JAN ERIC: ALMQUIST. Strödda bidrag till familjerättens historia. Sthm 1932. Norstedt. 85 s. Kr. 4.00.
    Förf. har sammanfört tre uppsatser i, såsom titeln anger, ganska olikartade ämnen. Den första behandlar »Blodsskyldskap såsom äktenskapshinder enligt svensk rätt», den andra »Den s. k. mellersta lagens bestämmelser om istadarätt», den tredje »Morgongåvas stadfästelse med glaven». De två första uppsatserna äro förut offentliggjorda i periodiska publikationer resp. 1931 och 1924 Den andra föreligger dock nu i omarbetat och utvidgat skick, bl. a. ha en del lärorika och för personhistorikern intressanta släkttavlor bifogats.
    Förf:s förtrogenhet med den tryckta juridiska litteraturen och nära kännedom om arkivbeståndet i Sveriges centrala arkiv ge åt hans framställning en väl dokumenterad arkivalisk och diplomatarisk grundval.
    Den första uppsatsen behandlar som nämnt blodsskyldskapen ss. äktenskapshinder. Då förf., s. 8, gör gällande att rättsinstitutet äktenskapshinder från början icke tillhörde den borgerliga lagstiftningen, kan rec. icke instämma däri. Det är alldeles visst — jfr isländska sagor och t. ex. äldre västgötalagen Retlösabalken 5:4 — att våra hedniska förfäder uppställde nära skyldskap t. ex. mellan syskon eller far och dotter såsom ett hinder för äktenskap, låt vara att den kristna kyrkan sedan systematiserat och utvidgat skyldskapsbegrep-

 

LITTERATURNOTISER. 561pet. Lika visst är det att t. ex. giftomans bristande samtycke till förbindelsen var ett absolut äktenskapshinder även och särskilt under heden tid.
    Av mera centralt juridiskt intresse är den andra uppsatsen, den om istadarätten. Här får läsaren följa kampen mellan de olika åskådningarna i ämnet genom århundradena alltifrån Östgötalagen till 1928 års arvslag. Här gives också ofta ett både juridiskt detaljrikt och personhistoriskt givande referat av arvstvister inom adelsätterna. Vid skildringen av de på 1500-talet gängse arvsteorierna skulle rec. gärna sett åberopat ett i Uppsala Univ. bibl., obrutna serien 76: 149, befintligt arbete av AMBROSIUS SCHURERIUS »De hereditatibus» tryckt före 1574 och innehållande åskådliga arvstabeller.
    Den tredje uppsatsen, som först nu publicerats, behandlar en detalj vid morgongåvas utfästande, näml. med fastar å glaven. Glaven var ett präktigt utstyrt spjut, som sedan slutet av 1400-talet tillhörde en riddares utrustning. Namnet är över danskan (glavind) och tyskan (gleve) lånat från latinets gladius. I Sverige blev det ss. förf. visar sedan 1500-talets början vanligt att under ceremonien vid utfästande av morgongåva låta fastarna hålla å glaven i stället för såsom tidigare brukligt å skapt (härom vidare nedan). TROELS-LUND har i sitt kända arbete »Dagligt liv i Norden» (4:de opl. del XII s. 10—27) ingående återgivit en del samtida skildringar av ceremonielet och Almquist anlitar i huvudsak samma källor. Under Gustav Adolfs-jubileets år kanske man här kan erinra, att även den store konungen i sina unga dagar, 12 april 1609, en gång deltagit i en dylik akt, vilket synes hava undgått förf. och Troels-Lund. Beträffande morgongåvans juridiska karaktär anser förf. — väl i anslutning till WINROTH, Svensk Civilrätt II s. 161 not — att den enligt svensk landslagsrätt är ett »premium virginitatis». Denna uppfattning, som återfinnes hos primitiva folk och även bl. a. i den mosaiska rätten, förekommer väl som ett vackert talesätt hos en del teologiskt inställda äldre författare, men motsvarar icke morgongåvans verkliga mening och ekonomiska ändamål å ett mera framskridet kulturstadium. Ändamålet var änkans ekonomiska försörjning. Så redan i äldre Västgötalagen och i äldsta morgongåvobrevet från den nordiska rättskretsen, 25 juni 1229, nu i Archive National i Paris (Trésor des chartes nr 1385). Beträffande det medeltida fastfarandet har förf. en ny och i sina konsekvenser intressant och vittgående tydning av ordet skapt. Förf. anser att skapt här icke — såsom allmänt antages — betydde spjutskaft, utan den mätstång med vilken jorden vid medeltida försäljningar plägade uppmätas. Tiden har tyvärr icke medgivit rec. vidtaga djupare forskningar på denna punkt, men förf:s förklaring s. 85 av den antagna betydelseövergången synes rec. icke övertygande.

Ebbe Kock.