Oktrojerad författning i Jugoslavien. Den 6 jan. 1929 upphävdes den då gällande författningen för den serbisk-kroatisk-slovenska staten, varefter ett författningslöst tillstånd inträdde, under vilket samtliga statsfunktioner utövades i konungens namn. Under år 1931 genomfördes en för-

 

490 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.ändring härutinnan genom att konungen den 3 sept. oktrojerade en ny författning.
    Författningens huvudsakliga ändamål torde vara att till en livsduglig statsenhet söka sammanfoga de olika folkslagen inom statsområdet. Sålunda upphäves den gamla landskapsindelningen och ersättes med nio administrativa områden. Aven i övrigt söker författningen inskränka den för statsenheten i detta land så farliga partikularismen.
    Som under för handen varande omständigheter kunde väntas, har tillgodoseendet av detta nödvändiga statsbehov skett genom ett stärkande av den personliga kungamakten eller kanske snarare genom ett försvagande av det parlamentariskt-demokratiska inflytandet i statslivet.
    Författningen tillhör sålunda formellt sett den konstitutionellt monarkiska typen. Den exekutiva makten ligger helt hos konungen, som fritt utser och avskedar sina ministrar samt äger en vidsträckt rätt att upplösa parlamentet. Detta består av två kammare, senaten och deputeradekammaren. Senaten utgöres till hälften av valda ledamöter och till hälften av medlemmar utsedda av konungen. Deputeradekammarens ledamöter utses däremot helt genom val.
    Valsättet är dock sådant att den exekutiva makten torde ha möjlighet att dirigera valen efter sin önskan. Sålunda är omröstningen öppen och bunden vid partilistor. Dessa listor skola godkännas av högsta domstolen, varvid för godkännande fordras att kandidaterna kunna visa, att deras kandidatur stödes av ett större antal väljare.
    Endast offentligt inregistrerade partier tillåtas. Fordringarna för att ett parti skall kunna inregistreras äro i och för sig synnerligen stränga. Uppfyllas dessa, finnes dock ingen säkerhet för, att partiet kan utöva någon verksamhet, då inrikesministern har rätt att fritt avgöra, om partiet skall få inregistreras, liksom han äger rätt att när han finner för gott upplösa detsamma.
    Om nu refererade stadganden i verkligheten endast äro en täckmantel för ett rent absolutistiskt styrelsesätt, har författningen å andra sidan bibehållit och utökat tidigare gällande rättighetsförklaringar ang. sociala, konfessionella och privaträttsliga förhållanden. Här återtager dock författningen — åtminstone tillsvidare — med den ena handen vad den giver med den andra, då den förklarar, att domstolarna först efter en längre tid skola bliva fullt självständiga i förhållande till den exekutiva makten.
    Som helhetsomdöme om denna författning torde man med en utländsk statsrättsforskare kunna säga, att den i motsats till så många andra efterkrigsförfattningar av diktatorisk natur icke utgör en »demokratisk cæsarism» utan ett försök att bygga diktaturen på 1800-talets monarkiska principer. Häri ligger dess principiella intresse.

G. B.