Ugeskrift for Retsvæsen (h. 1 — 14). För ett par år sedan dryftades huruvida med Grundlovens § 71 — som föreskriver att en domare efter fyllda 65 år kan avskedas »men uden Tab af Indtægter» — vore förenligt att i lag stadga skyldighet för domare att vid viss ålder avgå med blott pension (SvJT 1900 s. 52 o. 469). Frågan har nu på nytt upptagits av Dommer JOHN KNOX (h. 5), som besvarar den nekande. Däremot anser han grundlagsstadgandet ej hindra att med tillämpning av Retsplejelovens § 49 sty. 2 den domare som ej är i besittning av nödiga kropps- och själskrafter berövas sitt ämbete genom dom, i vilket fall han måste åtnöjas med vanlig pension. Skulle man vilja med ändring av grundlagen införa en ovillkorlig pensionsålder för domare, borde åldersgränsen enligt Knox' mening sättas högre än 70 år. Lagen om Köpenhamns politi av år 1863 bemyndigar administrationen att utfärda bestämmelser i avseende å »Ordens- og Renlighedspolitiet». Expeditionssekr. ELMIN, som hos sina landsmän finner »en gennem Aarhundreder nedarvet Autoritetstro og deraf følgende Slaaen sig til Ro med, at de fra de lovlige Øvrigheder utgaaende Udfærdigelser er i den bedste Orden», är själv fri från en sådan »ejendommelig Ængstelse for at reagere» och hävdar energiskt att den köpenhamnska administrationen i flera hänseenden överskridit sin sakliga kompetens, t. ex. genom fastställande av avgifter för skyltskåp, tidningskiosker och parkeringsplatser för bilar (h. 9). Enligt 1845 års arvsförordning kunna föräldrar få kunglig konfirmation å testamentariskt förordnande att deras barns arv eller del därav skall »sættes fast», så att barnet icke kan råda över kapitalet utan blott lyfta räntan. Detta egendomliga »Baandlæggelseinstitut» har av gammalt uppfattats så, att förfallen men innestående ränta kan tagas i anspråk av borgenärerna så framt icke motsatsen uttryckligen föreskrivits i testamentet. Nu har Højesteret (jan. 1933) förklarat att sådan ränta är fredad, oberoende av särskild föreskrift. Landsretssagf. CHRISTOFFERSEN går emellertid än längre och finner konsekvensen fordra att även den av arvingen lyftade räntan blir, så länge identiteten kan styrkas, undandragen borgenärerna (h. 9). Dansk skriven lag känner ej någon motsvarighet till den förmånsrätt som enligt 17: 3 HB tillkommer hantverkare för arvode å det gods som hos honom kvart är. I praxis erkännes dock sådan rätt; och Landsretssagf. HJEJLE undersöker, i anknytning till en nyligen meddelad Højesteretsdom, under vilka förutsättningar och i vilken omfattning det har skett och bör ske (h. 7). Härtill sluta sig några anmärkningar av VINDING

KRUSE om tinglysning av retentionsrätt (h. 9). Enligt Lov om Retsforholdet mellem Husbond og Medhjælper (6/5 1921) skall månadslönen betalas i efterskott och med rätt för husbonden att innehålla de sista två månadernas lön. För innestående lön har tjänaren förmånsrätt, men långt ner på skalan. Landsretssagf. BRØCKER anser att en förbättring av förmånsrätten är påkallad i dessa kristider, då ofta husbonden ingalunda är den ekonomiskt starkare parten (h. 5). Om bolagsstämmas kompetens skriver Højesteretssagf. BACHE, såsom alltid livfullt och upplivande (h. 11). Han är icke någon vän av inskränkningar i kompetensen; vår aktiebolags 91 § synes förefalla honom vara alltför ömsint om den enskilde aktieägarens intressen. »Den, der erhverver en Aktie, har for saa vidt i det store Hele solgt sig til Majoriteten og Ledelsen. Vilhan ikke løbe denne Risiko, maa han lade være at engagere sig som Aktionær. »Politimester BECKER OLSEN (h. 11) undersöker domstolarnas ställning till frågor om eldskada av vållande, frågor som »allerede fra et nationalekonomisk Standpunkt paakalde den største Opmærksomhed ikke mindst i Nedgangstider som de nuværende». Han beklagar att domstolarna varit alltför benägna att anse eldskada orsakad av ren casus, och han hoppas att den nya strafflagen och lagen om försäkringsavtal skola medföra en ändring häri; ty straffet för vållande till eldskada är sänkt och de försäkringsrättsliga konsekvenserna av vållande ha uppmjukats (obs. att §§ 18 och 20 i danska lagen avvika från motsvarande svenska §§). Retsplejelovens fr. o. m. detta år gällande nya bestämmelser om förhör med »Sigtede» tolkas på olika sätt. Statsadv. THOMSEN, som utlägger dem så att åtalsmyndigheten får största möjliga rörelsefrihet (h. 1), har till ganska indignerade gensagor uppkallat både KNUD JARNER (h. 3) och VICTOR HANSEN (h. 5). I minnet fastnar Th:s tes att det finnes »næppe nogen Sætning, der i højere Grad kan aabne Munden paa en Sigtet, end den, at han ikke er forpligtet til at svare». Båda hans antagonister påstå — och Th. bestrider (h. 13) — att denna tes motsäges av andra Th:s uttalanden. Förmodligen kommer den animerade diskussionen att fortsättas. — Omorganisation av Retslægeraadet är under övervägande. Dess verksamhet åtnjuter knappast »udelt Respekt hos de juridiske Praktikere», säger Overretssagf. HULEGAARD, som refererar och skarpt kommenterar vad rådet yttrat i ett rättsfall under år 1932 (h. 7); rådet replikerar (h. 11). Rastings arbete om entreprenörens »Omsætningsbeskyttelse», som prof. Ussing utförligt behandlat i SvJT:s andra häfte för året (s. 139 f.), är föremål för en än vidlyftigare anmälan av Overretssagf. Vilh. MEYER (h. 3). »Nye Domme om Guldklausuler», en engelsk och en finsk, refereras av prof. USSING (h. 13).

B. W.