Förlagsinteckningshavares rätt i utestående köpeskilling. Under förlidet år gjordes i 1883 års K. F. angående förlagsinteckning vissa ändringar. Bl. a. infördes genom den nya 6 § den principen, att förlagsgivaren vid försäljning av förlagsegendomen eller vissa däri ingående föremål skulle i utestående köpeskilling äga samma rätt, som han ägt uti det försålda. Innebörden av detta stadgande blir den, att framdeles förlagsinteckning omfattar jämväl utestående kontofordringar i den mån dessa uppkommit genom försäljning av förlagsegendom.
    Vid ett ytligt betraktande kan det tyckas, att denna nybildning utgör ett lämpligt och välmotiverat komplement till den gällande rättens regler i ämnet. Ser man åter djupare på saken, måste man komma till det resultatet, att lagändringen såväl ur teoretisk synpunkt vilar å svagt underlag, som även i praktiken måste leda till föga önskvärda konsekvenser.
    Vad först det teoretiska underlaget beträffar, så framgår av lagändringens förarbeten, att en utvidgning av detta slag ansetts i hög grad stärka förlagsinteckningens värde såsom kreditobjekt, utan att

därigenom andra borgenärsintressen trädas för när. Om påståendets förra del torde intet vara att säga, den senare delen däremot måste bliva föremål för befogade invändningar. Att inga andra borgenärsintressen trädas för när är så långt ifrån sant, att man tvärtom måste säga, att de oprioriterade borgenärernas rätt i allra högsta grad äventyras, allt under det att förlagsgivaren alldeles omotiverat gynnas.
    Försäljning av förlagsegendom kan tydligen ske under tvenne väsentligen artskilda former. Antingen kan det vara fråga om en total överlåtelse av hela förlagsegendomen eller om en därmed jämställd realisation av större delar därav, eller också sker försäljningen i vanlig ordning under affärsrörelsens normala bedrivande. I det förra fallet må det vara fullt berättigat, att vad som trätt i stället för förlagsegendomen ingår under förlagsinteckningen. Då försäljningssumman i dessa fall endast undantagsvis i nämnvärd mån överstiger förlagsegendomens värde före försäljningen, kan man knappast tala om någon kränkning av utomstående intressen. Om lämpligheten av en utvidgning av förlagsrätten åtminstone i huvudsaklig överensstämmelse med den av borgmästare Bissmark avgivna reservationen torde sålunda knappast någon meningsskiljaktighet råda.
    Helt annorlunda te sig emellertid förhållandena vid andra slaget av försäljning, nämligen sådan som sker i rörelsen. Här råder normalt sett icke överensstämmelse mellan värdet av förlagsegendomen och den utestående fordring, som trätt i dennas ställe. De tillverkade helfabrikaten upptagas sålunda i inventariet över förlagsegendomen icke till utförsäljningsvärdet, utan till det väsentligen lägre tillverkningsvärdet. Skillnaden, d. v. s. det mervärde som erhålles vid försäljningen, avser att dels täcka allmänna kontorskostnader, försäljnings- och distributionskostnader, reklam m. m., dels ock utgöra affärsvinsten. Det kan vid dylikt förhållande icke vara rimligt att förlagsgivarens rätt får omfatta hela den utestående fordringen. En sådan sakernas ordning måste i hög grad kränka den rätt, som bör tillkomma de borgenärer, vars fordringar hava speciellt sammanhang med de kostnader, för vilka just mervärdet vid försäljning är ämnat att utgöra täckning. En betydande grupp bland dessa fordringsägare utgöres av reklamfirmor och tidningspressen, som i allmänhet i åtminstone mindre industriföretags konkurser hava betydande fordringar. Huru dessa fordringsägare i framtiden skola kunna få någon utdelning, är svårt att förstå. Då tillgångarna i ett industriföretag så gott som samtliga äro att hänföra till någon av grupperna fastigheter, lager av råvaror, hel- och halvfabrikat eller utestående kontofordringar, har det hittills främst varit sistnämnda slag av tillgångar, som kommit de oprioriterade borgenärerna till del. Sedan kontofordringarna kommit in under förlaget, kunna dessa borgenärer i flertalet fall icke påräkna någon som helst utdelning, den obetydlighet av icke hypotiserade tillgångar, som finnes, räcker säkerligen icke ens till lönefordringarna. Att detta måste

