GRACE W. PAILTHORPE. Studies in the Psychology of Delinquency. Privy Council. Medical Research Council. London 1932. 113 s. Sh. 2.00.

 

    Arbetet utgöres av en kort och koncentrerad redogörelse för undersökningar som förf. under fem års tid verkställt på kvinnliga brottslingar och asociala. Materialet består av 100 kvinnliga straffanstaltsfångar och 100 kvinnor som varit intagna å räddningshem (Preventive and Rescue Homes). Varje fall har varit föremål för en så fullständig utredning som möjligt från medicinsk, psykiatrisk, psykologisk och mesologisk synpunkt. Båda grupperna ha undersökts med hänsyn till intelligensnivå, utveckling av känslolivet samt förekomsten av psykoser, psykoneuroser och andra psykopatiska drag.
    Inom hela materialet finner förf. 44 % med subnormal förståndsutveckling. Den låga siffran förklaras därav att förf. följt den engelska klassificeringen, enligt vilken alla personer med en intelligensålder av 12 år (I. Q = 75) och däröver räknas såsom normala. Hade förf. följt de regler som användas på kontinenten, skulle imbecillitetssiffran ha varit betydligt högre. En bristfällig utveckling av känslolivet förefanns i 83.5 % fall, psykopatier (inkl. psykoser och psykoneuroser) i 61 % (psykoser i 7.5 %). Intressant är iakttagelsen att de psykoneurotiska fallen (med mentala konflikter) företrädesvis påträffades bland dem som levat under någorlunda goda hemförhållanden, med en högre utveckling av känslolivet, medan de »biologiskt anpassade» (icke att identifiera med socialt anpassade, då alla ju voro sociala »failures»), d. v. s. de som voro väl tillfreds med sitta sociala levnadssätt, företrädesvis kommo från dåliga hem.
    Den i arbetet intagna kasuistiken omfattar 20 fall. Den kliniska analysen är på sina ställen ofullständig och oriktig, vilket till en delsynes bero på en psykoanalytisk inställning hos förf. Detta influerar emellertid icke på de praktiska konklusioner som materialet ger anledning till. Påfallande är det stora antal fall där psykoneurotiska mekanismer givit upphov till kriminella reaktioner, ofta i form av desperationshandlingar under tryck av stark inre spänning. Av hela materialet fann förf. 111 som voro i behov av medicinsk-psykologisk behandling i någon form. Till dessa höra icke imbecilla eller eljest svårt undermåliga (mental defectives och constitutional inferiors).

