ÅTALSPRESKRIPTION VID BROTT MOT FONDSTÄMPELFÖRORDNINGEN.
AV
PROFESSOR FOLKE WETTER.
Enligt 5 kap. 14 § SL skall straff vara förfallet för brott,som ej blivit åtalat inom två år, om brottet ej är belagt med svårare straff än fängelse. Fråga om beräkning av denna preskriptionstid har under det sistförflutna året varit aktuell i åtskilliga fall av brott mot KF den 6 november 1908 angåendeen särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Den huvudsakliga ansvarsbestämmelsen i förordningen återfinnes i 12 § första st. och avser underlåtenhet att upprätta avräkningsnota över köp eller byte av fondpapper eller att förse upprättad nota med föreskriven stämpel. En utredning av preskriptionens beräkning vid ifrågavarande underlåtenhetsbrott kan ickeverkställas utan att beröra motsvarande spörsmål vid egentliga underlåtenhetsbrott i allmänhet och kan därigenom göra anspråk på ett större intresse än det, som spörsmålets lösning beträffande den speciella brottstypen i och för sig erbjuder.
Såsom så många andra legala regler inom den äldre straffrätten äro bestämmelserna om preskriptionens beräkning givna uteslutande med tanke på positiva brottsliga gärningar. Enligt 5 kap. 16 § SL skola preskriptionstiderna i allmänhet räknas från den dag brottet begicks. Denna bestämmelse lämnades även oförändrad, då nya preskriptionsbestämmelser infördes i SL genom lagen den 31 mars 1926. De sakkunniga, som år 1925 avgåvo förslag till ifrågavarande lagstiftning, uttalade i frågaom preskriptionens utgångspunkt vid underlåtenhetsbrott allenast, att då preskriptionen i första hand stödjes på hänsyn till allmänpreventionen, den av lagen säkerligen hysta och av rättspraxis bestämt accepterade uppfattning, att preskriptionen icke börjar att löpa, förrän handlingen är avslutad och sålunda, vid
delicta continua, brottslingen slutat att vidmakthålla den brottsliga situationen, är det riktiga.1 Däremot framkom ett förslag till legal lösning av detta spörsmål i strafflagskommissionens förslag år 1923. I 13 kap. 4 § upptogs en bestämmelse, att tiderna för åtalspreskription »skola, där ej annorledes är stadgat, räknas från den dag, den brottsliga handlingen avslutades». I motiven till bestämmelsen uttalades att med »handling» avsåges jämväl underlåtenhetshandling och att »vid underlåtenhetsbrott löper således ingen preskription, så länge plikten att handla består och icke är uppfylld samt möjlighet ännu finnes att uppfylla densamma».2
Uttalandena i 1925 års betänkande och hos strafflagskommissionen överensstämma därutinnan, att preskriptionen icke börjar att löpa, förrän den brottsliga handlingen avslutats. Beträffande de positiva brottsliga gärningarna, där det straffrättsliga bedömandet rör sig med en av längre utveckling betingad större säkerhet, innebär denna grundsats följande. Även sedan ett brott blivit i teknisk mening fullbordat och således tidpunkten för actio nata är inne, skall utgångspunkten för preskriptionen framflyttas i den mån den till brottet hörande straffbara verksamheten fortgått. Typiska exempel härpå kunna hämtas från frihetsbrott genom inspärrande eller enlevering. Efter fullbordat inspärrande eller fängslande kan gärningsmannen ha upprätthållit ett fortvarande frihetsberövande eller efter fullbordad enlevering kvarhållit kvinnan »i sitt våld» under avsevärd tid. Den fortgående brottsliga verksamheten representerar här uppenbarligen en oförändrad samhällsfarlighet, som motiverar att upprätthålla ett däremot riktat kontinuerligt strafftvång ända till dess verksamheten upphört. Vid straffmätningen kommer den så beskaffade brottsligheten i betraktande såsom försvårande omständighet; enligt 15 kap. 9 § SL inträder dessutom särskild straffskärpning, om friheten varit över år och dag någon berövad. Då straffets preskription i främsta rummet grundas därpå, att efter viss tids förlopp brottet förlorar den aktualitet, som är förutsättning för att dess bestraffande skall medföra erforderlig allmänpreventiv verkan, föreligger denna aktualitet i
första hand endast beträffande den verksamhet, som ligger inom preskriptionstiden, räknat tillbaka från åtalets början. Härav kan emellertid icke, såsom stundom skett, dragas den konsekvensen, att det fortvarande brottet skulle kunna uppdelas i en preskriberad och en icke preskriberad del, av vilka den senare vore självständigt straffbar oberoende av den förra,1 och anledningen därtill framgår likaledes av nyssnämnda allmänpreventiva synpunkt. Med avseende på aktualitet bildar den fortvarande brottsliga verksamheten en odelbar enhet, beträffande vilken verksamhetens senare del aktualiserar även den del därav, som ligger längre tillbaka i tiden än den eljest tillämpliga preskriptionstiden. Det fortvarande brottet förlorar eller bibehåller sin aktualitet för allmänpreventionen endast såsom ett odelbart helt.2
