Italiens nya straffprocessrätt. Den 1 juli 1931 trädde i Italien en ny strafflag och en ny straffprocesslag i kraft. Den förra har redan utgjort ämne för ett par artiklar i SvJT,1 och vad den senare beträffar kunna kanske några karakteristiska huvuddrag vara av intresse för tidskriftens läsare. Straffdomstolarnas organisation och kompetens äro tämligen originellt ordnade, ehuru grundstommen överensstämmer med fransk och tidigare italiensk rätts. Sålunda faller det i ögonen, att den lägsta instansens domstolar (corti del pretore) handlägga mål om brott, där straffmaximum går ända upp till frihetsberövande i tre år eller bötesbelopp intill 10,000 lire, ehuru det gäller en enmansdomstol, ofta besatt med en yngre jurist. Som skäl härför anföres i motiven, att en dylik arbetsfördelning mellan preturen och de kollegiala domstolarna i första instans är nödvändig med hänsyn till den nya strafflagens höjning över lag av straffskalorna. Vad dessa senare domstolar angår, fördela sig målen efter brottens svårhetsgrad mellan de vanliga underrätterna (tribunali) och domstolarna med lekmannabisittare (corti d'assisi). De sistnämnda, som handlägga de grövsta brottmålen, hava nyorganiserats på ett intresseväckande och säkerligen lyckligt sätt. I stället för medverkan vid skuldfrågans avgörande av vanlig brottmålsjury, vilken institution i lagens förarbeten helt utdömes med en övertygande motivering, deltaga i målens avgörande, förutom två fackdomare, fem personer ur en grupp av lekmän (assessori) utsedda för en tid av två år. En i viss mån betänklig omständighet är emellertid, att dessa lekmän utses av regeringen efter förslag av justitieministern, som i sitt val är bunden vid vissa grupper av socialt betydelsefulla män, motvilka någon politisk anmärkning icke förekommit. Överinstanserna (cortid'appello och la corte di cassazione) överensstämma i stort sett med kända franska motsvarigheter. En typisk fascistisk skapelse är il tribunale specialeper la difesa dello stato, en extraordinär straffdomstol för behandling av vissa statsförbrytelser och besatt med militärpersoner.
Vad förfarandet i brottmål beträffar, har den administrativa förhörsmyndighetens ställning i förundersökningen avsevärt stärkts och tvångsmedlens karaktär av förvaltningsrättsliga säkerhetsåtgärder starkt pointerats i motiven. Den tilltalades resp. häktades ställning i det förberedande förfarandet har betydligt förändrats i riktning mot en inkvisitorisk princip. Protester hava också höjts mot uppgivandet av den ackusatoriska maximens regler om den anhållnes förmåner i avseende å försvaret mot anklagelsen. 2
Grundprinciperna för domstolsförfarandet överensstämma med den moderna straffprocessens i allmänhet. I syfte att befordra förfarandets snabbhet hava