AKTUELLA FRÅGOR INOM STRAFFLAGSTIFTNINGEN. 1
AV
ADVOKATEN FRIH. GEORG STJERNSTEDT.
I ett samhälle, som i möjligaste mån vill respektera individensfrihet att tänka, tala och handla så som han själv finner riktigt, lämpligt eller för honom fördelaktigt, måste det framstå som en fundamental sats, att andra handlingar icke böra straffbeläggas ände, som otvivelaktigt eller med överväldigande sannolikhet äro samhällsfarliga eller samhällsskadliga. Skulle bland medborgare, som allvarligt nitälska för samhällets bästa, olika meningar råda i frågan, huruvida en viss handling är skadlig eller ej, är alltså detta en omständighet, som starkt talar för, att handlingen bör lämnas fri.
En annan sats, vilken torde vara allmänt erkänd, är den, att samhällets krav på skydd icke får bli så dominerande, att individens intresse förkväves. Samhällets och individens intressen måste vägas mot varandra. Det lidande, som genom straffet eller andra reaktiv tillskyndas den enskilde, måste av humanitära skäl stå i rimligt förhållande till det gagn, samhället kan hämta därav.
Varken med hänsyn till kravet på respekt för individens frihet eller till humanitetens bud kan vår strafflag eller lagstiftning om straffverkställighet anses tillfredsställande. Handlingar, som borde vara straffria, äro straffbelagda, och den brottslige tillfogas både längre frihetsförlust och svårare lidande under denna än som ur samhällsskyddets synpunkt är oundgängligen nödvändigt. Samtidigt måste konstateras, att samhällets ingripande mot den brottslige i sådana fall, där han är farlig och oförbätterlig, icke är tillräckligt effektivt utan bör skärpas, hur beklagligt detta med hänsyn till honom själv än må vara.
De aktuella frågor inom strafflagstiftningen, som i det följande komma att beröras, äro samt och synnerligen sådana, att de kunna lösas utan avvaktan på den stora strafflagsreform, som förberetts ända sedan år 1909 och som vi kanske få vänta på ännu länge nog. Det finns överhuvud intet skäl att dröja med välmotiverade detaljreformer på strafflagstiftningens område. Ingenting i systemet behöver brytas för den skull. Här synes alldeles särskilt lämpligt att lappa på det gamla klädet, att göra en »storstädning» bland lagparagraferna och, vad straffverkställigheten angår, vidtaga ändringar här och där och f. ö. experimentera sig fram.
Inom strafflagens allmänna del finnas ett par straffinstitut, som saklöst kunde och borde slopas eller så gott som slopas. Det ena är den år 1906 införda straffskärpningen vid vissa s. k. råhetsbrott och som består i hårt nattläger under viss kortare del av strafftiden, antingen enbart eller i förening med mörkt enrum. Institutet, som varken ur allmänpreventiv eller individualpreventiv synpunkt torde äga någon som helst betydelse och fördenskull tillhör de åtgärder, som åsamka individen ett onödigt lidande, har f. ö. erhållit en mycket ringa användning; under år 1931 (det senaste år, för vilket fullständig straffstatistik finnes) tillämpades det exempelvis blott i två fall.
Det andra straffinstitutet är s. k. påföljd enligt 2: 19. Påföljden känns för den dömde som en fläck, vilken i sin mån är ägnad att hålla honom nere under en tid, då man i stället borde göra allt för att hålla honom uppe. Och nyttan av påföljden för samhället torde kunna betecknas som rent imaginär. Risken att en för ohederlighetsbrott straffad person skulle under de närmaste åren efter strafftidens slut erhålla ämbete, tjänst eller annan allmän befattning är minimal. Och om han skulle deltaga i riksdagsmannaval eller kommunala val, är ingen skada skedd; antalet dylika personer är ju proportionsvisså oerhört litet. Den rationella kärna, som inneslutes i påföljdsparagrafen, nämligen att den dömde skall förlora allmän befattning, som han innehar, kunde ju kvarstå. Det kan nämnas, att de sakkunnige, som nyligen avlämnat betänkande ang. omorganisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar, föreslagit påföljdens avskaffande.
