Replik till föregående artikel. Till advokaten HÄCKNERS inlägg i det ämne, som av mig behandlats i uppsatsen »Trafikförsäkringsfrågor vid automobilsammanstötningar», har jag ansett mig böra foga ett uttalande.
    Advokaten Häckner, vilken på grund av sin verksamhet har stor praktisk erfarenhet av den hithörande lagstiftningens tillämpning, har framställt några erinringar främst mot min uppfattning i fråga om försäkringsanstalts regressrätt för ersättning, som utgivits för skada orsakad genom trafik med två bilar — trafikförsäkrade, den ena hos anstalten och den andra hos annan anstalt — mot föraren av sistnämnda bil och den anstalt, där den är försäkrad.
    Enligt vad för mig uppgivits har vid underdomstolarna 25 § försäkringsavtalslagen åtminstone tidigare varit föremål för olika tolkningar. Sålunda lär den uppfattningen hava kommit till uttryck, att eftersom förarens ansvar för skada till följd av automobiltrafik enligt 1916 års lag är grundat å presumerat vållande, regressrätt mot honom enligt grunderna för 25 § försäkringsavtalslagen skulle föreligga allenast om han gjort sig skyldig till grov vårdslöshet.¹ Regressrätten enligt nämnda paragraf mot den, som »enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd, evad han är till skadan vållande eller icke», skulle gälla endast bilägaren. I allmänhet har emellertid vid domstolarna fasthållits, att bilförarens ansvar i fall, då av omständigheterna ej framgår att han icke var vållande till skadan, är en utsträckt skadeståndsskyldighet enligt 1916 års lag, och regressrätt har tillerkänts försäkringsanstalt mot bilföraren jämväl i de fall, då han ej överbevisats om vållande men å andra sidan icke framstår som exculperad. Såsom jag erinrat i noten å s. 553 utgår trafikförsäk-

 

    ¹ Dolus är att jämställa med grov vårdslöshet. Det fall, att dolus föreligger, har ej berörts i denna framställning. 

ringslagen från den senare tolkningen av 25 § försäkringsavtalslagen. Svenska Automobilförareförbundets framställning och den behandling denna erhöll ¹ — som medförde upptagandet av bestämmelserna i 20 § 2 st. trafikförsäkringslagen — visa otvetydigt, att denna lag utgår därifrån, att regressrätt enligt 25 § försäkringsavtalslagen finnes mot bilföraren, då han är skadeståndsskyldig enligt 1916 års lag och ej endast då han överbevisats om grov vårdslöshet. Efter tillkomsten av trafikförsäkringslagen synes mig därför denna tolkningsfråga avförd. Om ett butiksfönster som är glasförsäkrat sönderköres av en bil, inträder sålunda vid ersättningens utbetalande försäkringsanstalten i den skadelidande försäkringshavarens rätt till ersättning av de för skadan ansvariga d. v. s. försäkringsanstalten äger regressrätt för fulla ersättningsbeloppet emot såväl bilägaren som bilföraren, när den senare icke kan anses exculperad. Att förarens ställning ej är bättre, ifall han överbevisats om vållande, är uppenbart. Regressrätt mot föraren jämlikt 25 § försäkringsavtalslagen måste följaktligen anses föreligga, så snart föraren ej är fri från ansvar enligt 1916 års lag (jfr NJA 1929 s. 514). Detta gäller jämväl då skada orsakats genom trafik med två eller flera automobiler.
    Rörande skada, som uppstått i följd av trafik med två eller flera automobiler, stadgas i 5 § 1 st. 1916 års lag, att när bilarnas ägares vara för skadan enligt nämnda lag, solidarisk ansvarighet åvilar dem för ersättningsbeloppet i förhållande till den skadelidande. I propositionen ² framhölls, att då i 2 § 3 st. föreskrives att förare,som ej framstår såsom exculperad, är lika med ägaren ansvarig för skadan, det därav följer, att reglerna i 5 §, vilka direkt beröra endast ägarens ansvarighet, skola äga motsvarande tillämpning på förarens. Har skada orsakats genom samverkan av bilarna A och B samt varken A-bilföraren eller B-bilföraren överbevisats om vållande men å andra sidan ej framstår såsom exculperad, kan den skadelidande för hela skadeståndsbeloppet vända sig mot vem han vill bland de för skadan ansvariga bilägarna eller bilförarna.³ Var skadan en sådan fönsterskada, som ovan omförmälts, har således den försäkringsanstalt, hos vilken fönstret var glasförsäkrat, regressrätt för hela ersättningsbeloppet mot en var av bilarnas ägare eller förare.
    Trafikförsäkringen, vilken såsom ansvarighetsförsäkring är fakultativ, är såsom försäkring till förmån för den skadelidande (garantiförsäkring) obligatorisk. Skyldigheten att taga trafikförsäkring har genom lagstiftningen ålagts bilägaren i den skadelidandes intresse. Denne framstår vid ifrågavarande försäkring som försäkringshavare (jfr 2 § försäkringsavtalslagen). Enligt 20 § 1 st. trafikförsäkringslagen äger försäkringsanstalten för vad den utgivit inträda i den skadelidandes rätt mot bilägaren, endast i den mån anstalten är fri från ansvarighet

