Förmånsrätten för lönefordringar. Jämlikt 17 kap. 4 § HB äga betjänter och tjänstehjon förmånsrätt i arbetsgivares konkurs för dem tillkommande lön för sista året; samma förmånsrätt gäller för annan arbetares dagpenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen. Den sålunda stadgade förmånsrätten avser all konkursgäldenärens egendom, lös som fast. Enligt 13 § i samma kap. må emellertid borgenär, som äger dylik förmånsrätt, icke njuta rätt till det, varuti andra hava särskild, fast lägre förmånsrätt för mera än som i den övriga egendomen brister. Bristen skall fyllas efter ordningen av de andras förmånsrätter, så att den lägre viker för den högre, och fast egendom får icke tillgripas, så länge lös egendom finnes att tillgå.
    För tillgodoseende av de lönefordringar, som avses i 17 kap. 4 § HB, kan alltså vid konkurs, ehuru i sista hand, även intecknad fast egendom tagas i anspråk. Att detta kan innebära risker för ett sunt fastighetskreditväsen torde icke kunna bestridas. Förekomsten av s. k. tysta förmånsrätter är överhuvudtaget ägnad att införa ett osäkerhetsmoment i kreditväsendet, men andra tysta förmånsrätter än de, som hänföra sig till lönefordringen, avse som regel relativt ringa belopp, under det att sistnämnda fordringar kunna uppgå till avsevärda summor. Vid den senaste, år 1926 genomförda ändringen av ifrågavarande lagrum, vilken ändring avsåg utsträckning i fråga om tiden beträffande förmånsrätter för »annan arbetares» avlöning, var detta spörsmål föremål för övervägande från statsmakternas sida. Föredragande departementschefen framhöll vid remiss av lagförslaget till lagrådet, att de farhågor, som uttalats rörande den menliga inverkan å fastighetskrediten av en utsträckning av de tysta förmånsrätterna, måste anses till väsentlig del ogrundade. Såsom skäl härför anfördes huvudsakligen, att den då föreslagna utvidgningen berörde jämförelsevis få arbetare och därför icke kunde antagas komma att i väsentlig mån påverka inteckningshavares rätt. Lagrådets majoritet fann sig icke böra avstyrka lagförslaget, då den fara för fastighetskrediten, som redan då gällande lagstiftning otvivelaktigt innebure, knappast skulle genom förslagets godkännande i nämnvärd grad ökas. En ledamot av lagrådet avstyrkte emellertid lagförslagets antagande under framhållande särskilt av den risk för bevakning av stora lönebelopp, som kunde uppkomma därigenom att, vid betalningssvårighet för arbetsgivaren, arbetarnas avlöning förskotterades

av annan person mot det att lönefordringarna överlätes å honom och förskottsgivaren därefter bevakade dem i konkursen. Vid frågans behandling i riksdagen tillstyrkte första lagutskottet det framlagda lagförslaget. En utskottsledamot, med instämmande av ytterligare tre ledamöter, reserverade sig och hemställde, att förslaget icke måtte bifallas. Såsom motiv härför anfördes:

 

    »Den tanke, som ligger bakom nu föreliggande förslag, är onekligen behjärtansvärd. Det synes vara riktigt, att den, som lagt ned arbete på frambringande av en viss produkt, erhåller förmånsrätt framför de flesta andra borgenärer för sin fordran, i vad denna avser såsom nu föreslagits sex månaders dagspenning eller avlöning i stället för nu stadgade tre månaders lön. Dessa fordringar gälla emellertid jämväl framför inteckningshavares, och det är detta som gör saken så komplicerad. Hade det endast gällt fordringar å lön för arbete, nedlagt å eller inom viss fastighet, så hade ju inteckningshavarna själva kunnat beräkna vad de i sådant avseende kunde riskera, men då nu förmånsrätten jämväl gäller lön för arbete, utfört kanske på långt bort belägna platser och inom verksamhetsfält, där inteckningshavaren måhända icke haft en aning om att arbetsgivaren bedrivit någon verksamhet, så ställer sig saken annorlunda. Om det föreliggande förslaget, samtidigt som det utsträckt tiden till sex månader, inskränkt förmånsrätten till allenast lön för det arbete, som jag förut berört, så skulle jag för visso icke haft något att erinra emot förslaget. Men då så icke skett, måste jag med hänsyn till vikten av vårdandet av vår fastighetskredit hemställa, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas.»

 

    Förslaget vann emellertid riksdagens bifall.
    De farhågor angående de tysta förmånsrätternas inverkan på fastighetskrediten, som från skilda håll uttalats, torde tyvärr i viss mån hava bekräftats av verkligheten. Ett nyligen inträffat fall belyser detta förhållande. En i Stockholm bosatt person uppförde å en av honom därstädes förvärvad tomt en större byggnad. Innan denna ännu var fullt färdig, försåldes densamma å exekutiv auktion. De, som arbetat å byggnaden, kunde icke, då förmånsrätten enligt 17 kap. 4 § HB endast gäller i konkurs och fastighetsägaren icke försatts i konkurs, vid den exekutiva auktionen bevaka sina lönefordringar. Fastighetsägaren nödgades kort tid därefter avträda sin egendom till konkurs. Enligt konkursbouppteckningen utgjordes tillgångarna av, förutom åtskillig pantförskriven lös egendom, tre fastigheter, därav en belägen i en landsortsstad och taxeringsvärderad till 46,000 kronor. Ortens hypoteksförening hade beviljat lån mot säkerhet av de tre bäst liggande inteckningarna i sistnämnda fastighet till fastighetens halva taxeringsvärde. Vid den under konkursen förrättade exekutiva auktionen å denna fastighet bevakade arbetare, som utförtarbeten å den tidigare försålda Stockholmsfastigheten, lönefordringar till ett sammanlagt belopp av över 14,000 kronor. Fordringarna voro i vederbörlig ordning fastställda i konkursen och då någon lös egendom såvitt kunde utrönas icke fanns i konkursboet, upptogos fordringarna i borgenärsförteckningen framför hypoteksföreningens