Det finnes i nu antydda grundsatser rörande preskription vid fortvarande brott intet, som begränsar deras giltighet till positiva brottsliga gärningar. De måste därför i saknad av särskilda lagbestämmelser av annat innehåll tillämpas även i förhållande till underlåtenhetsbrott. Det föreligger så mycket större skäl att antaga sådan likställighet, som positiva handlingar och underlåtenhetshandlingar ofta ingå under en och samma brottstyp på sådant sätt, att ett olika straffrättsligt bedömande av reella grunder är uteslutet. Med avseende å preskription måste sålunda en persons inspärrande bedömas på samma sätt, vare sig brottet börjat eller fortgått genom positiv handling eller genom underlåtenhet att frigiva den inspärrade. Rymning måste preskriberas enligt samma grunder, vare sig den börjat såsom avvikande från krigsmakten under pågående militärtjänst eller såsom underlåtenhet att där inställa sig till tjänstgöring. I moderna strafflagar finner man också, att denna likställighet legalt fastslagits, såsom i Danmarks strafflag år 1930 § 94: »Preskriptionstiden löper från den dag, då den straffbara verksamheten eller underlåtenheten upphörde».
Även vid underlåtenhetsbrott grundas alltså preskriptionens beräkning på synpunkten av odelbarhet hos sådan underlåtenhet, som är fortvarande brottslig, d. v. s. beträffande vilken en
kontinuerlig straffbarhet upprätthålles. Sistnämnda förutsättning måste emellertid städse göras till föremål för självständig prövning. I detta avseende är det intetsägande eller missvisande, då i äldre doktrin vanligen framhäves såsom kriterium på underlåtenhetsbrottets fortvaro, att »plikten att handla består och icke är uppfylld samt möjlighet ännu finnes att uppfylla densamma».1 Redan CARLÉN har betecknat det såsom »ett egendomligt förhållande», att underlåtenhetsbrott, »ehuru oftast med låga straff belagda, vanligen längre än de flesta andra äro åtal underkastade».2 Anledningen till dylika konsekvenser ligger däri, att man icke hållit isär det faktum, att till äventyrs någon annan tvångstyp fortfarande kan tillämpas gentemot den underlåtande, och frågan om straffet i och för sig skall tillämpas kontinuerligt såsom medel att även efter underlåtenhetens tekniska fullbordan fortfarande framtvinga det avsedda handlandet. Även denna åtskillnad mellan varaktigheten av straff och annat tvång är välbekant från de positiva brottsliga gärningarna. Vid tjuvnad upprätthålles efter fullbordat tillgrepp intet kontinuerligt strafftvång, ehuru tjuvens förpliktelse att återlämna eller ersätta det stulna fortbestår och på annat sätt framtvingas. Huru långt tjuvgömmarens verksamhet eller underlåtenhet är straffbar beror icke på fortbeståndet av hans förpliktelse att återställa eller ersätta tjuvgodset utan på vad som rymmes under lagens brottsbeskrivning »emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något av vad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring därav». Det gamla skolproblemet, om tvegifte skall bedömas såsom fortvarande brott, besvaras likaledes oberoende av det fortbestående tvånget till återgång av det senare äktenskapet genom handlingsbeskrivningen i 17 kap. 4 och 6 §§ SL »ingår äktenskap».3
Om man sålunda oberoende av varaktigheten utav annat tvång självständigt undersöker, huruvida och huru långt en underlåtenhet är straffbar även efter dess tekniska fullbordan, framträda olika typer av underlåtenhetsbrott. Därest den verksamhet, som genom straffet skall framtvingas, hänför sig till visst tidsmoment, är allenast den momentana underlåtenheten straffbar, och preskriptionen börjar att löpa omedelbart efter brottets
fullbordan. Omvänt kan straffet avse att framdriva en verksamhet under obestämd tid, under vilken underlåtenheten är kontinuerligt brottslig och på grund av dess odelbarhet någon preskription icke kan löpa. Slutligen kan den verksamhet, som avses med strafftvånget, vara underkastad viss begränsning i tiden, så att underlåtenheten intill viss tidpunkt men icke därefter är kontinuerligt straffbar. Såsom konsekvens därav börjar preskriptionen att löpa från och med sistnämnda tidpunkt.