 

    ¹ Se kungl. prop. nr 201 till 1928 års riksdag s. 49, 61—64 och 66—67.
    ² Jfr NJA 1917 avd. II s. 94.
    ³ Bilägarna och bilförarna emellan delas ersättningsbeloppet enligt bestämmelserna i 5 § 1 st. sista punkten och 3 § 1916 års lag. 

gentemot denne d. v. s. — när trafikförsäkringen omfattar ansvarighetsförsäkring för bilägaren — främst om denne gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Och enligt 20 § 2 st. äger anstalten ej heller regressrätt mot den förare, som jämte bilägaren är ansvarig för skadan, med mindre föraren »gjort sig skyldig till förfarande av sådan beskaffenhet att om han hade tagit försäkringen, försäkringsgivaren varit fri från ansvarighet gent emot honom», d. v. s. främst när föraren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet.¹
    Såsom jag närmare utvecklat i min uppsats (s. 552—553) utgår trafikförsäkringslagen därifrån, att i den mån ej annat följer av bestämmelserna i 20 §, de allmänna regressreglerna i 25 § försäkringsavtalslagen skola gälla till förmån för anstalt, som på grund av trafikförsäkring utbetalat ersättning till skadelidande. Då de i 20 § trafikförsäkringslagen upptagna bestämmelserna såsom naturligt är hava avseende allenast å försäkringsanstaltens förhållande till den försäkrade bilens ägare och förare, finnes icke någon i trafikförsäkringslagen stadgad begränsning i den regressrätt, som jämlikt 25 § försäkringsavtalslagen — för det fall att skada orsakats på grund av medverkan från annan bil — tillkommer anstalten mot den, vilken såsom ägare eller förare är ansvarig för skada till följd av trafik med den andra bilen.
    Då ett butiksfönster under omständigheter, som förut nämnts, förstörts genom samverkan från bilarna A och B samt den anstalt hos vilken A-bilen är trafikförsäkrad (A-anstalten) utbetalar ersättning för fönstrets värde, inträder således A-anstalten enligt 25 § försäkringsavtalslagen i fönsterägarens skadeståndsrätt mot B-bilägaren och B-bilföraren, utan att A-anstaltens regressrätt beröres av bestämmelserna i 20 § trafikförsäkringslagen. Däremot måste hänsyn tagas till att skadan ej orsakats av B-bilen ensam utan under samverkan från A-bilen, för vilken A-anstalten är ansvarig. A-anstalten äger därför den försäkringsgivare jämlikt 25 § försäkringsavtalslagen tillkommande regressrätten mot B-bilägaren och B-bilföraren, när de i förhållande till den skadelidande (försäkringshavaren) ej äro fria från ansvar enligt 1916 årslag, dock — såsom jag i min uppsats utvecklat — allenast i den mån enligt gällande rättsgrundsatser rörande skadeståndets fördelning mellan de å ömse sidor medverkande detta icke skall gäldas av A-bilens ägare eller förare. Ty vare sig A-bilägaren åtagit sig självrisk eller ej, ha B-bilens ägare och förare rätt att mot A-anstalten göra gällande det regresskrav, som tillkommer dem mot A-bilens ägare eller förare. A-anstalten kan därför ej göra gällande en å inträde i den skadelidandes rätt grundad regresstalan mot B-bilägaren och B-bilföraren i vidare mån än enligt gällande rättsgrundsatser rörande skadeståndets fördelning mellan de å ömse sidor medverkande detta skall bäras av B-bilägaren eller B-bilföraren.

