DEN NYA LAGSTIFTNINGEN OM BOUTREDNING OCH ARVSKIFTE.
AV
PRESIDENTEN BIRGER EKEBERG.
Den 17 maj 1933 antogo riksdagens båda kamrar med några smärre jämkningar Kungl. Maj:ts förslag till ny lagstiftning om boutredning och arvskifte, vilket förslag i allt väsentligt var byggt på lagberedningens den 30 juni 1932 avgivna betänkande i ämnet. Då den nya lagen om boutredning och arvskifte skall träda i stället för de delar av ärvdabalken, vilka ej redan ersatts genom ny lagstiftning, är sålunda reformen av ärvdabalken nu i sak avslutad. Vad som återstår, innan den ursprungliga planen är tillfullo förverkligad, är allenast de skildadelarnas sammanfogande inom balkindelningens ram, såsom år 1920 skedde beträffande äktenskapslagstiftningen. I en ny ärvdabalk torde därvid komma att sammanföras reglerna om arv, testamente, boutredning och arvskifte. Den äldre ärvdabalken innehöll även bestämmelser om förmynderskap samt vissa regler angående rättsförhållandet mellan föräldrar och barn, vilket sistnämnda ämne delvis var behandlat jämväl i giftermålsbalken. Reglerna på föräldrarättens och förmynderskapsrättens område höra emellertid systematiskt sett lika litet hemma i ärvda- som i giftermålsbalken. Vill man fullfölja tanken att vid civillagens revision bygga på en balkindelning, måste sålunda för beredande av plats för nämnda lagmaterial en eller möjligen två nya balkar infogas i systemet. Samtidigt som denna systematiska fråga löses kan fråga uppstå att med ledning av erfarenheterna frånde nya lagarnas praktiska tillämpning på vissa punkter vidtaga sakliga jämkningar.
Lagberedningens förslag i nu förevarande ämne har, liksom på sin tid förslaget till lag om testamente, tillkommit under sam-
arbete med en representant för den finska lagberedningen. Det finska förslaget, som ännu ej föreligger färdigt, torde komma att i allt väsentligt överensstämma med det svenska.
Någon meningsskiljaktighet torde knappast råda därom, att våra gällande regler om boutredning och arvskifte tillhöra dem, som äro i största behov av revision. Frånsett det fall att testamentsexekutor är förordnad, ger lagen beträffande boutredningens handhavande dödsbodelägarna icke något annat val än att antingen själva ombesörja boutredningen under personligt ansvar för den dödes gäld eller ock avträda egendomen till konkurs. Sistnämnda utväg är redan på den grund föga tilltalande, att en avveckling i denna form ganska allmänt anses kasta en skugga på den dödes minne. Då en konkurs är förenad med dryga förvaltningskostnader och den forcerade realisationen av tillgångarna i regel ger ett dåligt resultat, är denna form för avvecklingen överhuvud otjänlig, då delägarna hysa förhoppningar att ett överskott skall kunna utvinnas. Endast under trycket av ett verkligt nödtvång plägar därför urarvakonkurs tillgripas. Den andra utvägen, boets avveckling genom delägarnas egen försorg, har sin styrka i den möjlighet som erbjudes till smidig anpassning efter de personliga och ekonomiska förhållandena i varje särskilt fall. Delägarna själva bestämma, i vilken utsträckning och i vilket tempo realisation av tillgångarna skall äga rum. Den omvälvning i livets jämna gång, varmed ett dödsfall ofta hotarde efterlevande, kan genom ömsesidigt hänsynstagande förebyggas eller göras mindre kännbar. Men även denna form för avvecklingen har sina mycket svaga sidor. För dispositionen rörande kvarlåtenskapen förutsättes enhällighet mellan dödsbodelägarna, och varje delägare har sålunda möjlighet att lägga hinder i vägen för en avveckling, som tillgodoser allas rätt och intressen. Någon tillfredsställande lösning av de svårigheter, som kunna uppstå vid misshälligheter mellan delägarna, anvisar lagen icke. En annan svaghet i den gällande ordningen ligger däruti, att dödsbodelägarna oundvikligen råka i ansvar för den dödes gäld, om de ej inom en kort frist besluta sig för att avträda boet till konkurs.
Då lagberedningen haft att söka utvägar till avhjälpande av dessa och andra brister i gällande rätt, har man helt naturligt underkastat de viktigaste främmande rättssystemen en granskning för att utröna, huruvida några för oss värdefulla lärdomar där
vore att hämta. Ett system, som starkt avviker från vårt eget, råder hos våra danska och norska frändefolk. Huvudregeln är här, att boets förvaltning övertages av offentlig myndighet, skifteretten, vilken är identisk med underrätten i orten. Skifteretten omhändertager och upptecknar boet, skaffar upplysning angående rättsägarna, företager nödiga realisationer, betalar gälden och går delägarna tillhanda med delning av överskottet. Frågor om tvistiga fordringar lösas liksom andra uppstående tvister av skifteretten. Genom boets övertagande av skifteretten undgå arvingarna ansvar för den dödes gäld, såvida de ej enas om att åtaga sig sådant ansvar. Under vissa förutsättningar kunna delägarna övertaga utredningen i skifterettens ställe. Slutligen kan utredningen verkställas genom testamentsexekutor, vars lämplighet för uppdraget prövats av offentlig myndighet. Exekutorn står under offentlig myndighets kontroll och har att efter dennas beprövande ställa säkerhet för sin förvaltning. Exekutorsförvaltning räknas såsom en med skifterettens sidoordnad form av offentligt skifte, vars anordnande medför befrielse från ansvar för den dödes gäld, såframt ej arvingarna åtaga sig sådant ansvar.
