Det nordiska sjölagstiftningsarbetet. Chefen för justitiedepartementet statsrådet Schlyter anförde i statsråd d. 31 mars 1933 följande.
    »På hösten 1917 tog den norska regeringen initiativ till ett för Sverige, Danmark och Norge gemensamt arbete för revision av de skandinaviska sjölagarna, varefter delegerade för de tre länderna sammanträdde under okt. 1918 i Stockholm för att överlägga angående anordnandet av ifrågavarande arbete samt omfattningen av detsamma. Med godkännande av vad de delegerade förordat uppdrog K. M:t enligt beslut d. 31 dec. 1918 åt en kommitté att deltaga i det överenskomna arbetet. Kommittéer med motsvarande uppdrag blevo tillsatta i Danmark och Norge, varefter även Finland anslöt sig till samarbetet.
    Under år 1921 avgåvo kommittéerna förslag till dels sjömanslag, dels lag om ändring i vissa delar av sjölagen, vilka förslag med vissa jämkningar upphöjdes till lag d. 15 juni 1922.
    Vid sidan härav påbörjades revisionen av bl. a. befraktningsrätten och därmed sammanhängande ämnen. Emellertid återupptogs tidigare än beräknats det sedan åtskilliga år avbrutna arbetet på en internationell reglering inom viktiga delar av sjörätten. Då detta arbete även berörde befraktningsrätten, föranleddes därav ett avbrott i de nordiska sjölagstiftningskommittéernas verksamhet. Utkast till bestämmelser om befraktning förelåg dock färdigt i juli 1924.
    Under några år vilade därefter de nordiska sjölagstiftningskommittéernas verksamhet såsom sådan, varemot genom särskilda delegerades försorg utarbetades de förslag till bl. a. ändring i vissa delar av sjölagen vilka d. 18 maj 1928 upphöjdes till lag. Genom denna lagstiftning bragtes vår sjörätt i överensstämmelse med de i Bryssel d. 25 aug. 1924 och d. 10 april 1926 avslutade, av Sverige tillträdda konventionerna rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om dels begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö, dels sjöpanträtt och fartygshypotek.
    Sedan från de danska, finska och norska regeringarnas sida uttalats benägenhet för det nordiska sjölagsarbetets återupptagande, varvid såsom skäl åberopats dels att man ej längre hade anledning att räkna med en allmänt internationell behandling av befraktningsrätten, dels ock att de förarbeten å detta rättsområde vilka förelåge såsom resultat av kommittéernas verksamhet nu borde i möjligaste mån tillgodogöras, blev denna fråga ånyo föremål för behandling. Med stöd av d. 11 maj 1928 lämnat bemyndigande, i samband varmed den år 1918 tillsatta kommittén blivit upplöst, förordnades sålunda prof. Albert Ernberg att från svensk sida deltaga i fortsatt nordiskt samarbete på sjörättslagstiftningens område, såvitt anginge befraktningsrätten och därmed omedelbart sammanhängande ämnen. Vid en under aug. och sept. 1929 i Köpenhamn hållen konferens upptogs jämväl frågan angående de nordiska ländernas anslutning till den internationella konventionen d. 25 aug. 1924 angående vissa gemensamma rättsregler i fråga om konossement (de s.k. Haag-

reglerna) och gjordes de ändringar i och tillägg till 1924 års utkast till bestämmelser om befraktning som skulle betingas av en sådan anslutning. Sedan K. M:t d. 18 okt. 1929 förordnat hovrättsrådet Hugo Wikander att i egenskap av sakkunnig inom justitiedepartementet utarbeta förklarande anmärkningar till det sålunda reviderade utkastet och detta jämte sagda anmärkningar efter publicering i Statens offentliga utredningar (1930:11) remitterats till organisationer för sjöfart, handel och industri ävensom till vissa andra representanter för den praktiska erfarenheten på förevarande område, hava de inkomna yttrandena, jämlikt nådigt uppdrag d. 29 maj 1931, bearbetats av Wikander.