Samma sakkunnige ha jämväl föreslagit avskaffandet av påföljden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas, i det de förmena, att bestämmelsen om denna påföljd står i principiell motsättning till den ställning, staten rätteligen bör intaga till hjälpverksamheten, medan å andra sidan samhället utan denna bestämmelse ingalunda skulle sakna medel att hävda sin egen auktoritet och sina tjänares prestige. Att fall förekomma, där det framstår som en onödig hårdhet, att utestängningen skall avse den dömdes hela livstid, har ock framhållits i strafflagskommissionens år 1923 avlämnade betänkande.
Den villkorliga domen, som hos oss funnits sedan år 1907, kan utan överdrift sägas ha varit till välsignelse, emedan den räddat en mängd personer från fängelset och det onda, som själva frihetsstraffet och kanske i synnerhet det faktum att man »suttit inne» utgör, både för delinkventen själv och hans anhöriga. Här må nämnas, att av dem, som erhålla villkorlig dom, endast omkring 10 % förverka anståndet. Emellertid måste man ofta livligt beklaga, att villkorlig dom icke kan komma till användning även vid högre straff än som nu utgör gränsen, d. v. s. 6 månaders straffarbete eller ett års fängelse. Såsom ett fel måste man ock beteckna, att villkorlig dom icke kan erhållas ens vid 6 månaders straffarbete, om påföljd enligt 2: 19 ådömes, vilket ju i praktiken betyder, att straffet i en hel del fall inte får vara högre än 5 månaders straffarbete för att
villkorlig dom skall kunna beviljas. Det är alltså ett trängande önskemål, att villkorlig dom må kunna ådömas i betydligt större utsträckning än nu, exempelvis vid straffarbete i högst 1 år och fängelse i högst 2 år — vilket föreslagits av nyssnämnda sakkunnige — och att påföljden enligt 2: 19, så länge denna kvarstår, icke skall utgöra hinder för villkorlig dom. Ett annat önskemål i fråga om villkorlig dom är, att anståndet inte nödvändigtvis skall förverkas därför att den villkorligt dömde under prövotiden begår brott, för vilket han ådömes frihetsstraff. En för förskingring till 3 månaders straffarbete villkorligt dömd person råkar exempelvis under prövotiden begå ett vårdslöshetsbrott, vi kunna anta under bilkörning, och blir för detta dömd till en månads fängelse. Han förverkar då anståndet och måste undergå de 3 månadernas straffarbete, ehuru den vårdslösa körningen kanske inte har ringaste psykologiskt sammanhang med förskingringen och f. ö. kan vara närmast att betrakta som en ren olycka.
Villkorlig frigivning är ett institut, som i likhet med villkorlig dom infördes år 1906 och ävenledes visat sig vara lyckligt. Det innebär ju i korthet, att fånge, som utstått ⅔ av straffet, dock minst 1 år, kan av K. M:t villkorligt frigivas, »där omständigheterna göra sannolikt, att den dömde på fri fot skall förhålla sig väl». Uppför han sig bra under den tid, som återstod av straffet, dock minst 1 år, blir han definitivt fri. I motsatt fall kan friheten återkallas, och han måste då undergå resterande strafftid. Under tiden 1907—1931 blevo 1,537 personer villkorligt frigivna. Av dessa förverkade endast 31 personer eller c:a 2 % den villkorliga friheten. Även här alltså ett gott resultat, liksom av den villkorliga domen. Emellertid kan institutet villkorlig frigivning ingalunda anses ha blivit på riktigt sätt tillämpat av K. M:t. Meningen med institutet måste anses ha varit, att en fånge, som kan antas skola förhålla sig väl på fri fot och som uppför sig väl i straffanstalten, skall kunna påräkna att bli villkorligt frigiven, då den föreskrivna minimitiden gått till ända. På så sätt har fången en den kraftigaste sporre för att uppföra sig väl och fängelsemyndigheterna en den bästa hjälp till disciplinens och ordningens upprätthållande. Men hur har K. M:t tillämpat lagen? Jo, särskilt då det gällt förskingrare av relativt stora belopp har K. M:t i en del fall, oaktat fångvårdsstyrelsen tillstyrkt fångens ansökan om villkorlig frigivning, avslagit denna, därför att K. M:t tyckt, att straffet var alltför kort i förhållande till brottet. K. M:t har alltså i administrativ väg justerat domstolarnas utslag eller självalagen, vilket uppenbarligen icke kan vara riktigt. Är lagen för mild, må den ändras i behörig ordning. Dessa K. M:ts avslag ha också, enligt vad som allmänt vitsordats, åstadkommit förbittring och desperation bland fångarna. Dessa ha helt enkelt känt sig lurade. Att effekten av dylikt icke kan vara lämpligt, säger sig själv. Det må nämnas, att den här framställda kritiken mot K. M:ts praxis icke riktar sig mot den nuvarande regeringen, vilken lär tillämpa lagen om villkorlig frigivning på det sätt, som måste anses ha varit åsyftat.