 

    ¹ Om bilägaren åtagit sig självrisk, föreligger full regressrätt enligt 25 § försäkringsavtalslagen mot såväl honom som bilföraren d. v. s. regressrätt mot dem båda, så snart föraren icke framstår såsom exculperad. Jfr Just. R. ALEXANDERSONS yttrande, kungl. prop. 201 till 1928 års riksdag s. 61—64. 

    Jag övergår nu till det av advokaten Häckner särskilt behandlade fallet, att B-bilföraren överbevisats om vårdslöshet, medan A-bilföraren blott framstår såsom icke exculperad. Enligt gällande rättsgrundsatser rörande skadeståndets fördelning mellan de till skadan medverkande är då B-bilägaren ansvarig endast för ett jämkat belopp men B-bilföraren för skadeståndet i dess helhet. Någon begränsning i A-anstaltens regressrätt enligt 25 § försäkringsavtalslagen emot B-bilföraren föreligger således icke från ovanberörda synpunkt. Och då enligt vad förut framhållits regressrätt enligt 25 § försäkringsavtalslagen måste anses föreligga ej blott mot bilägare utan även mot bilförare, när han ej är fri från ansvar enligt 1916 års lag, föreligger — såvitt jag kan finna — i förevarande fall regressrätt för hela ersättningsbeloppet mot B-bilföraren, även om den vårdslöshet,som han låtit komma sig till last, icke är av grövre beskaffenhet.¹ För denna sin regressrätt äger A-anstalten vända sig mot B-anstalten.² B-anstalten blir således i förhållande till A-anstalten ansvarig för hela ersättningsbeloppet men äger i sin tur enligt 20 § 2 st. trafikförsäkringslagen regressrätt mot B-bilföraren allenast om denne gjort sig skyldig till grov vårdslöshet (s. 555 not. 1). Avgörande för förhållandet mellan försäkringsanstalterna bli alltså enligt min mening de regler, som gälla angående skadeståndets fördelning mellan de till skadan medverkande, medan rörande förhållandet mellan A-anstalten och A-bilens ägare och förare samt mellan B-anstalten och B-bilens ägare och förare trafikförsäkringslagens bestämmelser om regress vid grov vårdslöshet äga tillämpning.
    Vid mitt ståndpunktstagande i frågan har jag beaktat, att det skulle kunna — beträffande det av mig å s. 554 behandlade exemplet³ —ifrågasättas, huruvida icke A-anstalten borde vara skyldig bära ansvaret för det belopp å 1,000 kr., som enligt 5 § 1 st. 1916 års lag i förhållande till B-bilägaren belöper å A-bilägaren, med undantag allenast för det fall, att den vårdslöshet som visats ligga B-bilföraren till last är av grövre beskaffenhet. Till stöd härför skulle kunna anföras, att i den mån fördelningen av ansvaret mellan de till skadan

 

    ¹ Mot advokaten Häckners utveckling överst å s. 55 åberopas NJA 1929 s. 514 och vad jag yttrar å s. 57.
    ² Då den regressrätt, som tillkommer A-anstalten, är grundad på inträde i den rätt till skadestånd av B-bilägaren eller B-bilföraren, som tillkommer den skadelidande — för vilket skadestånd betalningsskyldighet jämlikt 3 § 1 st. trafikförsäkringslagen åvilar B-anstalten — följer av nämnda lagrum, att A-anstalten kan med sitt regressanspråk vända sig mot B-anstalten (s. 554—555). Jfr kungl. prop. nr 201 till 1928 års riksdag s. 41—42.
    ³ Vid en sammanstötning mellan bilarna A och B å en gata har den ena bilen kastats upp på trottoaren och en förbipasserande person erhållit skador, för vilka 3,000 kr. är skälig ersättning. Då B-bilföraren övertygats om vållande, medan A-bilföraren blott framstår såsom icke exculperad, har A-bilägaren regressrätt ej blott mot B-bilägaren för så stor del av skadeståndet 3,000 kr., som dem emellan enligt 5 § 1 st. 1916 års lag skäligen bör belöpa å B-bilägaren, exempelvis två tredjedelar eller 2,000 kr., utan jämväl för hela beloppet 3,000 kr. mot B-bilföraren. Om A-anstalten utbetalat ersättningen till den skadelidande, har anstalten enligt min mening regressrätt mot B-bilföraren och B-anstalten för hela beloppet. 