En egenartad ståndpunkt i detta ämne intager den engelska rätten. Kvarlåtenskapen övergår aldrig direkt till arvingarna utan måste passera genom en dödsboförvaltares händer. Är sådan icke utsedd genom testamente, ankommer det på domstolen att meddela förordnande, varvid, om boet är solvent, delägarna hava företrädesrätt enligt vissa regler. Förvaltaren räknades tidigare såsom universalsuccessor, men anses numera intaga den ställning, som enligt engelsk rätt i allmänhet tillkommer förvaltare (trustee) av sådan egendom, vilken gjorts till föremål för särskild stiftelse (trust). Över kvarlåtenskapen förfogar han med stor frihet. Han har att betala skulderna och fördela behållningen och äger företaga alla realisationsåtgärder, som för dessa ändamål erfordras. Då arvingen ej inträder i sin rätt, förrän gälden är gulden, uppkommer aldrig fråga om hans ansvarighet för arvlåtarens förbindelser. Ehuru förvaltaren med ett slags fiduciarisk äganderätt innehar kvarlåtenskapen, svarar han allenast med denna för gälden.
Enligt fransk rätt handhaves avvecklingen i allmänhet av arvingarna själva eller en deras förtroendeman. De äga emellertid en med det romerska beneficium inventarii nära besläktad
möjlighet att med förvaltningens bibehållande få sitt ansvar för den dödes gäld begränsat till tillgångarna. Om emellertid härvid borgenärernas intressen åsidosättas, kunna dessa enligt praxis utverka domstols förordnande för en förvaltare, som omhändertager egendomen i arvingarnas ställe. Arvingarna kunna även mer eller mindre formlöst avträda egendomen till borgenärerna; den franska rätten känner konkurs allenast beträffande köpmän och överhuvud icke urarvakonkurs i verklig mening.
Den tyska civillagens regler i ämnet äro ganska invecklade. Förvaltningen handhaves vanligen av arvingarna själva — till vilka även räknas universella testamentstagare — eller av en i testamente utsedd exekutor men kan även ankomma på ett av domstol tillsatt organ. Beträffande förstnämnda fall råder ganska stor oklarhet, särskilt i fråga om ansvarigheten för den dödes gäld. Den av domstol anordnade utredningen kan hava naturen av Nachlasskonkurs, men den kan även vara anförtrodd åt en eller flera Nachlassverwalter. Förordnande av Nachlassverwalter, vilket har gäldsbefriande verkan, meddelas allenast på ansökan av samtliga arvingar eller ock av borgenär, som visar, att hans rätt är i fara.
Den nya svenska lagen bygger i anslutning till nedärvd rättsåskådning på grundsatsen om delägareförvaltningen såsom det normala. Att såsom i Danmark och Norge regelmässigt anförtro boutredningen åt offentlig myndighet har ansetts stridande mot vårt folks vanor och åskådningssätt och hade för övrigt icke låtit sig göra utan vittutseende och kostsamma organisatorisk anydaningar. Den i England gällande ordningen utmärker sig väl genom enkelhet och smidighet och vållar icke några svårigheter från organisatorisk synpunkt. I vårt land, där befolkningen av ålder är van att i frågor av denna art reda sig själv, skulle det emellertid kännas såsom ett obehörigt tvång, även om en ordning sådan som den engelska gjordes obligatorisk. För det stora flertalet fall, då boets solvens är oomtvistlig och delägarna kunna enas, är självförvaltningen den bästa avvecklingsformen. Huvuduppgiften för den nu genomförda reformen har därför allenast varit att avhjälpa de svårigheter, som för närvarande uppstå, då delägarna ej kunna komma överens eller då de å ena sidan hysa betänkligheter emot att åtaga sig det ansvar för den dödes gäld, som utgör priset för rätten att handhava utredningen, men å andra sidan rygga tillbaka för en urarvakonkurs. Dessa
problem och, såsom strax skall visas, ytterligare andra därjämte äro i den nya lagen (2 kap.) lösta genom ett enda grepp, infogandet av en ny form för boutredning, nämligen genom en av rätten utsedd boutredningsman, som träder i delägarnas ställe.
De olägenheter, som uppstå på grund av oenighet och inbördes misstro delägarna emellan, kunde naturligtvis i viss utsträckning förebyggas genom en närmare reglering av samförvaltningen. Ganska utförliga och invecklade regler angående lösningen av uppkommande meningsskiljaktigheter, minoritetsskydd m. m. bleve emellertid härvid erforderliga. För normalfallen, då förhållandet mellan delägarna är gott, bleve en lagstiftning av denna innebörd mest till besvär, och där misstro vore rådande, vore oftast på denna väg föga vunnet. Till grund för problemets lösning har därför lagts denna tankegång: antingen kunna delägarna sämjas och då kan samförvaltningen genomföras utan stöd av närmare reglering i lag, eller ock kunna de ej sämjas, och då äro alla parter bäst betjänta av att boutredningen lägges i andra händer. Finner delägare att nämnda betingelse för samförvaltning ej är för handen, kan han utverka rättens förordnande, att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Blotta förhandenvaron av denna utväg torde vara ägnad att dämpa tendenser till splittring och osämja delägarna emellan och sålunda främja betingelserna för samförvaltningen.
