JOHAN C. W. THYRÉN †.
Då Johan Thyrén för något mer än tre år sedan i denna tidskrift tecknade en minnesruna över sin danske kollega och vän Carl Torp, yttrade han, att Torps livslopp utmätts precis till den punkt, då han fick se sitt verk, det av honom författade förslaget till en ny dansk strafflag, fullbordat. Ödets bevågenhet mot Thyrén var icke fullt lika stor. Han hade lagt grunden till byggnaden, dess murar stodo redan färdiga, takstolen var rest, han höll just på med inredningen. Om alltså tillfredsställelsen att lägga sista handen vid verket icke kom på hans lott, blev honom dock beskärt att skåda byggnaden och glädjas åt dess måttfulla proportioner och väl avvägda linjer. Mera hade Thyrén, åtminstone under senare år, ej heller väntat av livet. Då jag sista gången träffade honom, i september förra året, lät han tydligt förstå att livstråden kunde brista när som helst. Den objudne gästen stode, som hans ord föllo, redan väntande vid hans dörr. Hans andes spänstighet var visserligen densamma, ej heller hade åren böjt honom — rakryggad gick han genom livet — men de anspråk, som hans starka vilja och hans okuvliga arbetshåg ställde på hans hjärta, blevo även för en kraft natur som hans dock i längden övermäktiga.
Det är icke min avsikt att i dessa minnesord lämna någon redogörelse, om än aldrig så kortfattad, för Thyréns livsgärning eller inlåta mig på något försök att värdesätta den. Hans andespände över alltför stora vidder för att jag ens i någon mån skulle tilltro mig en sådan uppgift. Vad angår hans straffrättsliga produktion må hänvisas till den framställning, som i anledning av Thyréns år 1931 inträffade sjuttioårsdag i denna tidskrift lämnades av Ragnar Bergendal, hans efterträdare som straffrättslärare. Jag skall alltså här endast söka att samla några spridda drag till belysning av hans personlighet.
Thyréns vitalitet var stark och ursprunglig. Han bevarade den till sin sista levnadsdag. Livet spelade i den unge studentens ådror, det lockade ännu i ålderdomens höst i sin mångskiftande rikedom, sin gåtfullhet. De lärda mödorna, studierna vid arbetslampan, hade väl i honom en hängiven dyrkare, men ensamma kunde de dock icke tillfredsställa hans andes behov. I denna kärlek till livet hade väl ock hans starka reslust sin upprinnelse. Att resa var för honom livet i en högre potens. Hans vakna iakttagelse och djupa historiska insikter tillförsäkrade honom ett rikt utbyte av dessa resor i skilda länder. I sina samtal dröjde han ofta och gärna vid dem. Italien var för honom, näst hans eget, landet framför alla andra. Något av de sista åren sände han mig en kartong med ett par hundra, av honom själv tagna kamerabilder från Italien. Den åtföljdes av maningen: »Res, medan tid är, snart blir du för gammal».
Med en viss rätt har sagts om Thyrén, att han av naturen var en mångfrestare. Särskilt i ungdomen och de tidigare mannaåren var otvivelaktigt hans ärelystnad, att han icke skulle anses främmande för något mänskligt. Helt visst var det antikens människoideal, som mest tilltalade honom. Uti ett av sina akademiska tal framställer han till besvarande frågan: »Vem är den verkligt lycklige, den lyckligaste?» »Är det den, hos vilken alla kroppens och alla själens krafter och anlag utveckla sig på en gång allt rikare och allt mera harmoniskt, den mest fulländade mikrokosmen, den som mest närmar sig en olympisk gudagestalt?» Hans svar blir ett »kanske». »Men», tillägger han, »då måste man också säga med den gamle greken, att för människan, som dock icke är någon gud, lyckan kräver, att hon dör ung». Det var ungdomens, blomstringsårens lycka, varom han här talade. Orden återspegla helt visst något av den inställning till livets problem, som Thyrén själv då ägde. Men han stannade ej vid denna ståndpunkt. Livets verkliga mål låge på ett högre plan och den sanna lyckan kunde allenast vinnas genom att oavlåtligt lyssna till och hörsamma samvetets bud.
