Dagsbotssystemets tillämpning vid underdomstolarna. I samband med utfärdande d. 24 sept. 1931 av lagen om ändring ivissa delar av strafflagen och av lagen angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag) anmodades samtliga domhavande, rådhusrätter, polisdomstolar och poliskamrar att till justitiedepartementet före d. 1 mars 1933 inkomma med berättelse, avseende dagsbotssystemets tillämpning under år 1932. Därvid framhölls, att det särskilt under den första tiden av den nya lagstiftningens tillämpning syntes vara av stort intresse att — utöver vad som kunde inhämtas av saköreslängderna — erhålla närmare upplysningar angående de grunder, som av domstolarna i allmänhet följdes vid dagsbotsbeloppets bestämmande, ävensom angående de fall, i vilka den i 2 kap. 8 § strafflagen upptagna jämkningsregeln komme till användning.
I det följande lämnas en kortfattad redogörelse — utan några kommentarer — för det huvudsakliga innehållet i de inkomna berättelserna.
Ett 30-tal domhavande och rådhusrätter ävensom polisdomstolarna ha yttrat sig angående tillvägagångssättet vid bestämmandet av antalet
dagsböter. Flertalet ha förklarat, att de använt förvandlingsstraffet såsom ett slags hjälpmedel vid fastställandet av dagsbotsantalet. I varje särskilt fall ha dessa domstolar utgått från vad brottet skulle förskyllt i gamla böter, därefter beräknat motsvarande frihetsstraff och slutligen ur detta frihetsstraff härlett antalet dagsböter. Fråndenna metod för bestämmande av dagsbotsantalet har dock på sina håll undantag i viss omfattning gjorts på det sätt, att vid vissa slag av brott t. ex. våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, beträffande vilka de gamla straffen, omsatta i dagsböter, ansetts drabba alltför lindrigt, dagsbotsantalet höjts.
Ett par domstolar ha sökt anknytning med de förutvarande bötesstraffen på annat sätt än via förvandlingsstraffet, i det att straffet betraktats såsom en viss bestämd kvotdel av bötesmaximum. Om t. ex. straffsatsen för en förseelse tidigare varit böter fr. o. m. 10 t. o. m. 500 kronor och det föreliggande fallet ansetts medföra 50 kronors böter, således 1/10 av bötesmaximum, har antalet dagsböter bestämts till 12 eller 1/10 av högsta dagsbotsantalet.
Två domhavande ha uttalat, att en jämförelse mellan dagsbotsantalet och förut gällande bötesskalor icke gåve någon säker ledning vid bestämmande av antalet dagsböter. Det visade sig ofta ej lämpligt att följa några på föregående praxis och förvandlingsstraffets dagantal såsom jämförelsetal grundade regler. Man vore därför hänvisad till att i varje särskilt fall på grund av fri prövning av brottets svårhetsgrad söka finna ett rättvist tal å skalan 1—120.
I flera av yttrandena framhålles, att det vore förenat med ej ringa svårighet att rättvist och likformigt avväga dagsböternas antal för de särskilda brotten. Det hade därför icke kunnat frånkommas, att ojämnhet i lagens tillämpning förekommit och fortfarande skulle förekomma, innan någon bestämd praxis hunnit utbildas. Reglerande anvisningar borde lämnas; härigenom skulle en önskvärd enhetlighet i förevarande avseende åstadkommas.
Strävan efter likformighet i rättstillämpningen har eljest vid flera domstolar på olika sätt tagit sig uttryck. Sålunda har för vissa smärre förseelser i regel följts visst schema, vilket så småningom utformats med bestämt antal dagsböter för olika förseelser. Några domstolar ha upplyst, att de fört anteckningar över meddelade dagsbotsbeslut i typfall. Andra förklara helt allmänt, att de lagt sig vinn om enhetlighet vid ådömandet av dagsböter, d. v. s. att för brott av enahanda slag i skilda fall ådöma samma antal dagsböter.
Rörande omfattningen av det material, som ligger till grund för dagsbotsbeloppets bestämmande, sättet för materialets anskaffande m. m. har redogörelse lämnats i flertalet yttranden. I fråga om mål under allmänt åtal tillhandahållas uppgifter angående de tilltalades ekonomiska förhållanden av åklagaren. Härför användas regelmässigt tryckta blanketter, vanligen uppställda enligt samma eller liknande formulär, som numera antagits för Stockholm. Det förekommer dock fortfarande på sina ställen, att formulär av omständligare innehåll användas, exempelvis sådana som tidigare kommit till användning i Stockholm och mot vilka justitieombudsmannen framställt anmärkning.
