Tidskrift, utg. av Juridiska föreningen i Finland (1933 h. 1—3). Årgångens första häfte inledes med en uppsats av GUNNAR STRENGELL med titeln: »Något om handelsusancernas uppkomst, natur och rättsverkan». De väsentligen teoretiska spörsmål, varom här är tal, ha under decennier flitigt diskuterats i kontinental rättslitteratur, och något egentligt nytt framkommer icke i denna uppsats, som i huvudsak ger en sammanfattning av särskilt vissa tyska författares synpunkter på området. I samma häfte återfinnes en av SIGURD VONNUMERS författad redogörelse för och utläggning av vissa delar av konventionenden 6 februari 1931 mellan Finland, Danmark, Island, Norge och Sverige, innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (vilken konvention som bekant hos oss föranlett en kungl. förordning i ämnet av den 31 december 1931). Framställningen, som alltså äger omedelbar aktualitet även för svensk rätt, avser närmare bestämt »förutsättningarna och formerna för ingående av äktenskap mellan finska medborgare samt mellan finsk medborgare och svensk undersåte inför svensk myndighet i Sverige och Finland samt inför finsk myndighet i Sverige». Tredje häftet innehåller — förutom en artikel av R. A. WREDE rörande ett statsrättsligt ämne — en uppsats av O. HJ. GRANFELT rörande förlikning och nedläggande av talan i tvistemål och brottmål. I synnerhet behandlas spörsmålet, huruvida målsäganden i ett brottmål kan i någon form disponera över icke blott sin rätt i skadeståndshänseende o. dyl. utan även över den tilltalades straffansvar. Förf. gör härvid den distinktionen — som i en tid, då frågan om förhållandet mellan den materiella rätten och processrätten mer än eljest är ställd under debatt, måhända kan inbjuda till motsägelser — att visserligen en förlikning beträffande straffanspråket som sådant måste anses ogiltig, men att ett förfogande över åtalsrätten är möjligt så tillvida, som målsäganden kan med för honom själv bindande verkan uttryckligt eller konkludent förklara sig avstå från rätten att väcka åtal, resp. förklara sig nedlägga ett redan anhängiggjort åtal (jfr beträffande svensk rättspraxis, som icke beröres i den intressanta uppsatsen, N. J. A. 1926 s. 269). I övrigt må framhållas, att referaten från