Vad som särskilt eggade Thyrén var alla krafters anspänning inför en viss uppgift, och med all sannolikhet låg för honom en livsnjutning i blotta medvetandet om förmågan att lösa den. Intresset för själva lösningen som sådan kom måhända understundom i andra rummet. Det var ej målet han i första hand sökte och som lockade honom utan vandringen, rörelsen, kraftutveck-
lingen. Han älskade idrotten, såväl den andliga som den kroppsliga. Den harmoniska utvecklingen av själ och kropp inom de gränser, som anlag och naturliga förutsättningar betinga, är det ideal, som han mer än en gång framställt till efterföljd för lyssnande ungdomsskaror.
Thyréns samhällsåskådning uppbars av samma uppfattning som var bestämmande för hans ställning till människan som individ. Om samhällsutvecklingens mål ansåges vara största möjliga lycka för största antalet individer, återkomme man dock alltid till den individuella lyckan som frågans kärnpunkt. Också för samhället låge huvudvikten å alla krafters harmoniska utveckling och samspel. Med styrka framhåller han den fara för människosläktet, som dolde sig i kulturens utveckling i ensidigt teknisk och intellektuell riktning. »Vi kunna tyvärr», yttrar han, »icke tro den gamle filosofen, att vetande och godhet äro samma sak. Ville man än säga, att de sammanfalla, när de båda växa till oändliga d. v. s. att allvetenhet med nödvändighet betyder även allgodhet, så har denna tanke ingen tillämpning på ändlighetens värld: här falla dessa sidor i sär och med den enas tillväxt är den andras alldeles icke självskriven». Den intellektuella kulturens oerhörda stegring, dess kunskaper och maktresurser, måste enligt Thyrén, för att den ej måtte bli ödesdiger för människosläktet, gå hand i hand med »en motsvarande utveckling av denna andra sida i människosjälen, det mänskliga hjärtats godhet och människornas inbördes kärlek».
Vad som särskilt sysselsatte Thyrén som socialpolitiker var frågan om den degeneration av folkmaterialet, som i de moderna kultursamhällena framträdde allt starkare. Den fortgående industrialiseringen hade medfört, att befolkningen i allt större utsträckning lämnade landsbygden och flyttade till städer och industrisamhällen. Närmast med utgångspunkt från kriminalstatistiken ansåg sig Thyrén kunna fastställa att denna sammangyttring av befolkningen i större samhällen hade med sig de mest allvarliga konsekvenser för släktets andliga och kroppsliga hälsa. För dessas motarbetande krävdes ingripande socialhygieniska motåtgärder. All lagstiftning, ej minst strafflagstiftningen, hade sin begränsning. Den nådde i allmänhet ej det onda i dess rot, ej den miljö, ur vilken brottsligheten framspringer med orsaksbunden nödvändighet, utan träffade allenast de yttre symptomen.
Det är ur denna synpunkt, som Thyréns ställning till alkohol-
frågan bör ses. Avhållsamheten är för honom ett vapen i kampen mot släktets degeneration. Huruvida förbudet i och för sig är eftersträvansvärt eller ej intresserar honom icke i högre grad. Själv är han icke absolutist, men han tror, att ett allmänt alkoholförbud är nödvändigt just under nu rådande förhållanden.
Av de skäl, som Thyrén i sitt stora anförande i riksdagens andra kammare år 1910 åberopade till stöd för sin ståndpunkt, bör här måhända erinras om ett som är särskilt kännetecknande. Thyrén var en varm vän av den germanska folkstammen. Enligt hans åsikt var intet folkslag mera utsatt för alkoholens skadliga inflytelser. Man kunde ju möjligen, invänder han, trösta sig med att medlemmar av ett annat, mera motståndskraftigt folk skulle fylla platsen efter dem, som dukade under. »Så länge det vandrar människor här på samma stenhäll, så är det ju samma folk, som fortfar och går framåt». Hans svar härpå är: »Jag bekänner, att jag icke kan höja mig till denna kosmopolitiska vid hjärtenhet; ville jag föreställa mig något framtida Sverige, där en främmande ras vore kapitalister och en annan främmande ras arbetare, så är det för mig snarast detsamma som om stenhällen sjunkit i havets djup, åtminstone är det för mig icke längre Sverige».
Thyréns ståndpunkt till rasfrågan var djupt rotad och han återkom med förkärlek till detta ämne. Då han sommaren 1926 tillträtt sitt ämbete som chef för justitiedepartementet, var en av hans första åtgärder igångsättandet av utredning rörande en ny främlingslagstiftning. Det är icke underkastat något tvivel, att han i detta sitt arbete främst leddes av önskan att förebygga en för vår folkstam menlig invasion av främmande folkelement.
