Aktuella frågor rörande partiella processreformer. Av de frågor som ingå i programmet förde partiella reformerna på rättegångsväsendets område (se SvJT 1932 s. 588) hava några hunnit beredas så att de, efter lagrådets hörande, kunnat föreläggas årets riksdag, nämligen frågorna om vissa straffprocessuella tvångsmedel och om begränsning av fullföljdsrätten till högsta domstolen i bötesmål, varjämte frågan om ändrade bestämmelser rörande krigsdomstolarna,vilken när detta skrives är på remiss hos lagrådet, jämväl torde hinna föreläggas riksdagen. Frågan om en reform av de unga juristernas tingssittning har framlagts för riksdagen i samband med frågan om anslag till domsagornas förvaltning. Utredningen av frågan om en uppdelning av rikets hovrätter har fortskridit så långt, att lagrådet hörts över ett lagförslag om inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen, men har utredningen i förläggningsfrågan ej hunnit avslutas före propositionstidens utgång. Frågan om ordningen för målens handläggning vid tingen — till undvikande av tidsödande väntan för parter och vittnen — torde kunna lösas utan lagändring; förslag till administrativ författning i ämnet, innefattande nya bestämmelser om uppropslistor, har remitterats till domstolarna. Genom särskilda remisser har även frågan om tätare tingssammanträden i ett stort antal domsagor underställts hovrätternas prövning. Två domsagoregleringar hava genomförts, i det att dels Bräkne och Listers domsagor i Blekinge län, dels Östra härads och Västra härads domsagor i Jönköpings län skola sammanslås. med varandra fr. o. m. 1 jan. 1934, sistnämnda båda under namnet Njudungs domsaga, varemot frågan om en uppdelning av Skånings, Valle och Vilske härads domsaga på angränsande domsagor i Skaraborgs län skall underkastas ytterligare utredning.
Krigsdomstolarna. Det inom justitiedepartementet — med biträde av hovrättsassessorn C. G. Hellquist — utarbetade, hösten 1932 utremitterade lagutkastet avsåg »upphörande av vissa krigsdomstolar», nämligen krigsdomstolarna under fredstid (utom fältkrigsrätt), och de militära målens överflyttande å de allmänna domstolarna, vid vilkaden militära rättegångslagen dock fortfarande skulle äga tillämpning. En följd av denna konstruktion var att de militära bisittare, som enligt § 20 regeringsformen skola tjänstgöra i högsta domstolen vid handläggningen av »mål som från krigsdomstolarna dragas under konungens prövning», bortföllo i de militärmål som handlagts av allmän domstol, alltså i allmänhet i fredstid. I det till lagrådet remitterade lagförslaget har valts en annan konstruktion: efter före
bild från »tullmålsdomstolarna» (lag 8 juni 1923 16 § 2 mom.) har»krigsdomstol» behållits såsom en allmän beteckning för de domstolar vilka handhava den militära rättsvården. Med denna terminologi blir som regel allmän underrätt — enligt särskilda, för de militära målen gällande forumregler — första krigsdomstol i fredstid och allmän hovrätt krigsöverdomstol. Särskild krigsrätt — även denna utan militära bisittare — skall allenast finnas vid kustflottan. Från denna (liksom från fältkrigsrätt) fullföljes talan i Svea hovrätt. På detta sätt komma de militära bisittarna i högsta domstolen att bibehållas, liksom militieombudsmannen enligt § 96 regeringsformen behålles vid sin uppsikt över de militära målens handläggning vid domstolarna (grundlagsändring i förstnämnda punkt är emellertid under övervägande), och stadgandet i § 5: 10 tryckfrihetsförordningen om att krigsdomstol skall upptaga mål om ansvar för spridande av indragen skrift vållar ej någon tolkningssvårighet.
För den militära sakkunskapens medverkan i rättsvården efter de militära bisitlarnas avskaffande har enligt förslaget sörjts på det sätt, att vid handläggning av militärt mål befattningshavare vid krigsmakten som därtill förordnas städse skall äga tillstädesvara för att lämna upplysningar. I vilken utsträckning sakkunnig militär sålunda kommer att närvara blir tydligen beroende av vad härutinnan i administrativ ordning kommer att föreskrivas. Militär befälhavare skall hädanefter i samma utsträckning som hittills handhava disciplinmålen.