medverkande röner inflytande därav, att culpa föreligger hos någon av dem, försäkringsanstalten skäligen borde enligt grunderna för 25 § försäkringsavtalslagen äga vid sin regresstalan åberopa sig därå endast om vållandet är grovt. En sådan ståndpunkt skulle ej medföra större svårighet i berörda exempel, då en uppdelning av skadeståndet mellan bilägarna äger rum enligt 5 § 1 st. 1916 års lag. Men om B-bilen icke förts av särskild förare utan av ägaren, skulle stora svårigheter uppstå mot en konsekvent lagtillämpning. Med nämnda ståndpunkt skulle, om det vållande som ligger B-bilägaren till last är av grövre beskaffanhet, A-anstalten äga full regressrätt mot B-anstalten. Men hur skulle det fall, då vållandet ej framstår som grovt, bedömas? Om båda bilarna förts av sina ägare samt B-bilägaren visats hava gjort sig skyldig till enkelt vållande, medan A-bilägaren icke är exculperad, skall enligt de för bilägarnas inbördes förhållande gällande rättsgrundsatser B-bilägaren svara för hela skadeståndet. Om nu A-anstalten till den skadelidande utbetalat hela skadeståndet, för hur stor del av detta skulle regressrätt tillerkännas A-anstalten? Såvitt jag kan finna saknas för en uppdelning av skadeståndet varje grund, och en sådan uppdelning skulle enligt min mening strida mot 5 § 1 st. 1916 års lag. En sammanställning av nämnda lagrum med 11 § i samma lag visar, att den minskning av A-bilägarens ansvar, som skall ske i den mån graden av medverkan från B-bilägarens sida ökas, bör nedgå till 0, när graden av medverkan utgör styrkt vållande. Man synes mig i sådant fall vara berättigad säga, att enligt 1916 års lag A-bilägaren är fri från ansvar och fullt ansvar åvilar B-bilägaren. Full regressrätt måste därför i sådant fall tillkomma A-anstalten mot B-anstalten. Och att giva A-anstalten full regressrätt mot B-bilägaren och B-anstalten, när B-bilägaren själv fört bilen, så snart denne överbevisats om enkelt vållande, men mot B-bilföraren och B-anstalten, när B-bilen förts av särskild förare, allenast då dennes vårdslöshet var av grövre beskaffenhet, vore rent godtyckligt och naturligtvis ägnat att ytterligare komplicera den förut genom olikheterna i 1916 års lags samt försäkringsavtals- och trafikförsäkringslagarnas regressregler komplicerade rättstillämpningen. Det har därför synts mig riktigt att den regel, till vilken en direkt och konsekvent tillämpning av 25 § försäkringsavtalslagen leder, upprätthålles. Såsom förut framhållits blir denna regel i allmänhet — d. v. s. då åtagande av självrisk ej föreligger — avgörande allenast för förhållandet mellan de olika försäkringsanstalterna, och den ståndpunkt, som i förevarande hänseende intages, torde för dem statistiskt sett ej hava större betydelse.
    Min här ovan utvecklade ståndpunkt står icke i strid mot min uppfattning om försäkringsanstalts regressrätt mot bilförare, i fall då skada å bil orsakats vid kollision med annan bil, för den del av skadeståndet, som överskjuter vad den skadade bilens ägare är berättigad att utbekomma enligt 5 § 2 st. 1916 års lag. I det under b) å s. 557 — 558 behandlade fallet — då vid kollision mellan

