Rådhusrätternas rekrytering. Sedan magistraten i Västerås d. 28 nov. 1932 utsett t. f. rådmannen i Uppsala Carl-Elof Lindgren att uppehålla ett vakansförordnande å assessorstjänsten vid magistraten och rådhusrätten, anförde dåv. vattenrättssekreteraren Martin Lindheimer besvär hos länsstyrelsen i Västmanlands län under yrkande att i stället för Lindgren erhålla förordnandet.
Efter det magistraten i yttrande över besvären till länsstyrelsen — under framhållande bl. a. att överklagade beslutet enligt magistratens förmenande icke kunde upphävas under annan förutsättning än att formella felaktigheter förelupit vid beslutets fattande men dylikt förhållande icke påvisats — hemställt att besvären måtte lämnas utan avseende, utlät sig länsstyrelsen genom res. d. 13 jan. 1933: Enär genom överklagade beslutet klagandens enskilda rätt icke kunde anses hava blivit kränkt samt beslutet icke heller strede mot allmän lag eller författning eller eljest vilade på orättvis grund eller överskrede deras befogenhet, som beslutet fattat, funne länsstyrelsen den av Lindheimer förda talan icke förtjäna avseende.
I besvär hos K. M:t över länsstyrelsens res. vidhöll Lindheimer sin hos länsstyrelsen förda talan samt anförde bl. a., att då länsstyrelsen med stöd av gällande kommunallag funnit sig icke kunna pröva ärendet i sak, denna handläggning av ärendet icke torde hava varit riktig, enär liknande frågor tidigare undergått sakprövning i högre instans.
Före ärendets avgörande av K. M:t infordrades utlåtanden från Svea hovrätt och — efter det att föreningen Sveriges stadsdomare i en till K. M:t ingiven framställning hävdat att K. M:t icke ägde
ingå i saklig prövning av sökandenas inbördes företräde — jämväl från justitiekanslersämbetet.
Svea hovrätt förklarade sig anse laga hinder ej föreligga emot besvärens upptagande till prövning samt förordade bifall till desamma.
Justitiekanslersämbetets utlåtande — som utmynnar i ett uttalande att hinder ej föreligger att i anledning av de anförda besvären ingå i prövning av de olika sökandenas lämplighet för befattningen — innehåller följande:
»I ärendet saknas upplysning om de skäl, varpå länsstyrelsen grundat sin uppfattning att besvär över magistratens i Västerås förevarande beslut icke finge prövas ur andra synpunkter än de i länsstyrelsens resolution angivna.
Föreningen Sveriges stadsdomare har emellertid i ärendet anfört att de stadganden, som röra städernas befogenhet att själva tillsätta vissa tjänstemän, vore av privilegienatur; och har föreningen i detta sammanhang åberopat 3 § i nådig försäkran den 23 februari 1789, enligt vilken städerna skulle orubbat bibehållas vid deras rättighet att föreslå borgmästare och välja rådmän samtantaga mindre betjäning.
Åberopandet av 1789 års konungaförsäkran torde böra kompletteras med en erinran om innehållet i § 114 regeringsformen, enligt vilket lagrum de privilegier, varom här kan vara fråga, må ändras eller upphävas genom sammanstämmande beslut av konungen och riksdagen.
Den rätt i allmänhet till självstyrelse för städerna, varom nämnes i varjehanda författningar före regeringsformens tillkomst, har därefter gång efter annan undergått förändringar. Formerna för dess utövande äro numera till sina huvudgrunder reglerade genom lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad. I 3 § uttalas huvudprincipen att stadskommun äger själv vårda sina ordnings- och hushållningsangelägenheter. Dess beslutanderätt utövas av stadsfullmäktige eller å allmän rådstuga (7 §). I överensstämmelse med nyssnämnda princip har från den allmänna grundsatsen angående omfattningen av besvärsprövning gjorts det undantag beträffande beslut av berörda organ (76 §), att rättelse kan påkallas allenast då beslutet icke tillkommit i laga ordning eller då felaktigheter förekommit i de hänseenden som omnämnas i länsstyrelsens resolution i förevarande ärende. Begränsningen i prövning av kommunalbesvär kommer ock till synes på det sätt att prövningen torde böra vid bifall till besvären utmynna i ett upphävande av det överklagade beslutet med eller utan återförvisning av ärendet men icke i att annat beslut sättes i dess ställe. Reglerna för prövning av kommunalbesvär äro, såvitt ej för visst fall annorlunda stadgats, tillämpliga jämväl där kommunen i särskilda författningar tillagts befogenheter utanför de rent kommunala angelägenheternas område och dessa befogenheter utövas av stadsfullmäktige eller å allmän rådstuga. Sålunda lärer för överklagande av rådmansval i allmänhet icke komma ifråga annan grund än att laga former ej iakttagits eller att för befattningen stadgade kompetensvillkor förbisetts.
Magistratens ställning är en annan. Efter den tid då magistraten (rådet) jämsides med statlig verksamhet utövade funktionen såsom en stadens eller borgerskapets styrelse har utvecklingen så småningom gått i riktning mot en bestämd boskillnad mellan de statliga och kommunala angelägenheterna. Denna fortskridande förskjutning av området för magistraternas verksamhet
har nått därhän att dessa nu torde kunna sägas åtminstone huvudsakligen utgöra statliga lokalmyndigheter. Att verksamheten bekostas av städerna saknar härvid betydelse.
I nu angivna förhållande finner man förklaringen till att beträffande magistrat helt saknas motsvarighet till de inskränkande regler rörande besvärsprövningen vilka, enligt vad förut nämnts, gälla beslut av de kommunala organen. Allmänna grunder skola alltså tillämpas. Ett magistratsbeslut kan följaktligen underkastas prövning i hela dess vidd och ändras på det sätt att annat beslut sättes i dess ställe. Den omständigheten att i vissa magistratsärenden rena lämplighetssynpunkter diktera utgången ger ej anledning till avvikelse från det nu sagda; även då har den prövade myndigheten principiellt att bedöma huruvida ett i sak riktigt avgörande träffats.