Behörigt forum i militärt mål skall i allmänhet vara underrätten i den ordinarie förläggningsorten för vederbörande avdelning av krigsmakten. Häri skall K. M:t dock äga föreskriva jämkningar, när ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen det kräver. Sålunda behöver den omständigheten att en kasern är förlagd utanför stadsgränsen ej utgöra hinder för att rådhusrätten i staden blir behörig domstol; och där enligt huvudregeln en rådhusrätt av den typ som är dömd att försvinna — rådhusrätt med blott en eller två lagfarna ledamöter — skulle bliva forum för de militära målen, äger K. M:t föreskriva att de i stället skola upptagas av angränsande häradsrätt.
Vissa invändningar hava gjorts mot häradsrätts lämplighet som krigsdomstol, särskilt med hänsyn till dess fåtaliga sammanträden. Lagförslaget innehåller emellertid föreskrift därom att sammanträden för handläggning av militära mål skola hållas så ofta det erfordras för att målen må kunna slutbehandlas med minsta möjliga tidsutdräkt. Med hänsyn till fåtaligheten av de mål som kunna ankomma på de ifrågavarande häradsrätternas handläggning lärer sagda föreskrift ej behöva medföra några mera avsevärda olägenheter. Av särskild betydelse i delta avseende är medgivandet att s. k. persedelmål — undersökningsmål angående förkomna persedlar, vari talan om ansvar ej föres — skola kunna handläggas av en ensam lagfaren befattningshavare, i häradsrätt alltså utan nämnd. Stadgandet anknyter till nuvarande bestämmelse därom att krigsdomaren ej behöver deltaga i dylika måls handläggning utan kan överlåta handläggningen åt auditören som ordförande.
Beträffande rådhusrätternas övertagande av de militära målen hava invändningar huvudsakligen framställts ur kostnadssynpunkt. Emellertid är tillskottet i arbetsbörda i det stora flertalet fall så obetydligt, att det ej kan bliva tal om att det skulle behöva föranleda någon personalökning. Det enda fall där sådan torde ifrågakomma utgör Stockholms rådhusrätt.
De största svårigheterna har auditörsfrågans ordnande erbjudit. Enligt det till myndigheterna remitterade lagutkastet skulle auditörsåligganden i avseende å handläggningen av disciplinmål (ävensom straffs sammanläggning, förvandling och verkställighet) vid häradsrätt övertagas av biträdande domare (sekreterare) och vid rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten. Den rådgivande verksamhet i övrigt som f. n. ankommer på auditör skulle däremot icke läggas på nämnda befattningshavare; i stället skulle särskilda mindre anslag för ändamålet ställas till befälhavarnes förfogande. Lagförslaget har på grund av de bestämda invändningar som särskilt från stadsdoma i håll framställts mot utkastet i denna del så till vida återgått till den nuvarande ordningen, att utövandet av ifrågavarande rådgivande verksamhet skall bero på frivilligt åtagande; kretsen av dem, vilka skola kunna förordnas att fullgöra de åligganden som enligt strafflagen för krigsmakten ankomma på auditör, har emellertid inskränkts till lagfarna befattningshavare vid allmän domstol. Meningen är också att uppdraget skall vara förenat med ett visst, om än reducerat arvode. Krigsfiskals åligganden överflyttas å allmän åklagare.
Krigsdomstolsreformen — vilken ju närmast är motiverad av obenägenheten för specialdomstolar i brottmål och av en utbredd opinionsmisstro mot dessa domstolar på grund av det militära inslaget — innebär tillika en icke föraktlig rationaliseringsåtgärd i kostnadshänseende, i det att det allmänna beräknats genom reformen kunna göra en årlig besparing på över 100,000 kr.
De straffprocessuella tvångsmedlen. Frågan om en reglering i lag av den förberedande undersökningen och tvångsmedlen i brottmål har upprepade gånger under de sista decennierna varit föremål för övervägande i regering och riksdag. Att den icke blivit löst har i främsta rummet berott på dess samband med den pågående utredningen angående en allmän rättegångsreform. Ännu 1931 uttalade sig dåv. justitieministern i propositionen om grundlinjerna för rättegångsreformen för frågans upptagande först i samband med denna. Samma år inträffade emellertid ett mycket uppmärksammat rättsfall (se SvJT 1932 s. 391), i vilket olägenheten av att lagbestämmelser om anhållande och husrannsakan alltjämt saknas bjärt belystes, och justitieombudsmannen uttalade i sin ämbetsberättelse till 1932 års riksdag att vad i detta rättsfall förekommit syntes honom bestyrka det trängande behovet av en lagstiftning rörande de straffprocessuella tvångsmedlen. En vid 1932 års riksdag beslutad skrivelse i ämnet utgör också närmaste anledningen till frågans aktualiserande.
