NÅGRA SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN.
AV
UTRIKESRÅDET FOLKE MALMAR.
Närmaste anledningen till framläggande av här nedan följande anteckningar rörande vissa internationellt successionsrättsliga spörsmål har varit en önskan hos författaren att söka vinna beaktande för åtminstone delvis andra synpunkter på dessa spörsmål än dem som anlagts på ämnet i friherre ERIC RAMELS för ej länge sedan publicerade arbete »Studier i svensk internationell arvsrätt».1 En ursäkt för dessa anteckningars framläggande tror jag mig även finna däri, att jag från min tjänst kan åberopa i det närmaste dagliga vittnesbörd om att frågor tillhörande detta ämne för den praktiske juristen synas erbjuda ett i varje fall långt större intresse än vad det obetydliga antalet prejudikat i ämnet kan giva anledning att antaga.2
Allmänt successionsstatut.3 Av den medeltida rätts
vetenskapen hänfördes i allmänhet lagar avseende rätten till kvarlåtenskap till området för statuta realia. Varje särskild
sak, som ingick i kvarlåtenskapen, ansågs sålunda underkastad lagen å den ort, där saken fanns. Härvid gällde dock den modifikationen att, för den lösa egendomens vidkommande, enligt regeln mobilia personam sequuntur lagen å de cujus' hemvist vid dödstillfället ansågs tillämplig.1
Denna åskådning, som ägde särskilt stöd i den under feodaltiden härskande samhällsordningen, kan anses hava varit dominerande inom doktrinen till långt in på 1800-talet och sätter allt fortfarande sin prägel på den ännu gällande positiva rätten i ett stort antal stater.
Enligt den moderna doktrinen böra däremot frågor rörande rätt till kvarlåtenskap, oberoende av var till dödsboet hörande egendom finnes och oberoende av dess egenskap av fast eller lös, bedömas enligt en och samma lag, nämligen den lag, som utgjorde de cujus' personalstatut vid dödstillfället.2
Denna grundsats har numera jämväl uttryckligen fastställts i ett stort antal lagar. Så är förhållandet bl. a. i Italien, Polen, Schweiz, Spanien, Tyskland och även i en del sydamerikanska stater, t. ex. i Argentina. Samma princip torde
jämväl gälla i Brasilien1, Danmark2 och Norge3, och detsamma synes kunna antagas vara fallet i Nederländerna.4 Inom doktrinen torde den vara dominerande även i Finland5; någon bestämd praxis synes icke hava utbildat sig.
Att successionsstatutet är ett statutum reale gäller fortfarande i engelsk och amerikansk rätt. Trots den motsatta ståndpunkt, som sedan länge förfäktats av den franska doktrinen, är förhållandet detsamma enligt fransk praxis.6 Så synes även vara fallet enligt belgisk praxis.7
I följande stater torde en enhetlig behandling av dödsbos lösa egendom enligt den lag, som utgjorde de cujus' personalstatut vid dödstillfället, vara erkänd, under det att lex rei
sitæ tillämpas i fråga om fast egendom: Bulgarien, Grekland, Tjeckoslovakien1, Turkiet2, Ungern och Österrike3, så var också fallet i det gamla ryska riket.4 Beträffande Japan och Rumänien är likaledes personalstatutet tillämpligt i fråga om succession i lös egendom. Huru förhållandet är med fast egendom synes mera tvivelaktigt.5
Vad angår den svenska rättens ställning till frågan om tilllämpligt successionsstatut torde följande böra anföras.
Därest det över huvud kan utläsas någon internationell-privaträttslig teori bakom stadgandena i 1734 års lag, lär densamma väl närmast få anses bygga på territorialitetsgrundsatsen 1.
Som ett uttryck för denna ståndpunkt lär också Kungl. Maj:ts dom den 24 augusti 1824 2 i mål angående klander av testamente efter handlanden af Uhr i Marseille kunna ses: lex rei sitæ ansågs tillämplig beträffande här befintlig fast egendom. Samma grundsals torde också få anses tillämpad i Kungl. Maj:ts dom den 28 december 1832 i mål angående arv efter plantageägaren Jonas Filéen från brittiska kolonien Demerary 3.
Kungl. Maj:ts dom den 16 januari 1863 giver däremot ett klart uttryck åt principen att de cujus' lex patriæ är tillämplig i fråga om arvsrätt till såväl fast som lös egendom4
I ett rättsfall från senare tid har högsta domstolen tydligen utgått från att frågan om arvsrätt jämväl till fast egendom borde avgöras enligt de cujus' lex patriæ, men har med stöd av återförvisningsläran tillämpat lex rei sitæ, d. v. s. i det ifrågavarande fallet svensk lag 1.
Av svenska författare, som uttalat sig i ämnet, står NEHRMAN på en rent territorialistisk ståndpunkt 2. NAUMANN finner, att i fråga om fast egendom endast lex rei silæ kan vara tilllämplig 3. NORDLING uttalar, att personalstatutet d. v. s. lex patriæ bör tillämpas beträffande lös egendom samt lex rei sitæ beträffande fast egendom 4.
SCHREVELIUS anser däremot personalstatutet tillämpligt även i fråga om fast egendom 5. Även REUTERSKIÖLD uttalar sig till
förmån för personalstatutet såsom successionsstatut såväl vad fast som lös egendom angår.1 UNDÉN utgår tydligen likaledes från att lex patriæ är tillämplig även i fråga om fast egendom 2.
