn till varandras intressen.
    Förvaltningsrätt. Delvis i anledning av de vid förra årets riksdag antagna nya kommunallagarna hava efter förslag av Kungl. Maj:t ändringar i olika avseenden vidtagits i åtskilliga författningar. I syfte att för landskommun, i likhet med vad som redan gällde för stad, möjliggöra en centralisering av medelsförvaltningen med anlitande av anställda tjänstemän infördes i 1930 års lag om kommunalstyrelse på landet en bestämmelse (44 § 3 mom.), att kommun, där kommunalfullmäktige finnas, må, därest det med hänsyn till särskilda omständigheter prövas lämpligt, besluta, att den medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnden, skall under nämndens inseende handhavas i annan ordning. Sådant beslut, för vilket fordras viss kvalificerad majoritet, skall underställas prövning av Konungen, som äger fastställa reglemente för förvaltningen. Vid antagandet av denna bestämmelse, som hänför sig uttryckligen endast till den kommunalnämnden åliggande medelsförvaltningen, förutsattes, att även andra kommunala organs medelsförvaltning skulle kunna på samma sätt ordnas, om icke föreskrifter i lag eller författning lade ovillkorliga hinder i vägen. Sådana hinder hava ansetts föreligga under vissa förutsättningar i fattigvårdslagens bestämmelser, att fattigvårdsstyrelsen har att ombesörja alla de angelägenheter inom samhällets barnavård, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet, m. m. (10, 14 och 20 §§), barna-

 

vårdslagens motsvarande bestämmelser angående barnavårdsnämnden (2, 8 och 15 §§) samt vissa skolstyrelselagens bestämmelser angående folk- och fortsättningsskolestyrelse (5 och 17 §§). Dessa hinder hava nu på det sätt undanröjts, att förutberörda bestämmelse i lagen om kommunalstyrelse på landet (44 § 3 mom.) utvidgats att omfatta möjlighet för kommunen att under den centraliserade kommunalnämndsförvaltningen inordna jämväl sådan medelsförvaltning, som enligt lag eller författning tillkommer alla eller vissa andra kommunala styrelser eller nämnder, varjämte i nyssnämnda tre särskilda lagar upptagits hänvisningar till kommunallagen. Då även för städernas del centraliseringsprincipen mött hinder, har ett liknande tillägg som det i lagen för kommunalstyrelse på landet införda intagits i lagen om kommunalstyrelse i stad (53 §). I de nya kommunallagarna upptogs vidare den bestämmelsen, att vid omröstning för tillsättande av tjänstebefattningar skall förfaras såsom vid val. För åvägabringande av överensstämmelse i detta avseende mellan kommunallagarna och de författningar, som reglera kommunala förhållanden, hava motsvarande ändringar genomförts i fattigvårdslagen (15 §), barnavårdslagen (9 §), landstingslagen (33 §) och kommunalförbundslagen (5 §). Slutligen hava i anledning av uteslutandet i den nya kommunallagstiftningen av stadgandet om kvinnas ovillkorliga rätt att avsäga sig kommunala förtroendeuppdrag motsvarande ändringar vidtagits i fattigvårdslagen (12 § 1 mom.), barnavårdslagen (6 § 1 mom.), landstingslagen (6 § 2 mom.) samt lagen om val till riksdagen, såvitt angår valnämnd, inför vilken kommunalval å landet jämlikt 5 § i kommunala vallagen förrättas (35 §). Jämväl vissa administrativa författningar hava undergått motsvarande ändringar (SFS nr 176—190). — Med föranledande av föregående års riksdags beslut i samband med antagandet av lagen om församlingsstyrelse har riksdagen antagit lag angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg (SFS nr 201), avsedd att ersätta förordningen den 5 maj 1882 i samma ämne, innefattande att samtliga territoriella församlingar i Göteborg skola för vården av vissa angelägenheter bilda en kyrklig samfällighet.
    Den sedan länge aktuella frågan angående revision av 1913 års lagstiftning om behandling av alkoholister har förts till slut genom riksdagens antagande, efter förslag av Kungl. Maj:t, av ny lag i ämnet (SFS nr 233). De viktigaste nyheterna i förhållande till gällande lag hänföra sig huvudsakligen till lagstiftningens tillämplighetsområde, åtgärderna mot alkoholister och bestridandet av kostnaderna för internering. Lagen avser till en början att möjliggöra ett ingripande mot den, som gjort sig förfallen till missbruk av starka drycker, på ett något tidigare stadium än gällande lag ansetts medgiva. Till utmärkande härav har den allmänna förutsättningen för ingripande »hemfallen åt dryckenskap» ersatts av »hemfallen åt alkoholmissbruk». Därjämte har lagstiftningens giltighetsområde i övrigt vidgats, i det att åtgärder mot en alkoholist skola kunna vidtagas, så snart han till följd av alkoholmissbruket utsätter någon, som han enligt lag är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brister i sina plikter mot