Genom nämnda riksdagsskrivelse underkastades problemet en rationell klyvning: de skäl som anförts mot att upptaga hela frågan om
den förberedande undersökuingen till särskild behandling ägde knappast tillämpning beträffande tvångsmedlen; vid en särskild lagstiftning rörande tvångsmedlen syntes bestämmelserna rörande häktning kunna lämnas väsentligen orörda; så mycket mera behövlig vore en rättslig reglering rörande det frihetsberövande som plägade föregå häktningen, anhållandet, varjämte åtminstone instituten husrannsakan, kroppsrannsakan och beslag borde upptagas till behandling.
Den nu framlagda propositionen har följt riksdagens anvisningar. Anhållandet har reglerats i ett lagförslag om ändring av 19 § i strafflagens promulgationsförordning, och övriga nyss nämnda institut behandlas i ett förslag till lag om vissa tvångsmedel i brottmål.1
Efter en bestämning av begreppet häktningsmyndighet — konungensbefallningshavande, landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal, polismästare samt polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad — stadgas i förstnämnda lagförslag, att häktningsmyndighet har att, så snartske kan och sist inom tjugofyra timmar från det att misstänkt person gripits eller efter anställt förhör kvarhållits eller anmälan om hans gripande resp. kvarhållande ingått till häktningsmyndigheten, förordna antingen om 1) hans häktande eller 2) hans frigivande eller 3) hans fortsatta kvarhållande. Förutsättning för ett förordnande av sistnämnda innehåll — motsvarande vad hittills gemenligen kallats »anhållande» — är att fulla skäl till häktning ej föreligga men det finnes vara av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan på ytterligare utredning hålles i förvar. I intet fall må den misstänkte utan att häktas kvarhållas längre tid än fyra dygn utöver förut omförmälda frist av tjugofyra timmar.
Den till myndigheterna remitterade promemorian innehöll på denna punkt bestämmelser som gåvo häktningsmyndigheten vida längre gående befogenheter: jämte det att förutsättningarna för kvarhållandet voro något vagare formulerade, kunde den misstänkte kvarhållas i sju, efter tillstånd av rättens ordförande ända till fjorton dagar. Med denna längre kvarhållandetid var emellertid förbunden en särskild klagorätt för den kvarhållne hos rättens ordförande, inför vilken den misstänkte i dylikt fall skulle personligen inställas inom viss kort tid efter det att begäran om frågans hänskjutande till domaren framställts.
Mot denna långa kvarhållandetid gjordes i avgivna utlåtanden — av Svea hovrätt, processlagberedningen, justitieombudsmannen m. fl. — vägande invändningar. När med anledning härav i lagrådsremissen tiden inskränktes till fyra dygn, ansågos bestämmelser om domarprövning för närvarande ej böra upptagas, trots att domarprövningen otvivelaktigt skulle inneburit en värdefull garanti mot obehörigt frihetsberövande. Bland annat mötte det svårighet att tillfredsställande reglera domarprövningen utan att samtidigt lösa frågan om den misstänktes rätt att på detta förberedande stadium begagna
sig av rättegångsbiträde. Mot en så lång kvarhållandetid som den i promemorian föreslagna talade också, att möjligheten till en förlängning av frihetsberövandet före första rannsakningstillfället med ända upp till fjorton dagar otvivelaktigt skulle komma att utnyttjasi sådan omfattning, att tyngdpunkten i utredningen i många fall komme att förskjutas från domstolsförfarandet till den alltjämt i lag oreglerade polisundersökningen. Genom den förenkling i utformningen det slutliga förslaget om kvarhållandets reglering sålunda kommit att få, har detsamma, på samma sätt som 1922 års häktningslag, kommit att framstå såsom en mera provisorisk lagstiftningsåtgärd till skydd för den misstänktes personliga frihet, allt i avbidan på den kommande allmänna processreformen.