Vidare må kunna anföras, att ett förslag till lagbestämmelser angående internationell arvsrätt, som i huvudsak på grundval av den vid tredje Haagkonferensen för internationell privaträtt antagna konventionstexten år 1901 utarbetades inom justitiedepartementets lagbyrå, vilar på den principen, att tvist om arv — utom i särskilt angivna undantagsfall — skall oavsett egendomens beskaffenhet avgöras enligt den lag, som utgjort de cujus' sista personalstatut 3.
Grundsatsen att rätten till delar av ett och samma förmögen-
hetskomplex, när de komma i fråga just i deras egenskap av att tillhöra ett och samma bo, skall bedömas efter en och samma lag, oavsett deras beskaffenhet av lös eller fast egendom, har, försåvitt angår makars förmögenhetsförhållanden, blivit uttryckligen fastslagen genom lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. Något skäl för att denna grundsats skulle vara mindretillämplig i fråga om dödsbos egendom torde icke kunna anföras 1.
Det lär sålunda knappast kunna sättas i fråga, att ickeutvecklingen även inom svensk rätt numera lett till ett fullterkännande av principen att rätten till dödsbos egendom oavsett egendomens beskaffenhet bör i dess helhet bedömas enligt den lag, som utgjorde de cujus' personalstatut vid dödstillfället 2.
Att personalstatutet enligt svensk rätt bestämmes av medborgarskapet är en sats, vars riktighet torde vara så erkänd, att den icke lär behöva något stöd i särskild undersökning; frågan hör för övrigt strängt taget ej till det här behandlade ämnet 1.
Successionsstatutets tillämpningsområde. Den föregående framställningen har avsett frågan vilken lag, som i princip bör anses utgöra successionsstatut. Det gäller nu närmast att avgöra, i vilken omfattning de särskilda spörsmål, som uppkomma genom de cujus' frånfälle, kunna anses reglerade av successionsstatutet samt i vad mån dessa spörsmål böra anses falla utanför nämnda lags tillämpningsområde.
De vid de tre sista Haagkonferenserna för internationell privaträtt antagna konventionsförslagen torde kunna anses utgöra stöd för påståendet, att det bör anses allmänt erkänt, att den lag, som utgjorde de cujus' personalstatut vid dödstillfället, är tillämplig i fråga om arvsordning, arvsdelning, förskott å arv, testationsfrihet, laglott, giltigheten med hänsyn till innehållet av testamentariska dispositioner och verkan av testamente.2 Beträffande skyldigheten att återbära förskott å arv gäller denna regel dock med den modifikationen att,
i händelse arvlåtaren förändrat nationalitet, sedan förskottet gavs, denna skyldighet ej får bedömas strängare än enligt lagen i den stat, arvlåtaren tillhörde, då förskottet gavs.1
Till de frågor, som däremot icke vunnit någon lösning genom förenämnda konventionsförslag och angående vilka starka meningsskiljaktigheter gjort sig gällande, huruvida de böra bedömas enligt det allmänna successionsstatutet eller enligt annan lag, hör spörsmålet huruvida eller i vad mån de cujus' lex patriæ kan anses tillämplig beträffande ansvar för gäld eller över huvud taget arvs- och testamentstagares förhållande till tredje man. Dit hör ock frågan om giltigheten av arvsavtal.
I åtskilliga avseenden kan det allmänna successionsstatutet även rörande ämnen, å vilka detsamma principiellt är tillämpligt, under vissa förhållanden inskränkas eller upphävas genom annan lag. Så är fallet vad angår följande delvis av ovannämnda konventionsförslag berörda frågor. Vissa medgivanden åt lex rei sitæ kunna komma i fråga med hänsyn till egendom, som enligt den territoriella lagen är underkastad särskilda rättsregler. Vidare må framhållas, att frågan om arvinges och testamentstagares behörighet att njuta arv och testamente till godo icke alltid kan bedömas enligt det allmänna successionsstatutet. Detsamma gäller även om testamentes form och testators behörighet att testamentera. Nu nämnda spörsmål komma att göras till föremål för närmare undersökning i den följande framställningen.
Slutligen må ock påpekas, att inskränkningar i det allmänna successionsstatutets tillämpning kunna föranledas av ordre-public-hänsyn.2
Avvikelser från det allmänna successionsstatutet till förmån för lex rei sitæ. Från regeln att de cujus' nationella lag är tillämplig å kvarlåtenskapen i dess helhet utan hänsyn till egendomens beskaffenhet och belägenhet brukar regelmässigt göras undantag till förmån för lex rei
sitæ med hänsyn till sådan egendom, som är underkastad särskilda successionsrättsliga regler, t. ex. stamgods, fideikommiss, hemman under särskild arvsföljd. Det befogade i att så sker torde icke böra bestridas. Denna särskilda rättsliga reglering bör nämligen anses knuten till själva egendomen och lär sålunda icke kunna sättas ur funktion på grund av att de cujus' personalstatut utgöres av en annan rättsordning än den, enligt vilken denna reglering kommit till stånd, lika litet som den begränsning i hans rätt att fritt förfoga över sådan egendom, som gällt under hans livstid, kunnat härav påverkas. Den särskilda successionsordning, som gäller i fråga om fideikommisstiftelser, grundar sig sålunda på fideikommisstiftarens dispositioner, vilkas giltighet icke lära kunna bedömas enligt fideikommissinnehavarens personalstatut.
