Internationellt privaträttsliga bestämmelser i det rumänska förslaget till ny civillag. Arbetet på en gemensam civillagbok för de olika delarna av Rumänien lärer vara i det närmaste fullbordat. Tillsvidare äro emellertid offentliggjorda endast förslagen till de två första delarna, innehållande, förutom person- och familjerätten, internationellt privaträttsliga bestämmelser. Beträffande dessa skola några strödda anteckningar här göras med ledning av lagtexten, som återgives i Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht 1932 s. 744—753.
    Förslaget bygger i allt vad rör personalstatutet på nationalitetsprincipen. Rätten att ingå äktenskap bestämmes sålunda i fråga om vardera nupturienten av hans hemlands lag. För rätten att erhålla äktenskapsskillnad skall gälla makarnas sista gemensamma nationella lag. Hava de ej haft en sådan gemensam lag, tillämpas den lag som vid tiden för äktenskapets ingående utgjorde mannens hemlands lag; skillnad kan dock erhållas allenast om orsak till skillnaden är för handen också enligt hustruns nationella lag vid nyssnämnda tidpunkt. Äktenskapets förmögenhetsrättsliga verkningar regleras, där förord angående förmögenhetsordningen ej upprättats, av mannens nationella lag vid äktenskapets ingående, utan hänsyn till egendomens egenskap av fast eller lös eller dess befintlighet. Det stadgas uttryckligen, att en ändring av endera eller båda makarnas medborgarskap ej har någon verkan med avseende å äktenskapets förmögenhetsrättsliga verkningar. Att sålunda den lag, som vid äktenskapets ingående blir bestämmande för dessa rättsverkningar, sedermera utan hänsyn till ändringar beträffande personalstatutet — bestämt efter nationalitet eller hemvist — förblir tillämplig, är en grundsats som, veterligen, omfattas av den internationella privaträtten i alla länder med allenast det av praktiska grunder föranledda undantag som, med hänsyn till rättslikheten mellan de nordiska staterna, kunnat stadgas i art. 3 av den mellan dem ingångna konventionen om äktenskap m. m. och som innebär, att vid prövningen av hithörande spörsmål i allmänhet skall — utan avseende å statutväxling — tillämpas lagen i det land där makarna hava hemvist.
    Fastställande av faderskap till barn utom äktenskap samt bestämmandet av faderns underhållsplikt gentemot barnet skall ske enligt barnets nationella lag vid födelsen. Bestämmelsen synes medföra, att vid prövning av dylik fråga inför rumänsk domstol främmande lag skall tillämpas, även om denna beträffande faderskapstalan vilar på helt andra principer än den rumänska, och att jämväl för underhållsbidragets bestämmande den främmande lagens måhända helt avvikande grundsatser skola vinna tillämpning. Vad gällande

svensk rätt angår synes ett dylikt resultat ej böra godtagas¹. En tillämpning av utländsk rätt i mål angående faderskap och därå grundad underhållsskyldighet kunde nämligen medföra, att svaranden berättigades framställa invändning, att barnets moder under konceptionstiden haft umgänge med flera män. De grunder, som medfört uppställande av förbud mot dylik exceptio plurium i 1917 års barnlagstiftning, torde emellertid böra medföra ett upprätthållande av förbudet också när svaranden är utlänning. Det vore vidare stötande, om underhållsbidraget i dylikt fall skulle sättas kanske avsevärt lägre än här i landet anses billigt. Svensk lag såsom lex fori synes därför i dessa fall böra komma till användning utan avseende å barnets — eller eventuellt faderns eller moderns — nationella lag².
    Arvsrättsliga spörsmål skola enligt förslaget i allmänhet bedömas enligt arvlåtarens nationella lag vid tiden för dödsfallet. Testamente skall i avseende å formen anses giltigt, om det uppfyller fordringarna i arvlåtarens nationella lag vid tiden för upprättandet eller ock i lagen i det land där det upprättades. Beträffande formen för andra rättshandlingar gäller uteslutande regeln »locus regit actum». I fråga om statens arvsrätt stadgas, att om enligt arvlåtarens nationella lag arvet skulle tillfalla den stat han tillhör eller en juridisk person därstädes, den i Rumänien befintliga egendomen i stället skall tillfalla den rumänska staten. Detsamma skall gälla, om arvet enligt arvlåtarens hemlands lag skulle tillfalla skyldeman, som enligt den rumänska lagen ej äger taga arv.
    Förslaget avvisar, i motsats till det nya italienska civillagförslaget (SvJT 1932 s. 493), renvoi-principen. Det stadgas sålunda, att en hänvisning till utländsk lag ej avser den lagens internationellt privaträttsliga bestämmelser. Av intresse är, att förslaget upptager en föreskrift därom, att då för tillämpningen av utländsk lag är avgörande, huru ett institut eller ett rättsförhållande är att rättsligen rubricera, vid frågans besvarande rumänsk lag — lex fori — skall användas. Ståndpunkten att ett »kvalifikations»-spörsmål skall bedömas enligt lex fori har också för svensk rätts del intagits av högsta domstolen i det rättsfall som refererats i N. J. A. 1930 s. 692.³
    Rätten har att ex officio tillämpa utländsk rätt. Part kan dock åläggas att styrka förekomsten och innehållet av en utländsk lag, som ej är för rätten känd.

E. L.