Egendomens avträdande till förvaltning av boutredningsman har i fråga om delägares ansvarighet för den dödes gäld samma verkan som avträde till konkurs. Den utväg att undvika personligt ansvar för skulderna, som sålunda öppnats, har ansetts erbjuda en lycklig lösning av nu rådande svårigheter på detta område. Egendomsavträde av detta slag kan så mycket mindre anses vittna om bristande pietet för den avlidne, som samma utväg, låt vara i annat syfte, kommer till användning även beträffande dödsbon, där solvensen är otvivelaktig. Genom anlitande av denna smidiga avvecklingsform undvikas även de dryga kostnader och realisationsförluster, som i regel äro förknippade med en konkurs. För att dessa förmåner ej skola gå till spillo till följd av en förhastad konkursansökan från en delägares sida är möjlighet öppnad för envar annan delägare att möta sådan ansökan med ansökan om egendomsavträde till boutredningsman. Sistnämnda utväg är naturligtvis särskilt lämpad för sådana fall, där boets ställning är svår att bedöma på grund av
bristande överskådlighet eller ovisshet om vad tillgångarna kunna inbringa. Men även om dessa uppenbarligen äro otillräckliga, kan det vara väl befogat att slå in på denna väg, om nämligen utsikter finnas till uppgörelse med borgenärerna.
Om också bristande enighet mellan delägarna eller önskan att undvika gäldsansvar lärer bliva den vanligaste anledningen till delägares ansökan om förordnande av boutredningsman, torde sådant förordnande ofta komma att utverkas av delägare även då dylik anledning ej föreligger, detta helt enkelt därför att avvecklingens anförtroende åt någon, som besitter särskilda förutsättningar för uppgiften, anses erbjuda bättre garantier för ett ekonomiskt lyckligt resultat än en samförvaltning, även om vid dennas genomförande misshälligheter ej äro att befara. Naturligtvis kunna delägarna härvid, framdeles liksom hittills, stanna vid att själva utse en förvaltare. Sannolikt torde man dock, åtminstone i större förhållanden, ofta finna det ändamålsenligt att sysslomannen erhåller den lagbestämda ställning, som tillkommer en av domstol utsedd boutredningsman, och att frågan om gäldsansvaret samtidigt bringas ur världen.
Av vad redan yttrats om boutredningsmannaförvaltningens fördelar lärer framgå, att även andra intressen än delägarnas därigenom kunna tillgodoses. Lagen tillerkänner även borgenär rätt att få sådan förvaltning anordnad, där det måste antagas, att dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt eljest äventyras. Denna rätt kan bliva till nytta, ej blott då konkursanledning föreligger men borgenären hoppas på ett förmånligare resultat av en avveckling genom boutredningsman, utan även då sådan anledning ej kan åberopas men borgenärens utsikter till betalning likväl äro hotade, om utredningen skall vara anförtrodd åt delägarna. En ny och utvidgad form av beneficium separationis är sålunda här given. Med borgenär likställes den, som står i ansvar för betalning av gäld efter den döde, t. ex. en borgensman.
Institutet kan tagas i bruk jämväl av legatarie eller den, som äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse; beslut om egendomens avträdande till boutredningsman kan påkallas, om detta prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande. Härvid är emellertid att märka att den nya lagen anvisat en annan, mindre ingripande åtgärd till betryggande av dessa intressen, vilken bör tillgripas, om den finnes vara tillräck-
lig: där fullgörande av legat eller ändamålsbestämmelse genom vanvård eller eljest äventyras, må rätten på ansökan förordna, att säkerhet skall ställas eller att egendom, varom fråga är, skall sättas under särskild vård.
Ytterligare ett par problem av betydande vikt vinna sin lösning genom förordnande av boutredningsman. Enligt den nya lagen skall det naturligtvis, liksom för närvarande, stå arvlåtaren fritt att genom testamente utse någon att i avseende å förvaltningen träda i delägarnas ställe; det kan förtjäna nämnas, att sådant exekutorförordnande skall kunna meddelas även såvitt laglotten angår. Emellertid kunna svårigheter uppstå, om den utsedde exekutorn dör eller av annan anledning ej kan utföra sitt uppdrag och testamentet ej innehåller tillämpliga föreskrifter, huru i anledning därav skall förhållas. Enligt nya lagen skall i sådant fall, om enligt testamentet egendomen alltjämt skall vara undantagen delägarnas förvaltning, rätten, på ansökan av rättsägare eller då förhållandet eljest blir kunnigt, anordna förvaltning genom boutredningsman. På samma sätt förfares, om arvlåtaren, utan att utse viss person till exekutor, genom testamente förordnar, att egendomen ej skall förvaltas av delägarna. Arvlåtaren kan sålunda själv sörja för att utredningen kommer att verkställas i den betryggande ordning, som lagen här anvisar.