Ett fasthållande härvid synes vara av betydelse med hänsyn till att den allmänt gängse uppfattningen torde vara, att undantag från det allmänna successionsstatutet endast är medgivet i fråga om fast egendom: också när det gäller fideikommiss i lös egendom, kan den genom fideikommissstiftelsen fastställda successionsföljden ej ändras genom att fideikommissinnehavaren är medborgare i annan stat än den, vars lag reglerat fideikommissets stiftande.
Även om de cujus skulle vara utländsk undersåte, bör sålunda svensk domstol tillämpa svensk rätt beträffande successionsföljden till svensk fideikommissegendom.1 Å andra sidan lär svensk domstol icke kunna vägra erkänna tillämpligheten av främmande lag i fråga om svensk de cujus' egendom i utlandet, som är underkastad särskilda successionsrättsligaregler.
I vissa rättsordningar, som bygga på grundsatsen om de cujus' personalstatut såsom tillämpligt å kvarlåtenskapen i dess helhet, hava emellertid från denna grundsats fastställts betydligt längre gående avvikelser än de ovan anförda. Från tillämpningsområdet för det allmänna successionsstatutet undantages sålunda understundom uttryckligen egendom, som befinner sig inom området för främmande stat vars lag icke beträffande sådan egendom erkänner tillämpligheten av de
cujus' lex patriæ. Så är förhållandet i tysk lag.1 Samma regel har också vunnit anslutning i Italien såväl inom doktrin som praxis.2
Mot den uppfattning, som ligger till grund för medgivandet av dylika avvikelser från det allmänna successionsstatutet, kan samma principiella erinran göras som mot återförvisningsläran: bör ett rättsförhållande på grund av sin natur i enlighet med de i lex fori gällande kollisionsnormerna närmast anses hava anknytning till viss rättsordning, lär denna uppfattning icke utan vidare kunna uppgivas endast därför att samma rättsförhållande i en främmande rättsordning uppfattas såsom närmare anknutet till en annan rättsordning.3
Det kan ju emellertid sägas, att en avvikelse från successionsstatutet av nu ifrågavarande art är betingad av en faktisk omöjlighet att beträffande egendom, som befinner sig utom det egna jurisdiktionsområdet, genomföra en rättslig reglering, som står i strid med lex rei sitæ. Regeln skulle sålunda endast utsäga vad som faktiskt skulle inträffa vare sig densamma vore uttryckligen fastställd eller ej.4 Ett sådant betraktelsesätt torde emellertid icke vara riktigt. Som i det
följande1 skall närmare utvecklas, innebär den i tysk och italiensk rätt antagna regeln — vare sig detta kan vara medvetet avsett eller ej — att de enligt den främmande lagen uteslutna eller sämre lottade arvingarna avskäras från möjligheten att av egendom, som finnes inom den egna statens område, erhålla ersättning för vad som frångått dem enligt denna främmande lag.
Förmåga att taga arv eller tillgodonjuta testamente. Den omständigheten att de cujus' personalstatut är tillämpligt beträffande arvsordning och beträffande giltigheten med hänsyn till innehållet av testamentariska dispositioner utesluter icke att arvinges eller testamentstagares personalstatut kan komma i betraktande vid bedömande av huruvida denne är behörig att mottaga arv eller testamenterad egendom.
Den lag, som konstituerar en person såsom rättssubjekt, måste tydligen också vara tillämplig, när det gäller att avgöra av vilka rättigheter och skyldigheter personen såsom rättssubjekt kan vara bärare.
Enligt de romanska rättssystemen uppställes i allmänhet såsom villkor för att ett barn skall hava förvärvat rättssubjektivitet icke blott att barnet framfötts med liv utan ock att det skall hava ägt vitalitet.1 Ett barn, som saknat anförda egenskap, kan tydligen, när dylik lag utgör dess personalstatut, icke ingå som led i arvsordningen, även om arvlåtarens lag icke uppställer ett dylikt villkor för rättssubjektivitet. En person, som jämlikt sitt eget personalstatut är att anse såsom död (t. ex. på grund av dödförklaring), bör icke kunna anses såsom subjekt för arvsrätt, oavsett vilken lag, som utgör arvlåtarens personalstatut.
För det fall att en person enligt personalstatutet väl är över huvud erkänd såsom rättssubjekt men är underkastad vissa särskilda inskränkningar i sin rättsförmåga, kan det emellertid vara tvivelaktigt, huruvida dessa inskränkningar alltid komma att vinna internationell giltighet. Enligt rättsordningar, som icke känna motsvarande inskränkningar i rättsförmågan, lära nämligen dessa på grund av sin natur ofta komma att betraktas såsom stridande mot ordre public international. Så kan t. ex. vara fallet, när ett frånkännande av arvskapacitet har sin grund i att den eljest arvsberättigade innehar andligt ämbete eller tillhör en andlig orden 2 eller drabbats av »borgerlig död». Å andra sidan är det givet, att den lag, som uppställt dessa inskränkningar, kommer att upprätthålla dem, oavsett om de finnas i de cujus' egen lag.