Till förebyggande av att i praxis vid sidan om det sålunda reglerade kvarhållan det kunde komma att utbildas någon ny form avfrihetsberövande — på samma sätt som anhållandet fått utsträckt användning efter det att häktningsbestämmelserna skärpts — stadgas i punkten om kvarhållande följande: ej må annorledes än i denna punkt sägs någon, som icke är häktad, på grund av misstanke förbrott hållas i förvar, ändå att han därtill samtycker.
Lagförslaget om de övriga tvångsmedlen i brottmål har icke varit föremål för några större meningsskiljaktigheter. Det ansluter sig ganska nära till 1920 års på initiativ av dåv. justitieministern E. Löfgren utarbetade förslag i ämnet, varöver lagrådet då hördes, ävensom — vad husrannsakan angår — till de specialbestämmelser som senare meddelats för särskilda fall. Förordnande om beslag, skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan meddelas i princip av häktningsmyndighet, och endast under vissa bestämda förutsättningar kan polisman utan dylikt förordnande vidtaga sådana åtgärder.
I samband med bestämmelserna om kroppsrannsakan har övervägts att göra dessa bestämmelser tillämpliga även med avseende åtagande av blodprov för undersökning huruvida någon vore påverkad av alkohol. Utredningen i denna fråga har emellertid icke hunnit avslutas.
Fullföljdsrätten. Enligt nu gällande rätt äger tilltalad som av hovrätt såsom andra instans fällts till böter fullfölja talan i högsta domstolen i följande fall, nämligen
där den straffskala som tillämpats innehåller, förutom böter, jämväl frihetsstraff, avsättning eller mistning av ämbete på viss tid;
där det i målet ådömda — eventuellt sammanlagda — bötesbeloppet uppgår till 1,500 kr. eller däröver;
där böterna i förening med vad den tilltalade tappat i penningar eller penningars värde — utom rättegångskostnad och efter målets anhängiggörande upplupen ränta — uppgå till nämnda belopp.
Tillämpade på mål vari dagsböter ådömts kunna dessa bestämmelser komma att medföra, att fullföljdsrätten blir beroende icke av brottets svårhetsgrad utan av den dömdes ekonomiska ställning: medan den som dömts till 15 dagsböter à 100 kr. får fullfölja
talan i högsta domstolen, är den som för ett alldeles likartat brottdömts till samma antal dagsböter à 10 kr. utesluten från fullföjd. En ändring varigenom denna olikhet inför lagen undanröjes är tydligen ofrånkomlig.
Även från en annan utgångspunkt hava krav framkommit på ändring i bestående fullföljdsregler. Arbetsbalansen hos högsta domstolen har alltsedan år 1923 befunnit sig i ett så gott som oavlåtligt stigande, särskilt i fråga om besvärsmål. På grund av skärpningarna i automobillagstiftningen hava de förseelser, i vilkas straffskala frihetsstraff ingår, väsentligen ökats. Häri torde en av orsakerna ligga till ökningen i besvärsmålens antal. Följden av arbetsbalansens stegring har blivit ett försenat avgörande av målen. Tiden har icke medgivit att till denna riksdag utreda fullföljdsfrågan i hela dess vidd. Men då med ett undanröjande av oegentligheten i fråga om fullföljden i dagsbotsmål ej skäligen kunde anstå, ha i samband härmed även föreslagits vissa jämkningar i fullföljdsbestämmelserna rörande bötesmål, avsedda att något minska tillströmningen.
Förhandenvaron i vår strafflagstiftning av två särskilda bötessystem har gjort, att olika principer för avskärande av bötesmål från fullföljd måst uppställas. Beträffande dagsbotsmålen föreslås att den som för ett brott fällts till 60 dagsböter eller däröver skall få gå vidare till högsta domstolen. Har någon i ett mål för ett brott fällts till 40 dagsböter och för ett annat till 20 dagsböter, medgives däremot icke fullföljdsrätt. Att helt utestänga dagsbotsmål från fullföljd skulle uppenbarligen icke vara lämpligt, då särskilt under de första åren efter dagsbotsreformens genomförande måste vara angeläget att högsta domstolen får verka för uppnående av rättsenhet i tillämpningen. Beträffande omedelbart ådömda böter föreslås ett vid blivande av nuvarande 1,500-kronorsgräns, dock så modifierad att sammanslagning av olika bötesbelopp eller av böter med skadestånd ej får ske för uppnående av denna gräns. Den tilltalade skall alltså för något brott hava fällts till minst 1,500 kronors böter för att på grund av straffets beskaffenhet få gå vidare. Oberoende av bötesbeloppets storlek får enligt förslaget den till böter fällde fullfölja talan, när han dömts för brott i vars straffskala straffarbete eller avsättning ingår, varemot förhandenvaron av fängelse i straffskalan icke — såsom nu är fallet — medför fullföljdsrätt. Nuvarande regler beträffande fullföljdsrätt på den grund att utslaget gått part emot ifråga om annat än ansvar kvarstå oförändrade; likaså principen att ett mål får fullföljas i sin helhet, om det är revisibelt i någon del.