En underlåtenhet, vilken allenast är momentant brottslig, förekommer, då befälhavare anträffar någon i sjönöd och underlåter att lämna hjälp (34 a och 294 §§ sjölagen),1 eller då krigsman underlåter att fullgöra förmans befallning (77 § SL för krigsmakten). I det senare exemplet är den anbefallda handlingen vanligen bestämd till visst tidsmoment. Ett kontinuerligt strafftvång för att framtvinga befallningens fullgörande i tiden därefter saknar ändamål på samma sätt som efter förekommen positiv lydnadsvägran (76 § sistnämnda lag). Preskriptionen räknas från den dag, befallningen skolat fullgöras.
Exempel på underlåtenhet av kontinuerlig straffbarhet under obestämd tid kan hämtas från § 4 2:o tryckfrihetsförordningen. Det därstädes uppställda strafftvånget avser att framtvinga avlämnande av granskningsexemplar av tryckt skrift till chefen för justitiedepartementet resp. hans förordnade ombud. Avlämnandets betydelse för beivrande av brott mot tryckfriheten och i samband därmed för verkställighet av kvarstad och för preskription av allmänt åtal påkallar, att strafftvånget inriktas på att eventuellt framtvinga skriftens avlämnande till granskning även i tiden efter dess utgivande. I överensstämmelse därmed har i rättsfall uti NJA 1916 s. 401 preskriptionstiden räknats från det granskningsexemplar avlämnades och icke från det skrifterna utgåvos från trycket utan att samtidigt granskningsexemplar avlämnades. Det bör anmärkas, att i rättsfallet NJA 1931 s. 363 besvärsakten utvisar, att åtalet var begränsat till underlåtenhet att avlämna granskningsexemplar avskrifter, som utgivits inom två år före åtalets början. Avlämnas icke granskningsexemplar, fortbestår strafftvånget och hindras preskription under obestämd tid, i varje fall så länge gransk-
ningsmyndigheten icke på annat sätt förskaffat sig tillgång till skriften.
Underlåtenhetens kontinuerliga straffbarhet kan slutligen vara underkastad särskild begränsning. Ett fall av denna typ förekommer i 33 och 43 §§ lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd. Arbetsgivare, som använder minderåriga i visst arbete, skall inom fjorton dagar från det han började i arbetet använda dylik arbetskraft göra skriftlig anmälan därom hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Då strafftvånget beträffande denna anmälan avser att bereda särskild tillsyn från det allmännas sida över minderårigas arbete, är det motiverat att upprätthålla straffbarheten även gent emot underlåtenhet efter den utsatta fristens förlopp. Däremot bortfaller straffets ifrågavarande funktion, när arbetsgivaren upphört att i arbetet använda någon minderårig. Det vore ändamålslöst att bestraffa den efter denna tidpunkt fortsatta underlåtenheten att anmäla det användande av minderåriga i arbete, som förekommit i tiden dessförinnan. Den kontinuerligt straffbara underlåtenheten begränsas därför av arbetets avslutande, och vid denna tidpunkt börjar således preskriptionen att löpa. En beräkning av preskriptionen i överensstämmelse härmed har tilllämpats i två rättsfall från 1840-talet rörande ansvar för underlåten anmälan av delägare i bolag för drivande av fabriksrörelse enligt KF den 28 juni 1798 (SJA XVIII s. 92 och 97). I det ena fallet ogillades invändning om preskription, enär förbindelsen för bolaget att anmäla sina delägare fortfore samt tiden för åtalets anställande i följd därav ej kunde anses försutten. I det andra fallet blev motsvarande invändning likaledes ogillad, enär åtalet blivit anställt inom två år efter det fabriksrörelsen upphört.