Verkan av det förbud, som uppställes i några lagar för vissa juridiska personer att annat än med godkännande av offentlig myndighet mottaga till dem testamenterad egendom3, kan icke här upptagas till närmare undersökning. Om dylikt förbud skall uppfattas såsom en verklig inskränkning i personens rättskapacitet eller ej, lär emellertid rent principiellt bero på huruvida detsamma tillkommit i syfte att i det offentligas intresse underlätta en kontroll över vissa juridiska personers egendomsförvärv eller att skydda de legala
arvingarnas intresse. I det förra fallet bör uppenbarligen frågan om behörigheten att mottaga testamenterad egendom principiellt bedömas enligt testamentstagarens lag, i det senare enligt testators. Ett dylikt förbuds efterlevnad kan emellertid tydligen framtvingas av den lag, enligt vilken den juridiska personen är konstituerad, även om en främmande domstol, vid vilken testamentets giltighet gjorts till föremål för prövning, skulle finna sig obunden av förbudet.
Åsikten att en persons behörighet att över huvud taga arv eller tillgodonjuta testamente bör bedömas enligt hans eget personalstatut torde vara den inom doktrinen övervägande 1. Denna regel upptogs också i de vid andra och tredje Haagkonferenserna antagna konventionsförslagen 2 ävensom i det av lagbyrån uppgjorda förslaget till lagbestämmelser om internationell arvsrätt 3.
Den föregående framställningen har avsett frågan vilken lag, som bör anses tillämplig vid bedömande av huruvida arvinge eller testamentstagare över huvud äger behörighet att taga arv eller tillgodonjuta testamente. Det återstår att undersöka, huruvida den lösning av berörda spörsmål, som ovan anvisats, jämväl är användbar vid avgörande av om arvinge eller testamentstagare äger taga arv eller tillgodonjuta testamente från viss särskild de cujus.
Enligt de flesta rättsordningar kan arvinge eller testamentstagare på grund av brottslig handling mot de cujus eller på grund av ovärdigt förhållande till denne förverka sin rätt. Så är ju fallet i svensk rätt enligt bestämmelserna i 10 kap. 3 och 4 §§ i lagen om arv och 6 kap. 1 och 2 §§ i
lagen om testamente. Enligt vissa lagar är en läkare, som vårdat den avlidne under hans sista sjukdom, icke berättigad att tillgodonjuta testamente, som under denna sjukdom upprättats till hans förmån, detsamma kan under vissa förhållanden gälla i fråga om den avlidnes själasörjare 1, ävensom i fråga om notarius publicus, som biträtt vid upprättande av hans testamente.
Olika åsikter hava gjort sig gällande huruvida de cujus' personalstatut eller arvingens, resp. testamentstagarens personalstatut i dylikt fall borde tillämpas.
WEISS' mening synes för detta fall vara, att, därest någon omständighet, som antingen enligt de cujus' egen eller arvingens, resp. testamentstagarens lag, skulle utgöra anledning för den senares uteslutande från rätten att taga arv, resp. tillgodonjuta testamente, ett sådant uteslutande bör ske 2. Weiss utgår härvid tydligen från den åskådningen att även i dessa fall föreligger en bristande kapacitet hos arvingen, resp. testamentstagaren att tillgodonjuta arvet, resp. testamentet 3.
Det lär emellertid knappast kunna anses riktigt, att såsom uttryck för bristande rättsförmåga beteckna obehörigheten att tillgodonjuta visst särskilt arv eller visst särskilt testamente. De bestämmelser, om vilka här är fråga, hava — i den mån de icke anses betingade av ordre public — till syfte att tillvarataga ett intresse, som är knutet till de cujus' egen person. Det är till skydd för denne och i ifrågakommande fall för de legala arvingarna, som dylika stadganden meddelats. Härav lär också följa, att det är de cujus' egen lag, som bör anses tillämplig 4, varemot någon anledning att taga hänsyn till vad som kan vara föreskrivet i arvingens, resp. testamentstagarens lag däremot knappast lär förefinnas. En annan sak är att ifrågavarande stadganden, därest de förekomma i lex fori, ofta
torde fattas såsom uttryck för ordre public och sålunda ur denna synpunkt kunna komma att tillämpas oberoende av, om de äga stöd i vare sig de cujus' egen eller arvingens resp. testamentstagarens lag 1.
Nu anförda åsikt torde också vara den inom doktrinen allmänt härskande 2. I det vid andra Haagkonferensen utarbetade konventionsförslaget fastslogs denna uttryckligen i fråga om testamente3.
Den nu angivna regeln gäller givetvis även beträffande positiva villkor för tillgodonjutande av arv eller testamente efter viss de cujus. De cujus' personalstatut är sålunda tillämplig t. ex.
beträffande frågan huruvida testamente må tillgodonjutas av den, som vid testators frånfälle ej var född eller avlad. Härvidlag föreligger lika litet som beträffande anledningarna till förverkande av arvsrätt fråga, som berör arvingens eller testamentstagarens rättskapacitet. Det allmänna successionsstatutet måste sålunda anses uteslutande tillämpligt.1
Makes arvsrätt. Frågan om efterlevande makes rätt till arv innefattar ett problem, som måhända förtjänar att med några ord beröras. Enligt 1905 års Haagkonvention angående konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap samt enligt lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar 1 § 2. skall, i brist på avtal, äktenskapets rättsverkningar i fråga om makars förmögenhetsförhållanden bestämmas av lagen i den stat, mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde; ändring, som under äktenskapet skett beträffande makarnas eller enderas medborgarrätt, är utan verkan i detta avseende. Till äktenskaps ekonomiska rättsverkningar lär fråga om makes arvsrätt icke kunna hänföras 2. Det kan sålunda inträffa, att egendomsordningen under äktenskapet kan komma att regleras av annan lag än den, som utgör avliden makes successionsstatut. Att detta kan giva anledning till vissa rent tekniskt svårlösta frågor vid boets likvidering är tydligt, men vad som är betänkligare är, att det även ofta leder till materiellt uppenbarligen otillfredsställande resultat.