Tveksamhet har förekommit huru utredningen angående den tilltalades ekonomi bör åvägabringas i mål, däri endast enskild part för talan. Yttrandena giva vid handen, att olika förfaranden härvidlag kommit till användning. En domhavande har anmärkt, att saknaden av närmare föreskrifter angående sättet för införskaffande av upplysningar om åtalad persons ekonomiska förhållanden vore en brist. Särskilt framträdande bleve denna, när det gällde mål, som anhängiggjorts icke av allmän åklagare utan av enskild kärande.
Uppfattningen om den ekonomiska utredningens beskaffenhet är skiftande. Under det att den av åklagaren förebragta utredningen vid åtskilliga domstolar ansetts vara fullständig och tillräckligt uttömmande, så att någon komplettering av densamma vid domstolen sällan erfordrats, ha ett 30-tal domstolar förklarat, att utredningen varit ofullständig och utan något större värde. Följande yttrande av en rådhusrätt kan anses motsvara uppfattningen inom denna domstolsgrupp.
Vid bedömande av det uppnådda resultatet spelar in om och i vad mån de för bedömandet av den brottsliges ekonomiska förmåga lämnade uppgifterna äro med sanningen överensstämmande. Den vunna erfarenheten har givit vid handen att dessa uppgifter i regel äro synnerligen otillförlitliga, ofta alldeles oriktiga i vad de röra partens ekonomiska förhållanden. Svårigheten att kontrollera uppgiften är givetvis stor, mången gång oöverkomlig. Då domstolen har att taga ställning till storleken av det belopp, som den brottslige med hänsyn till förhandenvarande upplysningar bör kunna anses avstå, blir avgörandet alltså mången gång skevt och ej alls anpassat efter förmågan. Detta är en av de stora nackdelarna hos det nya systemet, som icke går att övervinna. Även om man vill vara nog hoppfull att förvänta, att de förefintliga ojämnheterna skola kunna till viss del elimineras, i mån som domstolarna hinna närmare anpassa sig efter förhållandena, lärer dock systemet i sin nuvarande gestaltning aldrig kunna komma att verka rättvist, då, såsom anförts, grunden för dagsbotsbeloppets bestämmande icke är tillförlitlig.
Särskilt har framhållits, att i bilmålen, där den tilltalade ofta har sitt hemvist utanför domstolens jurisdiktionsområde och domstolen således saknar personlig kännedom om hans ekonomiska förhållanden, utredningen lämnade mycket övrigt att önska i fråga om tillförlitlighet. När svaranden företräddes av ombud, inträffade det ej sällan, att ombudet saknade kännedom om sin huvudmans ekonomi, och då gällde i stort sett samma anmärkning mot dagsbotsutredningens värde som förut framställts. Det befarades därför, att till följd av dessa omständigheter tillämpningen av dagsbotssystemet komme att nedsjunka till schablon. Vid flera domstolar påstås det ha förekommit, att den tilltalade vägrat att lämna några uppgifter till ledning för dagsbotsbeloppets bestämmande. Åtskilliga domhavande ha framhållit den betydelsefulla insats nämnden på grund av sin personkännedom gör vid dagsbotssystemets tillämpning. De luckor, varmed utredningen understundom varit behäftad, ha ej sällan kunnat fyllas tack vare nämndens medverkan.
Själva förfarandet vid handläggning av mål, vari dagsböter kunna ifrågakomma, beröres endast i ett fåtal yttranden. Vid en del domstolar föredrages den av åklagaren eller polismyndigheterna förebragta dagsbotsutredningen inför rätten, varvid den tilltalade lämnas tillfälle att komplettera densamma. Vid andra domstolar tages utredningen för god utan att något förhör anställes med den tilltalade. Vid åter andra tillgår så, att dagsbotsuppgiften överlämnas till den tilltalade för genomläsning, varefter denne tillfrågas, om något finnes att erinra mot utredningen. I några yttranden framhålles, att det inträffat att den tilltalade blivit förargad över de till honom riktade frågorna angående hans ekonomi.