Då testamentsexekutor är utsedd, uppstå för närvarande ofta svårigheter beträffande förvaltningens handhavande under den tid som förflyter innan testamentet godkänts eller eljest blivit ståndande. Enligt nya lagen lösas dessa svårigheter därigenom att testamentsexekutorn för sig utverkar förordnande att vara boutredningsman. Honom är nämligen tillerkänd behörighet att påkalla anordnande av boutredningsmannaförvaltning, en behörighet, som han ej sällan får anledning att taga i bruk i syfte att skydda delägarna mot gäldsansvar, vilket lika litet som förnärvarande bortfaller på grund av exekutorförordnandet såsom sådant. Vare sig boutredningsman förordnas på exekutorns egen eller annans ansökan, skall förordnandet meddelas honom om ej skäl däremot äro. Skulle testamentet sedermera förklaras ogiltigt, har rätten på begäran att pröva, huruvida uppdraget såsom boutredningsman likväl skall vara honom anförtrott eller om han bör ersättas av någon för uppgiften mera lämpad.
Förfarandet vid boutredningsmans förordnande eller entledi-
gande är snabbt och enkelt. I brådskande fall kan interimistiskt beslut givas av rätten eller domaren. Det ligger uppenbarligen största vikt därpå att valet faller på någon, som är uppgiften vuxen. Noga måste tillses, att slentrian ej får göra sig gällande utan att noggrann prövning sker med hänsyn till de kvalifikationer, som tarvas i det särskilda fallet; uppdraget får ej erhålla karaktären av något slags monopol. Särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är av utredningen beroende. Även delägare eller borgenär må förordnas till boutredningsman. Uppdraget kan anförtros åt juridisk person, t. ex. åt en bank att fullgöras av dess notariatavdelning. Finnes boutredningsman icke vara lämplig, skall han entledigas. Delägarna kunna, om de äro ense, under vissa betingelser återtaga förvaltningen utan angivande av skäl. Vid inträffande konkurs förfaller boutredningsmannaförordnandet utan vidare.
Under boutredningsmannens kompetens falla, liksom eljest under delägarnas, alla för boets utredning erforderliga åtgärder. Väl skall han i angelägenheter av vikt inhämta delägarnas mening, men han fattar fritt och självständigt sitt beslut och giltigheten av rättshandling, som han för boet företager, är ej beroende av att nämnda föreskrift iakttages. Endast till överlåtelse av fast egendom eller tomträtt kräves samtycke av delägarna eller av rätten. Då allt är klart för bodelning eller skifte, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning, men egendomen utlämnas först sedan bodelning eller skifte ägt rum. Frågan om hans medverkan vid sådan förrättning skall beröras i det följande.
Boutredningsmannen har att bevaka icke blott arvingars och testamentstagares utan även borgenärers intressen; hans förordnande föranledes ju ofta av rådande ovisshet beträffande boets solvens och medför, om avträdestiden ej försuttits, befrielse fördelägarna från gäldsansvar. Boutredningsmannen måste sålunda noga tillse, att borgenärers rätt icke trädes för nära genom förskott åt delägare, betalning av viss gäld eller eljest. Finner han att tillgångarna ej förslå till täckning av all gäld, skall han söka träffa uppgörelse med borgenärerna. Lyckas ej detta och fylla delägarna ej bristen, skall han avträda egendomen till konkurs.
Boutredningsmannen har rätt till arvode av boets medel eller, om dessa ej ens täcka denna förvaltningskostnad, av den eller dem, på vilkas ansökan han blivit utsedd.
Frågan om anordnande av kontroll över boutredningsmansförvaltning har tillhört de mest svårlösta. Med hänsyn, blandannat, till organisatoriska svårigheter och kostnadsskäl är någon fortlöpande kontroll av offentlig myndighet ej anordnad. Frånsett den garanti, som ligger i valets anförtroende åt domstol ochi reglerna om ansvars- och skadeståndspåföljder vid bristande pliktuppfyllelse, har det för normala fall ansetts vara tillfyllest med den övervakning, som utövas av delägarna själva, och den allmänna tillsyn, som ankommer på rätten. När delägare det begär eller rätten eljest prövar lämpligt, skall emellertid rätten förordna särskild god man att öva tillsyn å förvaltningen. Sådan god man äger genomgå räkenskaper och andra handlingar samt verkställa inventering. Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning till anmärkning föreligger, göra anmälan till rätten. Är god man ej utsedd, kan rätten i stället anordna särskild kontroll i den formen, att boutredningsmannen förelägges avgiva redovisning eller någon förordnas att företaga revision och däröver avgiva berättelse. Av det sagda följer, att delägarna ej få störande ingripa i förvaltningen genom att efter behag påkalla redovisning eller inventering. Boutredningsmannen kan för övrigt genom ställande av säkerhet undslippa det generande, som kan ligga i att bliva ställd under god mans kontroll. Kostnaden för särskilda kontrollåtgärder stannar i allmänhet å boet, men rätten kan, där åtgärden påkallats av allenast vissa delägare, på talan av annan delägare föreskriva, att kostnaden skall slutligen gäldas av sökandena.