Thyréns livssyn var präglad av en djup idealitet. Väl förbisåg han icke de praktiska synpunkternas betydelse, då det gällde livets svåra konst. I hans akademiska tal är också inmängd en rikedom av praktiska vinkar hur den unge studenten bör ordna sin livsföring. Genom dessa går som en röd tråd måttfullhetens gyllene regel. »Men», manar han de unga, »glömmen inte, att det ovanom riket Lagom, ovanom kompromissens värld och sålunda ovanom betingelserna för yttre framgång, finnes en annan värld, där människan aldrig bör kompromissa vid risk att förr eller senare, med eller utan framgångar, tappa bort sig själv».
N. Gärde.
Med Vemod har sikkert alle Professor Thyréns mange Venner paa denne Side Sundet modtaget Budskabet om hans Død. Thyrén var fra Slutningen af forrige Aarhundrede og langtind i Begyndelsen af dette en næsten lige saa kendt Københavner som Byens egne Børn. I mange Aar boede han her i kortere eller længere Tid ad Gangen, studerede her, deltog i Hovedstadens Liv og var kendt i vide Kredse. Da Dansk Kriminalistforening i 1900 blev stiftet, var han blandt dens første Medlemmer og en sikker Deltager i dens Møder. Vel deltog han sjældenti de offentlige Debatter, men han var stedse en interesseret Tilhører, hvis Raad og kritiske Bemærkninger var sikker paa et opmærksomt Øre hos Foreningens daværende Ledere.
Thyrén forenede jo med sin enestaaende Indsigt i alle kriminalistiske Emner den lysende Klarhed og det sikre Instinkt for det centrale, der kun er saa saare faa givet, og som har gjort hans senere Arbejder for den svenske Straffelovsreform saa frugtbringende for hans Landsmænd og saa værdifuld for alle, dervil vide grundig Besked om de mangfoldige Specialer, hvormed han har beskæftiget sig, og hvorom hans Bøger har bragt Bud.
En enkelt Gang lod han i Kriminalistforeningen ogsaa et dansk sagkyndigt Publikum nyde umiddelbart godt af sin store Kundskabsfylde og prægnante Fremstillingsevne — nemlig da han den 5 December 1918 holdt Foredrag om »Sandhedsbeviset ved Ærefornærmelser». Han fik her Lejlighed til, ganske som om det var i Forbigaaende, ogsaa at pege paa forskellige Led af den danske Rets Regler om dette Spørgsmaal og give Impulser til Kritik og Reform, som ved den ny Straffelov er bleven optaget og gennemført.
I de senere Aar saas Thyrén sjældnere og sjældnere her i Byen. Ved en enkelt Lejlighed, hvor jeg for et Par Aar siden tilfældig traf ham paa Færgen mellem København og Malmø, og hvor Talen faldt paa Dagbodsystemet, som han i sin Egenskab af Justitsminister med stor Energi havde søgt gennemført i Sverige, men som det først lykkedes hans Eftermand at bringe i Havn, fik jeg dog Anledning til at konstatere, at hans Viden og klare Blik ikke var i Aftagende. Hans ranke Skikkelse, hans levende Øjne og hans gode, venlige Smil var heller ikke ændret — kun var der maaske kommet noget af Eneboeren over ham. Menneskers Selskab syntes at trætte ham, og da jeg kort før Skibets Ankomst til Malmø tilfældig fik Øje paa ham, gemt i Mør-
ket, fjernt fra Skibets øvrige Passagerer, var det Indtrykket af en træt og skuffet Mand, som blev det blivende hos mig.
Nordisk Kriminologi har i ham mistet en af sine højest begavede Dyrkere.
København i Maj 1933.
Aug. Goll.
Även utom Sveriges gränser är det fullt klart, att den svenska rättsvetenskapen med professor emeritus Johan C. W. Thyréns bortgång förlorat en av sina allra främsta målsmän. Han framstod även för oss i Finland genom sin vittomspännande lärdom, genom sin idérikedom och genom sina idéers bärande kraft som en av vetandets stormän, visserligen närmast intimt förbunden med det gamla lärdomssätet i Lund, men icke desto mindre av internationella dimensioner, med en personlig lyskraft ej blott inom Nordens alla land utan även utöver hela den övriga vetenskapliga världen. Hans livsgärning har haft betydelse ej allenast för nutiden; hans forskning och arbete å framtidens rätt ha förvisso burit frukter av bestående värde.