 

sådan person eller överhuvud ligger annan till last eller är ur stånd att taga vård om sig själv eller för ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Hjälpåtgärderna hava erhållit en betydligt mera framträdande plats än i gällande lag. Bland sådana åtgärder har även upptagits institutet övervakning. Nykterhetsnämnd har tillerkänts rätt att taga initiativ till omyndigförklaring av alkoholist. Beträffande vissa grupper av alkoholister har skapats möjlighet att utsträcka interneringstiden utöver den eljest nu gällande upp till fyra år. Bestämmelser om försökspermission hava upptagits. Den eftervårdande verksamheten har noggrannare reglerats. Vårdkostnaden har slutligen i avsevärd omfattning överflyttats å staten. Lagen skall träda i kraft den 1 juli 1932. — Sedan det vid förra årets riksdag framlagda, till sakbehandling ej upptagna förslaget till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) undergått åtskilliga ändringar, delvis av större betydelse, blev detsamma av Kungl. Maj:t ånyo underställt riksdagen utan att dock vinna bifall. — Med anledning av vissa missförhållanden, som yppats i fråga om vården å privata barnhem, har riksdagen efter proposition av Kungl. Maj:t antagit vissa ändringar i lagen om samhällets barnavård, innebärande i huvudsak att tillstånd av länsstyrelse skall fordras för upprättande av sådana hem eller för vidtagande av större förändringar beträffande hemmet eller dess verksamhet m. m. (SFS nr 171). — För att möjliggöra kontroll jämväl över enskilda sjukhem och förlossningshem har i anslutning till kungl. proposition utfärdats en stadga i ämnet (SFS nr 172), innefattande bland annat att sådana hem ej må drivas, med mindre tillstånd därtill lämnats av medicinalstyrelsen, dock att för drivande av enskilt sjukhem om mindre än 6 vårdplatser det skall vara tillfyllest med viss anmälan. I stadgan meddelas därutöver bestämmelser om anstaltsläkare, vårdjournal, inspektion m. m. — I anledning av motion har riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning angående ändrade bestämmelser för fastställande av avgifter för vård å sjukhem, drivna av landsting eller kommun.
    Den omstridda frågan angående reformering av den frivilliga sjukförsäkringen, vilken fråga av Kungl. Maj:t underställts icke mindre än tre föregående riksdagar, bragtes vid årets riksdag till sin lösning (SFS nr 279—284). Den rättsliga regleringen av sjukkassereformen innefattas för närvarande i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor. Genom den nu antagna lagstiftningen har 1910 års sjukkasselag upphävts. I stället hava sjukkassorna med avseende å den föreningsrättsliga regleringen förts in under lagen om understödsföreningar den 29 juni 1912, vilken undergått vissa ändringar. Därigenom hava samtliga sjukkassor med ett medlemstal av 50 eller därutöver blivit underkastade registreringsplikt. Bland de registrerade kassorna uttagas därefter enligt ett koncessionssystem vissa, som kunna anses skickade att tjänstgöra såsom organ för den sociala sjukförsäkringen och av denna anledning tillerkännas statsbidrag, s. k. erkända sjukkassor. De särskilda bestämmelser, som med hänsyn till statsbidraget ansetts erforderliga för de erkända kassorna, hava upptagits i en särskild förordning om er-

 

