Vid vilken tidpunkt får avstyckning betydelse i inteckningsavseende? Vid årsmöte med Föreningen Sveriges häradshövdingar d. 26 aug. 1931 (se SvJT 1931 s. 589) behandlades bl. a. frågan: Besväras avstyckat område av inteckning, som sökts i stamfastigheten efter avstyckningens fastställande men innan lagfart sökts å det avstyckade området? Föreningen uppdrog åt styrelsen att ingå till K. M:t med underdånig skrivelse beträffande denna fråga. Styrelsens på grund av detta uppdrag gjorda framställning har följande lydelse:
Då från fastighet avstyckats visst område, behåller stamfastigheten fortfarande sin beteckning och sitt registernummer, och förhållandet var enahanda då enligt äldre lag avsöndring av lägenhet skedde. En fastighets registerbeteckning kan följaktligen betyda antingen det jordområde, som beteckningen ursprungligen avsett, eller områdets återstod efter skedd delning, men i varje fall betyder registerbeteckningen ett visst område. Någon ovisshet om beteckningens betydelse kan därför ej behöva förekomma, blott man känner till, när och huru delningen av fastigheten ägt rum, och därom erhålles upplysning av den myndighet, som för jordregistret eller fastighetsregistret. Vid lantdomstolarna har man emellertid ej omedelbart kännedom om fastigheters delning och därav i deras registerbeteckning föranledda ändringar samt beteckningarnas olikhet i betydelse. Där blir det följaktligen ett särskilt spörsmål om efter en fastighets delning genom avstyckning inskrivningsåtgärd beträffande stamfastigheten berör jämväl det frånskilda området. Sålunda uppstår bl. a. frågan huruvida avstyckat område besväras av inteckning, som sökts i stamfastigheten efter det avstyckningen fastställts men innan lagfart sökts å det avstyckade området. Denna fråga har varit föremål för överläggning vid sammanträde med Föreningen Sveriges häradshövdingar den 26 sistlidna augusti.
Det synes nödvändigt att här noga hålla i sär den lantmäteritekniska och den inskrivningstekniska synpunkten. I senare avseendet måste det för domstolen vid besluts fattande finnas klara och bestämda linjer, som ej lämna rum för någon tvetydighet beträffande innebörden av det beslut domstolen meddelar. Såvitt angår nu behandlade fråga, giver 14 § inteckningsförordningen ledning, då däri stadgas, att där någon överlåter sin fasta egendom till annan och, innan nye ägaren söker lagfart, inteckning sökes i egendomen, överlåtelsen ej utgör hinder för inteckningens beviljande. Den regel, som här gives, lämnar alldeles å sido den lantmäteritekniska situationen och huruvida inteckningens beviljande stämmer med det civilrättsliga läget. Regeln är helt enkelt av formellt bindande natur, och vederbörande ha att rätta sig därefter i sitt handlande. I enlighet med denna regel ha i vissa prejudikat framhävts den principen, att, där inteckning beviljats i hemman eller hemmansdel, inteckningen gäller jämväl i därifrån gjorda avsöndringar, som dessförinnan frånsålts men ej lagfarits, såvitt undantag för avsöndring ej uttryckligen gjorts. Denna princip har också vunnit allmän tillämpning. Frågan är nu om samma princip gäller, även då fastighet delats genom avstyckning, och denna fråga
torde i allmänhet bland domare ha besvarats jakande. I varje fall är att märka, att någon författning av civillags natur icke tillkommit, enligt vilken ifrågavarande principiella ståndpunkt skulle ha ändrats.
Emellertid har fastighetsregisterkommissionen i sitt meddelande XXVI 1930 gjort ett uttalande i en helt annan riktning. Ehuru ett sådant av kommissionen gjort uttalande i en rent civilrättslig fråga icke kan tillerkännas betydelse av auktoritativ lagtolkning, måste det dock antagas, att uttalandet i viss omfattning kan utöva inflytande på domares ställning till den här behandlade frågan. Uttalandet bör därför ägnas noggrann uppmärksamhet. I detta göres gällande att den registerbeteckning, som angives i inteckningsresolutionen, blir avgörande för frågan om det område, som intecknats, så att allenast det område, som (i lantmäteriteknisk mening) utgjorde den med denna registerbeteckning utmärkta fastighet den dag, då inteckning beviljades, blir ansvarigt för inteckningsbeloppet, och att följaktligen, där allenast stamfastighetens registerbeteckning angivits, alla de avstyckningar från samma registernummer, som fastställts före sagda dag, icke alls komma att häfta för beloppet.