Med hänsyn till prognosen anser förf. att återfall skulle kunna förebyggas i 50 % av fallen under förutsättning av lämplig psykoterapeutisk behandling.
    Den bristfälliga utvecklingen av känslolivet (i 83.5 % av hela materialet) är uppenbarligen av den största betydelse för den kriminella eller asociala utvecklingen. Rörande orsakerna till den bristfälliga känsloutvecklingen gör förf. en del reflektioner som förtjäna särskilt beaktande. Hon framkastar i detta avseende olika möjligheter: Är känslodefekten konstitutionell, liksom imbecilliteten? Beror den på en bristande uppfostran av känslolivet? Beror den på bristfällig psykologisk anpassning? Eller är den endast relativ, sammanhängande med att denna faktor varierar i högre grad hos olika samhällsklasser än man hittills trott? Man skulle också, särskilt i sådana land där befolkningen består av icke sammansmälta ras- och nationalitetselement (såsom U. S. A.), kunna fråga sig huru olika raser och folk förhålla sig i detta avseende. För att vinna klarhet över detta viktiga problem föreslår förf. att man skulle undersöka känsloutvecklingen före och efter en intensiv social uppfostran och försöka skaffa sig en uppfattning av känslolivets medelstandard hos olika sociala klasser.
    Förf. är självfallet mycket kritisk mot det nuvarande systemet att behandla brottslingar. Hon konstaterar att personalen på de anstalter som ha att behandla kriminella och asociala finner tanken att man skulle kunna angripa brottslighetsproblemet från vetenskaplig synpunkt skrattretande. Att människor begå brott beror naturligtvis på att de äro »elaka». Att fråga efter varför de äro elaka, det kan väl inte falla en vettig människa in.
    Med få undantag (Förenta Staterna, Italien, Belgien) finner man samma sinnelag överallt. Från en viss synpunkt är utvecklingen i Belgien särskilt intressant. Att detta land som tillhör en kulturtyp där socialpolitik haft svårt att göra sig gällande, ryckt så långt fram, utgör ett lysande exempel på vad en enda man med tillräcklig begåvning och vilja att nå ett mål kan uträtta. Den belgiska kriminologins praktiska utveckling under de senaste decennierna kan nämligen helt hänföras till det faktum att landet under lång tid haft en justitieminister (van der Velde) som ansåg strävandet att på ett förnuftigt sätt bekämpa brottsligheten såsom en uppgift värdig en politiker.
    Dr Pailthorpe frågar sig, varför människor så ihärdigt fasthålla vid ett kriminalpolitiskt system som är så ineffektivt som det nuvarande, då denna oförnuftiga envishet ju betyder slöseri med allmänna medel, med vetenskapligt material och med ett potentiellt värdefullt mänskligt material. (I England kostar varje fånge staten £ 60, en stor summa, särskilt om man betänker att mycket kortvariga straff äro vanliga i detta land.) Då varje brott är produkten av en psykologisk utveckling skulle en medicinsk-psykologisk behandling i rätt tid ofta förhindra en kriminell utveckling. Det är därför nödvändigt 1) att föräldrar uppfostras till att igenkänna symptom på själslig rubbning hos barn och 2) att offentliga polikliniker och kliniker för behandling av

nervösa och abnorma barn inrättas. Det nuvarande behandlingssystemets grundfel är att det varken är avskräckande eller förbättrande. De dåliga resultaten bero därpå a) att anstaltspersonalen saknar utbildnings- och andra förutsättningar för en vetenskaplig uppfostringsverksamhet, b) att uppfostran såsom en del av bestraffning är en absurditet, c) att sentimentalism i behandlingen väcker självmedlidande i stället för ansvarskänsla hos fångarna, samt d) att sammanförandet av många kriminella innebär stark smittofara.
    De behandlingsmetoder som kunna komma ifråga gentemot brottslingar äro enligt förf. av följande slag:
    1. Permanent eller temporär frihetsförlust.
    2. Permanent övervakning utan frihetsförlust.
    3. Uppfostringsåtgärder.
    4. Medicinsk behandling och psykoterapi.
    Förutsättningen för användandet av den första behandlingskategorin är att ingen annan behandling kan tänkas komma i fråga. Hit höra sinnessjuka, agressiva, turbulenta och farliga abnorma samt sådana individer där behandlingen enligt 3 eller 4 misslyckats. Till andra klassen höra framför allt abnorma av den torpida, suggestibla jasägaretypen som sakna förmågan att värja sig mot frestelser. För denna kategori förutsättes också sterilisering. Till tredje kategorin höra de intellektuellt normala med bristfällig utveckling av känslolivet (ej de djupt amoraliska). Till fjärde gruppen höra de psykoneurotiska och lindrigt psykotiska, vilka icke äro i behov av hospitalsvård.
    För verkställande av behandlingen erfordras en central undersöknings- och gallringsstation, där de brottsliga individerna skulle undersökas utan att komma i beröring med varandra. Efter en fullständig, medicinsk-psykologisk undersökning överlämnas fallet antingen till medicinsk behandling, till uppfostran, till övervakning i frihet, men i särskild miljö, eller till sluten anstalt. Sistnämnda åtgärd bör tillgripas så sällan som möjligt, dels för att undvika psykisk smitta från andra kriminella individer och dels därför att anstaltsliv i och för sig är så abnormt, att det motverkar uppfostran till social reintegration. Dylik fullständig undersökning bör självfallet göras i varje fall av asocialitet eller kriminalitet.
    Det lilla arbetet är innehållsrikt och tankeväckande och förtjänar därför studeras av varje människa med intresse för samhällsproblem.

O. Kinberg.