Försäkringsgivarens ställning i rättegång angående trafikskada. Enligt 22 § av trafikförsäkringslagen åligger det den, som mot ägare, brukare eller förare av motorfordon för talan om ersättning för skada i följd av trafik med fordonet, att om rättegångens anhängiggörande underrätta vederbörande försäkringsgivare i så god tid, att denne kan inträda i rättegången. Lagstiftaren har sålunda förutsatt, att försäkringsgivaren skall finna med sin fördel förenligt att intervenera å svarandesidan, men har icke tagit ställning till frågan, i vad mån blivande dom skall äga rättskraft gentemot försäkringsgivare
som med begagnande av sin interventionsrätt inträder i rättegången. Andra hållpunkter till frågans bedömande än rättegångsbalkens knapphändiga interventionsregler torde saknas. Enligt 18 kap. 1 § RB skall vid tillåten biintervention domaren döma »mellan dem alla». Den praktiska tillämpningen av denna regel förefaller dock ej fullt klar. Givet är att domstolen prövar de skäl som intervenienten anför. Dennes talan kan också bifallas trots att den egentliga parten för sitt vidkommande intagit en mot intervenientens intressen stridande ståndpunkt. Sålunda har intervenient å svarandesidan lyckats ernå ogillande av käromål trots att detsamma av svaranden medgivits (NJA 1921: 209). Däremot blir icke enligt praxis intervenienten bunden av en dom, som gått huvudparten emot.
Denna den svenska rättens ståndpunkt leder på trafikförsäkringens område till rätt tråkiga konsekvenser. Ett exempel må åskådliggöra detta. En sommarnatt 1930 framfördes en trafikförsäkrad bil av ägaren å allmän landsväg. Såsom passagerare medföljde bilägarens båda systrar och fästmannen till en av dessa, således personer som samtliga i förhållande till bilföraren voro vittnesjäviga. Under färden skulle bilföraren försöka stänga ett fönster i bilen, med anledning varav han endast höll i ratten med en hand. Härunder förlorade han herraväldet över vagnen, som gick i diket, varvid en av systrarna erhöll svåra kroppsskador. Förarens relation av händelseförloppet vitsordades av passagerarna, men ojäviga vittnen till händelsen saknades. Den enda som iakttagit något var en chaufför, som några hundra meter innan olycksplatsen omkörts av bilen, och som därvid fäst sig vid att denna framförts med högre fart än det dåliga väglaget bort föranleda. Framkommen till olycksplatsen hade denne chaufför också genast dragit den slutsatsen, att den höga farten varit åtminstone en i hög grad bidragande orsak till dikeskörningen.
För att vinna ersättning för skadorna begärde den skadade polisutredning, vilken resulterade uti åtal mot bilföraren. I rättegången yrkade den skadade betydande ersättningsbelopp. Försäkringsgivaren erhöll underrättelse enligt 22 § i trafikförsäkringslagen och begagnade sin interventionsrätt till att genom eget ombud inträda i målet. Svaranden medgav, att han icke iakttagit den varsamhet han bort iakttaga samt hänsköt frågan om skadeståndets skälighet till rättens prövning. Försäkringsbolaget återigen bestred skadeståndsskyldighet, förebärande att svarandens medgivande ej förtjänade avseende, då rättegången måste betraktas såsom en gentemot bolaget arrangerad »familjeprocess». Bolaget utvecklade också med stor energi sin mening angående dikeskörningens orsaker, vilka ansågos vara sådana, att föraren vore utan skuld. Häradsrätten, som noggrant prövade bolagets argument, förklarade sig i utslaget hava funnit svarandens medgivande vinna stöd uti omständigheterna i övrigt, med anledning varav svaranden, jämte det han bötfälldes, förpliktades att till systern utgiva skadestånd.
Över detta utslag anförde bolaget men ej svaranden själv besvär.
Dessa avvisades emellertid av Hovrätten under motivering att överklagade utslaget ej berörde bolagets rätt. Bolaget hänvisade därefter den skadelidande att vid bolagets forum föra ny rättegång om saken. Denna nya rättegång har också anhängiggjorts och pågår i skrivande stund.
