Sveriges Advokatsamfunds årsmöte hölls onsdagen den 24 maj 1933 å Grand Hotell i Stockholm. Sammanträdet bevistades av omkring etthundrafemtio ledamöter från skilda delar av landet.
    Till ordförande i samfundets styrelse efter herr Tom Forssner, som undanbett sig återval, utsågs förutvarande vice ordföranden herr Axel Forssman, Göteborg. Till vice ordförande valdes herr Carl Lundqvist, Stockholm, och till övriga ledamöter av styrelsen utsågos herrar Georg Bodén, Göteborg, Julius Lindström, Katrineholm, Axel Roos, Malmö, Arthur Rydin, Gävle, samt Yngve Schartau och Ernst Treffenberg, Stockholm. Styrelsesuppleanter blevo herrar Bertil Ahrnborg, Harald Bauer, Thure Essén, Emil Henriques, Yngve Häckner, Göran Kalling, Alf Lindahl, Olle Ohlsén och Sune Wetter i Stockholm samt Karl Hillgård i Halmstad.
    Föredrag höllos av presidenten Birger Ekeberg över ämnet: »Om boutredning och arvskifte» samt av advokaten C. L. Schönmeyr över ämnet: »Några intryck från engelska domstolar».

 

    Omläggning av juridiska professurer. Inom Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund har, såsom meddelats i SvJT 1932 s. 497, dryftats möjligheten att utöka antalet lärostolar vid fakulteten samt att genomföra ändrad fördelning av läroområdena mellan professurerna. De två andra juridiska fakulteterna i riket hava sedermera diskuterat ärendet. Beträffande behandlingen av frågorna inom Juridiska fakulteten vid Stockholms högskola hänvisas till SvJT 1933 s. 95.
    Juridiska fakulteten i Uppsala behandlade ärendet den 3 maj 1933.
    Prof. Holmbäck föreslog därvid, med utgångspunkt från att det icke torde vara möjligt att nu erhålla medel till nya professurer, till övervägande inom Lunds juridiska fakultet: 1) att den internationella privaträtten förenas med processrätten, 2) att professuren i rättshistoria och romersk rätt förvandlas till en professur i rättshistoria med romersk rätt samt 3) att professurerna i civilrätt och speciell privaträtt betecknas som professurer i privaträtt med fördelning sig emellan av lärostoffet på sätt förslagsställaren angav.
    Till utveckling av förslaget under punkt 3) anförde prof. Holmbäck: »Den indelning av privaträtten i civilrätt och speciell privaträtt, som äger rum vid båda de svenska statsuniversiteten och vid Stockholms högskola, är i höggrad irrationell. Den skiljer det likartade och förenar det olikartade. Den speciella privaträtten består ju av två skarpt skilda delar — en, vars område omfattar vissa rättsregler rörande fastigheter eller jordområden (jorddelningslagstiftning, vattenrätt, expropriationslagstiftning, gruvlagstiftning, fiske- och jaktlagstiftning m. m.), och en annan, vars område omfattar vissa regler rörande lös egendom (vissa handelsrättsliga ämnen, vissa delar av bolagslagstiftningen, växel-, check- och sjörätt, författare-, konstnärs- och uppfinnarrätt samt försäkringslagstiftning). Dessa två delar av den speciella privaträttenäro nära knutna till respektive sakrätten och obligationsrätten, som åter visserligen icke äro så skarpt skilda åt som de två delarna av den speciella