    Efter inbjudan av den svenska regeringen hölls i Stockholm d. 10 och d. 11 okt. 1932 ett sammanträde mellan delegerade för Sverige, Danmark, Finland och Norge för dryftande av frågan om de nordiska ländernas ställning till konossementskonventionen och i anslutning därtill spörsmålet om fraktavtalslagstiftningsarbetets fortsatta bedrivande. Såsom delegerade för Sverige deltogo, på grund av särskilt uppdrag, justitierådet Algot Bagge samt Ernberg och Wikander.
    Mellan de delegerade rådde full enighet om att anbefalla, att det nämnda arbetet nu måtte gemensamt fullföljas och avslutas under beaktande av särskilt de från olika näringsorganisationers och myndigheters sida gjorda erinringar och anmärkningar till det remitterade utkastet.
    Enighet rådde likaledes om att arbetet borde begränsas till reglerna angående befraktning och därmed omedelbart sammanhängande ämnen, särskilt spörsmålet om befälhavarens rättsliga ställning. En reform av de övriga delar av sjölagen, som icke redan varit föremål för revision, syntes nämligen mindre påkallad.
    Vad angår konossementskonventionen syntes det de delegerade vara klart, att ett tillträdande av konventionen icke behövde medföra, att i de nordiska ländernas lagar infördes tvingande bestämmelser av så stor räckvidd som föreslagits i 1929 års utkast, i det att avtalsfriheten, även om konventionen tillträddes, kunde upprätthållas i större utsträckning, särskilt för fart mellan utländska hamnar. Med hänsyn härtill syntes det kunna antagas, att full enighet skulle under det fortsatta arbetet ernås också beträffande ländernas ställning till konossementskonventionen. De delegerade beslöto därför att hemställa till regeringarna i de av dem representerade länderna, att det måtte uppdragas åt dem, som förordnas att fullfölja arbetet angående befraktningsrätten, att i samband med avlämnande av det slutliga förslaget till lagbestämmelser om befraktning göra framställning jämväl i frågan om tillträdande av konossementskonventionen.
    Sedan redogörelse avgivits för vad sålunda förekommit och av departementschefen begärda promemorior i övrigt avlämnats, var de svenska sakkunnigas uppdrag avslutat.
    Den mening åt vilken de delegerade vid nämnda sammanträde givit uttryck finner jag välgrundad. Jag anser följaktligen att det nordiska sjölagsarbetet bör fullföljas och avslutas, att detta arbete i fortsättningen bör begränsas till reglerna om befraktning och därmed omedelbart sammanhängande ämnen samt att i detta sammanhang frågan om Sveriges ställning till konossementskonventionen bör bliva föremål för utredning.
    I Danmark, Norge och Finland hava de förut omnämnda sjölagstiftnings-

kommittéerna icke, såsom i Sverige, blivit upplösta. Även för Sveriges vidkommande lärer ifrågavarande lagstiftningsuppgift nu böra anförtros åt en särskild kommitté. Denna synes böra bestå av två med lagstiftningsarbete förtrogna ledamöter jämte en sekreterare. Härjämte torde böra utses högst fyra personer med praktisk erfarenhet på området, vilka de kommitterade skola äga kalla till överläggning då anledning därtill förekommer.»
    På hemställan av departementschefen förordnade därefter K. M:t presidenten Birger Ekeberg till ordförande och hovrättsrådet Hugo Wikander till ledamot i en kommitté med uppdrag att i enlighet med de angivna riktlinjerna deltaga i fullföljandet och avslutandet av det nordiska lagstiftningsarbetet på sjörättens område, varjämte departementschefen bemyndigades att förordna sekreterare hos kommittén och utse fyra personer, vilka de kommitterade skulle äga kalla till överläggning då anledning därtill förekomme.