En genom arvlåtarens testamente utsedd exekutor intager, evad han erhållit rättens förordnande att vara boutredningsman eller ej, såtillvida en friare ställning än lagen i allmänhet tillerkänner boutredningsman, som testamentsexekutorn kan utan delägarnas medverkan avyttra även fast egendom eller tomträtt. Har han ej erhållit rättens förordnande, äro de nyss berörda kontrollföreskrifterna ej tillämpliga och delägarna förbliva ansvariga för gälden, men väl gälla även i detta fall de för boutredningsman givna reglerna om entledigande, slutredovisning, skadeståndsskyldighet, arvode och skyldighet att hålla boets egendom avskild.
Såsom en med boutredningsmannainstitutet förknippad fördel har redan nämnts, att de i 1 kap. upptagna reglerna om samför-
valtning av dödsbo kunnat göras mycket enkla. Då en utväg öppnats för det fall att delägarna ej kunna komma överens, har man sålunda kunnat utan olägenhet bibehålla den gällande grundsatsen, att för vidtagande av åtgärder rörande den dödes egendom kräves enighet mellan delägarna. Åtgärd, som ej tål uppskov, må dock, här liksom enligt lagen om samäganderätt, företagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kunnat inhämtas. För skada, som delägarna med avseende å boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda någon, vars rätt är av utredningen beroende, ansvara de solidariskt.
Genom den nya lagen bestämmes närmare, vilka intressenter äro att räkna såsom dödsbodelägare i lagens mening och sålunda hava del i förvaltningen. Dessa äro icke blott — såsom enligt gällande lag — efterlevande make och arvingar utan även sådana testamentstagare, som blivit insatta i arvinges ställe (universella testamentstagare). Innan testamentet blivit ståndande, anses såväl dessa senare som de från arv uteslutna arvingarna såsom delägare. Båda kategorierna äro ju tillsvidare intresserade av utredningens resultat, och om slitningar uppkomma, står det en varav dem öppet att påkalla förordnande för boutredningsman. Efterlevande make är ej i denna sin egenskap delägare, när bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten. Gällande lag lämnar icke någon fullständig lösning av spörsmålet huruvida den, som äger taga arv eller testamente först efter annan arvinges eller universell testamentstagares död, är att anse såsom delägare. Enligt nya lagen är sådan sekundosuccessor ej delägare i arvlåtarens dödsbo men väl i boet efter den, som före honom tagit arv eller testamente. Ej minst med hänsyn till 2 kap. arvslagen har denna fråga avsevärd praktisk betydelse.
En ur principiell synpunkt viktig nyhet är att dödsboet vunnit erkännande såsom särskilt rättssubjekt. Denna sats är väl ej direkt uttalad i lagtexten men framgår därav att rättshandling kan ingås och rättegång föras i boets namn och lagfart vinnas förboet (1 kap. 1, 3 och 4 §§ samt 4 § lagfartsförordningen, nya lydelsen). Då sålunda icke såsom för närvarande delägarna själva utan dödsboet skall svara för de med utredningen förknippade förbindelserna, har det, till skydd för borgenärer, legatarier m. fl., varit nödvändigt att närmare bestämma dödsboförvaltarnas kompetens. Sålunda stadgas i 1 kap. 1 §, att förvalt-
ningen avser »verkställande av boutredning» och att delägarna »därvid» företräda dödsboet och äga tala och svara i mål, som röra boet. I 3 § samma kap. bestämmes närmare behörigheten att företräda boet; den innefattar rätt att göra gäld eller eljest företaga rättshandling, som erfordras för begravningen eller förboets uppteckning, vård eller förvaltning. Även om de, som handlat å dödsboets vägnar, överskridit sin behörighet, blir dock rättshandlingen för boet bindande, om medkontrahenten var i god tro, d. v. s. varken insåg eller bort inse, att rättshandlingen ej var för nämnda ändamål erforderlig.
Den nya lagen fastslår, att bouppteckningen gäller såsom legitimationshandling; vad tredje man i god tro slutit med dem, som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare, är gällande, ändå att flera delägare finnas. Beträffande tiden före bouppteckningens upprättande gives i legitimationshänseende den regeln, att rättshandling, som då företages utan medverkan av testamentstagare, ej på den grund är ogiltig, där tredje man var i god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå, tills bouppteckningen förrättats. Om under tiden närmast efter dödsfallet en livförsäkring skall lyftas eller penningar uttagas från bankkonto och fråga är om belopp, som kunna antagas vara erforderliga för boets utgifter, räcker det med ett prästbevis eller annat vederhäftigt intyg angående de legala arvingarna.
I lagens 1 kap. givas, förutom nu nämnda regler beträffande samförvaltning, även vissa bestämmelser av mera allmän räckvidd. I anslutning till de grundläggande bestämmelserna om förvaltning genom delägarnas försorg äro sålunda upptagna föreskrifter om provisorisk vård av egendomen i avvaktan på att samtliga delägare tillstädeskomma eller egendomen omhändertages av boutredningsman eller testamentsexekutor. Reglerna i ämnet överensstämma i huvudsak med 1861 års förordning.