Professor Thyréns rent personliga universitetslärarverksamhet kan icke påstås hava omedelbart kommit Finlands akademiska ungdom eller dess juristkår till godo. Han har icke här grundlagt vetenskaplig skola; ej heller i detta land haft några egentliga lärjungar. Men resultaten av hans forskargärning hava icke desto mindre varit till nytta för vårt lands jurister. Såväl Thyréns stora arbete om »Principerna för en strafflagsreform» som ock åtskilliga av de specialarbeten, vilka flutit ur hans penna — jag nämner här blott exempelvis Thyréns förträffliga monografi om »Förfalskningsbrotten» — hava haft vägledande och orienterande värde både för våra teoretici och för vår straffrättsliga rättspraxis. Och universitetsundervisningen hos oss har tvivelsutan jämväl haft gagn av de schema, som i tryck utgivits med ledning av Johan Thyréns föreläsningar över olika partier av gällande svensk straffrätt.
Professor Thyréns största betydelse för Finlands rättsliv hänför sig emellertid till arbetet på vår strafflagstiftnings utvecklande och förbättrande. Vissa lagreformer hos oss kunna nämligen direkt återföras till Johan Thyrén såsom andlig upphovsman, såsom den vilken framställt reformernas ledande tankar. Detta är t. ex. förhållandet med det hos oss år 1921 införda s. k. dagsbotsystemet. Att reformen hos oss i stort sett lyckats väl och tillvunnit sig allmänt erkännande var Thyrén själv i tillfälle att
med glädje konstatera, då han några år efter dess genomförande här studerade systemets tillämpning och verkningar.
Bland Finlands vetenskapsmän och jurister torde det varit blott ett fåtal, som trätt i den personliga förbindelse med Johan Thyrén, att de kunnat anses hava tillhört hans kamrat- och vänkrets. Av flertalet var Thyrén såsom människa och person känd blott genom hörsägen. De akademiska förbindelserna emellan universitetet i Lund och våra högskolor hava dock varit så pass livliga, att den akademiska legendbildningen omkring honom åtminstone i viss mån levandegjort hans gigantiska person även här.
Det är emellertid framför allt gärningen, som karaktäriserar mannen. Och inför professor emeritus Johan C. W. Thyréns avslutade livsverk skänkes honom även från Finland villigt och oförbehållsamt den honnör vi äro skyldiga den bortgångne stormannen.
Helsingfors d. 1. juni 1933.
O. Hj. Granfelt.
Det var eit syrgjebod telegrafen sende frå Lund torsdagen den 4de mai, ikkje berre fyr Sverrige og fyr deim, som kjende Thyrén; det var eit syrgjebod fyr alle, som kjenner verki hans og då serleg kjempeverket: »Principerna för en strafflagsreform»og »Förberedande utkast till strafflag». Dette var no mesta fullgjort. I fyreordet til ellevte bandet av den »speciella delen» skreiv han 7de januar iår, at han venta få ut tolvte bandet (um »frihetsbrott» og »brott mot enskild frid») i slutten av året 1933, og det trettande (um »sedlighetsbrotten») sist i 1934. »Och slutligen den sista av dessa monografier, del XIV, konkursbrotten». Han nemner ikkje tidi fyr denne publikationen. Truleg hadde han den kjensla, at livet, kannhenda, ikkje vilde vara so lenge. Eg ser i svenske blad, at han hev lide av ein hjartesjukdom, som han kvart år i den siste tidi hev sökt råd mot i utlendske bad. Eg visste ikkje dette, då eg i vinter fekk siste bandet frå honom og i takkekortet skreiv: »lukkelege mann, som kann arbeida ifred på ei stor livsuppgåve».
Hjarta stana, medan hovudet endnu var klårt. Ein kann sovisst ikkje merka noko alderdomsteikn på det siste han skreiv heller. Det var eit ubøtande tap, at Thyrén døydde, fyrr han fekk verket sitt heilt ferdigt. Men med det han hev gjort hev han sett eit ævelegt minne fyr seg og fyr svensk jurisprudens, innanlands og langt utanrikes.
Oslo den 21. mai 1933.
Jon Skeie.