kända sjukkassor. Enligt denna förordning äro de erkända sjukkassorna av två slag, lokalsjukkassor och centralsjukkassor. De förra hava i regel till verksamhetsområde viss eller vissa kommuner, medan centralsjukkassorna omfatta visst eller vissa landstingsområden eller stad, som icke deltager i landsting. Allenast en kassa av varje särskilt slag skall få finnas inom varje särskilt område. Samtliga medlemmar av lokalsjukkassa skola tillhöra centralsjukkassan för området. Kassorna skola vara öppna för anslutning från alla inom verksamhetsområdet boende personer, vilka hava ett tillfredsställande hälsotillstånd och fylla vissa villkor med avseende å ålder. Medlem skall vara tillförsäkrad sjukpenning för en sjukhjälpstid av minst två år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd samt därjämte ersättning för utgifter till sjukvård i viss omfattning. Beträffande rätten att vara försäkrad för erhållande av sjukvårdsersättning har bestämts en inkomstgräns, som är dragen vid en beskattningsbar inkomst av 8,000 kronor. Sjukpenningen må ej utan särskilt tillstånd av tillsynsmyndigheten överstiga 6 kronor. En karenstid är bestämd till lägst 3 och högst 7 dagar. Sjukvårdsersättningen skall i allmänhet motsvara ⅔ av utgifterna för läkarvård; för begränsning av kassornas ersättningsskyldighet skall viss taxa i avseende å läkararvodena fastställas. Lokalsjukkassan skall svara för sjukpenningen under de första 18 — undervissa omständigheter och efter särskilt tillstånd 90 — dagarna vid varje sjukdomsfall och centralsjukkassan för den återstående sjukhjälpstiden. Ersättning för sjukvårdsutgifter skola i första hand utbetalas av lokalsjukkassan, men för varje år skall ske en utjämning av kostnaderna genom centralsjukkassan på det sätt, att lokalsjukkassan skall av centralsjukkassan återfå viss andel av sina kostnader. Utöver sjukpenning och sjukvårdsersättning åligger det sjukkassa (centralsjukkassa) att vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp. Moderskapshjälpen skall omfatta dels ersättning enligt fastställd taxa för biträde av barnmorska vid förlossningen (barnmorskevård) eller för vård å allmän sal å förlossningsanstalt, dels ock ett understöd i penningar för varje dag (moderskapspenning) motsvarande i allmänhet barnaföderskan tillförsäkrad sjukpenning, dock lägst 2 kronor. Moderskapspenning skall i regel utgå för en tid i omedelbart sammanhang med barnsbörden av minst 30 dagar. Såsom vederlag för de ökade bördor, som ålagts sjukkassorna, hava statsbidragen avsevärt höjts. Den ändrade sjukförsäkringslagstiftningen har föranlett vissa ändringar i regeringsrättslagen (2 § 4:o och 14:o) och försäkringsavtalslagen (1 §). — I samband med sjukkassereformen har antagits en förordning om moderskapsunderstöd, avseende att bereda behövande barnaföderskor utanför sjukkassorna ett mindre statligt understöd. Understödet är grundat på behovsprincipen och skall i enlighet därmed utgå allenast till sådana kvinnor, som äro i behov av hjälp till lindrande av de med barnsbörden förenade kostnaderna. Understödet skall utgå med belopp, motsvarande statsbidraget till moderskapspenning i sjukkassa, d. v. s. med 1 krona per dag. Understödstiden skall vara i allmänhet högst 30 dagar. Villkor

 

4 — Svensk Juristtidning 1932.

 

för understöd skall alltid vara, att kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete. Sjukkassorna skola utgöra organ jämväl för den statliga understödsverksamheten. — I lagen om allmän pensionsförsäkring hava vissa ändringar vidtagits, dels i 14 § i syfte att möjliggöra förbättrad kontroll å indrivningen av sådana oguldna grundavgifter, vilkas uppbörd åvilar de kommunala uppbördsmyndigheterna, dels i 34 § i syfte att bereda möjlighet för meddelande av frivillig försäkring åt person, som uppnått 70 års ålder, vilket hittills ej kunnat ske (SFS nr 27).
    I lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister har tillagts en bestämmelse, att förlikningsmannen, även om uppkommen arbetstvist icke medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet, skall kalla de tvistande till förhandlingar, därest begäran därom framställes av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna (SFS nr 202). — Den utveckling, som under de senaste decennierna försiggått på det sociala och industriella området, har påkallat en revision av den år 1912 tillkomna lagen om arbetarskydd. Efter förslag av Kungl. Maj:t hava sålunda vidtagits åtskilliga ändringar i nämnda lag (SFS nr 288). De viktigaste nyheterna innebära i huvudsak följande. Bestämmelserna till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbete hava i vissa avseenden fullständigats. Kungl. Maj:t har därjämte erhållit vidgad befogenhet att meddela närmare föreskrifter i dessa hänseenden m. m., varjämte Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att under vissa förutsättningar utsträcka lagens tillämplighet till arbete, som eljest ej är underkastat densamma. Bestämmelser hava upptagits rörande raster i arbete, natt- och veckovila samt semester, höjning av vissa åldersgränser för minderåriga samt ändrade bestämmelser rörande dessas nattarbete. Nattarbetslagen av år 1909 rörande kvinnor har inarbetats i den nya lagen. I syfte att göra anordningen med arbetarombud mera effektiv hava särskilda bestämmelser införts. Befogenhet att vidtaga åtgärder till framtvingande av lagens efterlevnad har överflyttats från länsstyrelserna till yrkesinspektionens chefsmyndighet, socialstyrelsen. Slutligen hava åtskilliga straffbestämmelser skärpts. I samband med antagandet av den ändrade lagstiftningen har riksdagen hemställt om utredning angående behovet av obligatorisk, periodvis förnyad läkarundersökning för arbetare inom industrier och arbetsföretag, i vilka arbetet är förenat med stor fara för arbetarnas hälsa, samt om sättet för bestridande av de med sådan läkarundersökning förenade kostnaderna. — Den år 1919 tillkomna skogshärbärgeslagen har i enlighet med kungl. proposition i ämnet utvidgats till att avse jämväl flottledsbyggnad, varjämte tillsynen å efterlevnaden av lagen m. m. överflyttats från länsstyrelserna till yrkesinspektionens chefsmyndighet (SFS nr 289). — Riksdagen har även i år haft att taga ställning till vissa av den internationella arbetsorganisationen antagna konventioner och rekommendationer, nämligen två konventioner, en angående tvångs- eller obligatoriskt arbete och en angående reglering av arbetstiden för affärs och kontorsanställda, samt fem rekommendationer, en angående indirekt arbetstvång, en angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt

