ALF ROSS. Kritik der sogenannten praktischen Erkenntnis. Zugleich Prolegomena zu einer Kritik der Rechtswissenschaft. Kopenhagen & Leipzig 1933. Levin & Munksgaard, Felix Meiner. 456 s. Kr. 18.00.
    Detta arbete, som avhandlar de moralfilosofiska grundproblemen, är enligt förordet tänkt såsom inledningen till en serie om inalles fyra band, vilken skall ge en allmän kritik av rättsvetenskapen. Av seriens ännu outgivna tre delar skall den första behandla rättsvetenskapen, i den mån denna framträder som »(teoretisk) kunskap omen given rättsordning», den andra vetenskapen såvitt den vill vara »praktisk kritik» — troligen är det förf:s avsikt att i förra delen kritisera jurisprudensen såsom vetenskap om s. k. positiv rätt (kanske även såsom rättshistoria), i den senare såsom doktrin de lege ferenda. Den tredje och sista delen skall ge ett positivt bidrag till bestämmandet av rättsvetenskapens uppgift och metoder.
    I den nu föreliggande boken göres först en allmän analys av begreppet praktisk kunskap i dess åtskillnad från teoretisk kunskap och anges såsom begreppets underarter kunskapen om värde och kunskapen om plikt (kap. I och II). Därefter kritiseras (kap. III) den förra kunskapen. Härvid företas en psykologisk och logisk analys av värdeföreställningen överhuvud. Vissa av de vunna resultaten styrkas (i kap. IV—VI) genom en samling studier i den praktiska filosofiens historia. Sedan underkastas på analogt sätt pliktkunskapen en kritik. Pliktföreställningen analyseras psykologiskt och logiskt (i kap. VII) och för att bekräfta vissa av analysens resultat genomgås (kap. VIII—XII) en rad historiskt givna, etiska filosofem. I ett avslutande kap. gives er kort resumé och dras vissa allmänna slutsatser ur den moralfilosofiska teori förf. stannat för. Han lägger själv huvudvikten vid de allmänt analytiska partierna, och det blir också huvudsakligen dessa, som min anmälan kommer att avse.
    I en tidigare rättsfilosofisk skrift (Theorie der Rechtsquellen, se SvJT 1929 s. 424 f.) var förf. mycket starkt influerad av KELSEN»Wienerskolans» lärofader. Skriften, som var tillägnad denne, utgjorde ett försök att under upprätthållande av normens idealitet ge det Kelsenska normsystemet giltighetsgrund i det faktiska rättslivet i stället för i den av Kelsen själv hy potetiskt antagna »grundnormen». Det nu utgivna arbetet är försett med en tacksam tillägnan till AXEL HÄGERSTRÖM. I förordet säger förf. om sitt förhållande till den svenske filosofen: »Dieses Buch ist Axel Hägerström zugeeignet, um dankbar anzuerkennen wieviel ich diesem Forscher schulde.