Vid de båda senast behandlade typerna av underlåtenhetsbrott har den särskilt uppställda tidpunkten eller fristen för fullgörande av den ålagda verksamheten icke någon betydelse såsom gräns för underlåtenhetens kontinuerliga straffbarhet. Tidsbestämmelsernas funktion är i stället begränsad till att bestämma underlåtenhetsbrottets tekniska fullbordan för att därigenom framtvinga erforderlig punktlighet i fullgörandet.
Efter denna överblick över olika typer av underlåtenhetsbrott och deras ställning i preskriptionsavseende skall i det följande först undersökas preskriptionens beräkning vid några underlåtenhetsbrott enligt författningar om tull och skatt (s. 7 ff.). En-
dast genom denna jämförelse kunna mera säkra utgångspunkter erhållas för att avgöra det speciella spörsmålet om preskription vid ovannämnda underlåtenhetsbrott enligt fondstämpelförordningen (s. 10 ff.).
Enligt lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel straffbelägges i 1 § 1 mom. den, som utan behörig tullangivning till riket inför tullpliktig vara. Då straffbestämmelsens funktion är att framtvinga tullangivning, föreligger i realiteten ett underlåtenhetsbrott. Men denna tullangivning är bestämd till tiden för varuinförseln, och anledning saknas att efter verkställd införsel under obestämd tid kontinuerligt framtvinga tullangivning. Underlåtenheten kan i detta avseende icke bedömas annorlunda än de positiva handlingar i form av bedrägliga åtgärder, förstickande av gods och dylikt, som enligt 4 och 5 §§ skola föranleda straff såsom för olovlig varuinförsel. Härav följer att olovlig varuinförsel, oavsett om den skett i form av positiv handling eller underlåtenhet, preskriberas med utgångspunkt från dagen för varuinförseln.1 Någon inverkan på beräkning av preskriptionen kan icke heller tilläggas den omständigheten, att i vissa lindrigare brottsfall i stället för förverkande av det olovligen införda godset upprätthålles en skyldighet för den brottslige att utgöra föreskrivna avgifter till tullverket. Denna lindrigare brottslighet kan icke göras till föremål för ett av avgiftsskyldighetens fortbestånd betingat strängare straffrättsligt bedömande såsom fortvarande brott. I fråga om preskription kan särskilt erinras om att före nuvarande införsellag tullstadgans motsvarande bestämmelser om bestående avgiftsskyldighet i stället för förverkande uttryckligen omfattade också de fall, »då straffet förfaller».2 Oberoende av avgiftsskyldighetens fortbestånd förutsattes alltså straffet kunna förfalla bland annat genom preskription.
Beträffande straff för oriktig självdeklaration enligt 20 § taxeringsförordningen den 28 oktober 1910, motsvarande 143 § i nu gällande taxeringsförordning den 28 september 1928, har i rättsfall uti SvJT 1927 s. 78 och 1929 s. 43 preskriptionstiden räknats
från dagen för deklarationens avgivande. Den enda senare utgångspunkt för preskriptionen, som i dessa fall åberopades från åklagaresidan, var dagen, då taxeringsnämnden avslutat sitt arbete för året, intill vilken tidpunkt tillbakaträdande genom beriktigande av det oriktiga meddelandet enligt särskild föreskrift kunnat medföra straffrihet. Oavsett den omständigheten, att skatteplikten fortbestår och kan framtvingas genom eftertaxering under tiden till och med fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort äga rum, beräknas alltså den straffrättsliga preskriptionen fullt självständigt. Något annat och strängare beräkningssätt kan då icke heller ifrågasättas beträffande de ringare underlåtenhetsbrott, som straffbeläggas i taxeringsförordningen,t. ex. underlåtenhet att hörsamma anmaning att inkomma med deklaration enligt 141 §. Den i anmaningen förelagda fristens utlöpande utgör i detta fall på en gång brottets tekniska fullbordan och utgångspunkt för preskriptionen.