 

arbete och tre angående reglering av arbetstiden, dels i hotell, restauranger och liknande företag, dels vid teatrar och andra förlustelseställen, dels ock i företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka. I överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t föreslagit har riksdagen funnit, att förstnämnda konvention, ehuru icke av någon praktisk betydelse för Sverige, bör ratificeras, men att de till konventionen anslutna rekommendationerna såsom fullständigt saknande betydelse för Sveriges del icke böra föranleda någon åtgärd från svensk sida. I fråga om det andra konventionsförslaget och därtill anslutna rekommendationer har riksdagen, likaledes i överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t föreslagit, uttalat, att ratifikation av konventionen icke för närvarande bör äga rum men att konventionen och rekommendationerna böra utgöra anledning att påskynda och komplettera de utredningar, som redan verkställts eller pågå beträffande arbetstiden för ifrågavarande personalkategorier, samt att, i den mån lagstiftning finnes lämplig och nödig, de i konventionsförslaget fastslagna principerna böra följas, så långt sådant utan olägenhet låter sig göra.
    Även årets riksdag har efter förslag av Kungl. Maj:t beslutat vidtagande av vissa åtgärder till stödjande av jordbruket. Främst märkes beslutet, att vete, råg, spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, mjöl av vete eller råg ävensom gryn av vete, ej må, med vissa undantag, införas till riket av annan än staten eller den, åt vilken Kungl. Maj:t överlåter sådan rätt. I anslutning därtill har bildats en ekonomisk förening, Svenska spannmålsföreningen u. p. a., å vilken förening staten överlåtit sin importrätt mot det att föreningen bland annat förbundit sig att under viss tid till fastställda priser inköpa landets skörd av brödspannmål (SFS nr 119—120 och 314). — Giltighetstiden för gällande bestämmmelser om utförselbevis för råg och vete hava förlängts (SFS nr 207). — I lagen om galtbesiktningstvång har vidtagits en mindre jämkning (SFS nr 54). — I anledning av särskilda motioner har riksdagen hos Kungl. Maj:t dels begärt utredning på vilket sätt kontroll å handel med fodermedel lämpligast borde ordnas, dels anhållit, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för att frågan om ny margarinlagstiftning snarast måtte vinna sin lösning.
    I vägtrafikstadgan hava bland annat i samband med införande av dagsbotssystemet straffbestämmelserna så ändrats, att vissa mindre förseelser icke skola beläggas med dagsböter utan allenast med böter från och med två till och med trehundra kronor (SFS nr 246). — Sedan genom den vägorganisation, som gäller från och med den 1 juli 1930, tillskapats bättre möjligheter för kontroll å vägunderhållet, har det nuvarande vägsyneförfarandet väsentligen förlorat sin betydelse beträffande de vägdistrikt, i vilka vägunderhållet övertagits av vägkassan. Med hänsyn härtill och då vägsynerna draga betydande kostnader för såväl vägdistrikten som staten har i enlighet med kungl. proposition vidtagits den ändring i 35 § väglagen, att beträffande nämnda vägdistrikt vägsyn skall hållas allenast om och i den utsträckning länsstyrelsen på given anledning därom för visst år förord-