Lagen av år 1927 om internering av återfallsförbrytare innebär ju i korthet följande. Domstol kan förordna, att en återfallsförbrytare, som dömes till straff, skall i stället för att undergå straffet intagas i interneringsanstalt för återfallsförbrytare, om han dels ådömts straffarbete minst 4 gånger förut, dels undergått straffarbete i sammanlagt minst 10 år, dels därefter ånyo begår brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst 2 år, och dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet och andra omständigheter »måste antagas icke komma att låta sig rätta genom undergående av straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.» Den internerade kan efter på visst sätt bestämd tid utskrivas på prov eller definitivt frigivas, men kan också få kvarstanna i anstalten, sålänge han lever. Vid 1931 års slut funnos 36 personer, alla män, internerade. Det torde icke kunna förnekas, att villkoren för internering äro sådana, att åtskilliga individer långt innan de enligt lagen äro mogna för internering uppenbarligen måste antagas vara oemottagliga för straff och vådliga för säkerheten. Det kan därför betecknas som irrationellt, att man ej skall kunna internera dem på ett tidigare stadium än det, som lagen föreskriver. En annan brist i lagen är den, att i utlandet undergånget straff inte får på något sätt medräknas. Framhållas må också, att enligt vad erfarenheten visar interneringen för förbrytarne själva framstår som ett vida mera fruktansvärt hot än fängelse eller straffarbete på viss tid. Visserligen har nog det avskräckande momentet inte så mycket att betyda, ty de människor, varom här är fråga, äro mestadels sorglösa och lättledda och handla f. ö. ofta under inflytande av alkohol; de tänkasig inte för eller hoppas undgå upptäckt, då de begå brottet. Om det är straffarbete eller internering de ha att vänta, spelar därför säkerligen inte alltför stor roll. Men det vore dock sannolikt en god hjälp för dem, som i straffanstalterna skola söka påverka fången, att man relativt tidigt kunde göra klart för honom, att han i eget intresse måste sträva att bli sådan, att han kan bruka friheten och slippa komma till interneringen. Ett önskemål vore alltså att ändra interneringslagen därhän, att inte så många villkor uppställas för att man skall kunna internera en farlig återfallsförbrytare.
Vad angår våra strafflagsparagrafer om sinnessjuka, psykiskt abnorma och s. k. halvabnorma må det vara nog att här fastslå, att dessa paragrafer äro fullständigt antikverade, så att man vid deras tillämpning inte längre fäster avseende vid formuleringen utan tolkar paragraferna på helt annat sätt än som framgår av texten. Detta medför visserligen, att de praktiska olägenheterna av lagrummen kanske inte äro så stora, men å andra sidan är det otillfredsställande, att lagens avfattning icke alls motsvarar det förnuftiga innehåll, man måste inlägga i densamma. Dessa paragrafer kräva därför ändring.
År 1927 fingo vi också en lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, den s. k. förvaringslagen, som utan tvivel varit till stor nytta för oskadliggörande av farliga halvabnorma förbrytare. Även i denna lag synes man emellertid ha uppställt onödigt ängsliga
villkor för intagning på förvaringsanstalten. Det erinras, att villkoren äro följande. Domstol kan förordna, att en person, som ådömes straff och som befinnes vara s. k. förminskat tillräknelig, skall i stället för att undergå straffet intagas på förvaringsanstalten. Förordnande om någons intagande i dylik anstalt första gången får emellertid icke meddelas, såvida ej personen dömes till straffarbete i minst 2 år eller, sedan han undergått tidigare straffarbete, ånyo begått brott och därför dömes till straffarbete eller, om båda brotten äro sedlighetsbrott, till straffarbete eller fängelse. Den förvarade kan efter på visst sätt bestämd tid utskrivas på prov eller slutligt frigivas; han kan också få kvarstanna i anstalten hela sitt liv. Vid 1931 års slut funnos i förvaringsanstalten, som ligger i Norrköping, 46 personer, alla män. Här borde man, synes det, kunna nöja sig med lägre straff än 2 års straffarbete som villkor för förvaring av förstagångsförbrytare. Att i utlandet undergånget straff inte får tagas med i räkningen, må framhållas som en brist även i denna lag. Det är alltså ett önskemål, att förvaringslagen liksom interneringslagen underkastas justering.
