Ny schweizisk vägtrafiklag. Från och med innevarande år gäller i Schweiz en ny »Bundesgesetz über den Motorfahrzeug- und Fahrradverkehr» av d. 15 mars 1932. Denna lag innehåller bestämmelser, som enligt svensk terminologi motsvara icke blott motorfordonsförordningen utan även vägtrafikstadgan, ansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen. Vid jämförelse med motsvarande svenska stadganden förtjänar följande att anmärkas.
    Hastigheten är principiellt fri men skall givetvis anpassas efter trafikförhållandena. Maximihastigheter kunna fastställas endast i undantagsfall, t. ex. beträffande vissa tyngre vagnar. Principen om högertrafik är upprätthållen med det enda undantaget, att trafiken på vissa huvudgator (-vägar), vilka utmärkas med speciella varningstavlor, har tillerkänts förkörsrätt framför trafiken på korsande bigator. Bruket av signalhorn har förbjudits under tiden frånkl. 11 e. m. till dagens inbrott.
    I fråga om skadeståndsskyldighet i anledning av trafikolyckor gäller som huvudregel, att ett motorfordons ägare (Halter) svarar för all person- och sakskada, som förorsakas av trafiken med fordonet, varjämte föraren svarar för eget vållande (yrkesförare även för trafiksäkerheten hos fordonet). Föres fordonet av person, som egenmäktigt och utan ägarens förvållande satt sig i besittning därav, svarar denne i ägarens ställe. Ägaren befrias vidare från ersättningsskyldighet om han kan bevisa, att skadan förorsakats av »höhere Gewalt» eller genom grov vårdslöshet av den skadelidande eller tredje man. Såsom tredje man räknas dock icke person, som medverkar vid trafikens upprätthållande eller som med ägarens tillstånd för motorfordonet. Har skadan förorsakats genom ringare vårdslöshet av den skadelidande eller tredje man, kan domstolen jämka skadeståndet efter omständigheterna, vilket även kan ske då både den skadelidande och föraren äro vållande. Är ägaren fri från vållande, kan jämkning äga rum beträffande skadestånd, som skall utgå till icke betalande passagerare. Förorsakas skada av två motorfordon, svara

ägarna gentemot tredje man solidariskt och sinsemellan i förhållande till varderas skuld eller in dubio till hälften vardera. I fråga om skador som tillfogats ägaren själv gäller trafiklagen blott personskador, medan beträffande sakskador allmänna obligationsrättsliga grundsatser gälla. Överenskommelser, som upphäva eller inskränka ersättningsskyldigheten, förklaras ogiltiga, och överenskommelser, som fastställa uppenbart oskäliga skadeersättningar, kunna klandras vid domstol inom en frist av ett år.
    De hårda ansvarighetsbestämmelserna kompletteras med ägarens skyldighet att hålla trafikförsäkring, som täcker alla genom trafik med motorfordonet uppkomna skador intill vissa belopp. Försäkringsgivaren kan icke mot den skadelidande åberopa kontraktsbrott av försäkringstagaren. För personskador, som förorsakats genom trafik utan vederbörande ägares vetskap och vilja, avslutar staten en särskild försäkring.
    Av straffbestämmelserna må nämnas: förande av motorfordon i »angetrunkenem Zustand» bestraffas, vid försvårande omständigheter eller återfall, med intill sex månaders fängelse. »Billån» straffas med fängelse i högst ett år. Vid förseelser, som medföra fara för trafiken, kan dessutom körkortet indragas; vid framförande av motorfordon i berusat tillstånd är detta obligatoriskt, och minimitiden är, om olycka inträffat, ett år.

E. A.