ANM. AV ALF ROSS: KRITIK DER SOG. PRAKT. ERKENNTNIS. 433Es ist über allem Zweifel erhaben, dass ich ihm Dank schulde, jedoch ist es nicht immer so leicht zu sagen, wo die Grenze zwischen Mein und Dein verläuft, der wir in praktischen Dingen so viel Wert beimessen, die hier aber von keiner grösseren Bedeutung ist. Man wird vielleicht erstaunt sein, dass Hägerström in dieser Arbeit so selten zitiert oder als Autorität angeführt ist. Das liegt teilweise an der unsystematischen und schwer zugänglichen Form, in der Hägerströms Arbeit vorliegt; hauptsächlich aber an der Tatsache, dass das, was ich Hägerström verdanke, nicht bestimmte Lehrsätze sind, sondern wissenschaftliche Methode und eine Menge von Impulsen, die sich einerseits schwierig genau bestimmen lassen, andererseits meistens nicht öffentlich durch gedruckte Publikationen empfangen wurden.» Ett närmare studium av den kritik utav den praktiska kunskapen, som förf. i sitt arbete framställer, ger vid handen att det i största utsträckning är fråga om tankegångar, som ha Hägerström till upphovsman. Förf:s farhåga, att läsaren komme att gripas av förvåning, besannas till fullo; ty Hägerströms namn förekommer, frånsett förordet, inalles blott fyra gånger. Varför skillnaden mellan mitt och ditt inom vetenskapen skulle vara så mycket likgiltigare än inom det praktiska livet som förf. generöst påstår, är svårt att inse. Den enligt det patetiska förordet i sin antimetafysiska tendens helt otidsenliga Kritik der sog. praktischen Erkenntnis är icke det motstycke till Immanuel Kants på sin tid revolutionerande Kritikder praktischen Vernunft, som den med Hägerströms tänkande obekante måste tro. Här föreligger en naivitet, oförklarlig hos den eljes klarsynte och skarpsinnige förf.
    Dessa hårda ord gälla emellertid på intet sätt de stora partier av arbetet som äga ett filosofihistoriskt innehåll, utan endast den allmänna undersökning av de praktiska grundbegreppen, vilken jag nu skall söka att referera. Härvid följer jag ej gången av förf:s egen framställning. Arbetet är lagt som en kritik av den praktiska kunskapen. Något väsentligt går ej förlorat därigenom att jag i mitt referat bortser från detta och i stället noterar förf:s åsikter i huvudfrågorna. Referatet har samtidigt blivit en låt vara ytterst ofullständig framställning av den värde- och rättssubjektivism (rättare: nihilism), som är operationsbasis för den Hägerströmianska riktningen i vår juridik. Då denna filosofiska teori torde vara mindre känd inom juristkretsar, kan den relativa utförligheten i mitt referat kanske befinnas motiverad, ehuru förf:s undersökning har föga nytt att ge.
    Angående den filosofiska begreppsanalysens betydelse för jurisprudensen yttrar förf. inledningsvis den övertygelsen, »dass unsere juristischen Grundbegriffe infolge ihrer historischen Entstehung und Entwicklung so fest mit der metaphysischen Vorstellungswelt der sogenannten praktischen Erkenntnis — der Ethik und besonders des Naturrechts — verwachsen sind, dass sich ihr eigentlicher Bedeutungsinhalt heute nicht verstehen lässt, ohne erst diese Vorstellungswelt aufzuzeigen und klarzulegen» (s. 15). Även om man nuförtiden

 

29 — Svensk Juristtidning 1933.

434 ANDERS WEDBERG.inte tror på dylik metafysik, så är det likväl — framhåller förf. — så, att denna ligger i de gängse juridiska begreppens vanligen icke reflekterade förutsättningar. »Wir können uns z. B. denken, dass eine bestimmte abergläubische Auffassung vom Wesen der Rechtsverhältnisse Veranlassung zu einer solchen Bestimmung der Begriffe Recht und Pflicht gegeben hat, dass sie als korrelat auftreten. Es ist dann wohl möglich dass diese abergläubischen Vorstellungen später fortfallen, die Begriffe Recht und Pflicht aber weiter hin als korrelat (zu einander) bestimmt werden, trotzdem eine solche Bestimmung infolge einer realen Auffassung vom Wesen der Rechtsverhältnisse unberechtigt sein würde.— — — Die Struktur des Begriffs kann sozusagen wie eine starre Form durch die Zeiten stehen bleiben, selbst nachdem der Inhalt, der diese Form einmal mit Leben füllte, ausgestorben ist» (ss. 16—17). Dessa förf:s ord tyckes man kunna skänka sin fulla anslutning.
    Med Hägerström betraktar förf. begreppen värde och plikt som den moraliska föreställningsvärldens grundkategorier. Värde är härtaget i betydelsen av »praktiskt värde»; det i denna mening värdefulla är något, som är värt att begäras, att önskas, att eftersträvas etc.
    Vad angår den logiska innebörden av dessa bägge begrepp, deras mening, resonerar förf. på följande sätt (ss. 74 — 83 och 285—291). Vore de logiskt giltiga begrepp, så måste man med dem mena antingen relationer eller specifika kvaliteter. De relationer, som kunde tänkas ifrågakomma, vore relationer till ett kännande och viljande subjekt. Ett föremåls värde innebure i så fall, att föremålet faktiskt eftersträvades, önskades eller dylikt av ett subjekt. Att en handling vore plikt, skulle betyda, att ett subjekt faktiskt hade en känsla av plikt att företaga handlingen. Detta är dock omöjligt. Om man med värde och plikt menade någonting sådant, hur skulle då — frågar förf. — den antagna kunskapen om värde och plikt kunna bestå såsom en från den teoretiska skild praktisk kunskapsart? Kunskapen ifråga bleve ju då en psykologiskt konstaterande, rent teoretisk kunskap. Men i värde och plikt kan man ej heller ha tänkt vissa specifika kvaliteter. Därur att ett föremål eller en handling ägde en viss kvalitet x (= värde, resp. pl kt), kan ej någon till viljan ställd uppmaning, något krav eller någon befallning härledas, och detta är dock något som ligger i värdet och plikten. Även i detta fall skulle ju också värde- och pliktkunskapen förlora sin säregna praktiska karaktär.
    Till sin först uppställda sats — att värde och plikt, om de vore giltiga begrepp, måste innebära antingen relationer eller specifika kvaliteter — kan förf. sålunda foga denna andra sats: de äro varken (enbart) relationer eller (enbart) specifika kvaliteter. Härur drar han nu tvenne inbördes motsägande konsekvenser. Å ena sidan sluter han, att orden »värde» och »plikt» sakna logisk betydelse. Man menar intet med dem. I anslutning till Hägerström hävdar han, att de äro omedelbara känslouttryck, bakom vilka ingen tanke ligger.