Motiven för detta ställningstagande kunna enligt kommissionens uttalanden i korthet angivas sålunda:
1) Registerbeteckningen individualiserar fastigheten tillfullo.
2) Genom fastighetsregistren har erhållits en fast grund rörande beståndet av rikets fastigheter och en för alla lätt tillgänglig möjlighet att förvärva kännedom om fastighetsindelningen å ett visst område på varje tidpunkt.
3) Bestämmelser ha införts om skyldighet för registerföraren att underrätta domaren eller rätten om de ändringar i fastighetsindelningen, som inträffa, i följd varav domaren eller rätten — åtminstone teoretiskt — vid tiden för inteckningsåtgärdens vidtagande har kännedom om förefintliga avstyckningar.
4) I ingressen till nådiga kungörelsen den 22 oktober 1920 angående underrättelse till den, som för fastighetsboken, om meddelad fastställelse å avstyckning omnämnes, att lagfart, efter det fastställelse å avstyckning enligt 5 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad av område från en fastighet meddelats, icke bör meddelas å den odelade fastigheten, vilket uttalande även måste ha tillämpning å inteckning.
De i punkterna 1) och 2) här anförda motiven synas i och för sig ej övertygande, enär även avsöndringar efter fastställelsen varit att anse såsom fullt individualiserade fastigheter, om vilka kännedom alltid kunde erhållas hos den myndighet, som fastställt avsöndringen. Då kommissionen vill, åtminstone i regel, göra gällande sin här angivna ståndpunkt även beträffande avsöndringar, så möter dock här en i praxis säkerligen enhetligt tillämpad lagtolkning i annan riktning, nämligen enligt den förut med stöd av 14 § inteckningsförordningen uttalade principen.
Större betydelse torde kunna tillmätas de i punkterna 3) och 4) angivna motiven. Man måste dock a priori ställa sig tveksam om det berättigade i att låta föreskrifter, meddelade i administrativa författningar, medföra ändrad tillämpning av författning av civillags natur. Möjlighet härtilll skulle i detta fall kunna tänkas ligga däri, att grunden för den hittillsvarande lagtillämpningen — domstolens obekantskap med ändringar i fastigheternas beteckning efter skedd delning — numera bortfallit, i det att registerföraren ålagts skyldighet att underrätta domaren eller rättten om sådana förändringar. Underrättelsen
kommer dock icke domaren eller rätten tillhanda omedelbart, utan en avsevärd tidsintervall kan förekomma mellan registerbeteckningens ändring och underrättelsens framkomst. Då den av kommissionen hävdade meningen främst stöder sig just på, att förhållandet skall vara känt för domstolen, står man inför en olöslig motsägelse, som ej kan bagatelliseras så som kommissionen gjort. Enligt nämnda mening skulle det kunna hända, att då domstolen i ett inskrivningsärende meddelar beslut angående en fastighet, domstolen med den använda registerbeteckningen avser ett annat fastighetsområde än den sedermera avser efter erhållen underrättelse om skedd avstyckning och registerbeteckningens ändrade betydelse. Följden skulle även kunna bli, att gravationsbevis måste ändras, om sådant utfärdats utan kännedom om att fastighetens registerbeteckning fått ändrad betydelse. Därmed skulle införas ett ovisshetsmoment, som icke står i god överensstämmelse med klarhet och reda i inskrivningsväsendet.
Vid föreningens förutnämnda sammanträde yppade sig olika meningar ifrågan. Sålunda krävdes från ett håll, att datum för inteckningsmedgivandet skulle vara avgörande, så att inteckning, som beviljas i stamfastigheten, skulle avse även avstyckningar därifrån, om fastställelsen skett senare än medgivandet och vare sig förändringen varit för domstolen känd eller ej. I förra fallet skulle således även avstyckningarnas registerbeteckningar upptagas i beslutet, i det senare åter kunde det ej ske, men inteckningen skulle ändock avse även avstyckningarna. Den sålunda förfäktade åsikten grundade sig därå, att det avgörande borde vara vad upplåtaren avsett samt det finge antagas, att han, innan en avstyckning fastställts, i inteckningsmedgivandet inbegripit även det avstyckade området, därest det ej uttryckligen undantagits.
