Förlagsinteckningshavares rätt i utestående köpeskilling. Red. av SvJT har från advokaten W. MOBERG mottagit följande artikel.
    I SvJT för innevarande år s. 163 ff. har advokaten CURT EKDAHL under ovanstående rubrik framfört en kritik mot vissa av de ändringar, som genom lagen av d. 3 juni 1932 verkställts i Kungl. förordningen av d. 13 april 1883 angående förlagsinteckning. Då Ekdahls anmärkningar enligt mitt förmenande i väsentliga delar icke äro bärkraftiga, ber jag härmed att något få bemöta desamma.
    Genom den nya 6 § i förordningen angående förlagsinteckning har förlagsgivaren vid försäljning av förlagsegendom eller vissa däri ingående föremål erhållit samma rätt i den utestående köpeskillingen, som han ägt i det försålda. Det är mot denna utvidgning av förlagsgivarens förmånsrätt till att omfatta jämväl utestående köpeskilling, som Ekdahl särskilt riktar sig. Ekdahl anser, att utvidgningen är ur teoretisk synpunkt svagt grundad och att den leder till icke önskvärda konsekvenser.
    De oprioriterade fordringsägarnas rätt äventyras enligt Ekdahl i högsta grad,medan för lagsgivaren omotiverat gynnas genom ifrågavarande ändring. Tvenne olika fall av försäljning av förlagsegendom behandlas, nämligen: 1) försäljning på en gång av hela förlagsegendomen; 2) försäljning i vanlig ordning under affärsrörelsens normala bedrivande.
    I det första fallet anser Ekdahl det vara berättigat, att fordringen på köpeskillingen omfattas av förlagsgivarens förmånsrätt, emedan »försäljningssumman i dessa fall endast undantagsvis i nämnvärd mån överstiger förlagsegendomens värde före försäljningen». Av denna anledning anser Ekdahl, att man i detta fall icke kan tala om någon kränkning av utomstående intressen.
    I det andra fallet däremot anser Ekdahl, att de oprioriterades rätt i hög grad äventyras, ty »här råder normalt sett icke överensstämmelse mellan värdet av förlagsegendomen och den utestående fordring, som trätt i dennas ställe». Detta sluter Ekdahl därav, att exempelvis tillverkade fabrikat icke i låntagarens inventarium upptagas till försäljningsvärdet utan till tillverkningsvärdet. Skillnaden mellan dessa värden är det mervärde, som fordringen på köpesumman skulle äga jämförd med den försålda egendomen. Då denna skillnad är avsedd att täcka försäljningskostnader, reklam m. m., anser Ekdahl att ägare av oprioriterade fordringar skadas och förlagsgivaren omotiverat gynnas därigenom, att förlagsgivarens rätt utvidgas att omfatta hela fordringen på köpesumman.
    Tanken bakom Ekdahls kritik är tydligen den, att de oprioriterade fordringarna tillkommit i samband med försäljning av varor och att det därför vore orättvist att låta dessa fordringars innehavare, som senare än förlagsgivaren lämnat låntagaren medel, utestängas från gottgörelse ur köpeskillingen, vilken de till en viss del förvärvat åt låntagaren.