ANM. AV ALF ROSS: KRITIK DER SOG. PRAKT. ERKENNTNIS. 435Å andra sidan sluter han, att det här föreligger »dialektiska», d. v. s. självmotsägande och orimliga begrepp. Dialektiken ligger däri, att man på en gång bejakar och förnekar att det värdefulla föremålet och plikthandlingen stå i relationer av angivet slag till ett subjekt. Det värdefulla är ändamål i sig, ändamål för vilja oberoende av om någon vilja verkligen vill detsamma. (Värdet är såväl relation som kvalitet säger förf.) Analogt gäller för plikthandlingen.
    Dessa olika uppfattningar förekomma tillsammans hos förf. utan någon förmedling: värde och plikt äro, säger han, »meningslösa och självmotsägande begrepp». Nu må man visserligen kunna göra förf. det medgivandet, att ett begrepp (ord) i vissa sammanhang kan vara meningslöst, i andra åter dialektiskt, och att man ändå med viss rätt på grund av ett »inre» samband kan säga, att det är fråga om ett och samma begrepp. Men detta samband utredes ej av förf. Mot antagandet att värde och plikt vore dialektiska begrepp, kan riktas förf:s egen anmärkning att deras referens till känsla och vilja blir oförståelig. Med Hägerström måste antas, att de i och för sig äro meningslösa känslouttryck, principiellt av samma natur som en vanlig interjektion (ett oh! ett fy!). Inser man nu inte detta utan vill åt det meningslösa ge en mening, så uppstår ofelbart motsägelse, dialektik. Tror man sig i känslouttrycket kunna inlägga en viss logisk betydelse, så tvingas man just på grund av uttryckets meningslöshet att därjämte neka till denna betydelse. Att i »värde»och »plikt» dialektiskt intänkes relationen till ett viljande och kännande subjekt, torde kunna på olika sätt förklaras. Det skulle dock leda för långt att här utreda saken.
    Förf. kunde även vid sin logiska analys ha påpekat, att såväl värde som plikt implicera ett »böra», men att man ju bestämt skiljer mellan vad något är och att det bör vara (eftersträvas etc.). Har om någonting fullständigt utsagts vad det är, vilka dess egenskaper äro, så är därmed ännu icke sagt, att det bör vara. Härigenom inses den verkliga omöjligheten av att begreppen värde och plikt innebure objektiva egenskaper. Såsom implicerande ett »böra» kunnade ej göra det.
    Jag övergår så till att granska den ståndpunkt förf. intar i den psykologiska frågan, vilket »psykiskt läge» orden »värde» och »plikt» ge uttryck åt. Ehuru meningslösa måste de naturligtvis fylla en viss psykologisk funktion. Liksom alla andra ord endels uttrycka de och endels framkalla de reguliärt ett bestämt medvetenhetstillstånd.
    I sin för tänkandet i moraliska och rättsliga frågor banbrytande skrift »Till frågan om den objektiva rättens begrepp» har Hägerström visat, att pliktutsagan fyller samma funktion som en befallning. »Denna handling är din plikt» verkar som befallningens »Denna handling skall du företaga!» »Plikt» är ett befallningsuttryck, som objektiverats och får tjäna som predikat i utsagor av omdömesform. Liksom befallningen uttrycker pliktutsagan en viljeimpuls (viljekänsla), associerad med en handlingsföreställning. Pliktmedvetandet skiljer