Enligt en annan mening borde det avgörande vara vad den beslutande domstolen menat med fastighetens beteckning, varvid givetvis domstolens mening måste vara grundad på vad för domstolen är känt vid beslutets meddelande. Om sålunda fastställd avstyckning är okänd, menar domstolen med stamfastighetens beteckning något annat än det i lantmäteriteknisk mening verkliga. Frågan blir därnäst när ingången underrättelse om fastställd avstyckning och ändrad registerbeteckning skall anses känd för rätten eller domaren. Är det omedelbart den dag underrättelsen inkommit eller den dag anteckning enligt underrättelsen gjorts i fastighetsbok? Härvid möter den svårigheten i förra fallet att, då något diarium ej föres rörande inkommande meddelanden, visshet om dagen för underrättelsen ej alltid kan erhållas och i senare fallet, att förhållandet blir enahanda, enär vid anteckningen i fastighetsbok dagteckning icke förekommer. Någon skyldighet att göra anteckningen i fastighetsbok samma dag underrättelsen inkommer föreligger ej. För att möta den nämnda svårigheten har föreslagits, att för varje tingssammanträde skulle i lagfartsprotokollet intagas alla de underrättelser av ifrågavarande slag, som inkommit under sammanträdet och sedan nästföregående sammanträde, och först efter det underrättelserna sålunda protokollförts, skulle de anses för rätten kända.
Vidare har påyrkats, att samma princip, som hittills allmänt tillämpats enligt 14 § inteckningsförordningen i fråga om avsöndringar jämväl borde tilllämpas beträffande avstyckningar, och att det sålunda blir först genom ansökan om lagfart och lagfarts beviljande som avstyckat område i inskrivningsavseende skiljes från stamfastigheten.
Kommissionen har nu vid hävdandet av sin uppfattning hänvisat till möjligheten att genom införskaffandet av jordregisterutdrag få fullständig kännedom om innebörden av beslut angående beviljad lagfart eller inteckning. Häremot kan emellertid invändas, att allmänheten ingalunda är inställd på behövligheten att vidtaga sådan åtgärd, då icke någon lagbestämmelse givit anvisning därtill. Det skulle dessutom bli ganska betungande, om man skulle anse sig nödsakad att komplettera lagfarts- och inteckningsbeslut samt gravations- och äganderättsbevis med jordregisterutdrag.
I fall där osäkerhet förefinnes om vad som avsetts, anser kommissionen, att den utvägen alltid står öppen att höra ägaren i saken. Inteckningsförordningen innehåller dock icke någon bestämmelse, på grund av vilken man skulle kunna utan att jäv anförts förklara ansökan om inteckning vilande för att höra ägaren i anledning av uppkommen tvekan om vad med en registerbeteckning menas. För övrigt skulle det säkerligen mera sällan inträffa, att rätten har anledning att känna tveksamhet om betydelsen av en fastighetsbeteckning.
Då kommissionen gör gällande, att en annan uppfattning än dess egen i förevarande avseende skulle stå i uppenbar strid med grundtanken beträffande fastighetsregistren eller att dessa skola utgöra underlaget för hela inskrivningsväsendet, så synes detta uttalande sakna berättigande. Den omständigheten att fastighetsregistren utgöra underlaget för inskrivningsväsendet bör ej få medföra, att de särskilda hänsyn, som detta kräver, åsidosättas.
Det är tydligt, att de olikheter i lagtillämpningen, som måste bli en följd av de skilda meningsriktningarna, kunna medföra betydande olägenheter. Så kan t. ex. i ett gravationsbevis en avstyckad fastighet förklaras besvärad av stamfastighetens inteckningar, men i ett annat gravationsbevis, utfärdat av annan domare, förklaras fri från samma inteckningar, oaktat någon ändring i inteckningsförhållandet icke ägt rum.
Med åberopande av de olägenheter, som enligt den här lämnade redogörelsen äro förknippade därmed, att fastighets beteckning utan ändring har olika betydelse före och efter skedd avstyckning, och de olika meningar, som göra sig gällande beträffande innebörden av beslut i vissa fall angående lagfart eller inteckning i fråga om fastighet, från vilken avstyckning skett men som fortfarande har samma beteckning som före avstyckningen, får styrelsen för Föreningen Sveriges häradshövdingar enligt föreningens vid dess senaste årsmöte lämnade uppdrag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga lämplig åtgärd för undanrödjande av ifrågavarande olägenheter.