    I verkligheten förhåller det sig emellertid icke så, som Ekdahl synes hava

tänkt sig. I ett konkret fall skall det nog visa sig, att det är ytterst få, om ens någon, av de oprioriterade fordringsägarna, som varit med om att skapa det omtalade »mervärdet», jämfört med tillverkningspriset, å viss försåld förlagsegendom. En stor del av de oprioriterade fordringsägarna äro leverantörer av råvaror och förbrukningsartiklar. Beträffande dessa kan man ju omöjligen säga, att de varit med att skapa det s. k. »mervärdet», och de bliva därför icke ens från Ekdahls synpunkt sett orättvist behandlade genom den införda lagändringen. Vad beträffar de fordringsägare, som Ekdahl särskilt nämner, nämligen reklamfirmor och tidningar, så är det icke heller möjligt att säga, att dessa bidragit till att sälja just de varor, för vilka företaget i fråga har en utestående köpeskillingsfordran vid konkursens inträffande. Dessa fordringar kunna ju vara så pass gamla, att man bestämt kan säga, att fordringsägarna icke på något sätt varit med om att sälja varorna. Dessutom kan det mycket väl finnas fall, där medel som lämnats av förlagsgivaren använts till betalning av just sådana fordringar som bidragit till att varorna försålts. Man tänke sig exempelvis att förlagsinteckningen ligger som säkerhet för en checkräkning. Enligt Ekdahls egen ståndpunkt kan det då icke vara riktigt, att de oprioriterade fordringarna skola hava lika rätt som förlagsgivaren i den utestående köpeskillingsfordringen. Icke heller i de fall, där de oprioriterade fordringsägarna lämnat sina krediter kort före konkursen, kan man säga, att: de böra hava någon sorts bättre rätt, ty de hava ju haft möjlighet att undersöka låntagarens ekonomiska ställning, innan de lämnade krediten, och hava då haft tillfälle att bedöma sina risker.
    Det sagda synes mig visa, att det icke är möjligt att med anspråk på rättvisa, med utgångspunkt från att vissa fordringar varit med att skapa vissa tillgångar eller att vissa tillgångar i kalkylerna beräknats skola betala vissa skulder, göra en uppdelning av tillgångar och skulder och säga, att det är rättvist, att den speciella fordringsägaren har rätt framför andra till den speciella tillgången o. s. v.
    Ekdahls åsikt, att lagändringen vid försäljning under affärsrörelsens normala bedrivande obehörigen skadar de oprioriterades rätt, grundas därpå, att överensstämmelse icke skulle råda mellan värdet av den försålda förlagsegendomen och den utestående fordran, som trätt i stället. Som av Ekdahls resonemang framgår, sätter han likhetstecken mellan värdet av förlagsegendomen före försäljningen och tillverkningsvärdet. Detta är felaktigt. Värdet av lagret bestämmes nämligen av marknadsvärdet för likartade artiklar. Tillverkningsvärdet, eller eventuellt något annat värde efter vilket företaget kan hava sitt lager bokfört, är därför icke av någon som helst betydelse för lagrets verkliga värde. Då de försäljningar, som ägt rum, måste hava skett till priser reglerade av marknadsvärdet, är det oriktigt att göra gällande, att köpeskillingen har ett mervärde jämförd med den osålda förlagsegendomen motsvarande skillnaden mellan försäljningspris och tillverkningsvärde. Något sådant »mervärde», som Ekdahl tänkt sig, existerar icke under normala förhållanden. Att utvidga förlagsgivarens förmånsrätt till att omfatta även utestående köpeskilling innebär därför icke, att förlagsgivarens rätt utvidgas till att omfatta nyskapade värden, och än mindre att den skulle utvidgas till värden, som till stor del skulle hava skapats av de oprioriterade borgenärerna.
    Möjligen skulle det kunna sägas, att fog funnes för Ekdahls kritik, för den

händelse förslagsgivarens rätt uti ett industriföretags lager vore begränsad till tillverkningsvärdet, men någon sådan begränsning av förlagsgivarens rätt finnes icke, och har icke heller tidigare funnits. Det förefaller emellertid, som om det föresvävat Ekdahl att förlagsgivarens rätt i ett lager skulle vara begränsad till tillverkningsvärdet, ty vid tolkning av 6 § ifrågasätter han, att uttrycket »samma rätt i utestående köpeskilling, som han ägt i det försålda», skulle kunna betyda, att endast den del av försäljningssumman, som motsvarar tillverkningsvärdet, skulle tillfalla förlagsgivaren.