Att de kommunala organens lagstadgade särställning icke kan åberopas beträffande magistraten torde i stort sett vara obestritt. Emellertid synes länsstyrelsens resolution vara grundad på den uppfattningen att reglerna för prövning av kommunalbesvär skulle, trots frånvaron av bestämmelse därom, äga analog tillämpning där fråga vore om tillsättning av tjänst. Man torde dock icke med fog kunna utgå ifrån att lagstiftaren, som i kommunallagen ägnat ett särskilt kapitel åt magistraten samt dess befogenheter och skyldigheter, skulle vid behandlingen av underställnings- och besvärsreglerna hava underlåtit ge ett uttryckligt stadgande i ämnet, därest magistratsärendena eller vissa av dem ansetts vara av den beskaffenhet att de i fullföljdshänseende borde likställas med de rent kommunala ärendena. Vad speciellt tjänstetillsättningsfrågor beträffar lärer med beaktande av att magistraten sedan gammalt anförtrotts en i princip vittomfattande — ehuru numera praktiskt föga betydande — uppgift att tillsätta vid stadens förvaltning anställda tjänstemän och betjänte (46 § i nu gällande lag) ett dylikt förbiseende av lagstiftaren knappast vara tänkbart. Fast hellre talar nämnda omständighet för att den i lagen gjorda begränsningen av den särskilda besvärsregelns tillämpning ger uttryck åt en avsiktligt intagen ståndpunkt, nämligen den att beträffande beslut av magistrat allmänna grunder skola följas vad än ärendet gäller. Oberoende av huru härmed förhåller sig lärer redan den ställning av undantagsbestämmelse, som det kommunala besvärsinstitutet intar, utesluta möjligheten att sträcka dess tillämpning utöver det av lagen direkt utstakade området. Allraminst synes beslut om upprätthållande av en tjänst med statliga funktioner erbjuda tillfälle till analogisk användning av en särbestämmelse, vars enda syfte är att tillgodose ett kommunalt intresse.
Stadsdomareföreningen anför att, i den mån rådmansbefattningarna ombildats till stadsnotarie- eller assessorsbefattningar, stadsfullmäktiges valrätt, i enlighet med för magistraterna utfärdade stadgar, överlåtits å magistraterna men att därmed icke torde hava skett någon inskränkning i rätten att oavsett meriter utse den som anses lämpligast. Denna regel beträffande de ordinarie innehavarna torde så mycket mer få anses gälla vid tillsättande av dylik tjänst allenast å förordnande; det vore icke gärna tänkbart, att städernas makt över dessa tjänster skulle vara mindre när det gällde ett blott förordnande än beträffande det långt viktigare besättandet med ordinarie innehavare.
Justitiekanslersämbetet kan icke tillmäta dessa synpunkter någon betydelse. Med den ståndpunkt ämbetet i det föregående tillkännagivit finnes icke rum
för nyansering i frågans bedömande allt efter som magistraten stöder sin befogenhet på den ena eller andra grunden; i och med att beslut i ärende överhuvud ankommer på en till statsförvaltningen hörande myndighet, blir ärendet utan vidare inlemmat i det system som gäller för dessa, där ej för visst fall särskilda former för förfarandet uppställts. Ämbetet ställer sig för övrigt främmande för den synpunkten att magistratens beslutanderätt skulle hava tillkommit genom delegering av det kommunala organets valrätt. Magistratens befogenhet att förordna om upprätthållande av rådmanstjänst stöder sig på kungl. brev och i visst fall på lagbestämmelse. Om tillsättande av stadsnotarietjänster torde i allmänhet uttrycklig föreskrift finnas i respektive arbetsordningar. Huru härmed skall förfaras i Västerås framgår visserligen ej klart av arbetsordningen för rådhusrätten och magistraten därstädes, men i varje fall torde nu ifrågavarande förordnande hava meddelats med stöd av § 8 i arbetsordningen.
I anledning av vad stadsdomareföreningen framhållit rörande den olikhet i prövningen av magistrats beslut om förordnande till och stadsfullmäktiges val för besättande av tjänst som med den av justitiekanslersämbetet företrädda uppfattningen skulle råda, må till sist såsom en nära till hands liggande jämförelse erinras om borgmästaretjänsterna, beträffande vilka föreliggger ett i stort sett motsvarande förhållande som dock ej lärer inbjuda till slutledningar i den av föreningen angivna riktningen. Det torde ock ligga i sakens natur att resultatet av ett val av en menighet eller korporation icke kan göras till föremål för en prövning efter samma grunder som ett beslut av myndighet. Förstnämnda, från äldre tider ärvda men för nutida åskådning främmande form för tillsättande av sådana tjänster, varom här är fråga, synes föga ägnad som bas för analogiska slutsatser med syfte att framdeducera en rådande enhetlighet i prövningen av stadsfullmäktiges och magistratens beslut rörande tjänstetillsättningar.
På grund av vad sålunda anförts finner justitiekanslersämbetet hinder ej föreligga att i anledning av de i ärendet anförda besvären ingå i prövning av de olika sökandenas lämplighet för befattningen.»
Besvären föredrogos i konselj d. 21 april 1933, därvid K. M:t, enär Lindheimer bort framför Lindgren ifrågakomma till erhållande av ifrågavarande förordnande, prövade skäligt att, med upphävande av magistratens och länsstyrelsens beslut, visa ärendet åter till magistraten med föreskrift att för Lindheimer utfärda det sökta förordnandet.