giva upphov till stort missnöje, så snart det nya systemets verkningar bliva märkbara, synes mig ligga i öppen dag.
    Orättvisan i den nya ordningen blir så mycket mer i ögonen fallande, om man betänker, att numera en försäljning i rörelsen av förlagsegendomen är till direkt fördel för förlagsinteckningshavarna. Dessa komma då i åtnjutande av denna egendoms hela utförsäljningsvärde utan att få vidkännas minsta kostnad för distribution och försäljning. De utestående fordringarna komma förlagsinteckningshavarna till del utan andra avdrag än en i flertalet fall blygsam inkassokostnad, allt under det att företagets konto beträffande den vid konkursens början osålda förlagsegendomen måste belastas med alla under konkursen uppkomna försäljningskostnader.
    Det förefaller mig som om lagstiftarna icke beaktat denna sida av problemet, då de, i sin önskan att skydda förlagsinteckningshavarna vid mer eller mindre fraudolösa realisationer och överlåtelser av rörelsen i dess helhet, gått in för den genom nya 6 § av lagen införda principen.
    Mot det anförda invändes måhända, att lagstiftaren icke avsett att låta de utestående fordringarna i deras helhet ingå i förlaget. Åt uttrycket »samma rätt . . . . som han ägt i det försålda» skulle måhända kunna givas en sådan tolkning, att endast den del av försäljningssumman, som motsvarar tillverkningsvärdet, skulle tillfalla förlagets konto i konkursen. Det må emellertid betvivlas, såväl att en sådan tolkning varit avsedd, som att den låter sig förenas med ordalagen i lagrummet. Ur praktisk synpunkt måste också ett sådant system utdömas. Det skulle leda till att konkursförvaltaren skulle nödgas fordran för fordran utreda, ej blott varav den härleder sig, än även hur stor del av densamma som motsvarar tillverkningskostnad, och huru stor del som motsvarar affärskostnader, handelsvinst m. m. Detta skulle föranleda betydande arbete och orimliga kostnader, varjämte tvister lätt kunna uppstå mellan de olika intressenas bärare. Jag vågar säga, att en undersökning av detta slag skulle vara förenad med hart när oöverstigliga svårigheter även i de företag, där bokföringen står på höjden av fulländning, för att då icke tala om hur saken skulle gestalta sig, i händelse bokföringssystemet är svåröverskådligt. Det är också att antaga, att konkursförvaltarna framdeles komma att inskränka sin prövning till att undersöka resp. fordringars ursprung och så till förlaget hänföra totalbeloppet av de fordringar, som konstaterats härröra från försåld förlagsegendom.
    Redan den undersökning angående kontofordringarnas ursprung, som det nya systemet måste föra med sig, torde mången gång bliva besvärlig. Särskilt kan detta väntas bliva fallet då det i konkursförsatta företaget såväl drivit en tillverkning som även saluhållit ej mindre egna än även andra fabrikat. Att då avgöra i vad mån kontofordringarna härröra från det ena eller andra fabrikatet, blir mången gång svårt.
    Härtill kommer att de övergångsbestämmelser, som fogats till lag-

