Straff för »billån» i Tyskland. Strafflagarnas behandling av furtum usus har under det senaste årtiondet ställts på hårt prov genom de överallt talrika s. k. billånen (»Schwarzfahren», »joyriding» etc.). Från Sverige erinras om de upprepade ändringarna av 22 kap. 12 § strafflagen med tillhörande bestämmelser om åtalsrätt. Den tyska strafflagen innehåller överhuvud icke någon bestämmelse om ansvar för olovligt brukande (med undantag för § 290, om förseelse av vissa pantlånare). I det längsta har man i praxis sökt hjälpa sig med en mer eller mindre hårdragen utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelserna om vanlig tjuvnad till att omfatta även tillgreppet av en olovligen begagnad automobil eller åtminstone av det bränsle, som under färden konsumerats. Sedan åtskilliga år har det emellertid stått fast, att tjuvnadsbestämmelserna voro oanvändbara å ett stort antal billån. Sedan förhoppningarna att kunna fylla denna lucka i lagen i samband med en allmän strafflagsomdaning eller en ny motorfordonslagstiftning måst skrinläggas och den vanliga lagstiftningsvägen överhuvud befunnits f. n. oframkomlig, har rikspresidenten genom en »nödförordning» den 20 oktober 1932,² som trätt i kraft den 1 november, utfärdat särskilda bestämmelser om straff för att mot den berättigades vilja taga i bruk motorfordon eller velocipeder. Straffet är fängelse i högst tre år, vilken straffart i lindriga fall på grund av en allmän straffrättsligbestämmelse (StrGB § 27 b) skall ersättas med böter; maximum är sålunda betydligt strängare än de motsvarande svenska straffsatsernas, även efter den senaste skärpningen av dessa. Försök är straffbart. Straffrihet äger rum, då gärningen riktar sig mot maka eller avkomling (däremot ej mot fader eller annan anförvant i uppstigande linje). Åtal förutsätter städse angivelse av målsägare.

R. B.

 

    Ministeriell lagstiftning i England. År 1929 publicerade Lord Chief Justice HEWART OF BURY en del tidningsartiklar, i vilka han förfäktade den meningen att ministeriell lagstiftning i stor utsträckning förekom i England. På grund av det uppseende dessa artiklar väckte tillsattes en undersökningskommitté, vars betänkande, Report on Ministerial Powers, avgavs i maj förra året.
    Kommittén konstaterar, att parlamentet i en utsträckning varom det självt säkerligen icke varit medvetet delegerat lagstiftningsmakten till Privy Council. Delegationen har skett dels på så sätt, att parlamentet genom särskild lag givit ministrarna fullmakt att utfärda förordningar i vissa ämnen, och dels genom att ministrarna tagit i anspråk sin rätt enligt den s. k. Henrik-VIII klausulen, d. v. s. sin rätt att vid promulgation av lagar fastställa övergångsbestämmelser. Ehuru enligt engelsk praxis och doktrin den delegerade lagstiftningsmakten bort vara tämligen snävt begränsad — den medför sålunda bl. a. icke rätt att ändra en parlamentslag, att fastställa allmänna grunder för

 

¹ En sammanställning av enquêtesvaren finnes i Ugeskrift for Læger 1933 s. 210 f.

² Reichsgesetzblatt 1932, Teil I, s. 496. Se även D.J.Z. 1932 sp. 1399 och J.W 1932 s. 3679, 3700.

administrativa förordningar eller att pålägga skatter — har den faktiskt under de senaste åren nått en nästan lika stor omfattning som nödförordningslagstiftningen på kontinenten och ingripit reglerande på områden, där enligt teorien parlamentets lagstiftningsrätt bort vara exklusiv.
    Kommitterade finna det nödvändigt i en modern stat att en del av lagstiftningsmakten delegeras till ministrarna, men anser det erforderligt, att omfattningen av denna rätt närmare fixeras, så att intrång icke sker i parlamentets fri- och rättigheter.
    I en senare del av sitt betänkande berör kommittén det förhållandet att i administrativa mål domsrätten ofta överlämnats till vederbörande minister, särskilt då kronan är part i målet. För att råda bot på detta missförhållande föreslås, att även dessa mål skola handläggas av de vanliga domstolarna.

G. B.