I sak har givetvis försäkringsgivarens talan faktiskt prövats, men formellt har ej domen mot försäkringstagaren rättskraft mot försäkringsgivaren. En från den första domen avvikande dom är sålunda i rättegången mellan den skadade och försäkringsgivaren fullt tänkbar. Genom en dylik dom uppkommer emellertid en situation, som direkt strider mot 3 § av trafikförsäkringslagen enligt vilken den skadade har en ovillkorlig rätt att av försäkringsgivaren inom lagens maximigräns utbekomma det skadestånd, som fordonets ägare, brukare eller förare genom lagakraftvunnen dom förpliktats utgiva. Ur alla synpunkter måste det anses önskvärt att den skadelidandes rätt gentemot fordonets ägare, brukare eller förare och försäkringsgivaren vinner slutlig prövning i samma dom. Med särskild styrka gör sig kravet härå gällande, då fråga är om skadestånd enligt 6 kap. 4 § StrL till omkommen persons efterlevande. Vid utdömande av dylikt skadestånd skall hänsyn tagas ej blott till behovet av skadestånd utan även till förmågan att utgiva dylikt. Vid prövning av förmågan är det givetvis av vital betydelse att hava klarhet ifråga om försäkringsgivarens skyldighet att svara för skadorna. Där dylik skyldighet föreligger, böra nämligen inom trafikförsäkringslagens maximigränser domstolarna vid beloppets fixerande helt bortse från vederbörandes ekonomiska situation i övrigt. Är nu domen mot ägare, brukare eller förare ej bindande jämväl för försäkringsgivaren, så kan den situationen inträffa, att en ekonomiskt illa situerad person genom lagakraftvunnen dom ålagts utgiva ett skadestånd, som vida överskrider hans betalningsförmåga, medan åter försäkringsgivaren för sin del i annan lagakraftvunnen dom lyckats vinna befrielse från eller nedsättning uti skadeståndsskyldigheten. Å andra sidan kan det, därest domstolen i något fall i rättegång mot ägaren, brukaren eller föraren med orätt utgår ifrån att trafikförsäkringslagen ej äger tillämplighet, inträffa rättsförlust för den skadelidande, som ju aldrig i rättegång mot försäkringsgivaren kan utvinna mer än som nyssnämnda personer ålagts utgiva.
Även om, i fall sådana som de angivna, vederbörande resningsvägen möjligen skulle kunna vinna förnyad prövning av skadeståndsfrågan, så torde väl allmän enighet råda därom, att dylika situationers uppkomst borde förebyggas. Rationellast kan enligt min mening detta ske därigenom, att i 22 § trafikförsäkringslagen inryckes ett stadgande, att försäkringsgivare, som erhållit rättidigt meddelande om rättegången, blir bunden av blivande dom. Givetvis skulle detta gälla vare sig intervention skett eller icke. Jag är icke blind för att detta, att domen binder även den som icke intervenerat, skulle bliva en total nyhet i svensk rätt. För att bliva effektivt måste emellertid stadgandet givas en så vid omfattning. Skulle bunden-
heten begränsas till allenast det fall att intervention verkligen förekommit, så skulle givetvis detta leda till att försäkringsanstalterna undvika intervention och föredraga att, såsom redan nu i regel sker, låta sitt ombud endast åberopa fullmakt från försäkringstagaren.
Måhända invänder någon, att den ovan föreslagna ändringen i trafikförsäkringslagen är överflödig, enär ju skadelidande, som anser sig kunna befara invändning från försäkringsgivarens sida ifråga om trafikförsäkringslagens tillämplighet el. dyl., har möjlighet att direkt instämma försäkringsgivaren. Detta är visserligen sant, men denna möjlighet kan icke ersätta den automatiska rättskraften. Först och främst vet den skadelidande i de flesta fall icke på ett så tidigt stadium huru försäkringsgivaren ställer sig i saken. Denne, som anser sig stå utom saken, bryr sig ej om att besvara meddelandet om rättegången. Den skadelidande finner sig sakna anledning betvivla försäkringsgivarens ersättningsplikt och mötes, först sedan han efter domens lagakraftvinnande ånyo vänder sig till försäkringsgivaren, av dennes invändningar. Naturligtvis kunde den skadelidande för att vara på säkra sidan instämma försäkringsgivaren i rättegången utan vidare. Man må dock ej förtänka den skadelidande, att han i det längsta vill undvika detta, även bortsett från kostnadsfrågan. En dylik åtgärd kan nämligen lätt av försäkringsgivaren fattas som ett utslag av misstroende, vilket den skadelidande med hänsyn till kommande skadereglering helst vill undvika.