 

bilarna A och B B-bilen tillskyndats skada för 6,000 kr. — är B-bilens ägare den skadelidande och A-anstalten inträder genom sin utbetalning av skadeståndet till B-bilägaren i dennes skadeståndsrätt mot A-bilens ägare och förare, i den mån ej annat följer av 20 § 2 st. trafikförsäkringslagen. Om B-bilföraren visserligen ej framstår såsom exculperad men å andra sidan vållande visats ligga A-bilföraren till last, är B-bilägaren enligt 5 § 2 st. 1916 års lag berättigad allenast till jämkat skadestånd, exempelvis två tredjedelar av 6,000 kr. eller 4,000 kr., av A-bilägaren men äger rätt till fullt skadestånd av A-bilföraren. För den del av skadeståndet, som överskjuter det jämkade belopp, för vilket jämväl A-bilägaren svarar enligt 5 § 2 st. 1916 års lag, är — såsom jag framhållit å s. 558 — A-bilföraren icke ansvarig enligt 1916 års lag utan endast jämlikt 6 kap. 1 § strafflagen. Då för denna del av skadeståndet allenast culpaansvar åvilar A-bilföraren, kan regressrätt för samma del enligt 25 § försäkringsavtalslagen tillkomma A-anstalten endast om grov vårdslöshet ligger A-bilföraren till last. Regressrätt föreligger således mot bilföraren, liksom enligt 20 § 2 st. trafikförsäkringslagen, endast på grund av grov vårdslöshet.
    Vad angår advokaten Häckners påpekande — att även för den del av skadeståndet, för vilken A-bilägaren är ansvarig, regressrätt bör föreligga mot A-bilföraren, om denne gjort sig skyldig till grov vårdslöshet — är det fullt riktigt. Att sådan regressrätt finnes, vilket följer omedelbart av 20 § 2 st. trafikförsäkringslagen, är även min mening (se uttalanden bl. a. å s. 550 och 559 not 1). Min uppfattning i fråga om den del av skadeståndet, som överskjuter vad den skadade bilens ägare är berättigad att utbekomma enligt 5 § 2 st. 1916 års lag, var ursprungligen i viss mån en annan än den ovan angivna, och då jag på ett tämligen sent stadium kom till min ståndpunkt därutinnan, medförde mina ändringar i manuskriptet, att en förut befintlig oklarhet i uttryckssättet på ett par ställen föranledde ett oriktigt innehåll.¹
    Riktigheten av advokaten Häckners erinran mot det återgivna

 

    ¹ I detta sammanhang vill jag påpeka, att om i det under b) berörda exemplet A-bilföraren icke framstår såsom exculperad men B-bilföraren överbevisats om vållande, B-bilägaren är enligt 5 § 2 st. 1916 års lag berättigad att utbekomma jämkat skadestånd, exempelvis en tredjedel av 6,000 kr. eller 2,000 kr. av A-bilens ägare och förare samt jämväl av A-anstalten. Av 2, 5, och 11 §§ i 1916 års lag samt uttalanden i motiven till förstnämnda paragrafer (NJA 1917 avd. II s. 89 och 93), framgår, att 1916 års lag utgår från att B-bilägaren har rätt till fullt skadestånd av B-bilföraren då denne gjort sig skyldig till vållande. Regressrätt bör därför tillerkännas A-anstalten enligt 25 § försäkringsavtalslagen mot B-bilföraren. Men då dennes ansvar för skadan å B-bilen ej är grundat å 1916 års lag utan å 6 kap. 1 § strafflagen, kan regressrätt tillkomma A-anstalten, allenast såframt B-bilföraren låtit grov vårdslöshet komma sig till last. Slutlig ansvarighet kommer således att åvila bilföraren även i detta fall endast vid grov vårdslöshet. Föreligger i det exempel, som avses under c) (s. 558) kombinerad trafik och kaskoförsäkring hos B-anstalten, inverkar denna omständighet ej å frågan om A-anstaltens regressrätt mot B-anstalten för ersättning, som av A-anstalten utgivits för skador å B-bilen (s. 559). 