Av särskilt intresse för preskriptionens beräkning enligt fondstämpelförordningen är motsvarande spörsmål enligt den allmänna stämpelförordningen den 19 november 1914. I detta sammanhang kan det vara anledning att beakta jämväl densamma år som fondstämpelförordningen utfärdade äldre KF den 18 september 1908 angående stämpelavgiften. Ansvar för underlåtenhet att verkställa behörig stämpelbeläggning är ålagt dels ämbets- eller tjänsteman beträffande handlingar, med vilka myndighet tager befattning, dels i vissa fall enskilda personer enligt 47 § förstnämnda förordning. Fel eller försummelse av ämbets- eller tjänsteman vid fullgörande av vad enligt stämpelförordningen åligger honom bedömes efter allmän lag (46 §). I 50 § stadgas för åtalet en allmän hänvisning till »den ordning, som i avseende på åtal för tjänstefel i allmänhet är föreskriven; dock att tiden för anställande av åtal för fel eller försummelsei avseende å stämpelbeläggning, för vilken enligt 35 § skall i hovrätt redovisas, beräknas till två år från den dag, då renoverat protokoll eller dagbok till hovrätten inkommit». Det kan icke ifrågasättas annat än att såväl den allmänna som den särskilt bestämda preskriptionstiden för ämbetsbrott skall räknas lika för fel och för försummelser, för positiva gärningar och för underlåtenhetsbrott. För enskildas underlåtenhet att verkställa behörig stämpelbeläggning är straffet genomgående bestämt på det sätt, att i brottsbeskrivningen angivits viss tidpunkt eller frist.
då stämpelbeläggning skolat äga rum. Med avseende på exempelvis stämpel å aktiebrev och obligationer avser straffet underlåtenhet att behörigen stämpelbelägga aktiebreven eller obligationerna vid utgivandet. I 52 § stämpelförordningen 1908 förekom på motsvarande sätt beträffande stämpelbeläggning av avhandling om skogsavverkning en frist av två månader efter utgivandet och i fråga om stämpelbeläggning av testamente under angivna förutsättningar en frist av en månad, sedan godkännande erhållits. Dessa tidsbestämmelsers funktion kan icke anses begränsad till att bestämma brottets tekniska fullbordan.Vid underlåtenhet av enskilda finnes uppenbarligen icke större anledning att upprätthålla ett kontinuerligt strafftvång gent emot fortvarande underlåtenhet i tiden efter brottets fullbordan än vid underlåtenhet av ämbetsmän, beträffande vilken den i 50 § meddelade preskriptionsbestämmelsen utgör legalt hinder därför. Man frågar sig också, vilket handlande i tiden efter exempelvis utgivande av aktiebrev eller obligationer, som skulle framtvingas genom det bestående strafftvånget. De utgivna värdepappernas uppsamling i den allmänna rörelsen för stämpelbeläggning? Under sådana förhållanden återstår endast att uppfatta tidsbestämmelserna vid dessa brott jämväl såsom begränsning av underlåtenhetens fortvaro såsom brottslig, varavföljer att preskriptionen räknas från den därigenom bestämda slutdagen. Liksom vid olovlig varuinförsel och vid underlåten självdeklaration räknas den straffrättsliga preskriptionen fullt självständigt, utan hinder av att stämpelbeloppet fortfarande kan utkrävas genom civil talan av den stämpelpliktige (varom se rättsfall i NJA 1928 s. 10 och 1932 s. 62) eller genom skadeståndstalan av den brottslige enligt 47 § 10. stämpelförordningen.