Till de aktuella frågorna inom strafflagens allmänna del kan slutligen hänföras det behjärtansvärda kravet, att häktningstiden skall avräknas, åtminstone delvis, då en häktad person besvärar sig i högre instans och får straffet nedsatt. Som det nu är, avdrages i regel häktningstiden icke. Detta medför bl. a., att den dömde ofta finner det lönlöst att klaga, även om han har goda skäl därför. Med hänsyn till domstolarnas arbetsbörda är visserligen det nuvarande tillståndet tacknämligt, ty det avhåller givetvis många häktade från att klaga, och domstolarna få på det sättet mindre besvärsmål att avverka, men principiellt synes det otillfredsställande.
I fråga om strafflagens speciella del må till en början framhållas, att en allmän revision av strafflagens olika paragrafer borde ske i syfte att sänka straffminima på en hel del ställen. Ofta får man göra med fall, där ett lägre straff än minimum vore välmotiverat. Förhållandena kunna vara så synnerligen förmildrande, att de närmast peka mot straffrihet, men domstolen nödgas ådöma den brottslige ett relativt långt frihetsstraff, även om den går ned till minimum.
Vad de särskilda brottsarterna eller brotten beträffar må nämnas följande.
Om man överhuvud skall i strafflagen behålla ett kapitel om religionsbrott, torde det ur alla synpunkter vara fullt tillräckligt att nöja sig med böter för dessa brott, t. ex. hädelse, gäckeri med Gudsheliga ord och sakramenten eller gäckeri av gudstjänsten. Här borde fängelsestraffet strykas.
Straffet för fosterfördrivning synes böra helt bortfalla, då det gäller kvinnan själv. Det står icke längre i överensstämmelse med rättsmedvetandet hos stora lager av befolkningen, att kvinnan icke skall ha rätt att förfoga över sitt foster. Den traditionella uppfattningen, att fostret skulle äga en självständig rätt till skydd för sitt liv, före-
faller nutidsmänniskan konstruerad och verklighetsfrämmande. Härtill kommer, att skälen att göra abort i många fall äro så utomordentligt trängande, att de måste anses betydligt överväga alla skäl föratt hindra aborten, t. ex. det ofta anförda, att fri abort skulle minska respekten för livet, ett skäl, som kan betecknas som ett psykologiskt ohållbart antagande. Man bör här icke förbise, att fosterfördrivning nästan alltid sker under graviditetens tidigare månader, innan fostret ännu framstår som ett mänskligt väsen. En abort och ett mord ter sig för fantasien och känslan som två handlingar av helt olika kvalitet. Ännu en anledning till att upphäva straffet för fosterfördrivning ligger i den oerhörda frekvensen. Det måste för rättskänslan te sig stötande, att några få olyckliga råka fast för en handling, som veterligen tusenden andra ostraffat företaga. Och det är praktiskt omöjligt att komma åt annat än ett ringa fåtal. Givetvis måste i konsekvens med abortens frigivande legitimerad läkare äga rätt att företa dylikt operativt ingrepp. Huruvida det kan vara lämpligt att stipulera några garantier mot ett alltför flitigt företagande av operationen, må lämnas därhän. Det synes emellertid rätt välmotiverat att uppställa vissa sådana garantier.
Straff för äktenskapsbrott synes utan tvekan böra borttagas. Särskilt orimligt är straffminimum 6 månaders fängelse, då båda kontrahenterna äro gifta; man tänke sig exempelvis det fall att båda äro hemskilda.
