Franskt utkast till allmän del av en ny strafflag. I Frankrike arbetar sedan slutet av 1930 en av justitieministern tillsatt kommission för revision av straff- och brottmålslagstiftningen; dess sekreterare är den kände kriminalisten, professorn och domaren i kassationsdomstolen Roux. De gällande kodifikationerna äro som bekant så gamla som från 1808 och 1810, och det är därför helt naturligt, att revisionen synes komma att föranleda helt nya lagtexter. Såsom ett första resultat föreligger sedan april 1932 ett utkast till allmänna delen av en ny Code pénal; det har utsänts till granskning av olika sakkunniga korporationer och är publicerat i Revue internationale de droit pénal (1932 s. 281—311). Utkastet, som är jämförelsevis utförligt (143 artiklar), erbjuder för en komparativ betraktelse inga påfallande nyheter ochsynes i jämförelse med övriga aktuella reformarbeten vara präglat av en viss återhållsamhet.

R. B.

 

    Nullum crimen sine lege. Ehuru England sedan gammalt åtnjuter anseende för att vara ett land, där medborgarfriheten är högt utvecklad, är den flerstädes såsom en hörnsten däri betraktade satsen nullum crimen, eller nulla poena, sine lege icke ställd utom fråga i England. En modifikation lider satsen redan därigenom, att den engelska straffrätten till stora delar icke är kodifierad utan är utbildad i rättspraxis. I ett nyligen av Court of Criminal Appeal förehaft mål, R. v. Manley (1933, 1 K. B. 529), tillämpades vidare den sedvanerättsliga straffrätten med anmärkningsvärd frihet. Målet rörde sakförandet av en kvinna för att hon genom falska uppgifter om rån hade föranlett några poliser att ägna tid åt en ändamålslös utredning. Genom atttaga i anspråk de av offentliga medel avlönade polisernas tid och sätta medborgare i fara att bliva misstänkta för rån hade hon enligt domstolens mening tillfogat det allmänna en kränkning (public mischief), och orätt mot det allmänna (prejudice of the community) vore enligt domstolen straffbar. Mot detta sistnämnda påstående riktas starka gensagor i den ansedda engelska tidskriften The Law Quarterly Review. I ett redaktionellt uttalande (1933 s. 153) förklarar tidskriften, att läran, att varje handling som domarna må anse innefatta orätt mot det allmänna är ett brott, ger domstolarna en obegränsad och okontrollerad befogenhet att utsträcka det straffbara området, och tidskriften jämför den makt, som domstolarna enligt läran skulle äga, med den som den stuartska stjärnkammaren ägde.

I. S.

 

    Dom eller utslag? Red. har fått emottaga följande inlägg i en terminologisk fråga, som helt säkert förtjänar uppmärksamhet.
    Enligt gammal praxis vid vissa domstolar — särskilt överrätterna — användes beteckningen dom ifråga om ett slutligt beslut i mål, mot vilket talan får fullföljas efter vad, samt utslag om utlåtande, mot vilket rättsmedlet är besvär. I underrätterna har denna skillnad icke så allmänt upprätthållits och på en del håll användes ordet dom om avgörandet av alla slags mål.
    I 24 kap. R. B. användas båda uttrycken dom och utslag om de beslut, var-

igenom ett mål avgöres, utan att någon distinktion förefinnes mellan begreppen. Dock förekommer dom, då vädjat är, och utslag i »saker, som ej instämda eller lagvadda äro».
    I 25 kap. R. B. åter talas om underrätts slutliga utslag i tvistemål samt i 26 kap. samma balk om »vad mot underrätts utslag». Uttrycket dom förekommer icke i något av sistnämnda två kapitel. Av ordalagen i allmänhet i rättegångsbalken torde man icke kunna utläsa någon bestämd skillnad mellan innebörden i orden dom och utslag. Under sådana förhållanden torde man med skäl kunna fråga sig, om det verkligen är anledning att söka upprätthålla en skillnad mellan dessa liktydiga ord.
    Skall emellertid av vissa skäl en dylik skillnad upprätthållas, synas flera skäl — ej minst språkliga — tala för, att ordet dom användes om slutliga beslut i brottmål och utslag om avgörandet av civila mål och ärenden.
    Liksom orden brott och straff höra samman, hava även orden brott och dom ett tydligt samband. Man säger t. ex. alltid, att en brottsling blivit dömd eller fått sin dom eller att domen fallit över honom, därvid ordet dom får en särskild tyngd över sig och ej kan ersättas av ordet utslag. Likaså brukas uttrycken en sträng eller mild dom, vilka beteckningar knappast kunna tänkas beträffande ett utslag, rent språkligt sett. Även själva ordet domstol för tanken på brottmål i första hand, då man beträffande tvistemål hellre talar om en process vid den eller den under- eller överrätten.
    Ordet utslag torde vara mera på sin plats vid civila mål, där det gäller att väga den ena åsikten och invändningen mot den andra samt rättvisans vågskål får giva sitt utslag i den ena eller andra riktningen.
    Skulle man möjligen föredraga att använda endast ettdera av ifrågakomna ord för alla mål, torde ordet dom äga företräde framför utslag, i det att dom endast förekommer i en enda betydelse, under det att utslag är ett ord, som användes i en mängd olika betydelser och sammanhang, t. ex. såsom medicinsk term.
    Ordet dom är ett gammalt vackert ord med både stil och rytm över sig samt dessutom synnerligen uttrycksfullt. Man kan icke undgå att både höra dess klang och känna dess tyngd såsom uttryck för samhällets vilja och rättfärdighetens allvar. Därför borde det komma till användning överallt där det passar och detta synnerligast i brottmål, där det gäller att giva auktoritet och helgd åt lagens bud och innebörd.
    Men jurister äro ett i hög grad konservativt släkte och därför är jag beredd på att ovanstående förslag kommer att möta motstånd och tvekan. Av intresse vore dock att få höra andras mening i frågan och därför har jag velat framlägga min. Även om frågan i och för sig är av mindre vikt såsom varande mera av språklig än av juridisk innebörd, så torde dock varje åtgärd för att få fram enhetlig praxis på detta område inom våra domstolar vara av betydelse.

C. G. B—ck.