Tidsödande väntan. Klagomålen över att parter och vittnen i onödan underkastas tidsödande väntan vid underrätterna äro av gammalt datum, och särskilt vid häradsrätterna med deras ofta långvariga sessioner är detta missförhållande kännbart. Kravet på vidtagande av åtgärder häremot blev aktuellt genom att Sveriges Advokatsamfund ingav en den 24 febr. 1928 dagtecknad framställning i ämnet till justitieombudsmannen (se SvJT 1928 s. 188), som avhandlade frågan i sin berättelse till 1929 års riksdag (s. 247 ff.). Därefter var frågan föremål för behandling i samband med det pågående processreformsarbetet, och i proposition till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform (nr 80/1931) upptogs den bland de frågor, som ansågos kunna bringas till lösning före processreformens genomförande (prop. s. 233 ff.).
Ett hinder för en fullt tillfredsställande lösning av frågan utgöra de formellt ännu gällande bestämmelserna i 2 kap. 3 § rättegångsbalken angående ordningen för måls och ärendens företagande till handläggning, ehuru desamma förlorat en stor del av sin betydelse genom inskrivningsärendenas överflyttning från de allmänna rättegångsdagarna samt i övrigt, åtminstone i fråga om brottmålens företräde, på de flesta håll upphört att tillämpas. Av större betydelse för de ifrågavarande önskemålens vinnande än en ändamålsenlig ordningsföljd förmålens handläggning är emellertid, att parterna och deras ombud påförhand få kännedom om den tid, då ett mål eller ärende kan väntas förekomma till behandling. Det är framför allt denna sida av saken
som tvenne i dagarna utfärdade författningar, nämligen kungörelsen den 2 juni 1933 om uppropslistor vid underdomstolarna och cirkulärets. d. till häradshövdingarna angående åtgärder till förebyggande av tidsödande väntan för parter, ombud och vittnen vid tingssammanträdena (SFS nr 272 och 273), taga sikte på.
Den nya uppropslistekungörelsen avviker från den förut gällande (av den 6 okt. 1882) huvudsakligen i följande avseenden. I uppropslistan skall angivas tiden för handläggningens början. Vid långvarigare sammanträden skola målen indelas i två eller flera grupper med angivande av särskilda tider för varje grupp. Uppropslistan skall vara för allmänheten tillgänglig dagen före sammanträdets början resp. före vederbörande rättegångsdag. Vid uppropslistans upprättande skall såvitt möjligt hänsyn tagas till befogade önskemål som i god tid framställts av parter eller ombud.
Bestämmelsen om gruppindelning har tillstyrkts av samtliga hovrätter, av tre fjärdedelar av de 44 rådhusrätter som yttrat sig samt i yttranden från över 50 av 85 domsagor. Därjämte torde man vara berättigad antaga, att större delen av de domstolar som underlåtit att yttra sig icke haft något att erinra mot de föreslagna författningarna. Gruppindelning har förut praktiserats icke blott vid en del större rådhusrätter utan även vid åtskilliga häradsrätter. På de flesta håll där systemet praktiserats har det utfallit till belåtenhet, medan några få häradshövdingar meddelat, att de försöksvis tillämpat gruppindelning men funnit svårigheterna överväga fördelarna. Förhållandena variera givetvis i hög grad, och särskilt i de nordligaste domsagorna och andra domsagor med dåliga kommunikationer komma nog de fördelar, som stå att vinna genom gruppindelning, att bliva relativt små i jämförelse med svårigheterna att upprätta ett tillförlitligt tidsschema för förhandlingarna. Stadgandet om den obligatoriska gruppindelningen har emellertid avfattats på ett sådant sätt, att det icke torde medföra några större svårigheter att efterkomma det ens i dessa fall. I domsagor med gynnsammare förhållanden är det önskvärt att målen indelas i så många grupper som möjligt. Att en ganska långt gående uppdelning verkligen är praktiskt möjlig att genomföra framgår därav, att redan nu flera domstolar begagna uppropslistor, där de uppskjutna målen indelas i grupper om 1—3 mål, vilka utsättas till olika klockslag med endast en halv eller en timmes mellanrum.