I kapitlet om sedlighetsbrott ha vi lagrum, som ropa högt på ändring. Vid otukt mellan personer i rätt upp- och nedstigande led straffas ju sålunda den äldre med livstidsstraffarbete eller straffarbete från 8 till 10 år och den yngre med straffarbete i högst 4 år. Vid dylikt brott mellan vuxna personer vore kanske ett straff om högst 6 månaders fängelse på sin plats för att markera, att samhället inte tilllåter sådana könsförbindelser. De nuvarande straffen äro helt enkelt upprörande. Även otukt mellan syskon straffas oskäligt strängt, från 2 till 6 års straffarbete. Otukt med minderårig — här avses minderårig under 12 år — är visserligen ett mycket betänkligt brott, men även här synes straffet, minst 4 års straffarbete, då den minderårige ej av otukten fick svår kroppsskada eller död, vara alltför hårt. Än värre, om den minderårige fick svår kroppsskada eller död, då straffet kan gå upp ända till livstidsstraffarbete, även om kroppsskadan eller döden ej var åsyftad eller tagen i betraktande. Att paragrafen om straff för otukt mot naturen, d. v. s. straff för homosexuella handlingar, som nu är minst 2 månaders högst två års straffarbete, bör omarbetas, därom torde alla upplysta människor vara ense. Straffet för otukt med djur, vilket ju är detsamma som för homosexuella handlingar, torde ej heller kunna försvaras i vår tid. En mildring måste här ske, om handlingen överhuvud skall vara straffbelagd.
Vad preventivlagen beträffar må här framhållas, att denna lag synes. förkastlig redan på den grund, att ett mycket stort antal allvarligt tänkande människor i vårt land förmena, att fri upplysning om pre-
ventivmedlen och propaganda för deras användning ingalunda är till skada utan tvärtom till nytta för samhället.
Vad angår kriminalisering av handlingar, som f. n. äro straffria, kan erinras om den aktuella frågan om straff för utpressning och utpressningsförsök, vilket synes vara välmotiverat att införa.
Den föreslagna höjningen av straffet för förskingring och trolöshet mot huvudman kan man däremot ställa sig mera skeptisk emot. Straffets avskräckande effekt gentemot personer, som begå dylika brott, torde nämligen vara ganska ringa. En förskingrare frågar nog mycket litet efter, om han kan få högst 2 års eller högst 4 års straffarbete. För honom är upptäckten, åtalet och domen en katastrof, inför vilken strafftidens längd ter sig som någonting jämförelsevis underordnat. Och att den allmänna moralen i fråga om redbarhet vid omhänderhavande av andras medel skulle stärkas genom en höjning av straffmaximum förefaller ovisst. Den föreslagna straffskärpningen torde närmast få betraktas som ett tämligen valhänt försök att åtminstone i någon mån råda bot för den utan tvivel mycket betänkliga förskingringsohederligheten i vårt land. Emellertid får man givetvis icke förbise, att den allmänna rättskänslan stötes av att en förskingrare av väldiga belopp straffas lindrigt i jämförelse med exempelvis en person, som bedragit sig till mera obetydliga värden. Möjligen kan fördenskull hänsynen till det allmänna rättsmedvetandets krav och den allmänna uppfattningen om strafflagens rättvisa motivera en höjning av straffmaximum för förskingring, såvida man ej föredrar att exempelvis sänka straffmaximum för bedrägeri till detsamma som för förskingring.
I fråga om straffverkställigheten torde vår lagstiftning åsyfta, att strafftiden av fängelsemyndigheterna begagnas så, att fången om möjligt moraliskt förbättras därunder men, om detta inte lyckas — vare sig beroende på, att strafftiden är för kort eller att fången inte låter sig förbättras, därför att han saknar förutsättningar därtill — att straffet skall verka så obehagligt, att fången efter frigivandet av fruktan för förnyat straff skall avhålla sig från att vidare begå brott. Han skall m. a. o. betagas lusten att återfalla i brott. Men straffverkställigheten åsyftar även att skapa förutsättningar för, att fången efter frigivandet skall föra en oförvitlig vandel, genom att vänja honom vid ordning och arbetsamhet, genom att lära honom ett yrke, om han inte kan sådant förut, eller förkovra honom i hans yrkesskicklighet samt genom att söka skaffa honom arbete, då han kommer ut i friheten.
Emellertid vill det synas, som om metoderna att behandla fången inte alltid äro de riktiga. Försöken att förbättra fången motverkas sålunda av en hel del bestämmelser i straffverkställigheten, som gå ut på att öka obehaget och strafflidandet utöver vad som ligger i själva frihetsförlusten och det tvång eller de inskränkningar, som äro nödvändiga av ekonomiska skäl eller för att hindra rymning eller upprätthålla ordning och disciplin eller genom isolering skydda fången från dåligt inflytande av medfångar. De bestämmelser, vilkas syfte
alltså är att öka strafflidandet, uppfattas lätt av fången som småaktigheter och kitsligheter, varför de göra honom bitter och sätta honom i harnesk mot straffanstalten, fångvårdspersonalen och samhället. Det är svårt att förbättra fångens moral på samma gång som man förödmjukar, retar och förbittrar honom genom nålstygn eller t. o. m. rent inhumana åtgärder.
