ARVID WACHTMEISTER. Vad är sanning? Vittnespsykologiens grunddrag. Sthm 1933. Natur och kultur. 162 s. Kr. 2.25 h., 3.00 inb.
    Sexton år ha snart förflutit sedan förf. i denna tidskrift publicerade uppsatsen Några vittnespsykologiska spörsmål (1917 s. 433). Han har under årens lopp, ehuru hans levnad skall icke företrädesvis varit av forensisk art, blivit sin kärlek till ämnet trogen. Den nyare litteraturen har han med uppmärksamhet följt (se SvJT 1928 s. 34), och sommaren 1929 har han vid universitetet i Hamburg studerat där tillämpade »vittnesprövningsmetoder». Ett mångårigt varmt intresse och ett grundligt vetande i förening ha sålunda låtit nu förevarande bok komma till.
    Det ligger nära till hands att jämföra boken med Kjerschows år 1931 utgivna, kortare — men dyrare — skrift om samma materia (se SvJT 1932 s. 149). K:s arbete är mera strängt vetenskapligt hållet, W:s mera populärt; K. redogör uteslutande för experiment, W. exemplifierar i ganska stor utsträckning med verkliga rättsfall (man ville gärna veta ej blott var utan också när de inträffat, s. 15—19; likaså vore det roligt att veta, för vilket år man räknat till 41,700 meneder i tyska brottmål, s. 25). K. lämnar helt å sido »det forsettlig uriktige utsagn», W. har närmare ett 30-tal sidor under rubrikerna Lögnaktiga vittnesmål och Ed och mened.
    På tal om de s. k. åskledareceremonierna och andra vidskepliga manipulationer genom vilka menedaren tror sig kunna avvärja den gudomliga hämnden, meddelar förf. s. 28—9 en liten historia om en skräddare i Västmanland som svor sig fri i ett barnuppfostringsmål,¹ en historia — säger förf. — »som relaterats för mig av första kammarens numera avlidne talman greve Hugo Hamilton». Historien är icke ny, ty Hamilton har själv berättat den för oss alla i sina Hågkomster s. 163—4. Nu kan emellertid den intresserade anställa

 

¹ Förf. nyttjar för dessa mål även den missvisande termen "barnavårdsmål" (s. 92).

en liten utsagopsykologisk studie genom att jämföra de båda grevliga versionerna (Svensson hos Hamilton har blivit Pettersson hos Wachtmeister, o. s. v.).
    Med någon skepsis läser man om den nya rannsakningsmetod för menedares avslöjande som ligger i användandet av pneumografen, en apparat för andningskurvans registrering. Metoden bygger på att vid lögnaktigt tal utandningen varar längre än inandningen.
    Flera av förf:s satser skola säkerligen bereda läsaren nöjet att kunna ur egen erfarenhet hämta belägg för deras riktighet. Ibland, säger förf. s. 81, händer det »att det man tänkt göra fäster sig bättre i minnet än det man verkligen gjort». Mig hände en gång följande malör. Då jag en sommardag återkom till landet efter några timmars sysslande i staden, svarade jag i fullkomligaste goda tro ja på frågan om jag uträttat det viktigaste ärendet, utskyldernas erläggande. Först dagen därpå, då uppbördsstämman redan var till ända, fann jag till min häpnad att debetsedeln och pengarna lågo orubbade kvar i rockfickan så som jag placerat dem innan stadsfärden anträddes. — I avdelningen om »det språkliga återgivandet av det ihågkomna» påpekar förf. s. 85 att »den förhörande och vittnet kanske hava en helt olika uppfattning angående ett visst ords eller uttrycks valör.» Jag erinrar mig ett belysande, ganska kuriöst exempel. En sakfälld åberopade till stöd för en ansökan om resning att hans erkännande i målet grundat sig på missförstånd: ett uttryck, varmed åklagaren och rättens ordförande avsett det manliga kopulationsorganet, sade han sig hava uppfattat såsom liktydigt med handen.
    »Om denna bok i någon mån kunde bidraga till att i synnerhet hos våra jurister väcka intresse för vittnespsykologien och förståelse för dess betydelse i praktiken, skulle målet med densamma vara nått», heter det i förordet. Anm. vill tillägga att även den jurist, hos vilken intresset och förståelsen redan blivit väckta, kan ha glädje och gagn av arbetet. Hoppar han över vissa för honom ehuru ej för den stora läsekretsen alltför välbekanta partier, t. ex. redogörelsen för experimentet i v. Liszts kriminalistiska seminarium, så skall han i boken finna en i allo underhållande och vederkvickande lektyr. Förf:s stil är klar oeh behaglig, sakligt vederhäftig utan att vara tung. Han må dock ej misstycka en undran, om det överallt lyckats honom att undvika vad han själv kallar »ett inkorrekt uttryckssätt» (s. 88). Jag anser det vara fullgod svenska om jag påstår att den juridiska stilen bör utmärka sig för största möjliga korrekthet, men jag skulle ej kunna förmå mig att i stället för de kursiverade orden sätta vare sig störst möjliga eller möjligast stora. Förf. åternyttjar inte bara ordsammanställningen »möjligast korta uppehåll» (s. 42) utan också den efter mitt begrepp rent komiska frasen »det effektivast tänkbara medlet» (s. 24).

B. W.