För att uppropslistan och däri angivna tider skola kunna följas vid tingsförhandlingarna är det nödvändigt, att den som upprättar listan har tillgång till upplysningar om handläggningens väntade omfattning. Parter och ombud böra därför, enligt kungörelsen, uppmanas att i god tid före rättegångsdagen lämna dylika upplysningar. Någon skyldighet i dylikt hänseende har icke kunnat stadgas i den valda författningsformen, men då det ligger i parternas och kanske framför allt i deras ombuds intresse att uppropslistan skall kunna följas, torde man ha rätt att vänta sig deras frivilliga medverkan. Uppmaningarna kunna tänkas ske antingen i form av en cirkulärskrivelse till alla, som bruka uppträda vid domstolen, eller också i form av muntliga eller
skriftliga anmaningar vid målens instämmande eller uppskjutande. Synnerligen önskvärt vore om alla rikets advokater kunde förmås att taga för vana att några dagar före varje tingssammanträde till domstolens kansli lämna en skriftlig uppgift angående de mål vari de komma att uppträda, omfattningen av den bevisning och övriga utredning de ämna förebringa, samt önskemål beträffande målens placering på uppropslistan. Även åklagare böra självmant i sammanhang med insändandet av stämningslistan lämna uppgift på den utredning de ämna förebringa i såväl nyinstämda som uppskjutna mål. Att förlikning som träffats i anhängigt mål bör på förhand anmälas är en så självklar sak, att man har svårt att förstå hur ett ombud, som ej självmant iakttager detta, kan komma med klagomål över onödig väntan vid tingen.
Från många håll har framkommit farhågor att gruppindelningen lätteligen skulle medföra luckor i tingsförhandlingarna, vilket i sin tur skulle förorsaka förlängda sessioner och därigenom onödigt betungadomstolens ledamöter och särskilt nämndemännen. Även föreskriften att tiden för handläggningens början skall angivas i uppropslistan skulle kunna medföra liknande konsekvenser, om tiden för överläggning till dom i de mål som satts på utslag beräknats för rundligt. Emellertid torde man lätt kunna finna praktiska anordningar som neutralisera dylika olägenheter. Utslag meddelas ju numera eller kan i varje fall i stor utsträckning meddelas i samband med målets sista handläggning, och i den mån mål sättas på utslag till senare sammanträde, kan den behövliga överläggningen å utslagsdagen avsevärt förkortas eller helt bortfalla, om preliminär överläggning hålles efter sistahandläggningen. De fortsatta överläggningarna å utslagsdagen kunna då utfylla eventuellt uppkommande pauser eller hållas efter handläggningens avslutande. Mången gång kan det även vara värdefullt att använda eventuella pauser till att orientera nämnden beträffande de rättsliga synpunkterna på mål, som skola handläggas senare under dagen. Intet hindrar för övrigt att på det sätt utfylla en opåräknad paus, att till handläggning företagas mål vari parterna befinnas vara tillstädes. Genom att de för gruppindelningen utsatta klockslagen kombineras med för måltider avsedda pauser minskas även olägenheterna av att för lång tid kan hava beräknats för vissa mål. Att tiden för avsedda måltidspauser angives i uppropslistan är givetvis även, såsom en domhavande påpekat, synnerligen lämpligt.
Målens fördelning på grupper kan verkställas antingen omedelbart vid stämnings utfärdande eller uppskovsbesluts meddelande eller också först vid uppropslistans upprättande någon dag före sessionsdagen. Den förra metoden har med framgång tillämpats på åtskilliga håll, och vanligen då i den formen att koncept till uppropslistan upplägges såsom ett tidsschema, vari sedan målen införas allt efter som tiden förderas handläggning bestämmes. Emellertid torde det senare systemet vara att föredraga, även om det förorsakar något större besvär. Vid uppropslistans upprättande torde i allmänhet finnas betydligt större möjligheter att bedöma handläggningens långvarighet, varjämte hän-
syn då lättare kan tagas till framförda, befogade önskemål om vissa måls utsättande till viss tid på dagen. För att gruppindelningen under sådana förhållanden skall tjäna sitt ändamål har det blivit nödvändigt att stadga att uppropslistan skall hållas tillgänglig söckendagen före sammanträdet, så att förfrågningar angående målens placering då kunna besvaras.
Det samtidigt utfärdade cirkuläret »angående åtgärder till förebyggande av tidsödande väntan för parter, ombud och vittnen vid tingssammanträdena» avser huvudsakligen att inskärpa, att till varje rättegångsdag icke utsättas flera mål än att sessionen kan beräknas sluta senast klockan 7 e. m. Från många håll har gjorts gällande att det angivna klockslaget, vilket ju är föreskrivet i Kungl. brevet den 27 maj 1801, är alltför tidigt. Vid rådhusrätter och häradsrätter med tätare sammanträden kunna väl knappast ens så långa sessioner rekommenderas, men vid övriga häradsrätter är det ej ovanligt, att både domstolens ledamöter och de rättssökande föredraga att utsträcka sessionen något längre framför att uppskjuta en del mål till följande dag. Det torde emellertid knappast böra råda delade meningar därom, att rättegångsdagarna icke böra så hårt belastas, att man på förhand måste räkna med nödvändigheten av s. k. nattplena. Innebörden av stadgandet är för övrigt icke att sessionerna skola avbrytas när klockan slår 7, utan blott att ej flera mål skola utsättas till handläggning än att sessionen kan beräknas sluta vid nämnda tid.
Erik Alexanderson.