I åtskilliga av berättelserna betonas, att bestämmandet av dagsbotsbeloppet skett efter individuella grunder. Något normalbelopp för särskilda yrkesgrupper har sålunda icke fastslagits.
Av flera domhavande har framhållits, att vid fastställandet av inkomsten hänsyn tagits allenast till den inkomst, som den tilltalade kunnat väntas erhålla inom den närmaste framtiden, även om ur taxeringsuppgifter eller eljest framgått, att han kort dessförinnan haft större inkomst. Det avdrag från inkomsten, som gjorts t. ex. på grund av försörjningsskyldighet, har bestämts olika, beroende på den tilltalades bostadsort, samhällsställning o. s. v. Att angiva några bestämda normer, enligt vilka uppskattningen av avdraget skett, låter sig här svårligen göra. Från flera håll har påpekats, att svårigheterna att bestämma avdraget bliva större ju högre upp på inkomst- och förmögenhetsskalan man kommer.
Frågan till vilken del förmögenhet bör verka höjande på dagsbotsbeloppet har berett vissa svårigheter. Dock må framhållas, att nämnda spörsmål i ett förhållandevis ringa antal fall fått aktualitet. En domhavande har ansett, att man i normalfall borde till övriga inkomstbelopp kunna lägga en viss procent på förmögenheten. En annan har förmenat det vara omöjligt att angiva någon annan norm än den att förmögenheten borde verka höjande samt att man därvid finge hålla sig till vad som med hänsyn till förseelsen kunde finnas skäligt och rimligt. En rådhusrätt har yttrat, att med någon generell regel knappast kunde uttryckas, i vad mån hänsyn borde tagas till förmögenhet. Rådhusrätten tilläte emellertid icke, att förmögenhet finge inverka på annat sätt än att dagsbotsbeloppet avrundades uppåt inemot det belopp, som utgjorde den beräknade dagsinkomsten. Sistnämnda belopp borde således icke på grund av förefintligheten av förmögenhet överskridas. En domhavande har ansett, att uttalandena i förarbetena ej vore tillräckligt vägledande för det fall, att en person hade en betydande förmögenhet, som lämnade oskäligt låg avkastning.
En del domstolar ha uttalat önskemålet, att någon ledning måtte lämnas för lösande av spörsmålet, huru dagsboten skall beräknas ifråga om hemmavarande barn, vilka sakna egen inkomst och förmögenhet, särskilt i vad mån föräldrarnas förmögenhetsförhållanden därvid böra spela in.
De fall i vilka det kan misstänkas, att den sakfällde på grund av annan förmögnare persons medansvar i brottet kan påräkna dennes hjälp med böternas betalning, ha uppmärksammats av några domstolar. En domhavande har sålunda ansett, att dessa fall erbjöde de största svårigheterna i fråga om dagsbotens rättvisa bestämmande, och har förklarat, att förtydligande stadganden syntes erforderliga. En rådhusrätt har yttrat, att då tilltalad utfört sitt brott icke i eget intresse utan för att gagna tredje man, som utan att vara delaktigi brottet likväl på goda grunder kunde antagas komma att betala böterna för den tilltalade, anledning funnes att vid dagsbotens bestämmande — förutsatt att den tilltalade hade klen ekonomi men den, i vars intresse brottet begåtts, befunne sig i goda ekonomiska omständigheter — taga hänsyn även till den senares ekonomi.
Några domstolar ha påyrkat närmare bestämmelser angående tillvägagångssättet vid dagsbotsbeloppets bestämmande. Saknaden av närmare föreskrifter härutinnan har ansetts vara en allvarlig brist. På grund av denna brist komme olika domstolar ofta beträffande en och samma person till vitt skilda resultat. Det vore sålunda ej ovanligt att av två domstolar den ena bestämde dagsboten dubbelt så hög som den andra för en och samma svarande och detta på grund av en för båda domstolarna identisk utredning om svarandens ekonomiska förhållanden.