ändringen, enligt min mening äro så knapphändiga att en viktig fråga helt och hållet förbigåtts. Enligt övergångsbestämmelserna skall bl. a. 6 § i konkurs, som börjat efter lagens ikraftträdande, tillämpas jämväl beträffande äldre inteckning. Härom är kanske icke så mycket att säga. Den fråga, som emellertid lämnats obesvarad, är, huru förfaras skall i dylik konkurs med fordringar, som enligt nya lagen ingå under förlaget, men som uppkommit redan före lagens ikraftträdande. Skola dessa fordringar fortfarande stå utanför förlaget eller skola de följa de nya bestämmelserna? Ordalagen tala onekligen närmast för det senare alternativet. Men är detta rimligt? Förvisso icke. Fordringarna härröra från egendom, som visserligen tillhört förlaget men som i enlighet med äldre rätt genom försäljning förlorat sin karaktär av förlagsegendom. Då tänkbart är, att vetskapen om dessa fordringars förefintlighet kan hava föranlett viss kreditgivning utan hypotek, synes det mig stridande mot gällande rättsprinciper att giva den nya lagen tillbakaverkande kraft i så måtto, att dessa fordringar å dagen för lagens ikraftträdande återgå till förlaget. Det må betvivlas att lagstiftaren åsyftat något dylikt. I den första konkurs med förlagsegendom, varuti jag efter den nya lagens ikraftträdande blivit förvaltare, har jag också i samförstånd med förlagsinteckningshavaren löst problemet på sådant sätt, att fordringar uppkomna före den 1 juli 1932 lämnats utom förlaget.
    Man bör se denna nyhet i förlagsinteckningsförordningen såsom ett led i den strävan att vidga området för realhypoteken, som kan sägas utmärka det senaste decenniets lagstiftning. Såsom andra led kunna nämnas 1924 års lag om panträtt i spannmål, 1931 års lagom upplagshus och upplagsbevis samt 1932 års lag om inteckning i jordbruksinventarier. Man måste emellertid fråga sig, om denna inriktning hos lagstiftningen varit odelat lycklig. Den har givetvis kommit att medföra en motsvarande inskränkning uti den på personlig tilltro grundade kreditgivningen. Väl kan man medgiva, att det äldre systemet med borgensförbindelser haft sina avigsidor, man må dock ej blunda för att ett system med huvudsakligen realsäkerheter ävenledes har sina.
    Bortsett ifrån att det kan vara tvivelaktigt, om man verkligen bör över hövan underlätta belåningsmöjligheterna genom att alltmer utvidga kretsen av de förmögenhetsvärden, som kunna bliva föremål för laglig förpantning, så synes det mig, att man — alldeles speciellt i dessa dagar, då banklagstiftningens reformerande står på dagordningen — borde beakta en annan sida av saken. Den utvidgning av förlagsinteckningsrätten, varom denna uppsats handlar, leder, som jag redan framhållit, till en kraftig begränsning i industriföretagens rent personliga kredit. Härav följer för dessa företags del ett ökat behov av eget eller genom ordnad upplåning erhållet kapital. Även om härigenom vissa fördelar vinnas, så må man ej vara blind för, att denna sakernas ordning gör industrin än mera beroende av bankerna, än som hittills varit fallet. Då ett industriföretags bank-

krediter ökas, kommer alltid förr eller senare den tidpunkt, då den kreditgivande banken ser sig nödsakad att skaffa sig hypotek i företagets alla till pantförskrivning möjliga tillgångar, d. v. s. realiter blir företagets ägare. Efter 1932 års lagändring beträffande förlagsinteckning är det att befara, att denna tidpunkt kommer förr än hittills. Då man inom banklagstiftningens område med alla medel vill motverka, att bankerna bliva ägare till industriföretagen, synes det mig vara skäl att tillse, att man ej samtidigt genom andra lagstiftningsåtgärder motverkar denna strävan. När man vill förhindra, att en banks kreditgivning åt ett och samma håll blir för stor, må man ej helt förbise att industrin, i samma mån som dess personliga kreditmöjligheter beskäras, moraliskt sett vinner ett allt starkare anspråk gentemot den kreditgivande banken att genom dess försorg erhålla erforderliga krediter.
    Det synes mig sålunda, som om stadgandet i nya 6 § av förlagsinteckningsförordningen ur många synpunkter är olyckligt.

Curt Ekdahl.