En annan fråga, som här fått sin lösning, gäller delägares rätt att under boutredningens fortgång utfå medel till sin försörjning. Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn intaga härutinnan en privilegierad ställning. De äga nämligen rätt till nödigt underhåll av boets medel under en tid av tre månader från dödsfallet, även om vad sålunda utgår kan komma att överstiga deras lotter och alltså inkräkta på vad som eljest skolat tillkomma andra successionsberättigade eller borgenärer. Delägare, som ej stått den avlidne lika nära men dock varit beroen-
de av honom för sin försörjning, äga, så långt deras lotter uppenbarligen förslå, såsom förskott utfå vad som erfordras för deras försörjning, dock endast såvitt förskottet kan lämnas utan olägenhet för boutredningen. Någon rätt att utöver vad nu är sagt utfå förskott är ej stadgad, men laga hinder att lämna förskott även för andra ändamål föreligger å andra sidan icke, förutsatt att det kan ske utan skada för annans rätt. Skulle genom obehörig förskottering någon rättsägare lida förfång, inträder skadeståndsskyldighet eller, där borgenärers intressen trätts för nära, under vissa förutsättningar ansvarighet för boets gäld.
Vissa av de uppgifter, som ingå i boutredningen, behandlas i särskilda kapitel, och de där givna reglerna äro avsedda att vinna tillämpning, evad utredningen verkställes genom delägarnas försorg eller i annan ordning. Sålunda innehåller 3 kap. föreskrifter om bouppteckning. Dessa innefatta i det hela blott en närmare utveckling och fixering av bouppteckningsinstitutet sådant detta på grundvalen av ärvdabalkens bestämmelser utbildats genom rättstillämpningen. Sålunda regleras närmare bouppteckningsplikten, kallelsen till bouppteckning, bouppteckningens innehåll och kontrollen över bouppteckningspliktens behöriga fullgörande. Uttryckligen föreskrives, att kallelse skall ske även å sekundosuccessorer. Om egendom finnes å flera orter, står det delägarna fritt att förrätta särskild bouppteckning å varje ort, varvid emellertid en av dessa bouppteckningar skall innehålla en sammanfattning av boets tillgångar och skulder. Yppas efter bouppteckningen ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet, skall inom en månad uppgöras handling, innefattande tillägg eller rättelse. Sådan handling räknas ej såsom bouppteckning men följer reglerna för sådan.
En viktig nyhet på detta område innebär den nya lagstiftningen därutinnan, att den befattning med bouppteckningens upprättande, som i vissa städer tillkommer borgmästare och råd, skall upphöra och sålunda enhetliga regler även härutinnan gälla för riket i dess helhet. Ett huvudskäl har härvid varit, att i de allra flesta bland de städer, där bouppteckningsprivilegiet alltjämt gäller, magistratens befattning med bouppteckningarna kommit att inskränka sig till en å tjänsterummet utövad kontroll av uppgifter, som i vanlig ordning uppsättas genom delägarnas försorg, en kontroll som kan undvaras, då genom den nya lagens regler om boupptecknings förrättande och re-
gistrering sörjes för en noggrannare prövning av bouppteckningarna överhuvud. Enligt promulgationslagen skall emellertid privilegiet ej upphöra redan vid nya lagens ikraftträdande utan äga tillämpning vid dödsfall, som inträffa före utgången av år 1938, och skall Konungen äga att, på framställning av viss stad, förordna om privilegiets fortsatta giltighet för den staden, tillsvidare eller för viss tid. Den med privilegiet i allmänhet förknippade rätten till särskild beskattning i form av bouppteckningsavgift må ej utsträckas att gälla vid dödsfall som inträffar efter utgången av år 1943.
I 4 kap. behandlas den under förarbetena mycket debatterade frågan om den dödes gäld. En undersökning av de främmande lagarnas ståndpunkt till denna fråga visar helt naturligt, att dess lösning nära sammanhänger med valet av förvaltningsform. Såsom förvaltningen är ordnad i England, uppstår aldrig problemet om ansvarighet för delägarna; deras rätt blir aktuell först då utredningen är avslutad och skulderna redan guldna. Där avvecklingen — såsom i Danmark och Norge är regel — från början till slut är anförtrodd åt offentlig myndighet, inträder i allmänhet ej heller någon ansvarighet för delägarna oberoende av deras eget åtagande. Där avvecklingen ombesörjes av delägarna själva, kan det däremot sägas vara regel, att därmed är förknippad ansvarighet för gälden. Denna ansvarighet uppfattas teoretiskt på skilda sätt — såsom liggande i successionenseget väsen, såsom en påföljd av bristande omsorg om borgenärernas intressen eller såsom en betingelse för rätten att fritt handhava förvaltningen. Vanligen är ansvarigheten obegränsad, men den kan även vara begränsad till tillgångarna; sålunda erbjuder, såsom redan nämnts, den franska rätten en motsvarighet till det romerska beneficium inventarii. Möjligheten att få ansvaret på detta sätt begränsat kan väl i princip synas tilltalande, men erfarenheterna från Frankrike visa, att tankens praktiska genomförande är förenat med stora svårigheter och föranleder stor osäkerhet inom rättslivet. I den nya lagen är det hos oss förut gällande systemet i princip bibehållet. Den praktiska innebörden härav kan uttryckas så, att bodelägarna få välja emellan att själva omhändertaga förvaltningen under obegränsat personligt ansvar för boets gäld eller att avstå från självförvaltningen och därigenom undvika sådant ansvar. Egendomens avträdande till förvaltning i annan ordning medför dock nämnda förmån allenast om
det äger rum inom en månad efter bouppteckningens förrättande. Liksom nu förverkas avträdesförmånen genom vissa under nämnda tid vidtagna åtgärder av beskaffenhet att äventyra borgenärers rätt, och underlåtenhet att i laga tid förrätta bouppteckning ävensom svek vid dess förrättande eller edfästande medför ansvar för all den dödes gäld. Delägare, som ej njutit förmån av boet och ej heller tagit annan befattning därmed än att han fullgjort sin plikt att därom taga provisorisk vård samt deltagit i bouppteckningens förrättande, drabbas ej av ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet.
