DAGFINN DAHL. Erstatning og opreisning for legemsskade efter norsk rett. Oslo 1933. Gyldendal. 140 s. Kr. 6.00.
Advokaten Dahl, som har mångårig praktik på ansvarsförsäkringens område och tidigare utgivit ett arbete »Om ansvarsforsikring», har i nu föreliggande bok velat framställa de regler, som gälla i Norge för »erstatning» och »opreisning» efter kroppsskada så som dessa regler kunna utkristalliseras ur lagbestämmelser, teori och rättspraxis.
LITTERATURNOTISER. 449 Efter en kortfattad inledning med historik återger förf. de nu gällande lagreglerna i ämnet, vilka återfinnas uti ikrafttredelsesloven (Ikrl.) till 1902 års norska strafflag § 19 ff., samt belyser deras tillkomsthistoria. Ursprungligen avsågs i dessa lagrum blott skada orsakad genom straffbar handling, men år 1912, i samband med Norges anslutning till Brüsselkonventionen på sjörättensområde, ströks kravet på straffbarhet och stadgades att bestämmelserna skulle komma till användning, då vederbörande »efter de ellers gjeldende regler» är ersättningsskyldig.
Med »erstatning» avses i norsk rätt egentligen blott ersättning för ekonomisk skada.1 »Opreisning» är en ersättning för ideell skada, av förf. karakteriserad såsom en gottgörelse sui generis som erbjuder likheter både med straff och med skadestånd (ett slags privatböter). Förf. avhandlar sitt ämne i följande kapitel: »lidt skade og tap i fremtidig erhverv», »erstatning for tapt forsørger», »begravelsesomkostninger», »opreisningskrav», vartill komma avslutande anmärkningar. Hänvisningar till inhemsk och utländsk litteratur givas och ett stort antal norska rättsfall återges, ej blott från högsta instansen. Även göras jämförelser med utländsk lagstiftning och praxis.
»Lidt skade» — såsom sjukhuskostnad och förlust av inkomst under redan förfluten tid — skall i Norge som hos oss ersättas med styrkta belopp. Däremot skall ersättning för »tap i fremtidig erhverv» samt för förlust av försörjare — då »nogen er berøvet sin forsørger» — utmätas efter vad »retten under hensyn til den utviste skyld og omstendighetene for øvrig finner billig» här avses skadevållarens skuld; jämkning på grund av den skadades medverkan regleras i annat lagrum). I dessa avseenden utdömas i Norge engångsbelopp, vadan man i arbetet icke erhåller belysning av det hos oss aktuella spörsmålet om tidsbegränsning av livränta till invalider och dödad persons efterlevande.2 Vid ersättningens bestämmande bör man enligt förf. ej utan vidare lägga till grund vederbörandes inkomst samt följa livräntetabeller utan eftersträva en viss standardisering (»det borgerlige jevnmål»). Intressanta äro av förf. åberopade utredningar utvisande att vid traumatiska nevroser snabba kontantuppgörelser ha en synnerligen gynnsam inverkan på tillfrisknandet. Beträffande ersättningen för förlust av försörjare diskuterar förf. vilka som böra anses som försörjare (faktisk försörjare eller rättsligen förpliktad). Vidare behandlar förf. vilka »omständigheter i övrigt» böra inverka å ersättningsstorlek, bl. a. även sakens mer eller mindre tvivelaktiga juridiska beskaffenhet (!), varigenom man finge jämnare rättspraxis. »'Alt eller intet' er et dårligt prinsipp, ikke minst i erstatningsretten.»
Begravningskostnad skall enligt § 20 Ikrl. gottgöras av den som orsakat annans död. Liksom hos oss synes i Norge råda tvekan om härvid bör lämnas ersättning för sorgkläder åt efterlevande.
»Opreisningen» erbjuder de största olikheterna jämfört med motsvarande institut hos oss och i andra länder. Förf. anser förutsättningarna för dylik gottgörelses utgående vara strängare i Norge än i något annat land, medan däremot stor elasticitet medges vid ersättningens bestämmande. § 19 II Ikrl.
1 I särskilda fall kan icke-ekonomisk (ideell) skada »oprettes» med pengar. (Jfr STANG, Erstatningsansvar, s. 368.)
2 I två utslag givna den 22 och den 23 juni 1933 har svenska HD (dock ej enhälligt) förklarat, att livräntor till efterlevande ej skulle utgå för längre tid än den dödades återstående livslängd enligt de av statistiska centralbyrån senast offentliggjorda livslängdstabellerna.
450 LITTERATURNOTISER.stadgar: »Er handlingen forøvet forsettlig eller av grov1 uaktsomhet, kan retten derhos pålegge den skyldige å yde den fornærmede (enligt § 21 II även dödad persons maka, barn eller föräldrar) en efter billighet avpasset pengesum som opreisning for den ved handlingen voldte tort og smerte eller for annen skade av ikke økonomisk art.» Enligt § 25 IV kan opreisning ej tillerkännas, »hvor den fornærmede ved egen grov uaktsomhet har medvirket til skaden eller ved eget mislig forhold har foranlediget den skadegjørende handling». Med opreisningens natur av mellanting mellan straff och skadestånd sammanhänger att sådan gottgörelse kan ådömas blott en personligen ansvarig — vid samverkan av flera bör, framhåller förf., ådömande ske för envar för sig — samt att, enligt lagen, krav därå ej kan överlåtas eller ärvas, sålänge det ej är medgivet eller instämt; opreisning omfattas ej av ansvarsförsäkring. Även för opreisnings utmätande rekommenderar förf. »det borgerlige jevnmål». Förf. anser domstolarna vara återhållsamma; såvitt förf. funnit har Norges Høiesterett blott två gånger utdömt opreisning (frågan före i fem fall). Enligt förf. bör opreisning kunna användas som lindring bl. a. vid sorg över dödsfall, kroppsliga och psykiska smärtor, vanställande ärr och andra skavanker.
I sina avslutande anmärkningar beklagar förf., att utbredningen av ansvarsförsäkringen, i och för sig ett gott, också har en betänklig sida: att aktsamhetsnivån sänkes. Han synes gärna se att principen om hänsyn till skuldgraden vid skadestånds utmätande skall befinnas ha framtiden för sig.
Man läser med nöje förf:s lediga och på omfattande erfarenhet grundade framställning av det aktuella ämnet — även för icke norska jurister erbjuder arbetet mycket av värde, icke minst genom litteraturhänvisningarna och jämförelserna med främmande rätt.
E. H—s.