privaträtten, men dock inbördes äro mycket olikartade. Några exempel skola visa, huru privaträttens indelning i civilrätt och speciell privaträtt helt enkelt gör våld på de naturliga förhållandena. Läran om vad som är fast egendom behandlas i civilrätten, läran om fastighetsindelningen i den speciella privaträtten, läran om lagfart och inteckningar därefter i civilrätten och läran om huru inteckningar skola behandlas vid expropriation, lösen enligt vatten- och gruvlagstiftningen m. m. — då det bl. a. gäller att tillämpa regler i inteckningsförordningen — i den speciella privaträtten. Läran om skuldebrev och anvisningar, löpande och icke löpande handlingar m. m. behandlas i civilrätten, men växeln, checken och konossementet, vilkas studium i hög grad förutsätter aktuella kunskaper i nyssnämnda civilrättsliga ämnen, behandlas i den speciella privaträtten. Avtalslagen behandlas i civilrätten men försäkringslagen, som delvis mycket nära sammanhänger med avtalslagen, i den speciella privaträtten. Särskilt ha olägenheterna av privaträttens indelning i civilrätt och speciell privaträtt visat sig efter de sista årtiondenas lagstiftning på vattenrättens, expropriationsrättens, försäkringsrättens m. fl. områden, vilken lagstiftning i hög grad byggt på de civilrättsliga reglerna. Om man icke har tillgång till mera än två professurer för civilrättens och den speciella privaträttens utomordentligt omfattande områden, finnes det blott en utväg för att undgå nu nämnda olägenheter: att var och en av den speciella privaträttens två delar sammanföres med motsvarande del av civilrätten, vilken i sin tur delas i två ämnen. Detta skulle kunna ske på följande sätt.
    I stället för professurerna i civilrätt och speciell privaträtt upprättas två professurer i privaträtt. Ämnesområdet för den ena av dessa professurer bör bliva familjerätt och jordlagstiftning, därunder inbegripet jorddelningslagstiftning, vattenrätt, gruvrätt o. s. v. Ämnesområdet för den andra av professurerna bör bliva obligationsrätt, handelsrätt, bolagslagstiftning, växel-, check och sjörätt, författar-, konstnärs- och uppfinnarrätt samt försäkringslagstiftning. De delar av den speciella privaträtten, som behandla läran om rätt attidka handel samt industrilagstiftningen, föras, liksom redan skett i Uppsala, över till förvaltningsrätten. Huruvida de delar av sakrätten, som behandla lös egendom, böra förläggas under den ena eller den andra av de nya privaträttsprofessurerna, kan vara föremål för tvekan, men övervägande skäl synas tala för att låta denna del av sakrätten föras samman med obligationsrätten. Benämningen på de två delarna av privaträtten torde kunna bliva privaträtt, första delen, och privaträtt, andra delen, eller privaträtt (med undervisnings och examinationsskyldighet i familjerätt och jordlagstiftning) och privaträtt (med undervisnings- och examinationsskyldighet i obligationsrätt, handelsrätt an. m.). Vilkendera av de båda privaträttsprofessurerna ledigförklaras först, är naturligen likgiltigt och vid bedömningen av specimination för privaträttsprofessurerna bör hänsyn icke tagas till, om ett visst, av sökande behandlat ämne hör till den del, som är avsedd att ingå i den ena eller den andra professurens område — forskningsmetoderna inom båda professurerna äro ju desamma, och den, som utnämnes till viss professur, ställer naturligen senare in sin verksamhet på dennas läroområde. Den nya ordningen bör träda ikraft sedan båda privaträttsprofessurerna fått ordinarie innehavare.»
    Om rättshistoriens betydelse och plats vid universitetsstudierna anförde prof. Holmbäck bl. a., att det måste anses vara av vikt, att de juris stude-

