Motioner i strafflagstiftningsfrågor vid 1933 års riksdag. Vid årets riksdag hava behandlats ett osedvanligt stort antal motioner i strafflagstiftningsfrågor och därmed sammanhängande ämnen.
    I anledning av en utav hr Petrén väckt motion (I: 188) angående utredning av frågan om sterilisering beslöt riksdagen, med bifall till andra lagutskottets utlåtande nr 12, att hos K. M:t begära förnyad utredning under vilka förut-

sättningar och i vilken ordning sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka må kunna företagas.¹ Utskottet uttalade den åsikten, att i det av särskilda sakkunniga den 30 april 1929 avgivna förslag till steriliseringslag strängare villkor föreskrivits för den ifrågasatta lagens tillämplighet än vad som av omständigheterna kunde anses betingade. Bland annat borde sterilisering få ske även utan att samtycke med insikt om åtgärdens innebörd föreligger.
    En motion av hr Lundstedt (II: 1) om avskaffande i princip av straffet för homosexuella handlingar och otukt med djur föranledde första lagutskottet i utlåtande nr 15 till det yttrande, att otukt med djur i regel icke borde underkastas straff. Däremot ville utskottet icke göra något bestämt uttalande härutinnan i fråga om de homosexuella handlingarna. Utskottet hänvisade till att dessa frågor med all säkerhet skulle bliva föremål för utredning i samband med den inom justitiedepartementet igångsatta utredningen om partiella strafflagsreformer och avstyrkte motionen, vilket bifölls av riksdagen. Samma behandling rönte en motion av hr Lundstedt (II: 2) om införande av straff för utpressning särskilt gentemot homosexuella personer (första lagutskottets utlåtande nr 16).
    I två motioner, av hr Nerman (I: 11) och av hr Holmgren (I: 187), framfördes det ofta återkommande kravet på upphävande av den s. k. preventivlagen. Första lagutskottets majoritet hemställde, i utlåtande nr 17, om avslag å motionerna under motivering att lagens bestämmelser icke lade hinder i vägenför en lojal upplysningsverksamhet uti hithörande ämnen. Sex reservanter tillstyrkte borttagandet av förbudet mot att söka förleda till användande av i lagen avsedda föremål eller meddela anvisning om sättet för deras användande, under sådana förhållanden att allmän fara för andras förförelse därav komme. I kamrarna föranledde frågan starka meningsbrytningar. Andra kammaren biföll reservanternas hemställan med 86 röster mot 67, varemot i första kammaren utskottets förslag bifölls med 60 röster mot 52.
    Beträffande straffet för förskingring och trolöshet mot huvudman påyrkades i två motioner, av hr Trygger m. fl. (I: 127) och av hr Lindman m. fl. (II: 240), höjning av straffmaximum i 22 kap. 11 § strafflagen till fyra års straffarbete.Första lagutskottets majoritet uttalade i utlåtande nr 21, att en sådan höjning måhända i vissa fall kunde verka förebyggande å brott samt att det måste anses för det allmänna rättsmedvetandet stötande, att en ringa stöld kunde bestraffas väsentligt strängare än ett svårt oredlighetsbrott men uttryckte vissa farhågor för att den föreslagna höjningen, vilken komme att innebära ett likställande av straffskalorna för bedrägeri och förskingringbrott, kunde medföra ett strängare bedömande även av lindrigare förskingringsbrott. På detta och vissa andra skäl ansåg sig utskottets majoritet icke kunna besluta om antagande av den föreslagna lagändringen, utan hemställde, att riksdagen ville begära förslag från K. M:t till ändring i 22 kap. 11 § strafflagen, innebärande höjning av straffet för svårare förskingrings- och trolöshetsbrott. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Under debatten gjorde utskottets ordförande sig till tolk för kravet på fullständig revision av straffskalorna för oredlighets och tjuvnadsbrotten.
    Vidare yrkades i en motion av hr Branting (I: 125) omarbetning av strafflagens bestämmelser om uppror och upplopp i enlighet med de i professor

 

¹ Härom se SvJT 1930 s. 113 ff., jfr s. å. s. 139 ff. och 153 ff.

Thyréns strafflagsutkast angivna principer, innebärande bl. a. att det kollektiva ansvaret borde avlösas av ett individuellt ansvar, som blott skulle drabbaden som haft uppsåt, att angrepp med våld eller hot skulle ske. Motionen avstyrktes av första lagutskottets majoritet i utlåtande nr 23, under åberopande dels att utskottet icke kunde ansluta sig till denna princip, dels ock att tillräckliga skäl ej förelåge att utbryta dessa spörsmål till behandling före den allmänna strafflagsrevisionen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
    Ett uppmärksammat ärende var en motion av hr Flyg m. fl. (II: 356) omupphävande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. Första lagutskottets majoritet hemställde i utlåtande nr 25 — i anslutning till en av sakkunniga för utredning rörande organisationen av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar i ämnet till K. M:t gjord framställning — om utredning rörande avskaffande av nämnda påföljd. Utskottets hemställan godkändes av andra kammaren, varemot första kammaren biföll ett under debatten väckt yrkande om avslag å motionen med hänsyn till att frågan redan på grund av den av de sakkunniga gjorda framställningen vore föremål för K. M:ts prövning samt förslag sålunda syntes kunna förväntas inom den närmaste tiden.
    Liknande utgång fick en motion av hr Flyg m. fl. (II: 357) angående den närliggande frågan om avskaffande av stadgandet i 17 kap. 32 § rättegångsbalken, att brottmål må kunna lämnas till framtiden. Första lagutskottets majoritet avstyrkte i utlåtande nr 26 motionen under åberopande, att institutets avskaffande icke vore så betydelsefullt och trängande, att riksdagen nu borde framställa yrkande därom, utan att det närmast ankomme på K. M:ts prövning, huruvida frågan borde utbrytas till särskild behandling före processreformen. Sex reservanter hemställde om utredning angående upphävande av stadgandet. Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren biföll reservationen. Av den utav utskottet i ärendet verkställda utredningen framgick, att ställande under framtiden i de fall, där detta har betydelse för medborgerliga rättigheter — nämligen där det är frågan om brott, som kan medföra påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen — endast förekomme omkring tre gånger årligen.
    Slutligen kan nämnas, att två motioner med övervägande politisk anstrykning, nämligen av hr Hagberg i Luleå m. fl. (I: 125) om avskaffande av åkarpslagen och av hr Spångberg m. fl. (II: 254) om förbud mot militärs användande för stillande av upplopp m. m. avslogos av riksdagen (första lagutskottets utlåtanden nr 22 och 24). ¹

O. G. T.