Såsom småaktigheter, nålstygn eller onödigt lidande för straffarbetsfången under den del av strafftiden, som han tillhör den s. k. förstafångklassen, kan nämnas följande. Man tar ifrån honom hans fickur, han får inte inneha fotografi av sina anhöriga, ej heller almanacka, i cellen får inte finnas stol med ryggstöd, han får i regel inte läsa annat än de s. k. cellböckerna, d. v. s. nya testamentet och psalmboken, han får inte avsända mer än ett brev i månaden, han får inte promenera mer än ½ timme om dagen, han får inte annat än i undantagsfall mottaga besök av anhöriga. Ljuset i cellen släckes redan kl. 8 på kvällen, vilket under den mörka årstiden betyder mörk arrest ända till dess fången kan somna, något som inte gärnaär möjligt förrän några timmar senare; man kan ju inte sova mer än begränsad tid varje dygn, och fången väckes inte förrän mellan 6 och 7 på morgonen. Allt detta bara som exempel.
Ehuru lättnader inträda i de högre fångklasserna, dit fången i mån av välförhållande och viss minimitid successivt kan komma, kvarstå emellertid — i lag eller i praxis — åtskilliga inskränkningar, som innebära onödigt lidande eller otrevnad eller förödmjukelse för straffarbetsfången under hela strafftiden. Dit hör exempelvis den enformiga maten, ofta tillagad och serverad på ett sätt, som gör den föga aptitlig. Vidare avsaknad av kaffe utom i undantagsfall. Fången får i regel inte hålla sitt yttre uppe genom att raka sig varje dag; på många håll tillåtes det ej mer än en gång i veckan. Fångensreligiösa eller hellre antireligiösa åskådning respekteras inte. Hans deltagande i gudstjänsten är nämligen obligatoriskt, ehuru han kan befrias därifrån, »om särskilda skäl därtill äro». Fånggårdarna äro i regel så beskaffade, att promenaderna på dem äro tröstlösa. Tidningsläsning är alldeles förbjuden utom läsning av en särskild fångtidning, som innehåller mycket litet. Cellfönstren äro i de flesta fängelser små och sitta högt uppe, så att fången inte kan se ut, och han är förbjuden att kliva upp. Man tyckes i regel tilltala fången med »du». Tandvård får han i regel bara på egen bekostnad. Någon permission från straffanstalten medges aldrig, icke ens för att besöka en döende anhörig.
Även disciplinstraffen i anstalterna äro alltför hårda. Disciplinstraffen utgöras sålunda bl. a. av prygel, vilket utan vidare kan avfärdas som barbariskt. Inom parentes kan nämnas, att det icke använts på Långholmen åtminstone under de fem sista åren och sålunda inte gärna kan försvaras såsom nödvändigt. Vidare kan fången disciplinärt bestraffas med hårt nattläger, enbart eller i förening med mörkt enrum. Det hårda nattlägret är måhända nödvändigt att bibehålla, men vad som gör detta straff grymt är, att fången ej får
någon filt eller täcke att skydda sig mot kylan. Nu är det ju bekant, att kroppstemperaturen sjunker, då man sover. Under den kalla årstiden får fången frysa alldeles förskräckligt under natten och hindras f. ö. ofta av kölden att sova. Att mörkt enrum är ett barbariskt straff torde ingen kunna motsäga. Det kan slutligen nämnas, att det vanliga disciplinstraffet är förlust av arbete, som i regel torde vara kännbart nog.
Att cellsystemet är hårt i och för sig och i stort sett verkar nedbrytande och förslöande är nog allmänt erkänt, men här har man ett Scylla och Charybdis. Ty gemensamhetssystemet har också sina stora olägenheter, då det torde vara omöjligt, åtminstone i våra anstalter, att förhindra, att relativt oskyldiga fångar föras tillsammans med gamla förhärdade brottslingar och ogynnsamt påverkas av dessa. På dagordningen står dock att inskränka den obligatoriska celltiden ännu mer än på senare tider gjorts.