Slutligen skall här beröras underlåtenhetsbrott enligt 13 § KF den 17 maj 1923 om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror. Vid samtliga de huvudbrott, som beskrivas i lagrummets första stycke — underlåtenhet att i försäljningsbok göra behörig anteckning eller anbringa stämpel, underlåtenhet att upprätta avräkningsnota eller att förse notan med föreskriven stämpel och underlåtenhet av den, till vilken överlåtelse skett, att fullgöra viss anmälningsskyldighet — har i lagen uppställts viss frist, inom vilken det avsedda handlandet skolat fullgöras. Att själva straffbestämmelsen i ett par fall innehåller uttrycklig hän-
visning till dessa tidsbestämmelser och i övriga fall saknar sådan kan icke grunda någon reell skillnad i det straffrättsliga bedömandet. Därest 13 § isoleras och göres till föremål för formalistisk tolkning, skulle resultatet bliva bland annat, att underlåtenhet att upprätta avräkningsnota men ej den i fiskaliskt avseende viktigaste underlåtenheten att förse notan med föreskriven stämpel skulle bliva tidsbestämd. Innebörden av tidsbestämmelserna är enligt ifrågavarande författning densamma som enligt den allmänna stämpelförordningen. Därigenom bestämmas både brottets fullbordan och på samma gång den tidpunkt, efter vilken gent emot underlåtenheten icke upprätthålles något kontinuerligt strafftvång. Ett efterföljande strafftvång i förhållande till exempelvis underlåtenhet att i försäljningsbok göra behörig anteckning om skedd överlåtelse för att därigenom eventuellt framtvinga en senare anteckning skulle icke heller stå tillsammans med den i 4 § givna föreskriften, att anteckningen skall i boken »införas för den dag, då överlåtelsen äger rum». Preskription av straff för underlåtenheten räknas därför från de i tidsbestämmelserna angivna slutdagarna. Att preskriptionen sålunda börjar löpa vid någon tidpunkt i omedelbart samband med överlåtelsen har tydligen utgjort förutsättning för den i 4 § meddelade föreskriften, att försäljningsbok skall bevaras i två år.
Enligt ovannämnda 12 § första st. fondstämpelförordningen straffas den, som enligt 4 eller 8 § är pliktig upprätta avräkningsnota över köp eller byte av fondpapper, men underlåter att sådant fullgöra eller att förse upprättad nota med föreskriven stämpel. Straffet är normerade böter. I 4 § förekomma två tidsbestämmelser, den ena i 1 mom. och den andra i 5 mom., vilka avse skyldighet att upprätta resp. avsända avräkningsnota. Genom särskild föreskrift i 13 § betecknas båda dessa tidsbestämmelser såsom ordningsföreskrifter och straffbeläggas med vanliga böter, »där ej i 12 § annan påföljd blivit för förseelsen utsatt». I 8 §, som har sin plats i det kapitel av förordningen, som handlar om stämpelplikten, uppställes beträffande denna plikt den tidsbestämmelsen, att kontrahent, som svarar för stämpelavgiftens utgörande, skall inom fjorton dagar efter köpets eller bytets avslutande upprätta vederbörligen stämpelbelagd avräkningsnota eller förse upprättad nota med felande stämpel. Bland de ordningsföreskrifter, vilkas åsidosättande straffbeläg-
ges i 13 §, saknas 8 §. Härav framgår att för det huvudsakliga underlåtenhetsbrottet i 12 § endast tidsbestämmelsen i 8 § kan ifrågasättas äga betydelse.