436 ANDERS WEDBERG.sig från befallningsmottagarens medvetenhetsläge däruti, att vid det förra tillkommer en vid ordet »plikt» knuten tro på objektivitet: det är verkligen så, att handlingen är min plikt. Då den i pliktmedvetandet ingående viljeimpulsen på grund av associationens fasthet obetingat gör sig gällande (n. b. om man är moraliskt kännande), så får pliktkänslan karaktären av en tvångskänsla. Pliktföreställningen själv, föreställningen att det eller det är plikt, äger i fullt mått det som utmärker tvångsidén. De fasta associationerna mellan handlingsföreställningar och pliktkänslan (viljeimpulsen) med dess uttryck framkallas av vana och den genom befallningar (däribland pliktutsagor) verkande inbördes suggestionen i den sociala samlevnaden. Illusionen av pliktens objektivitet beror enligt Hägerström dels på pliktutsagans omdömesform (»detta är din plikt») och dels på den stora regularitet inom ett samhälle, varmed befallningarna verka och pliktkänslorna förekomma.
    Något nytt bidrag till klargörande av pliktkänslans natur lämnar förf:s psykologiska analys (ss. 275—285, jämfört med ss. 29 — 90), såvitt jag kan se, icke. På denna punkt är det kanske, som den atmosfär av originalitet, varmed förf. omgiver sig, gör det egendomligaste intrycket. Icke med ett ord nämnes, att den framställda teorien ej är frukten av egen forskning.
    Förf:s psykologiska analys av den känsla, som »värde» ger uttryck åt (ss. 29 — 90), grundar sig på en analys av begreppet värdeupplevelse, sådant det förekommer i modern filosofi. Värdeupplevelsen fattas allmänt som ett emotionellt läge, som ett slags känsla. Men i övrigt gå, konstaterar förf., åsikterna isär. Han anser sig kunna hos de existerande teorierna urskilja tvenne allmänna typer, den objektiva och den subjektiva. Enligt de objektiva teorierna är känslan ett egenartat kunskapsorgan och har man i känsloupplevelsen ett medvetande om det objektiva värdet hos någonting. Enligt de subjektiva är känslan ej kunskap; i värdeupplevelsen uppfattar man blott ett subjektivt känslotillstånd och »värde» är endast »en beteckning för den relation, vari ett objekt står till detta subjektiva tillstånd» (s. 32). Känslan ifråga är enligt de subjektiva teorierna ej en uppfattning av det värdefulla objektet utan känsla »vid» (»an») det, som fattas såsom ägande värde.
    Förf:s kritik av de objektiva teorierna (en kannerligen Meinongs) skulle det här leda för långt att återge och diskutera. Delvis byggande på Hägerströms kritik i skriften »Kritiska punkter i värdepsykologien» söker förf. visa, att det i känsloupplevelsen såsom sådan upplevda ej kan vara en egenskap hos ett objekt. Den egentliga orimligheten av att man i känslan skulle erfara värdet av någonting, kommer kanske på detta sätt ej fullt klart till synes. Den ligger däri, att ett objekts värde, såvida uppfattningen därav vore upplevelsen av en känsla, måste vara just den upplevda känslokvaliteten. Men då, såsom ovan nämnts, »värdet» innefattar ett »böra», kan tryggt påstås att med »värde» ingen dylik kvalitet åsyftas — jämför exempelvis utsagan att »kulturen är ett värde».