Upprätthållandet av principen att självförvaltningen är förknippad med obegränsat personligt ansvar för skulderna har ansetts vara i hög grad ägnat att främja reda, säkerhet och förtroende inom det ekonomiska livet. Sådan denna princip i gällande lag är utformad, kan den onekligen i vissa fall leda till obilliga resultat. Vid den nya lagens utarbetande har man sökt att såvitt möjligt förebygga sådana. Den viktigaste åtgärden i sådant syfte innefattas i regeln, att gäldsansvar kan undvikas även genom boets avträdande till boutredningsman. En annan nyhet har avseende på det fall, att delägare är omyndig eller företrädes av god man. Liksom för närvarande skall sådan delägare personligen vara fritagen från ansvar, men till skillnad från vad nu gäller svarar enligt nya lagen förmyndaren eller gode mannen, där delägare i allmänhet hade varit personligen betalningsskyldig, allenast för skada, som av hans åtgärd eller försummelse kommit. Den nuvarande stränga regeln om personligt ansvar även för förmyndare eller god man har icke sällan föranlett förhastat egendomsavträde. Ett ur principiell synpunkt betydelsefullt undantag från huvudregeln innefattar bestämmelsen att reglerna om delägares gäldsansvar överhuvud ej skola äga tillämpning, om efter den döde allenast finnes egendom, som ej kunnat hos honom tagas i mät. I sådana fall måste, även om gäld veterligen finnes, tanken på egendomsavträde antagas ligga delägarna så fjärran, att försummelse därav icke rimligen bör medföra sedvanlig påföljd. Men naturligtvis äro delägarna ej fritagna från att låta egendomen eller dess värde gå i betalningför gälden.
Ett spörsmål, som de lege lata är omtvistat1 men i nya lagen
fått sin lösning, gäller verkan av egendomsavträde som ej ägtrum inom den normala avträdestiden — en månad efter bouppteckningen — utan skett först senare i anledning av att ny gäld yppats. Den nya lagens regler i detta ämne vila på följande tankegång. Delägarnas ansvarighet för gäld bör bestämmas med hänsyn till de förutsättningar, från vilka de utgingo, då de beslöto sig för att ej avträda egendomen utan att själva företaga avvecklingen. Då egendomsavträde sker för gäld, som förut varit dem obekant, skall följaktligen ansvarigheten vara begränsad till det gäldsbelopp, med vilket de hade att räkna en månad innan avträdet skedde. Endast till den del sådan gäld icke blivit gulden eller annorledes upphört utan alltjämt utestår, kan sålunda ansvarighet för delägarna ifrågakomma. Och från beloppet av sådan utestående gäld skall avräknas fulla värdet av den dödsboets egendom, som nu avträdes men eljest kunnat genom realisation under hand bereda täckning för gälden ifråga. Det på detta sätt begränsade ansvaret gäller i förhållande till samtliga borgenärer, de nytillkomna lika väl som de förut kända, och ansvarigheten kan icke utkrävas av den enskilde borgenären utan allenast av det avträdda boets förvaltare.
Stundom föreligger svårighet att avgöra, huruvida viss gäld skall anses hava blivit delägarna veterlig eller, annorlunda uttryckt, vid vilken tidpunkt fristen för egendomsavträde börjar löpa. I nya lagen stadgas härom, att en förbindelse ej skall anses såsom veterlig, om delägarna hava giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria densamma. Häftade den döde på grund av borgen, behöva delägarna ej taga denna förbindelse i beräkning, om huvudgäldenären är solvent; först om anledning till tvivel uppstår, blir läget ett annat. På liknande sätt förhåller det sig, om delägarna på goda grunder bestrida existensen av en påstådd fordran; först sedan dennas riktighet blivit fastslagen eller åtminstone gjord sannolik, föreligger anledning till egendomsavträde.
Har delägare ådragit sig ansvar för den dödes gäld, skall enligt nya lagen denna ansvarighet gälla även sådan gäld, som på grund av någon för dödsboet företagen rättshandling eller eljest uppkommit för boet.
Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser givas i 5 kap. regler, som sakna motsvarighet i gällande lag. Delvis innefatta dessa regler allenast ett fastställande av rådande upp-
fattning. En fråga av stor praktisk vikt, beträffande vilken ovisshet varit rådande, har vunnit sin lösning genom stadgandet att, där ej annat framgår av testamentet, å penninglegat skall utgå ränta efter fem för hundra om året, sedan fyra månader förflutit från testators död. Genom denna regel beredes å ena sidan dödsboförvaltningen nödigt rådrum till erforderliga realisationer och tryggas å andra sidan legatarien mot obehörigt uppskov med utbetalningen. En nyhet innebär det, då legatarie, vars rätt genom vanvård eller eljest äventyras, berättigats att påkalla rättens förordnande, att säkerhet skall ställas för legatetsutgörande eller att den egendom, varom fråga är, skall sättas under särskild vård. Sådant förordnande kan utverkas till skydd även för ändamålsbestämmelse. Reglerna om rätt att föra talan om verkställande av ändamålsbestämmelse hava överflyttats hit från testamentslagen. I samband därmed har talerätt tillerkänts, förutom efterlevande make, arvinge, universell testamentstagare och testamentsexekutor, jämväl arvinges avkomling, boutredningsman samt, beträffande allmännyttigt ändamål, Konungens befallningshavande.