Vid sammanställning av 12 och 8 §§ bör först undersökas den tolkningen, att straffbestämmelsen i 12 §, som icke innehåller uttrycklig hänvisning till fjortondagarsfristen, icke begränsas av någon tidsfrist alls. Denna tolkning medför följande konsekvenser. Underlåtenhet att utgöra föreskriven fondstämpel blir icke fullbordat brott, förrän åtal börjat. Före denna tid upprätthålles intet effektivt strafftvång för att framtvinga stämpelpliktens fullgörande. Preskription av straffet löper icke, förrän stämpelplikten bortfallit genom fordringspreskription. Den för stämpelpliktens uppfyllande i 8 § stadgade fjortondagarsfristen saknar straffrättslig eller annan sanktion.1
Mot bakgrunden av den förut berörda skattelagstiftningen och särskilt den allmänna stämpelförordningen framstå dessa konsekvenser såsom oantagliga. De innebära, att för fondstämpelplikten skulle föreligga en för nämnda lagstiftning okänd och mot allmänna straffrättsliga grundsatser stridande typ av strafftvång. Envar enskild, som icke i egenskap av fondhandlare är underkastad särskild kontroll, skulle kunna saklöst underlåta att utgöra stämpelavgiften, intill dess han avfordrades avräkningsnota. Hans ställning i detta avseende skulle vara så mycket tryggare, som den särskilda bevisregeln i 15 § tredje st. i allmänhet måste hindra allmän åklagare att anställa åtal, innan den misstänkte erhållit tillfälle att förete avräkningsnota. Säljare eller förmedlare skulle genom att i tid upprätta icke stämpelbelagd avräkningsnota till och med kunna fria sig från det i 13 § stadgade vanliga bötesansvaret. Det sålunda begränsade strafftvånget vore för allmänpreventionen beträffande fondstämpelplikten absolut sett odugligt och relativt sett sämre än strafftvånget enligt den allmänna stämpelförordningen, ja till och med än enligt lyxstämpelförordningen.
Däremot erhålles en både i och för sig och i jämförelse med den övriga stämpellagstiftningen ändamålsenlig bestämning av den i 12 § beskrivna brottsliga underlåtenheten, därest densamma
anknytes till den i 8 § uppställda fjortondagarsfristen. Något avgörande hinder synes icke föreligga mot att låta den i 12 § givna hänvisningen till vad någon enligt 8 § är pliktig att fullgöra (»sådant fullgöra») inbegripa även den därstädes uppställda fristen för stämpelpliktens fullgörande. Men även om formell hänvisning till 8 § i detta avseende anses icke föreligga, måste i allt fall straffbestämmelsen angående underlåtenhet att fullgöra stämpelplikten och föreskrifterna om denna stämpelplikt själv tolkas såsom sakligt sammanhängande. Fjortondagarsfristen uppställes nu i 8 § direkt för kontrahent, som icke emottagit vederbörligen stämpelbelagd avräkningsnota från den kontrahent eller förmedlare, som i första hand ålagts att upprätta och stämpelbelägga avräkningsnota. Indirekt blir emellertid samma frist gällande även såsom gräns beträffande stämpelpliktens fullgörande för sistnämnde kontrahent eller förmedlare, som icke upprättat resp. avsänt avräkningsnota inom de i 4 § bestämda tiderna eller icke vederbörligen stämpelbelagt upprättad nota. Denna innebörd av 8 § står i god överensstämmelse med den likställighet i ansvaret för utgörande av föreskrivenstämpel, som enligt 6 § »i varje fall» åligger såväl vardera kontrahenten för sig som ock förmedlare. En frist, som omfattar samtliga dessa parter, är dessutom nödvändig förutsättning för att förverkliga den ömsesidiga kontroll dem emellan, vilken enligt förarbetena skall utgöra den väsentliga garantien för stämpelpliktens fullgörande vid affärer mellan enskilda utan förmedling av fondkommissionär.1
På grund därav bör det i 12 § stadgade straffet för underlåtenhet att upprätta avräkningsnota eller att förse upprättad nota med föreskriven stämpel anses bestämt av den i 8 § föreskrivna fjortondagarsfristen. Vid utgången av denna frist är underlåtenhetsbrottet fullbordat. Å andra sidan saknas liksom enligt de förut berörda skatteförfattningarna anledning att upprätthålla ett kontinuerligt strafftvång under obestämd tid gent emot den underlåtenhet, som förekommer efter denna tidpunkt. Statens fiskaliska intresse synes här liksom eljest tillgodosett genom de normerade böterna för det fullbordade brottet, den skattskyldiges betalningsskyldighet och den brottsliges ersättningsskyldighet (jämför i sistnämnda avseende 47 § 10. allmänna stämpelförordningen). Ett därutöver skärpt tvång i form av ett inom latituden
utmätt strängare straff för den fortvarande underlåtenheten (liksom vid fortgående frihetsberövande) och i form av hinder för åtalspreskription, intill dess stämpelfordringen preskriberats, skulle sakna allmänpreventivt berättigande.