På försäkringsmannahåll råder f. ö. en rätt utbredd mening att försäkringsgivaren icke kan ens genom stämning av den skadelidande tvingas in i rättegången mellan denne och försäkringstagaren. Jag har hört denna mening förfäktas å åtskilliga håll och även en gång mött densamma inför domstol. I ett fall inom min praktik har det nämligen förekommit, att jag, sedan försäkringsgivaren efter erhållet meddelande enligt 22 § trafikförsäkringslagen direkt bestritt att skadefallet fölle under lagens bestämmelser, instämde försäkringsgivaren i pågående rättegång emot den skadevållande. Försäkringsgivaren i fråga inställde sig i rättegången och ingick även i svaromål, men förklarade dock att detta lagligen kunnat vägras. Över huvud ansåg nämligen försäkringsgivaren, att 3 § av trafikförsäkringslagen åt den skadelidande endast gåve rätt att av försäkringsgivaren utfå det skadestånd, som ägare, brukare eller förare lagakraftvunnet dömts att utgiva, men däremot icke att samtidigt med eller rent av utan rättegång mot någon av dessa föra talan mot försäkringsgivaren direkt. Skulle mot förmodan en dylik rätt finnas,så ansåg sig dock försäkringsgivaren icke skyldig ingå i svaromål vid annan domstol än sitt eget personliga forum.
Enär uti ifrågavarande fall försäkringsgivaren endast så att säga platoniskt framförde dessa invändningar, blevo desamma icke föremål för rättslig prövning. Enligt mitt förmenande äro båda invändningarna ohållbara. Först och främst saknas bärande skäl att åt 3 § av lagen giva en sådan tolkning, att rättegång mot fordonets
ägare, brukare eller förare nödvändigtvis måste hava förts och genom lagakraftvunnen dom avgjorts, innan den skadelidandes rätt mot försäkringsgivaren kan göras gällande. Att ordet skadestånd står i bestämd form behöver icke betyda, att det skall vara domfäst. Om lagstiftaren menat något dylikt, hade detta säkert fått ett mera tydligt uttryck.
Därest det sålunda anses att försäkringsgivaren är skyldig ingå i svaromål redan innan dom å fordonets ägare, brukare eller förare erhållits, så torde försäkringsgivaren också enligt 10 kap. 7 § RB vara skyldig att ingå i svaromål jämväl inför den domstol som handlägger målet mot ägaren, brukaren eller föraren. Praktiska skäl tala som nämnt för att utredningen bör ske å ett enda ställe, och att saken förnämligast angår fordonets ägare, brukare eller förare lär erväl ej heller kunna bestridas. Tveksamt skulle endast vara det fall, att talan mot föraren grundas å 6 kap. StrL och det alltså ej är fråga om att två eller flera äro »delaktiga i tvistemål ett». Denna situation, att ett och samma mål i förhållande till en svarande har brottmåls och till en annan svarande tvistemåls karaktär, har säkerligen aldrig av 1734 års lagstiftare förutsetts, utan är en följd av en senare rättsutveckling. Jag håller dock före, att rättspraxis trots detta skall vara böjd att i rättegång enligt StrL mot föraren upptaga jämväl talan enligt trafikförsäkringslagen gentemot försäkringsgivaren.
Skulle emellertid min mening i forumfrågan icke vara riktig och sålunda försäkringsgivaren sakna skyldighet att svara vid annan domstol än sitt personliga forum, så bortfaller därmed också i de flesta fall möjligheten för den skadelidande att redan i samband med talan emot fordonets ägare, brukare eller förare erhålla dom även å försäkringsgivaren. Därmed vinna också i styrka de skäl, som jag ovan andragit för lämpligheten att automatiskt giva domen mot ägaren, föraren eller brukaren rättskraft jämväl emot försäkringsgivaren.
Curt Ekdahl.