Arvskiftet (6 kap.) uppfattas fortfarande såsom en delägarnas enskilda angelägenhet. Enligt nya lagen utgör sålunda skiftet principiellt ett avtal mellan arvingar och universella testamentstagare. Över skiftet skall upprättas skriftlig handling, som underskrives av delägarna med vittnen. Sistnämnda föreskrift är icke så att förstå, att skiftesinstrumentet måste innefatta en uttömmande uppräkning av vad som skall tillkomma varje delägare; något hinder föreligger icke att, såsom för närvarande ofta sker, företaga en formlös delning av lösöreboet eller del därav och i skifteshandlingen allenast inrycka en uppgift att sådan delning skett.
Den väsentliga nyheten inom detta avsnitt innebär den utväg som öppnats för det fall att delägarna icke kunna enas. Lösningen ligger i det nya skiftesmannainstitutet. Envar delägare kan hos rätten begära förordnande av skiftesman, dock att, därboet redan står under förvaltning av sådan boutredningsman eller testamentsexekutor, som ej är delägare, denne utan särskilt förordnande är skiftesman. Skiftesmannen utsätter tid och plats för skiftet, kallar delägarna och går dem tillhanda vid förrättningen. Kan trots hans medverkan enighet ej vinnas, har han att själv bestämma om delningen och däröver upprätta handling,
som av honom underskrives. Denna handling delgives delägarna, och om icke någon delägare instämmer klander inom tre månader sedan han fick del av handlingen, blir det sålunda upprättade skiftet ståndande. Om frågan genom klander bringas under rättens prövning, har rätten tydligen en vida säkrare utgångspunkt för bedömandet än vad för närvarande är händelsen i en arvskiftesprocess. Vid behov kan yttrande inhämtas av skiftesmannen eller ärendet återförvisas till honom.
Även vissa andra avvikelser från gällande regler om arvskifte förtjäna att här omnämnas. Sålunda skall ej längre betalning av all veterlig gäld utgöra ovillkorlig förutsättning för skiftesvitsord. Om en forcerad realisation av tillgångarna befinnes oläglig, kan man välja utvägen att ställa medel till gälds betalning under särskild vård. Slutligen anvisas den utvägen att utverka befrielse från ansvar för delägare, som motsätter sig skifte. Om fullgörande av legat och ändamålsbestämmelser såsom förutsättning för skiftesvitsord gälla motsvarande regler.
Genom ändringar i giftermålsbalken hava reglerna om bodelning bringats i överensstämmelse med vad sålunda stadgats om arvskifte.
Det arvskiftesprivilegium, som för närvarande i vissa städer tillkommer borgmästare och råd, upphör i och med nya lagens ikraftträdande.
Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo givas i 7 kap. av nya lagen fylligare regler än i ÄB 11 kap., särskilt beträffande tiden för avtalets fortbestånd. I fråga om förvaltningen och boets företrädande skola, såvitt ej annat föranledes av avtalet, reglerna om samförvaltning av dödsbo vinna tillämpning.
Nya lagens sista kapitel handlar om dödförklaring och träderi stället för 1854 års förordning i detta ämne. Sådan förklaring skall kunna vinnas efter avsevärt kortare tid än för närvarande.
I fråga om lagens tillämplighet är tidpunkten för arvlåtarens död avgörande; avlider arvlåtaren sedan lagen trätt i kraft, d. v. s. efter 1934 års ingång, skall ny lag tillämpas, i motsatt fall icke. I vissa hänseenden göras dock undantag. Frånsett vad redan yttrats beträffande bouppteckningsprivilegiet, gäller sålunda, att förordnande av boutredningsman eller av skiftesman kan utverkas även i ett dödsbo, som enligt huvudregeln skulle behandlas efter äldre lag, och sedan i sådant dödsbo boutredningsman eller skiftesman blivit förordnad, skall nya lagen i allo lända till ef-
terrättelse. Härigenom är sörjt för att de med nya lagen förknippade fördelarna kunna tillgodogöras även beträffande en vid lagens ikraftträdande redan påbörjad utredning. Vidare gäller, att de särskilda säkerhetsåtgärderna till skydd för legat och ändamålsbestämmelser kunna komma till användning även vid en boutredning, som i övrigt skall utföras enligt äldre lag.
Såvitt angår efterlevande makes rätt i dödsbo, är nya lagen avfattad med tanke allenast på de fall, då nya giftermålsbalken är tillämplig. Erforderliga regler beträffande äldre äktenskap hava sammanförts i promulgationslagen.
Bland de nyheter, som återfinnas i följdförfattningarna, förtjänar särskilt nämnas proklamatidens förkortande från ett till ett halvt år. Denna åtgärd är närmast förestavad av en önskan att undanröja ett ofta förekommande hinder emot boutrednings avslutande inom skälig tid, men den kortare tiden skall vinna tillämpning i alla de fall, då proklama kan äga rum.