 

nar (SFS nr 224). — En annan ändring inom väglagstiftningen avser 54 § väglagen, vilken paragraf kompletterats med av Kungl. Maj:t föreslagna föreskrifter angående vissa grunder för bestämmande av arvoden och övriga ersättningar inom vägstyrelserna, syftande till att åstadkomma större ordning och enhetlighet i fråga om vägdistriktens förvaltningskostnader (SFS nr 225). — I anledning av väckt motion har riksdagen hemställt om utredning, huruvida och på vad sätt ändringar i gällande lagstiftning må kunna vidtagas för att ytterligare förhindra, att annonstavlor, reklamskyltar och dylikt så uppsättas, att de verka störande ur trafiksynpunkt eller i hög grad förfulande på utsikt över landskap eller bebyggd ort.
    I lagen för Sveriges riksbank hava vidtagits vissa ändringar avseende dels att möjliggöra för riksbanken att verkställa utlåning mot panträtt, som stiftats genom överlåtelse av upplagspantbevis eller upplagsbevis i enlighet med lagen om upplagshus och upplagsbevis (13 §), dels att lån hos riksbanken må beviljas fullmäktig eller styrelseledamot vid riksbankens avdelningskontor ävensom suppleant för dem endast mot säkerhet av vissa obligationer (15 §), dels att den nu stadgade begränsningen till 20 miljoner kronor av beloppet för riksbankens utländska kredit skall bortfalla (20 §) (SFS nr 111).
    Skattelagstiftningen. I avbidan på en mera genomgripande reform av uppbörds- och indrivningsväsendet har, efter förslag av Kungl. Maj:t, kronouppbörden uppdelats på två terminer. Första uppbörden skall äga rum å landsbygden 10—20 november och i städer 5—20 november. Andra uppbörden är bestämd såväl för land som stad till 25 april—5 maj året efter taxeringsåret. För Stockholm skall uppbörden vara avslutad den 20 november och den 5 maj (utf. 13 nov.). — I taxeringsförordningen hava vidtagits vissa ändringar, vilka hänföra sig dels till åtgärder avseende att underlätta den mellankommunala prövningsnämndens arbete, dels till en av justitieombudsmannen gjord framställning, riktad mot det förhållandet att ordförande och vissa ledamöter i beskattningsnämnd inom eget taxeringsdistrikt mot ersättning biträtt allmänheten med upprättande av deklarationer för årlig taxering och allmän fastighetstaxering, dels ock till den beslutade uppdelningen på två terminer av kronouppbörden (SFS nr 80—82, 198). — Riksdagen har i enlighet med därutinnan framlagd proposition dels godkänt upprättat avtal mellan Sverige och Finland för undvikande av dubbelbeskattning beträffande direkta skatter, dels bemyndigat Kungl. Maj:t att, i den mån det för genomförande av ifrågavarande avtal erfordras, vidtaga ändringar i ågångna taxeringar, vare sig de avse statliga eller kommunala skatter (SFS nr 67). — I förordningen om arvsskatt och skatt för gåva hava i enlighet med kungl. proposition vidtagits vissa ändringar. Dels hava i syfte att underlätta avslutandet av överenskommelser med främmande stater till undvikande av dubbelbeskattning av arv, testamente och gåva vissa enligt svensk rätt gällande regler rörande omfattningen av utlännings skattskyldighet bragts i närmare överensstämmelse med de i andra länder allmänt vedertagna principer. Dels har skattskyldighet såsom för

 

gåva införts i fråga om försäkringsbelopp, vilka enligt lagen om försäkringsavtal tillfalla genom försäkringstagares förordnande insatt förmånstagare. I vissa närmare angivna fall skall dock fortfarande skattefrihet gälla med avseende å ett belopp av 15,000 kronor. Från skattskyldighet hava vidare undantagits vissa grupper av livränta, ävensom annan livränta, i den mån vad som på grund av förordnande av samma person såsom sådan livränta tillfallit den berättigade icke överstiger 1,500 kronors årsränta (SFS nr 263). — Hos Kungl. Maj:t har riksdagen i anledning av motioner begärt utredning dels rörande frågan om ändrade grunder för familjeavdrag vid taxering för skatt, dels angående effektivare avskrivning eller avlösning av landskylder och landgille med flera äldre skattepålagor.
    I avseende å kyrkolagstiftningen är endast att anteckna, att riksdagen, efter beslut av 1929 års kyrkomöte, dels antagit en mindre ändring i lagen den 22 april 1927 om gäldande ur kyrkofonden i visst fall av pensionsavgift, belöpande å innehavare av prästerlig emeritilön, åsyftande att befria prästerliga emeriti från avgifter till änke- och pupillpensionering, dels medgivit, att ur biskopslöneregleringsfonden må — utöver de två nu utgående — utgå ytterligare en emeritilön till biskop jämte dyrtidstillägg (SFS nr 37—39).

John Alsén.