Den princip, som borde bli fastslagen i straffverkställigheten, är, att frihetsförlusten skall vara strafflidande nog, jämte det tvång och de inskränkningar, som nödvändiggöras av förhållandena. Man skall alltså upphöra att göra straffet obehagligt eller plågsamt därutöver. Den reservationen måste dock göras, att för att fången skall sträva efter att komma upp i en högre fångklass, måste han lockas med att i denna erhålla större förmåner än i den lägre. Som nu de förmåner, vilka överhuvud kunna erbjudas fången, äro ganska få, kan det inte undvikas, att han särskilt i första fångklassen får det jämförelsevis svårt. Att klassindelningen är av största betydelse och fördenskull ej bör tagas bort, torde vara uppenbart.
Att frihetsförlusten och alla av förhållandena betingade inskränkningar och tvångsåtgärder utgöra ett för vinnande av straffets ändamål tillräckligt lidande för de fångar, som överhuvud ta intryck av straffet, har man all anledning att förmoda.
Genomför man konsekvent principen om frihetsförlusten som tillräckligt strafflidande, vinner man två ting, det ena, att fångens inställning till straffet blir gynnsammare och förutsättningarna för att kunna påverka honom bättre, det andra, att den humanitet mot fångarna, som vår tid kräver, blir åtminstone någorlunda tillgodosedd, d. v. s. så pass mycket som är möjligt i våra numera gammalmodiga och otillfredsställande straffanstalter.
Det är emellertid icke nog med att humanisera straffverkställigheten på sätt nu är sagt, utan man synes även böra rationalisera densamma. Man borde sålunda mindre än nu lägga an på att väcka fångens ånger och skuldmedvetande. För en determinist, som vill vara ärlig, är det f. ö. omöjligt att överhuvud tala om någon moralisk skuld. Och även en indeterminist är inte längre så tvärsäker, när det blir fråga om den moraliska ansvarigheten för brottet. Däremot skadar det måhända icke att söka bibringa fången, åtminstone om han ej står på en alltför låg intellektuell nivå, en riktig uppfattning om hans egen psykiska konstitution, huru denna kan förklara hans handlingssätt och vilka svårigheter att föra en oförvitlig
vandel, som konstitutionen innebär, allt med iakttagande av att man icke därvid hos fången skapar en ogynnsam mindervärdighetskänsla utan tvärtom söker upprätthålla och stärka hans ambition. Men framför allt borde man mera söka vädja till fångens eget intresse av att omdana sig själv så, att han ej skall behöva återfalla och slutligen hamna på interneringsanstalten. Det synes icke omöjligt, att man i många fall skulle kunna lära fången att känna sig själv och den fiende till sitt eget bästa, som han bär inom sig, samt genom lämplig träning av viljan eller på annat sätt lära honom att övervinna denna fiende och på så sätt göra honom mera motståndsduglig mot frestelser och förfall, då han åter kommer ut i friheten. Hand i hand därmed borde man målmedvetet inrikta sig på att stärka fångens hälsotillstånd för att förbättra hans psykiska kondition. Både erfarenheten och sunda förnuftet säger, att en försvagad fysik kan medverka till, att en person hemfaller till brott. — Det skulle på sådant sätt uppstå ett verkligt samarbete mellan fångvårdspersonalen och fången, och denne skulle känna, att han i sin handledare har en vän, som inte vill moralisera och förödmjuka honom utan effektivt hjälpa honom att reda sig i livet. Det är en sådan anda, som borde komma in i straffanstalterna, i den mån den inte finns där redan, vilket säkerligen på många håll är fallet.
Visserligen får man på grund av klientelets beskaffenhet ej vänta sig annat än blygsamma resultat av de ändrade bestämmelser och de rationellare metoder, som kunna införas i våra nuvarande straffanstalter eller i vilka straffanstalter som helst. Men även om man alltså ej vågar vara alltför optimistisk, måste det vara en skyldighet för samhället och de straffverkställande myndigheterna att oförtrutet försöka med nya metoder för att vinna bättre resultat. Det stora antal återfall, som nu är ett faktum, bjuder ovillkorligen att icke slå sig till ro och tycka, att allt är så bra som det kan bli. Det må nämnas, att av dem, som år 1931 intogos på våra straffanstalter, närmare 40 % varit straffade förut.
En revision av hela straffverkställigheten synes alltså vara ett trängande önskemål icke mindre än en storstädning inom själva strafflagen.