Som exempel må anföras en kollision mellan finsk och engelsk rätt. Finsk rätt känner som bekant icke någon arvsrätt för efterlevande make, däremot äger maken giftorätt i boet. Engelsk rätt tillerkänner efterlevande make arvsrätt,
varemot fullständig egendomsskillnad råder under äktenskapet. Är mannen vid äktenskapets ingående engelsk medborgare men vid sin död finsk, blir tydligen följden, att den efterlevande hustrun varken kommer i åtnjutande av giftorätt eller arvsrätt. Skulle däremot mannen vid äktenskapets ingående vara finsk medborgare men vid sin död engelsk medborgare, skulle hustrun komma i åtnjutande av både giftorätt och arvsrätt. Med andra ord i förra fallet kommer hustrun i en sämre och i senare fallet i en bättre ställning än vad som är avsett enligt någondera av de båda rättsordningarna.
För undanröjande av nu berörda olägenhet ifrågasattes i svenska regeringens yttrande över programmet till femte Haagkonferensen såsom en möjlig utväg att frågan om makes arvsrätt borde avgöras av samma lag, som reglerade makarnas förmögenhetsförhållanden under äktenskapet 1. Detta förslag, som emellertid icke kom under närmare diskussion vid konferensen, kan givetvis icke anses innebära en idealisk lösning av frågan, men det vill synas som om denna lösning i varje fall vore att föredraga framför nu i allmänhet antagna regler i ämnet 2.
Genom den regel, som fastställts i den nordiska äktenskapskonventionen (art. 3), enligt vilken en ändring beträffande personalstatutet i allmänhet medför en motsvarande ändring beträffande äktenskapsstatutet, undgås nu diskuterade olägenhet på ett lyckligt sätt.1 Denna regel lär emellertid knappast kunna komma till användning annat än i förhållandet de nordiska staterna emellan 2.
Därest nu i allmänhet antagna regler skola tillämpas, blir det emellertid nödvändigt att fastställa, vilka institut, som skola betraktas såsom äktenskapsrättsliga och vilka såsom arvsrättsliga. Att i detta avseende uppdraga en bestämd gräns möter tydligen stora svårigheter och ofta lär avgörandet innebära en ren skönsfråga 3. I princip avgörande för denna fråga torde emellertid vara, huruvida den efterlevande makens rätt kan anses grundlagd redan genom äktenskapet eller inträder först i och med den andre makens död. I tvivelaktiga fall torde det sålunda kunna anses såsom ett kriterium på ett anspråks arvsrättsliga natur, att det ej kan göras gällande i händelse äktenskapet upplöses på annat sätt än genom den andre makens död.
När RAMEL sålunda betecknar rätten för efterlevande make att med bröstarvingarna fortsätta sammanlevnaden i oskiftat bo som ett äktenskapsrättsligt och ej som ett arvsrättsligt institut och, efter vad det förefaller, närmast synes böjd att på samma sätt betrakta efterlevande makes rätt till underhåll ur kvarlåtenskapen, är jag sålunda icke benägen att dela denna mening4.
Den i giftermålsbalken 13: 12 förekommande regeln om makes rätt att vid bodelning efter makes död uttaga egendom till visst penningvärde är konstruerad som en bodelningsregel. Då en rättsordnings systematik icke i och för sig torde få anses utslagsgivande för huru ett internationell-privaträttsligt problem skall lösas1, förefaller det mig emellertid som om det med avseende fäst å regelns materiellrättsliga verkan kunde anföras skäl för att i enlighet med ovan anförda grundsats vid en internationellrättslig kollision bedöma den efterlevande makens rätt i detta hänseende på samma sätt som om institutet vore av arvsrättslig natur. Problemet har emellertid utom i förhållande till övriga nordiska rättsordningar en mycket ringa praktisk räckvidd, enär förutsättningen för bestämmelsens tillämpning är att den lag, som reglerar makarnas förmögenhetsordning, känner ett institut motsvarande den svenska giftorätten.