yttrandet å s. 561 vitsordar jag även. Argumentet är där icke på sin plats.¹
    Samtidigt som jag beklagar de sålunda påpekade inadvertenserna, måste jag uttala min tillfredsställelse över att jag så snart fått tillfälle att beriktiga desamma. Till min ursäkt kan jag endast åberopa, att min uppsats är en första behandling av ett ganska besvärligt ämne, där resultaten äro beroende av varandra korsande rättssatser, och att min uppfattning — såsom naturligt är — bildats under successiv analys av en serie uppkommande spörsmål.
    I min uppsats har jag även omnämnt det fall, då vid kollision mellan bilarna A och B A-bilen förts av ägaren och B-bilen av särskild förare samt båda överbevisats om vållande. Detta fall har nyligen berörts i denna tidskrift och det framhålles såsom orättvist, att om A-bilen skadats vid kollisionen, A-bilägaren helt lämnas utan ersättning.² Med anledning av uttalandet vill jag i detta sammanhang endast påpeka, att A-bilägaren visserligen enligt 1916 års lag ej äger rätt till ersättning av B-bilägaren men däremot rätt till jämkat skadestånd av B-bilföraren, samt att A-bilägaren äger utbekomma detta jämkade skadestånd av B-anstalten (s. 561).³
    Jag vill slutligen framhålla, att jag med min uppsats avsett endast att behandla de resultat, vartill de i de olika lagarna givna, från varandra avvikande rättsreglerna enligt min uppfattning för närvarande måste leda. Lika litet nu som 1928, då jag i denna tidskrift behandlade ämnet, synes mig rättstillståndet tillfredsställande. Hur en rationell förenkling av de för olika fall alltför växlande lösningar, till vilka gällande stadganden leda, skall kunna vinnas, kräver naturligen en ingående och allsidig undersökning. Den i 11 §

 

    ¹ Följande rättelser i min uppsats äro erforderliga:
s. 558 rad 1: efter ordet »ägare» införes »såframt ej den vårdslöshet, som A-bilens förare låtit komma sig till last, var av grövre beskaffenhet.
»rad 23: före ordet »allenast» införes »jämväl».
not 1 rad 4: efter ordet »försäkringstagaren» införes »såframt föraren ej gjort sig skyldig till grov vårdslöshet.»
s. 559 rad 5: efter ordet »svara» införes »såframt dennes vårdslöshet ej var av grövre beskaffenhet».
rad 6: ordet »däremot» utgår.
rad 7: ordet »dock» utbytes mot »jämväl».
not 1 rad 5: ordet »slutligen» utgår.
s. 560 rad 35: efter tankstrecket införes »för det utbetalda skadeståndet 6,000 kr.»; raderna 35—38 utgå.
s. 561 rad 16: orden från »med hänsyn» till punktens slut utgå och ersättas med »då de enligt 1916 års lag ej äro ansvariga för skada å A-bilen.»
    ² STRAHL: Anm. av G. Astrup Hoel, Risiko og ansvar, i SvJT 1931 s. 614.
    ³ I detta fall, liksom i de av mig å s. 557 o. f. behandlade fallen har trafikförsäkringslagen medfört en väsentligen förbättrad ställning för bilägaren. Och den påpekade orättvisan är såtillvida undanröjd, att den vållande bilägarens läge numera är praktiskt taget detsamma vid kollision med bil, vars förare gjort sig skyldig till vållande, vare sig denne är bilens ägare eller ej. Ang. betydelsen av jämkning i skadestånd vid bilkollision i avseende å förhållandet till försäkringsanstalterna jfr för dansk rätt OVE RASMUSSEN: Erstatningsansvar i Motorsager, UfR 1931 s. 237 och 342 samt G. SVEDSTRUP: Erstatning vid Motorkørselskade i samma årgång s. 278. 

1916 års lag upptagna regeln om ovillkorlig regressrätt för den, som är ansvarig endast enligt nämnda lag, mot den, som överbevisats om vållande — vilken regel haft i vissa hänseenden avgörande konsekvenser i fråga om ersättning för skada till följd av trafik med två bilar — synes emellertid böra underkastas jämkning och tillika 5 § 1916 års lag bliva föremål för sådan ändring, att vid skada till följd av trafik med två bilar de å vardera sidan medverkandes ansvar i förhållande till andra sidan enhetligt bestämmes. Därvid torde böra övervägas, huruvida icke detta lämpligen kan ernås därigenom, att bilförarens styrkta frihet från culpa, bristande exculpation eller styrkta culpa anses avgörande för ansvaret utan hänsyn till om bilen förts av ägaren eller särskild förare. Måhända kan med anledning av trafikförsäkringslagstiftningens genomförande ännu större förenkling vinnas i hithörande frågor.

Einar Stenbeck.