    För att kunna avgöra om de oprioriterade borgenärernas intressen på ett otillbörligt sätt skadas genom den införda utvidgningen av förlagsgivarens förmånsrätt, måste man bedöma frågan med utgångspunkt från de förhållanden, som gällde, när de oprioriterade borgenärerna lämnade sina krediter. Om en leverantör, reklamfirma eller fordringsägare av annat slag lämnar ett industriföretag en kredit med vetskap om en förlagsintecknings existens och omfattning, kan man omöjligen säga, att dennes rätt trätts för när, därigenom att förlagsgivaren vid en konkurs erhåller förmånsrätt i en omfattning, som den förstnämnde fordringsägaren kände till, när han lämnade krediten. Eftersom det nu är möjligt för en fordringsägare att skaffa sig dessa upplysningar, innan han lämnar en ifrågasatt kredit, kan jag icke se, att de oprioriterades rätt på något vis på ett otillbörligt sätt satts på spel.
    I ett fall förefaller det emellertid att en orättvisa kan eller rättare sagt kunde uppkomma. Detta fall har även berörts av Ekdahl, nämligen i samband med bestämmelserna om lagens ikraftträdande. Enligt dessa bestämmelser erhåller en förlagsgivare förmånsrätt i en köpeskillingsfordran, som uppkommit redan före lagens ikraftträdande. Om vid en inträffad konkurs såväl den utestående köpeskillingsfordringen som den oprioriterade borgenärens fordran existerat före lagens ikraftträdande, bliver denne fordringsägares rätt försämrad på ett sätt, som icke kan anses billigt med hänsyn tagen till det förhållande, som gällde då krediten beviljades. Då emellertid den nya lagen nu varit gällande förhållandevis länge, torde några sådana fall numera icke behöva befaras.
    Enligt mitt förmenande komma de verkställda ändringarne i Kungl. förordningen om förlagsinteckning att i praktiska livet visa sig vara fördelaktiga. Hittills har förlagsinteckningen haft ett synnerligen ringa värde som kreditobjekt, ty det har visat sig, att när förlagsinteckningen göres gällande, har lagret ofta så väsentligt minskats, att inteckningen varit ganska värdelös. Det har därför, såvitt jag har mig bekant, varit ytterligt sällsynt, att de kreditgivande instituten lämnat lån med en förlagsinteckning såsom enda eller huvudsaklig säkerhet. Ytterligare är det ju påtagligt, att det för förlagsinteckningens praktiska användning varit ytterst olämpligt, att förlagsgivarens förmånsrätt helt försvann, i händelse hela lagret försåldes på en gång.
    Genom att utvidga förlagsgivarens rätt till att omfatta jämväl utestående köpeskilling på sätt som nu skett och genom att öka de fall, då förlagsgivaren äger rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad fordran, trots att den ej är förfallen, har väsentligt större trygghet skapats för förlagsgivaren. Förlagsinteckningen som kreditobjekt kommer sannolikt därigenom att få ökad betydelse, till nytta framför allt för de låntagande industrierna.
    Ekdahls uppfattning, att ifrågavarande lagändring kommer att leda till en kraftig begränsning av industriföretagens personliga kredit med ty åtföljande

ökat behov av eget eller genom ordnad upplåning erhållet kapital, tror jag icke är riktig. Företagen komma säkerligen att i samma utsträckning som tidigare få kredit av leverantörer och även av tidningar och reklamfirmor. Men skulle verkligen lagändringen medföra, att krediten till svaga företag stoppades tidigare än vad som nu ofta är fallet, vore det endast en nyttig inskränkning av den personliga krediten.
    Skulle lagändringen, såsom Ekdahl anser, men jag icke finner troligt, medföra, att företagen skaffade sig ökat eget eller genom ordnad upplåning erhållet kapital, vore detta säkerligen ett mycket värdefullt resultat, som snarare leder till att bankernas inflytande på industriföretagen minskas än ökas, vilket senare Ekdahl befarar.
    Enligt mitt förmenande har Ekdahl icke visat, att den genomförda lagändringen sker på bekostnad av någons berättigade intressen. Att fördelar erhållits genom att förlagsinteckningens värde som kreditobjekt ökats, är obestritt.

Wilhelm Moberg.