Dödsbodelägares rätt till jämkning i arv på grund av att främmande lag till hans förfång tillämpats å dödsboets utomlands befintliga egendom (»Droit de prélevement»). Ännu långt in i förra århundradet existerade i de flesta länder långt gående inskränkningar i utlännings rätt att taga arv. Enligt många utländska civillagar hava dessa inskränkningar varit vida mera omfattande än enligt 1734 års lag. Enligt code civil art. 726 i dess ursprungliga lydelse ägde, antingen arvlåtaren var fransman eller ej, utlänning sålunda rätt till arv endast för det fall att en fransman ägde taga arv i ifrågavarande utlännings hemland och endast på samma sätt samt vidare allenast under förutsättning att förhandenvaron av den fordrade ömsesidigheten konstaterats genom uttryckligt fördrag med vederbörande främmande stat (art. 11). Liknande stadganden förekommo i den nederländska civillagen (artiklarna 884, 957) och den badensiska landsrätten (Satz 726, 912). Bestämmelserna i code civil artikel
726 upphävdes emellertid redan genom den ännu gällande lagen av den 14 juli 1819, varigenom i stället stadgats att, vid skifte av kvarlåtenskap mellan utländska och franska arvingar, de sistnämnda först äga utbekomma så stor del av den i Frankrike befintliga kvarlåtenskapen, som svarar mot värdet av den del av dödsboets i främmande land befintliga egendom, till vilken de, på vilken grund det vara må, enligt stadgande i den lokala rätten hava uteslutits från arvsrätt 1. I doktrinen har den åsikten förfäktats, att denna rätt til »prélèvement» endast inträdde, därest grunden till de franska arvingarnas uteslutande från arvsrätt enligt den främmande lagen varit deras egenskap av utlänningar 2. I praxis har emellertid stadgandet alltid tolkats efter orden, sålunda att denna rätt inträdde på vilken grund än (»à quelque titre que ce soit») uteslutandet från arv i det främmande landet skett. Sålunda även till följd av att en annan arvsordning och andra grunder för arvsdelningen tillämpades enligt det främmande landets lag än enligt fransk lag och detta alldeles oavsett om arvlåtaren var fransk undersåte eller icke 3.
Stadganden av samma innehåll som den franska lagen av den 14 juli 1819 hava meddelats genom den belgiska lagen av den 27 april 1865, den nederländska lagen av den 7 april 1869, den luxemburgska lagen av den 29 februari 1872 samt i ett flertal sydamerikanska lagar 4. En badensisk lag av den 4 juni 1864 innehåller jämväl stadganden om »droit de prélèvement» men inskränker densamma till det fall att uteslutandet från arvsrätt i det främmande landet skett till följd av arvingens egenskap av utlänning.
Ett stadgande av delvis annan konstruktion, men som i vissa fall kan innebära en verklig »droit de prélévement», är den i Einführungsgesetz zum bürgerlichen Gezetzbuche artikel 25 meddelade bestämmelsen, enligt vilken tysk medborgare
äger framställa anspråk på arv efter utländsk man med hemvist i Tyskland även om detta anspråk endast grundar sig på tysk lag, under förutsättning dock att icke enligt i arvlåtarens hemland gällande rätt tysk lag är uteslutande tilllämplig i fråga om arvsrätt efter tysk medborgare med hemvist i denna stat 1.
Det behöver icke framhållas, att en »droit de prélèvement» av det slag, som fastslagits genom den franska lagen av den 14 juli 1819 och därmed överensstämmande lagar i vissa andra stater, icke är förenlig med nu gällande rättsgrundsatser. I de vid de internationell-privaträttsliga konferenserna i Haag antagna konventionsförslagen har också uttryckligen stadgats, att de fördragsslutande staternas undersåtar skola vara likaberättigade till arv och att sålunda någon »droit de prélèvement» till förfång för annan fördragsslutande stats undersåte på grund av dennes nationalitet icke finge åtnjutas av undersåte i den stat, där dödsbos egendom finnes 2.
Härmed är givetvis icke sagt, att en »droit de prélèvement» under alla förhållanden skulle över huvud vara oförenlig med nu gällande rättsgrundsatser. Tvärtom synes en dylik »droit de prélèvement» vara väl grundad i sådana fall, där en arvinge (testamentstagare) i främmande stat helt eller delvis uteslutits från kvarlåtenskap, som enligt det allmänna successionsstatutet borde hava tillfallit honom. Ett sådant uteslutande kan
ju hava skett icke blott på grund av hans egenskap av utländsk man utan även av andra grunder t. ex. därför att i den stat, där dödsboet tillhörig egendom finnes, antingen bestämmelserna i den lag, som i princip erkännes såsom successionsstatut, anses stå i strid med ordre public, eller att i denna stat andra kollisionsnormer tillämpas än de, som äro gällande i den stat, där yrkande om en dylik »droit de prélèvement framställes.
En »droit de prélèvement» i denna mening lärer också få anses gälla enligt svensk rätt. Arvskifte, som här förrättas, bör avse dödsboets egendom i dess helhet, i varje fall torde detta gälla, så vitt fråga är om kvarlåtenskap efter svensk medborgare 1. Visar det sig vid skiftet, att viss dödsbodelägare av boets utomlands befintliga egendom helt eller delvis utbekommit sin andel i kvarlåtenskapen, skall givetvis hänsyn härtill tagas vid delningen av kvarlåtenskapen i övrigt 2.
En dylik lösning av frågan har också, försåvitt angår avvikelser från det allmänna successionsstatutet, föranledda av ordre-public-bestämmelser i lex rei sitæ, anvisats av det vid fjärde Haag-konferensen antagna konventionsförslaget: avvikelser från tillämpningen av successionsstatutet till följd av arvinges egenskap av utlänning skulle enligt uttrycklig föreskrift i förslaget icke kunna förekomma från någon signatärmakts sida 3.
Tvekan kan möjligen råda, huruvida anspråk på kompensation av nu ifrågavarande slag kunna göras gällande på den grund att egendom, beträffande vilken enligt lex rei sitæ gälla särskilda rättsregler, innebärande en från den allmänna arvsordningen avvikande reglering (län, stamgods, fideikommiss etc.), fördelats enligt dessa rättsregler och icke enligt det allmänna successionsstatutet. Av vad här ovan framhållits angående dessa rättsreglers karaktär 1 lärer följa, att denna fråga bör besvaras nekande.