Preskriptionen vid underlåtenhetsbrott enligt 12 § första st. får alltså räknas från utgången av den i 8 § bestämda fristen av fjorton dagar efter köpets eller bytets avslutande. Att på detta sätt någon tidpunkt i omedelbart samband med överlåtelsen bildar utgångspunkt för preskriptionen har dessutom under förarbetena angivits såsom förutsättning för ifrågavarande lagstiftning i skilda avseenden. Vid motivering av den i 15 § tredje st. upptagna bevisregeln, att kontrahent till fredande från ansvar är pliktig förete avräkningsnota, där han icke i annan ordning gitter förete bevisning därom, att han fullgjort honom åliggande skyldighet att upprätta eller stämpelbelägga avräkningsnota, uttalade departementschefen, »att detta förhållande bör mana kontrahent att, intill dess preskriptionstiden med avseende å förseelse av ifrågavarande slag gått till ända, bevara upprättad eller eljest bekommen avräkningsnota». Beträffandefondhandlare innehöll vidare 5 § i dess ursprungliga lydelse ett tredje stycke av innehåll, att blankettbok med tillhörande exemplar av upprättade avräkningsnotor ävensom vid köp- eller bytesavtal bekomna avräkningsnotor skulle av fondhandlare bevaras i två år. I departementschefens motivering till denna bestämmelse uttalades, »att den tid av två år, under vilken fondhandlare ålagts bevara avräkningsnotor och blankettböcker, bestämts med hänsyn därtill, att brott mot författningen skulle enligt allmänna strafflagens bestämmelser vara preskriberat efter utgången av samma tid».1 När sistnämnda bestämmelse genomKF den 7 juli 1921 upphävdes, framgår av förarbetena, att enda anledningen därtill var, att bestämmelsen blev obehövlig, sedan i samband med kontrollens omläggning fondhandlare ålagts att insända blankettbok och avräkningsnotor till bank- och fondinspektionen. Däremot gjordes i detta sammanhangicke något uttalande, som utvisar en ändrad uppfattning hos lagstiftaren i preskriptionsfrågan.2
Såsom resultat av denna undersökning framgår att vid underlåtenhet att upprätta avräkningsnota eller att förse upprät-
tad nota med föreskriven stämpel enligt 12 § första st. fondstämpelförordningen straffet preskriberas efter två år, räknat från utgången av den i 8 § föreskrivna fristen av fjorton dagar efter köpets eller bytets avslutande. Detta resultat harmonierar även därmed, att ifrågavarande enkla underlåtenhetsbrott icke kan göras till föremål för strängare straffrättsligt bedömande såsom fortvarande än det kvalificerade brott, som består i upprättande av falsk avräkningsnota och som straffbelägges i 12 § andrast. Visserligen förutsätter det kvalificerade brottet icke blott att någon i avräkningsnota, som av honom upprättats, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, utan även att han därigenom föranlett, att stämpelavgift till behörigt belopp icke blivit utgjord. Sistnämnda rekvisit innebär emellertid i detta sammanhang icke, såsom motsvarande rekvisit i den samtida stämpellagstiftningen, ett vilseledande av myndighet i fråga om stämpelavgiftens beräkning.1 Då enligt fondstämpelförordningen den, som är pliktig upprätta avräkningsnota, i första hand är skyldig att självbelägga densamma med föreskriven stämpel, torde rekvisitet istället innebära, att gärningsmannen begagnat sig av den oriktiga uppgiften till att lämna notan stämpelfri eller verkställa stämpelbeläggningen, så att därigenom det enligt köpets eller bytets verkliga beskaffenhet behöriga stämpelbeloppet icke utgjorts. Även om det i senare fallet är tänkbart, att beläggningen med otillräcklig stämpel verkställes vid någon senare tidpunkt, torde praktiskt sett brottet i vanliga fall fullbordas samtidigt med avräkningsnotans upprättande och preskriptionen av det kvalificerade brottet alltså löpa från nämnda tidpunkt.