I flertalet yttranden lämnas en redogörelse angående de förhållanden, under vilka dagsbotsbeloppets minimum, en krona, kommit till användning. Det visar sig härvid, att meningarna gå skarpt i sär rörande spörsmålet, när detta minimum bör användas. Allt efter domstolarnas inställning till frågan kan man — med någon schematisering — särskilja tre till antalet ungefär jämnstarka grupper. Till en grupp räknas då de, vilka förklarat, att lägsta dagsbotsbeloppet tillämpats antingen icke alls eller endast i extrema fall. Antalet minimifall inom denna grupp överstiger ej 10 % av hela antalet mål, i vilka dagsböter vid domstolen utdömts. Såsom exempel på sådana exceptionella förhållanden, då minimum tillgripits, kunna nämnas: arbetslöshet under en längre tid i förening med total medellöshet, åtnjutande av full försörjning av allmänna fattigvården, varaktig oförmåga till arbete, vidsträckt försörjningsplikt. Åtskilliga domstolar ha inskränkt sig till ett allmänt uttalande av innehåll, att endast vid fall av verkligt ömmande omständigheter dagsbotsminimum tilllämpats. Domstolarna tillhörande denna grupp ha i allmänhet ansett det ur rent teoretisk synpunkt riktigast, om dagsbotsbeloppet i flertalet fall satts till belopp motsvarande minimum. Då de likväl ej så förfarit, har detta motiverats därmed, att böterna om så skett skulle ha blivit så obetydliga, att de knappast kommit att verka såsom straff. Några domhavande och rådhusrätter ha anfört, att i början av dagsbotssystemets tillämpning lägsta dagsbotsbeloppet förekommit relativt ofta, men att sedermera en åtstramning härutinnan skett. — Till en annan grupp kunna hänföras domstolar där antalet minimifall uppgår till 10 — 25 % av sammanlagda antalet dagsbots-
mål. Dagsbotsminimum anses av dessa domstolar böra tillämpas icke endast vid mer eller mindre tillfällig arbetslöshet utan även då inkomsten icke överskrider ett visst mindre belopp, 800 å 1,000 kr. per år. — En tredje grupp omfattar domstolar, vid vilka dagsbotsminimum ofta förekommit. Två domhavande ha uppgivit, att de fall, då lägsta dagsbotsbeloppet bestämts, varit oerhört stort. Viden rådhusrätt uppgår antalet minimifall till 55 % av hela antalet vid rådhusrätten avdömda dagsbotsmål. En polisdomstol har förklarat, att dagsbotsminimum tillgripits mycket ofta och en poliskammare har uppgivit, att minimum troligen kommit till användning i flertalet fall. I åtskilliga yttranden, särskilt från domstolar tillhörande sistnämnda grupp, hävdas den uppfattningen, att justitieombudsmannens åsikt i förevarande spörsmål, uttalad i en uppsats i SvJT häfte 4, årgång 1932, icke kan godtagas. Sålunda har en domhavande förklarat, att justitieombudsmannens uppfattning skulle i tillämpningen leda till ett resultat, stridande mot syftet med den nya lagstiftningen, i det att många sakfällda skulle vara urståndsatta att betala böterna och därför nödgas undergå förvandlingsstraff. En rådhusrätt har uttalat den åsikten, att det torde bliva nödvändigt att för vanliga fall i lagen stadga ett högre dagsbotsminimum än en krona och samtidigt införa regeln, att domstolarna äga gå under detta minimum endast i fall av synnerligen ömmande omständigheter. Användandet av dagsbotsminimum har ansetts särskilt stötande i fall, då en person i samma mål ådömts såväl vanliga böter som dagsböter. Några domstolar ha föreslagit, att lägsta dagsbotsbeloppet för att råda bot på detta missförhållande höjes från en till exempelvis två kr.
Den i 2 kap. 8 § strafflagen upptagna jämkningsregeln synes ha kommit till användning i ringa utsträckning. Vid 64 häradsrätter och 42 rådhusrätter har regeln icke i något fall tillämpats. 39 domhavande och 37 rådhusrätter ha däremot förklarat, att de funnit anledning tillämpa regeln. 16 domhavande och 9 rådhusrätter ha ej yttrat sig angående densamma. Jämkningsregeln har vidare tilllämpats av samtliga polisdomstolar och poliskamrar. Om hänsyn tages allenast till de yttranden, vilka giva vid handen att jämkningsregeln funnit användning, framgår, att antalet fall, i vilka regeln tillämpats, även med denna inskränkning varit ringa. Vid 4 häradsrätter och 5 rådhusrätter har emellertid regeln ofta eller åtminstone i åtskilliga fall kommit till tillämpning. En polisdomstol har uppgivit, att jämkningsregelns tillämpning varit mycket stor, medan en annan polisdomstol samt en poliskammare anfört, att regeln tillämpats mycket sparsamt eller endast i obetydlig utsträckning.