En annan fråga, som även varit föremål för diskussion, är huruvida en person, som helt eller delvis uteslutits från arv på grund av bestämmelse i arvlåtarens hemlands lag, må kunna göra gällande en »droit de prélevement» i annan stat, där egendom tillhörande dödsboet finnes, på grund av att den bestämmelse, varigenom uteslutandet från arvsrätt skett, i denna stat anses stridande mot ordre public. Som exempel på fall, där en »droit de prélevement» på denna grund skulle vara tillåten, har anförts, att enligt successionsstatutet arvlåtarens äldste son vore arvsberättigad med uteslutande av övriga barn 2. Även denna fråga synes böra besvaras nekande. Det lär nämligen följa av ordre-public-reglernas egen karaktär, att de icke kunna tilläggas verkan utöver den stats territorium, inom vilken de gälla.
Danaarv. Frågan vilken stat, som kan göra rätten till danaarv gällande — arvlåtarens hemland vid dödstillfället eller det land, inom vars område dödsboet tillhörande egendom finnes — har inom doktrinen och praxis varit och är allt fortfarande föremål för stridiga meningar. I diskussionen har spörsmålets lösning anknutits till frågan huruvida danaarvsrätten kan anses såsom en arvsrätt i egentlig mening eller som ett ur statens höghetsrätt härflytande anspråk på herrelöst gods, som finnes inom dess territorium.
Den förra uppfattningen har slagit igenom i tysk rätt1. Den tyska rätten har också dragit konsekvensen härav och erkänner under förutsättning av ömsesidighet främmande stats rätt till danaarv efter undersåte tillhörande denna stat 2. Även österrikisk rätt torde stå på den ståndpunkten att danaarv måste anses såsom en verklig arvsrätt3. Främmande stats danaarvsanspråk erkännas emellertid icke av österrikisk rätt, försåvitt angår fast egendom; sådan egendom tillfaller sålunda österrikiska staten, oberoende av de cujus' medborgarskap. Huruvida österrikiska staten avstår från anspråk på danaarvsrätt i fråga om lös egendom efter utlänning beror enligt WALKER 4 på om den avlidnes hemland medgiver ömsesidighet.
I fransk rätt anses däremot i enlighet med den romerska rättens uppfattning danaarvsrätten som en ockupationsrätt 5. Detsamma är enligt praxis förhållandet i Italien, England och Nordamerika 6.
Några teoretiskt oemotsägliga skäl vare sig för den ena eller andra ståndpunkten lära väl knappast kunna anföras. Måhända kan det också ifrågasättas, huruvida dessa olika ståndpunkter verkligen äro uttryck för någon djupare skiljaktighet med hänsyn till uppfattningen om själva grunden för statens förvärvsrätt. Det förhåller sig kanske snarare så, att spörsmålet närmast är av terminologisk innebörd.
Historiskt sett framträder väl dock institutet närmast som
en ockupationsrätt, vilket icke hindrar, att detsamma i vissa rättssystem kan hava konstruerats såsom en arvsrätt.
I svensk rätt synes redan före den nya arvslagens tillkomst den uppfattningen hava slagit igenom, att danaarvsrätten borde betraktas såsom en arvsrätt. WINROTH1 framhåller sålunda, att i svensk rätt danaarvsrätten till begreppet lämpligen lär böra uppfattas såsom en arvs- och icke såsom en ockupationsrätt. Han tillägger emellertid, att svensk lag hör till den grupp av rättssystem, som principiellt undvika att tillägga danaarvsrätten beteckningen arvsrätt. I detta förhållande ser han emellertid en påverkan från institutets historiska utveckling i den romerska rätten.2 En motsatt uppfattning företrädes dock av CHYDENIUS.3
Såsom skäl för att kronans danaarvsanspråk i praxis uppfattats såsom ett rent arvsrättsligt anspråk må anföras, att kronan ansetts behörig jämlikt ärvdabalken 18 kap. 4 § att klandra testamente.4
Från internationell-rättslig ståndpunkt synes frågan om rätten till danaarv endast vid några få tillfällen hava varit föremål för svensk myndighets prövning. I samtliga dessa fall har det märkligt nog varit fråga om kvarlåtenskap efter medborgarrättslösa personer.
Två av dessa fall gällde fråga om rätt till danaarv efter förutvarande svenska medborgare, som vid dödstillfället haft hemvist i Tyskland och där efterlämnat kvarlåtenskap. I ett i det ena av nämnda ärenden avgivet utlåtande anförde justitiekanslersämbetet, att svenska kronan icke kunde göra anspråk på danaarv, enär förutsättningen härför vore, att den avlidne vore svensk medborgare eller åtminstone vid dödstillfället haft hemvist i Sverige eller här efterlämnat egen-
dom.1 I överensstämmelse härmed besvarades en från tysk myndighet ingången förfrågan i ämnet. I det andra av ifrågavarande fall ansågs en från tysk sida begärd förklaring om ömsesidighet från svensk sida, för den händelse kvarlåtenskapen komme att utlämnas till Sverige, ej kunna lämnas.2
I ett tredje fall förde kronan talan om klander av ett testamente, som upprättats av en förutvarande här i riket bosatt norsk medborgare. Kungl. Maj:t fann i dom den 18 juni 1914 kronan berättigad till danaarv, enär vederbörande ansågs hava förlorat norskt medborgarskap, »samt vid sådant förhållande och då N. vid sin död hade sitt hemvist här i riket frågan om rätten till kvarlåtenskapen efter honom bör bedömas enligt svensk rätt».1
Frågan är emellertid vilka e-contrario-slutsatser, som kunna dragas av detta rättsfall. Kan domen utan vidare anses giva uttryck åt den uppfattningen, att svenska staten icke kan göra anspråk på danaarv efter utlänning? Är utlänningens hemstat under alla förhållanden berättigad att göra dylika anspråk gällande? Det förefaller tvivelaktigt, om man utan vidare kan vara berättigad till så långt gående slutsatser.