inteckningsfordran.¹ För att i någon mån skydda sin rätt nödgades föreningen inropa fastigheten och vid sammanträdet för köpeskillingens fördelning erlägga ett avsevärt kontant belopp.
    Det anförda exemplet, vilket enligt vad jag erfarit icke saknar motsvarighet på andra håll, visar tydligt, att de tysta förmånsrätterna kunna vara ägnade att medföra stora risker för fastighetskreditväsendet. Även om den mest noggranna undersökning föregår kreditgivningen, kan likväl en kreditinrättning icke skydda sig mot dylika risker. Bestämmelserna angående de tysta förmånsrätterna kunna även göra åtskilliga lagföreskrifter, som avse att trygga en säker placering, t. ex. av omyndigas medel, tämligen illusoriska. Det ligger därför nära till hands att fråga sig, om icke förmånsrätten för lönefordringar, vilken som ovan nämnts måste anses som den viktigaste av de tysta förmånsrätterna, kan anordnas på så sätt, att densamma utan att förringa löntagarnas rätt upphör att medföra fara för kreditväsendet. Att försämra löntagarnas förmånsrätt bör icke ifrågakomma; det skäl, som ligger till grund för löntagarnas gynnade ställning i förmånsrättshänseende — nämligen att arbetaren-löntagaren i regel är för hela sin existens beroende av att han utfår sin arbetslön — är så starkt, att det icke medgiver någon rubbning av förmånsrättsordningen. Men frågan kan möjligen lösas genom en inskränkning av förmånsrätten i ett avseende och en utsträckning i ett annat. Inskränkningen skulle bestå däri, att så snart löntagarens arbete hänför sig till en viss produkt, t. ex. en byggnad eller vissa varor, förmånsrätten skulle begränsas att avse just den egendom, varå arbetet nedlagts. Så t. ex. skulle en byggnadsarbetare hava förmånsrätt i den fastighet, å vilken han arbetat, en verkstadsarbetare i de varor han framställt eller kanske i all egendom, som är av den natur att den omfattas av förlagsinteckning o. s. v. Ur praktisk synpunkt kanske det rent av skulle vara tillräckligt att på detta sätt begränsa förmånsrätten i fråga om arbete, som hänför sig till fast egendom. Mot en sålunda begränsad förmånsrätt torde berättigade anmärkningar icke kunna framställas. Utvidgningen åter skulle bestå däri, att förmånsrätten skulle gälla icke blott som nu i konkurs, utan även vid utmätning, så att t. ex. en byggnadsarbetare skulle kunna göra gällande sin fordringsrätt även vid en exekutiv auktion utom konkurs. Härigenom skulle en arbetare vinna en rätt, i viss mån jämställd med den som en hantverkare har i gods som han bearbetat, och arbetaren måste anses härigenom tryggad. Åtskilliga svårigheter skulle naturligtvis kvarstå även med en sålunda bestämd förmånsrätt; stora grupper av arbetare finnas, vilkas arbete icke hänför sig till en viss produkt, t. ex. husliga arbetare, kontorsbiträden m. fl., och för dessa måste säkerligen en allmän förmånsrätt kvarstå. Som regel torde emellertid de lönefordringar, som tillkomma

 

¹ Ett spörsmål, som härvid även uppkom, var huruvida en fordringsägare med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB äger uttaga hela sin fordran ur en av konkursboets fastigheter eller är skyldig att proportionellt fördela den på samtliga. Denna fråga, som för närvarande är föremål för domstols prövning, skall här icke närmare beröras.

sistnämnda kategori av arbetare, icke uppgå till några betydande belopp. Rent lagtekniskt torde även svårigheter möta att utforma det antydda förslaget. Med hänsyn till frågans stora betydelse kanske den dock kan vara värd en undersökning.¹
    Det förtjänar slutligen anmärkas, att spörsmålet om förhållandet mellan förmånsrätter enligt 17 kap. 4 § HB och de speciella förmånsrätterna nyligen varit föremål för behandling av de delegerade, som utarbetat förslag till konvention mellan Sverige och övriga nordiska länder angående konkurs m. m. (Statens offentliga utredningar 1933: 1, s. 49 ff.) Delegerades förslag i denna del innebär i viss mån en avvikelse från de enligt svensk rätt gällande reglerna och medför, när konkursen inträffat i annan konventionsstat än Sverige, starkare skydd för de speciella förmånsrätterna än svensk lag eljest medgiver. Enligt förslaget skall nämligen den bestämmelsen gälla, att, om t. ex. en person försättes i konkurs i Danmark, särskild förmånsrätt i egendom, som finnes i Sverige, alltid skall äga företräde framför prioriterade lönefordringar.²

Thorwald Bergquist.