rande finge av en verklig fackman given undervisning i rättshistoria. Han yttrade vidare: »Den svenska rätten kan icke studeras annat än med utgångspunkt från dess historia, som är nära förknippad med folkets egen utveckling. Detta studium måste bedrivas vid universiteten — senare, i det praktiska livet, blir det icke tillfälle därtill. Skulle rättshistoriens ställning försämras, komme den praktiska juristen att sakna utbildning att lösa de rättshistoriska problem — t. ex. på jordrättens område — som ofta möta honom. Överhuvud taget skulle, om rättshistorien bleve ett ämne i andra planet eller — såsom även framkastats inom Lunds juridiska fakultet — åtminstone såsom större examensämne förlades till en särskild examen som vore öppen blott för de mera begåvade bland de juris studerande, den svenska juristvärldens bildningsnivå sänkas på ett område, där detta vore särskilt olämpligt.»
    Den romerska rätten förklarade prof. Holmbäck sig anse böra för framtiden vid studierna för juris kandidatexamen intaga ställning av ett biämne.
    Professorerna Brock, Lundstedi och Westman instämde i prof. Holmbäcks yttrande.
    Prof. Reuterskiöld inledde sitt yttrande med att förklara, att det, efter hans mening, så långt ifrån vore önskvärt att erhålla uniformitet mellan fakulteterna i fråga om ämnesindelningen att det tvärtom syntes honom vara en för den juridiska vetenskapliga forskningen given fördel, om i detta avseende åtminstone en viss olikhet bleve rådande. »Vårt folk som kulturfolk», anförde han,» har icke möjlighet att — jag menar ej ekonomiskt, ty det vore övervinneligt, utan rent kulturellt — söka skapa ständigt förstklassiga innehavare av ett stort antal speciella lärostolar, utan måste, om ej kulturell överansträngning skall bli följden, begränsa den specialisering, som kännetecknar tiden, att bliva av mera tillfällig natur, så att, om och när behov yppas av tillgodoseende av viss specialforskning, detta må ske utan att en fast professur inrättas, som sedan i långa tider ej kan tillfredsställande besättas. Denna min syn på tingen gör, att jag anser det lyckligast, om en ämnesfördelning göres av och inom vardera juridiska fakulteten efter dess egna faktiska förutsättningar och förhållanden.»
    I fortsättningen av sitt anförande uttalade prof. Reuterskiöld, att ämnesfördelningen icke torde med nödvändighet böra bliva densamma, om frågan såges ur ren forskningssynpunkt och om den såges ur synpunkten av undervisnings- och examinationsbehov.
    Prof. Reuterskiöld anförde vidare, att rättshistorien torde, såsom betydelsefullt och nödvändigt forskningsämne, kräva åtminstone en lärostol vid ettdera universitetet, men knappast två, så vida det skulle behandlas av jurister. Om däremot ämnet även innefattade vad det borde innefatta, den politiska rättens historia (författningens och förvaltningens rättshistoria), bleve det nödvändigt med en lärostol vid vartdera universitetet, varvid huvudintresset kunde knytas vid ena eller andra delen av ämnet vid ena, resp andra fakulteten. I motsatt fall syntes ämnet med skäl böra förenas med romersk och helst även kanonisk rätt; vid universitet, där denna kombination ej kunde ordnas, syntes den romerska rätten kunna förenas med encyklopedien och privat internationell rätt, eventuellt även folkrätt, med möjlighet i båda dessa fall att låta vilket som helst av kombinationernas ämnen vara huvudsak, beroende av personlig läggning och inställning. Vad särskilt anginge privat internationell rätt nöd-

gades prof. Reuterskiöld bestämt bestrida lämpligheten av ämnets förening med processrätten. Kunde det ej förenas med encyklopedi och romersk rätt, då dess självständighet bevarades och markerades, vore det bättre, att det uppdelades på process-, straff- och civilrätt jämte förvaltningsrätt. Vad åter anginge övriga ämnen i gällande rätt, torde folkrätt och kyrkorätt kunna förenas med statsrätt och förvaltningsrätt; helst borde dock förvaltningsrätten såsom en ytterst central del av den moderna rätten skiljas från sagda ämnen i övrigt, men ännu vore detta icke nödvändigt. Att nationalekonomien borde förenas med finansrätten, syntes prof. Reuterskiöld klart. Straffrättens förening med encyklopedien kunde egentligen med fog förordas endast om romersk rätt förenades med obligationsrätt och privat internationell rätt med annat ämne, varvid endast folkrätten syntes möjlig, ehuru därigenom en alltför stor belastning skedde av lärostolen i stats- och förvaltningsrätt, med vilken folkrätten förenats. Enbart kunde straffrätten knappast, vid den ämnesträngsel som föreligger, bliva föremål för fristående professur, men det syntes icke möjligt att därmed förena annat ämne än en utbruten del av den speciella privaträtten, ehuru anknytningen även där vore principiellt bristfällig. Beträffande civilrätt och speciell privaträtt anslöte prof. Reuterskiöld sig helt tillvad prof. Holmbäck anfört såväl angående dit hörande materiers fördelning på två eller tre lärostolar som beträffande överförande till förvaltningsrätten av vissa delar av den speciella privaträtten. De delar av sistnämnda ämne, som prof. Reuterskiöld åsyftat, då han talat om utbrytning för eventuell förening med straffrätten, avsåge sjörätten och växelrätten såsom jämförelsevis både begränsade och fristående delar.