Följande tankegång synes ligga till grund för domen: svensk lag utgör i detta fall successionsstatut och då danaarvsrätten är av arvsrättslig natur — nämligen enligt svensk rätt; det är i varje fall möjligt, att detta förbehåll kan vara underförstått — bör också rätten till danaarv bedömas enligt svensk lag. Om i stället utländsk lag utgjort successionsstatut och enligt denna lag rätten till bona vacantia ej ansetts vara av successionsrättslig natur utan såsom en rätt för staten att omhändertaga inom dess område befintligt herrelöst gods, vad skulle då hava inträffat? Den främmande staten skulle knappast kunna göra något anspråk gällande till kvarlåtenskapen; enligt dess egen lag, som ju utgör successionsstatut, är förutsättningen för dess rätt till bona vacantia att egendomen finnes inom det egna territoriet. Skulle svenska staten kunna göra ett sådant anspråk gällande? I så fall lär detsamma icke kunna grundas omedelbart på successionsstatutet såsom sådant, ty successionsstatutet erkänner icke svenska staten såsom arvsberättigad. Om svenska staten skulle göra rätt gällande till egendomen, skulle det sålunda knappast kunna ske på någon annan grund än att över huvud ingen annan kunde göra anspråk på densamma och att den finnes inom svenskt territorium. Skulle däremot enligt det
främmande successionsstatutet rätten till danaarv betraktas som ett arvsrättsligt institut, är det därför under alla förhållanden rimligt, att den främmande staten endast på denna grund bör erkännas såsom arvsberättigad till egendomen, t. ex. även i det fall att ömsesidighet från denna stats sida icke kan förväntas? Man kan icke underlåta att hesitera inför ett sådant resultat. Måhända bottnar denna tvekan i en tvekan över huvud om möjligheten att lösa det föreliggande spörsmålet från de utgångspunkter, som här ovan anförts.
Det ligger säkerligen en fara i att från en rättsordnings systematik draga några slutsatser i fråga om lösningen av internationell-privaträttsliga problem. Därför att danaarvsrätten i en viss rättsordning rent tekniskt konstruerats såsom en arvsrätt i egentlig mening, är det icke säkert, att frågan om danaarvsrätten vid en konflikt mellan olika staters lagar skall bedömas efter samma regler, som gälla i fråga om successionsrättsliga problem.
Antingen man ser grunden för arvsrätten i den på skyldskap beroende samhörigheten eller, i överensstämmelse med en äldre åskådning, i intresset att inom arvlåtarens släkt bevara kvarlåtenskapen, är det naturligt att erkänna arvlåtarens personalstatut såsom tillämpligt vid skyldskapsarvet. När det gäller rätten till bona vacantia är denna lösning icke lika naturlig. Det vill snarare synas som om den stat, vars rättsordning lämnat arvlåtaren skydd för hans inom dess område befintliga egendom, härvidlag skulle kunna göra gällande ett bättre grundat anspråk på denna egendom.
Genom den gamla danaarvsrättens ersättande med en arvsrätt för den allmänna arvsfonden, har för den svenska rättens del uppkommit en i viss mån förändrad situation i fråga om nu behandlade problem. Skola bona vacantia användas såsom bidrag till det uppväxande släktets underhåll och uppfostran, lär det ligga nära till hands, att detta skall ske till förmån för det folk arvlåtaren själv tillhörde. Allmänna arvsfonden skulle sålunda kunna anses hava fog för ett anspråk på kvarlåtenskap, som svensk man efterlämnat utomlands, då annan enligt svensk lag successionsberättigad ej finnes (i vad mån ett sådant anspråk kan vinna beaktande är en annan fråga). Å andra sidan synes det som om, i sådana fall då enligt lagen i främmande stat såsom t. ex. i Spanien bona
vacantia tillfalla institutioner med liknande syfte som den allmänna arvsfonden, det från svensk sida skulle kunna finnas skäl att medgiva sådan institution rätt till här i riket efterlämnad kvarlåtenskap efter medborgare i staten i fråga. Skäl för tillmötesgående i övrigt av anspråk från främmande stats sida beträffande här befintlig kvarlåtenskap efter medborgare i sådan stat torde däremot knappast föreligga. Såsom förutsättning härför synes i varje fall böra uppställas fordran på ömsesidighet.
En i sammanhang med danaarvsrätten diskuterad fråga är, huruvida en stat, enligt vars arvsordning arvsrätten är begränsad till vissa led, kan göra anspråk på danaarv efter utlänning, då denne endast efterlämnat anförvanter i fjärmare led, som emellertid enligt hans hemlands lag äro arvsberättigade. Frågan har varit föremål för diskussion vid så gott som samtliga Haagkonferenser för internationell privaträtt och har därvid besvarats nekande.1 Detta lär säkerligen också böra anses vara svensk rätts ståndpunkt.2