De sålunda föreslagna ändringarna i fullföljdsrätten tillgodose ingalunda kravet på en effektiv nedskärning av högsta domstolens arbetsbörda utan måste betecknas såsom provisoriska i avbidan på en mera tillfredsställande lösning.
Tingssittningen. Till grund för den föreslagna reformen av de unga juristernas tingssittning ligger ett av borgmästaren Georg Bissmark samt häradshövdingarna Carl Arhusiander och Björn Zetter
strand avgivet betänkande angående reformering av vikariatssystemet vid häradsrätterna (Statens offentl. utredn. 1932 nr 27), vilket i alltväsentligt följts i den avlåtna propositionen, nr 180, angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning. Förslaget går väsentligen ut på dels att häradshövding själv regelmässigt skall handhava alla domargöromål av större vikt, särskilt handläggandet och avdömandet av de mera invecklade målen, dels en skärpning av kraven på vikaries kompetens.
Förstnämnda syfte uppnås genom en ny arbetsfördelning mellan häradshövdingen och hans rättsbildade biträden. Sålunda skall hållandet av de allmänna tingssammanträdena — med undantag för vissa enklare mål och ärenden — i princip ankomma på häradshövdingen. För det ökade arbete som härigenom kommer att åvila honom skall han erhålla lindring dels genom befrielse från arbetet med uppsättande av häradsrättens dombok och protokoll, dels genom att i större omfattning än vad nu är fallet befrias från handläggning av enklare mål och ärenden, däribland särskilt inskrivningsärenden. Till hjälp åt häradshövdingen skall successivt i ett betydande antal domsagor anställas sekreterare med en utbildning motsvarande de nuvarande biträdande domarnas. I de allra största domsagorna skall jämte sekreteraren anställas en biträdande domare med hovrättsassessors ställning och utbildning.
I fråga om skärpningen av kraven på vikaries kompetens innebär förslaget bl. a., att förordnande att i full utsträckning förvalta häradshövdingämbete i princip — när efter en övergångstid av ett antal år sekreterare hunnit anställas i de domsagor där sådana behövas — endast skall kunna meddelas den som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt. Notarierna å domarkanslierna skulle — efter förslagets fulla genomförande — såsom ordförande i häradsrätt endast kunna handlägga mål av viss enklare beskaffenhet.
De olika behörighetsgraderna för domsagobiträdena äro enligt propositionen följande. Efter ett års tjänstgöring å domarkansli kan vid uppnådd 23 års ålder förstenotarieförordnande erhållas. Likaledes efter ett år men först vid 24 års ålder kan biträde förordnassom inskrivningsdomare, medan för förordnande att föra dombok och protokoll liksom för begränsat ordförandeskap i häradsrätten — vilket framdeles skall kunna avse bl. a. även mål om ansvar för brott som i regel ej förskylla högre straff än fängelse i högst sex månader — erfordras ett och ett halvt års tjänstgöring och uppnådd 25 års ålder. Detta blir framdeles i princip all den tingssittningbiträde kan erhålla. Endast när vikarie med fiskalskompetens ej finnes att tillgå skall förordnande att utan begränsning förvalta häradshövdingämbete kunna meddelas notarie i domsaga; denne skall härför liksom nu hava tjänstgjort i två år och därunder haft domarförordnande med begränsning. Emellertid tänker sig propositionen, med hänsyn därtill att några år framåt arbetet med de nya fastighetsböckernas uppläggande torde kräva ökad ledighet för häradshövdingen, en viss övergångstid under vilken även i domsagor där
sekreterare är anställd tingssittning skall kunna äga rum enligt gamla ordningen. Härigenom skulle den från flera håll påtalade olägenheten av två olika vikariats system under övergångsåren undvikas. Sedan den begränsning i domsagotjänstgöringen som hittills följt avbestämmelsen att notarie blott får hålla visst maximiantal tingssammanträden bortfallit, föreslås i stället att sammanlagt högst tre års förordnande som förste och andre notarie får meddelas biträde. Genom de föreslagna bestämmelserna bortfaller skillnaden mellan manliga och kvinnliga domaraspiranter i fråga om utbildningen. Av statsfinansiella skäl föreslås vissa beskärningar av notariernas löner.