ANM. AV ALF ROSS: KRITIK DER SOG. PRAKT. ERKENNTNIS. 437    Hos de subjektiva teorierna kritiserar förf. först och främst tanken på känsla »vid» ett objekt. Förf. anser på grunder, som ej här kunna refereras, att begreppet »känsla vid något» är en dialektisk omtolkning av den psykologiska realiteten. I själva verket föreligger enligt honom dels en känsla och dels en objektsföreställning associerade med varandra, alltså tvenne medvetanden och icke ett. Detta är nu efter förf:s mening den allmänna strukturen av det medvetenhetsläge, som värdeutsagan uttrycker.
    Mirabile dictu tyckes förf. hänföra Hägerströms teori till den härmed kritiserade subjektiva typen (se ex. s. 54). Detta är i flera avseenden missvisande. Hägerström antar ju ingen upplevelse av värde i egentlig mening, eftersom »värde» för honom är blott ett meningslöst känslouttryck. Och aldrig har han påstått, att »värde» skulle vara »beteckning för ett objekts relation till ett subjektivt tillstånd» (s. 32) — denna åsikt har han tvärtom bekämpat. I »Till frågan om den objektiva rättens begrepp» säger han därjämte uttryckligen, att bakom såväl värde- som pliktutsagan ligger en association av tvenne medvetanden, en känsloupplevelse och en föreställning.
    I frågan om naturen av den känsla, som ingår i det av värdeutsagan uttryckta medvetenhetsläget, intar förf. emellertid en självständig ståndpunkt. Medan pliktkänslan är en känsla av viljeimpuls, är enligt Hägerström värderingskänslan en känsla av lust, intresse eller av begär. Illusionen av värdets objektivitet antar Hägerström i väsentlig mån bero på uttryckets form av omdömesuttryck (»saken är värdefull»). Dessa åsikter delas ej av förf. »Ganz allgemein können wir sagen, dass es zu unseren fr ihesten und elementarsten Reflexionen gehört, dass Interesse seinem Wesen nach variabel ist, nicht nur im selben Individuum zu verschiedenen Zeiten, sondern auch in verschiedenen Individuen zu gleicher Zeit. Wir lernen schnell begreifen, dass das Interesse eine subjektive Lage im Gegensatz zu den stabilen Dingen ist. Es muss deshalb bestritten werden, dass das natürliche Bewusstsein geneigt ist, dem Interesseobjekt als solchem Wertqualität zuzuschreiben» (s. 73). Dessutom ifrågasätter förf., huruvida icke uttryckets omdömesform snarare är en följd av objektivitetsillusionen än orsak till denna. Förf. menar nu, att värderingskänslan liksom pliktkänslan är en känsla av ointresserad viljeimpuls. Associationen mellan denna impuls och föreställningen beror här på samma orsaker som vid pliktmedvetandet nämligen vana och suggestion. Tron att värdet är objektiv egenskap beror på associationens överindividuella regularitet; den är gemensam förde till ett visst socialt kollektiv hörande individerna. Skillnaden mellan värderings- och pliktkänslan består endast däri, att den förr ai regel överensstämmer med, den senare åter strider mot våra naturliga intressen: därav den senares tvingande karaktär. Medan pliktkänslan knyter sig till föreställningar om bestämda handlingar, associeras värderingskänslan till föreställningar om vissa objekt, som därvid fattas såsom »börande realiseras». Vid realisationen av det värdefulla objektet står man inför ett val mellan olika mer eller

438 ANM. AV ALF ROSS: KRITIK DER SOG. PRAKT. ERKENNTNIS.mindre tjänliga handlingssätt, vilket ej gives vid plikten. Detta förhållande bidrar att ge plikten en distinktiv kategorisk natur.
    I dessa intrikata psykologiska frågor är det svårt att bilda sig någon egen mening.
    Utrymmet förbjuder att närmare än som nu skett redogöra för förf:s logiska och psykologiska analys av värde- och pliktföreställningarna. I »Abschliessende Betrachtungen» drar han vissa allmänna slutsatser ur den förfäktade moralfilosofiska åskådningen. Det finnes varken några värden eller några plikter Praktisk kunskap i betydelsen av kunskap om värde och plikt ar därför en chimär. Endast de moraliska föreställningarna och känslorna kunna härvidlag vara föremål för kunskap.
    Den större delen av det här recenserade arbetet fylles emellertid av filosofihistoriska undersökningar, vari förf. särskilt följer utvecklingen av den vid analysen påpekade dialektiken i värdets och pliktens begrepp. Ett stort antal etiska filosofem äro med lärdom och skarpsinne behandlade. Den originalitet som de allmänt analytiska partierna sakna, tyckes här finnas. I den mån arbetet vill vara inledning till en kritik av rättsvetenskapen, äro dock dessa kapitel måhända ej oundgängligt nödvändiga. Den allmänna analysen torde vara en tillräcklig filosofisk grund för denna kritik. Av större juridiskt intresse är egentligen endast undersökningen av den klassiska naturrättsläran. Förf. gör gällande, att denna är frukten av en sammansmältning av aristotelisk-tomistisk värdemetafysik, stoisk pliktmetafysik och romersk rättighetsmagi.

Anders Wedberg.