Främsta anledningen till att jämkningsregeln kommit till användning i så ringa omfattning som av det sagda lärer framgå synes vara den, att på grund av de sakfälldas svaga ekonomi dagsboten måste sättas så låg, att någon ytterligare nedsättning jämlikt förenämnda regel icke ansetts kunna ifrågakomma. I detta sammanhang
förtjänar nämnas, att två rådhusrätter ansett, att jämkning i allmänhet icke bör ske, då dagsbotsbeloppet understiger 10 kr. Å andra sidan ha uttalanden förekommit, av vilka framgår, att jämkning företagits ända ned till dagsbotsminimum.
En bidragande orsak till att jämkningsregeln fått ringa tillämpning har, enligt vad som påstås, varit den tvekan om regelns rätta innebörd, som spåras i flera av yttrandena. Sålunda har befarats, att ovisshet om innebörden av begreppet »ringa brott» utgjort ett hinder för jämkningsregelns allmännare tillämpning. I lag funnes ingen tillförlitlig upplysning om vad som avsåges med ringa brott, och i teorin rådde därom skilda meningar. Det har jämväl ansetts, att förarbetenas uttalanden rörande regelns tillämplighetsområde vore vaga och svårtydda. Lagen borde därför inämnda avseende förtydligas.
En polisdomstol har förklarat, att jämkning i intet fall medgivits, då förseelsen medfört 15 dagsböter eller därutöver. Oriktig uppfattning rörande regelns innebörd och tillämplighetsområde har uttalats i ett par av yttrandena. Från några håll har anmärkts, att överrätternas utslag i dit fullföljda mål icke givit den ledning rörande jämkningsregelns tillämpning, som varit önskvärd.
Någon tendens till olämplig utsträckning av regelns tillämpning, på sätt lagrådet befarade, kan i det stora hela icke sägas hava förekommit. De fall, i vilka jämkning ägt rum, ha framförallt avsett smärre förseelser mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan. Vidare har regeln tillämpats vid förseelser mot åtskilliga andra författningar, av vilka här må nämnas rusdrycksförsäljningsförordningen, förordningen om försäljning av pilsnerdricka, lagen om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar, näringsfrihetsförordningen, hälsovårds-, byggnads- och brandstadgan.
Några rådhusrätter och en poliskammare ha ansett, att jämkningsregeln icke erhållit en lämplig avfattning, och i stället förordat den av lagrådet föreslagna formuleringen.
Beträffande det sätt, varpå jämkning skett, framträder en viss ojämnhet. En domhavande har förmenat, att åt uttrycket »jämka» kunde givas sådan tolkning, att en mera betydande reduktion av det vid undersökningen framkomna siffermaterialet icke skulle vara tilllåten vid bestämmande av dagsbotsbeloppet. Stundom torde erfordras mycket betydande reduktioner. Ordet »jämka» vore enligt gängse språkbruk ej fullt adekvat uttryck för en sådan reduktion.
Såsom exempel på långt gående jämkning kunna nämnas följande två fall, det ena från en häradsrätt och det andra från en rådhusrätt. I det ena fallet bestämdes dagsbotsbeloppet för en person, som framfört automobil å otillåten plats, till 15 kr. Personen ifråga hade en årlig inkomst av 93,000 kr. och en förmögenhet till belopp av 750,000 kr. I det andra jämkades dagsbotsbeloppet till 3 kr. för en lantbrukare, som framfört automobil med bristfällig bromsinrättning. Han var taxerad till en inkomst av 15,630 kr. samt ägde jordbruksfastighet, taxeringsvärderad till 165,700 kr., och
annan förmögenhet till belopp av 159,000 kr. Flera sådana fall av långtgående reduktion skulle kunna framdragas. Vid flertalet domstolar som tillämpat jämkningsregeln synes beskärningen av dagsbotsbeloppen vid jämkning icke ha skett i tillnärmelsevis samma utsträckning som i här relaterade fall.
Arthur Ramfors.