Den väsentliga nyheten i förslaget vid sidan om borttagandet i princip av notariernas nuvarande tingssittning utgör sekreterarbefattningen. Åt sekreteraren skulle anförtros att uppsätta dombok och protokoll, att ombesörja expediering och allehanda uppgifters upprättande, att handlägga inskrivningsärenden, att i domsaga där antalet rättegångsdagar är mera avsevärt i viss utsträckning tjänstgöra som ordförande i rätten m. m. Erforderlig lättnad i sekreterarens arbetsbörda åvägabringas genom överflyttande av vissa av de enklare göromålen på notarierna. Antalet sekreterare i domsagorna tänkes för varje år ökat med 10 à 15, tills hela det erforderliga antalet uppnåtts.
Mot den föreslagna reformen — vilken vunnit överraskande stor tillslutning från de hörda myndigheternas sida — har emellertid från några håll invänts att genom borttagandet av den nu förefintliga möjligheten för notarie att sitta ting juristutbildningen skulle komma att bliva lidande.
Vad då först utbildningen av de blivande domarna angår, saknar denna invändning tydligen, såsom i departementschefsyttrandet anföres, varje berättigande. Enligt planen för domarutbildningen kommer denna fastmera att i framtiden bliva både allsidigare och grundligare. Efter en första tjänstgöring i domsaga under minst tre år, varunder tingssittning blott förekommer i förut omnämnda begränsade omfattning, skall domaraspiranten underkastas prövning i hovrätt. Först sedan denna utfallit så att aspiranten godkänts såsom fiskal, återvänder han till domsagotjänstgöringen såsom sekreterare och erhåller tillfälle att såsom vikarie för häradshövdingen handlägga även de mera invecklade civil- och brottmålen. Därigenom att dessa vikariat reserveras för blivande domare, kunna dessa erhålla en så mycket mera omfattande övning i de mera ansvarsfulla domargöromålens handhavande. Där de efter denna utbildning fortsätta på domarbanan i hovrätt eller rådhusrätt, äro de tydligen vida bättre rustade för sitt blivande kall än med den hittillsvarande utbildningen i häradsrätterna på notariestadiet varit möjligt.
Vad åter angår utbildningen av de jurister som ej skola fortsätta på domarbanan utan ämna övergå till advokatyrket, administrativtjänst eller annan allmän eller enskild befattning, innebär tydligen — fortsätter departementschefen — den föreslagna nya ordningen
så till vida en minskning i deras utbildningstillfällen, som de icke skulle tillåtas att, såsom för närvarande är fallet, efter blott ett par års tjänstgöring på domarkansli såsom ordförande i häradsrätten hålla allmänna tingssammanträden. Emellertid är det ju just på denna punkt som den hittillsvarande ordningen för juristutbildningen ur rättsvårdens synpunkt givit anledning till de allvarligaste anmärkningarna. Det är mot häradsrätternas upplåtande som experimentalfält för alla unga juristämnen, oberoende av om de framdeles skola fortsätta på domarbanan eller icke, som en befogad kritik sedan decennier med styrka riktats inom och utom riksdagen. Även efter ett undanröjande av det nuvarande missbruket av vikariatssystemet kvarstår emellertid så mycken värdefull utbildningsmöjlighet för alla i domsagorna tjänstgörande unga jurister, att den allmänna juristutbildningen på detta stadium måste betecknas såsom fullt tillfredsställande. Det får därför också anses uteslutet att någon fara för domarkansliernas rekrytering — vilket jämväl invänts — skulle komma att föreligga på den grund att domsagotjänstgöringen skulle komma att te sig mindre lockande. Skulle det framdeles på grund av minskad tillströmning av jurister visa sig erforderligt att göra notarieplatserna mera tilldragande, finnas i varje fall andra och rationellare medel härför än att sätta unga, oerfarna aspiranter att sköta de mest maktpåliggande domar uppgifterna.